söndag 7 oktober 2018

DEN BLÅ KATTEN

                      DEN BLÅ KATTEN.

                                         INLEDNING.

               Det är något visst med stora kattdjur. Givetvis är det förstås så att alla katter är speciella, högst speciella, bland annat i sätt och utseende, sedda i relation till andra djur, och även små och medelstora katter har ju kattens mystik, värdighet och förmåga att hypnotisera gemensam med det stora kattdjuret, särskilt då det största av dem all – i vissa områden – lejonet. Lejonet har dessa egenskaper, men högst poängterade, i en förstärk grad, så att man bör bedöma dem efter just det.
            Kanske är det så att när ett djur inom en art blir det största och det dominerande, särskilt om det är ett rovdjur, så händer det alltså att detta djur i viss mån blir annorlunda. Så kan man t.ex. tänka sig att lejonet är annorlunda än andra katter, och evolution – denna egendomlighet som ligger till grund för så mycket konstigheter – i dem har sett alldeles nya marker att utforska, i djurets själ, denna själ som så ofta får stå för sig själv på grund av sitt icke-materiella innehåll, som den antas äga.
           För varje människa på jorden – det måste man här inskjuta – betyder lejon vanligen mycket. Människan är på flera sätt i någon grad definierad i förhållande till detta djur, eller till dess motsvarighet i den världsdel man nu råkar växa upp. Och det är odiskutabelt dessutom så att varje människa på jorden, stort sett, skulle kunna, om än under visst tvång bara, kunna hålla ett litet föredrag på en havtimme eller en kvart om detta djur, om lejonet, eller pantern. Men vi håller oss till lejonet.
            Så har människan utvecklats ( antagligen skenbart slumpmässigt ) att hon på anmodan kan tala länge om lejon. Och detta är i sig en fullständig abnormitet, och på samma sätt eller, förstås, på ett annat så är lejon abnorma, menar jag.
           När lejonen ligger där på savannen i grupp och dåsar på en liten höjd på savannen i skuggan av en akacia i middagsslummern, eller likaså, nuförtiden, när de ligger och gäspar intill ett stängsel i morgondimman intill ett staket i någon öken, - eller för den sakens skull: i ett zoo - i väntan på stödutfodring i form av en halv buffel eller häst, då händer det alltsom oftast att det liksom glänser till i närheten av irisen i lejonets öga, och det är då som lejonet börjar rapportera, intensivt, mellan sina inre regioner.
           Allmänt bekant är att lejon inte kan skratta. Det vet till och med ett barn. Liksom majoriteten av alla djur varken har humor, kan skratta, vara ironiska, kan överdriva eller servera en underdrift. Inte ens inom sig själva. Alltså inte med sådana sidledes rörelser kommunicera, eller reflektera. Ty sidledes är sådana rörelser som humor, ironi och sarkasm. Ty det är ju så, att hur rolig eller hur dubbelbottnad, man som människa nu än är, så är ändå sakernas tillstånd exakt desamma. Ingenting förändras av ironin eller humorn, det är bara så att något försvinner ur medvetandet för en sekund. Det är det hela. Och somliga säger att de inte kan leva utan humor!!
            Nej, lejonets förmåga ligger på ett annat plan. Eller låt oss säga: lejonets förmåga är en djupdimension, där människan ägnar sig åt en ytrörelse, en parering av sina egna rörelser, sina egna verktygs rörelser. Ty humor och ironi är medel som är ägnade väl för varelser som hela sin vakna tid ägnar sig åt att med begrepp omsätta och omstöpa världen. För en varelse utan begrepp är humor meningslöst. Så har till exempel alla de små apor som stjäl småsaker från turister i Indien ingen humor, men är enbart gediget elaka. Fast de vet inte om att de är det. Om de hade vetat det, så hade de sannerligen behövt humor. Eller ironi då.  Och det är ju bland de största missuppfattningar som människorna går omkring med, att humor, till exempel, skulle vara något särdeles fint och gudomligt, och en odiskutabelt dyrkansvärd sak. Detta är ju i grunden fel, då humor är nära nog ett platt intet, då det helt enkelt är en funktion av själva Begreppet, och begrppets förhållande till Verkligheten. Det är det som en del djur halvt om halvt inser, då de medlidsamt betraktar en skrattande människa. Djuren inser oftast just det, om än givetvis bara halvt, att människan är slav under sina begrepp, som de då och då tvingas komma loss ifrån i dessa konvulsioner. Djuren vet, vanligtvis, bättre. Särskilt lejonen hos vilka aningen ofta med en skrämmande kraft närapå når Sanningen.
          Detta är svåra saker. Särskilt för oss som har humor.
            Nå. För att inte gå saker och ting i förväg så vill jag nu här bara säga så mycket som att i den berättelse jag nu skall berätta, om en blå stor katt, så finner vi mer av lejonets vertikala begåvning förklarad än vad jag nånsin, på detta trista sätt med förvaltnings- och administrationsprosa skulle kunna förmedla. Man kan ju – för att ta till en träffande liknelse - inte mäta stora, nära nog bottenlösa, oceandjup med enkla snickarredskap.

                                   Kapitel 1. Tiergarten.

              I det gamla Rumänien, på gränsen till Bulgarien fanns en gång en by som dåförtiden hette Waldspree, - vilket onekligen låter tyskt - men som nu säkerligen har hunnit med att heta en mångflad annat. Men, i det formtida Waldspree, en mycket liten ort, fanns i varje fall en mycket modest, närapå obetydlig, zoologisk trädgård, under några korta, snabbt försvinnande år en gång för länge sen. Och denna trädgård, detta zoo, som hade grundats av en forskningsresande, vid namn Nicolaus Bramante Schottsperk, kallades helt enkelt Tiergarten, och innehöll bland annat ett lejon. Som sällskap till lejonet, som var själva huvudattraktionen hade även införskaffats från Afrika ett antal djur, främmande för den bulgariska faunan. Det är ju själva idén med zoon, att djuren man har där inte skall trivas, och att de kommer till områden dit de aldrig nånsin skulle söka sig av sig själva. Det är därför det i namnet ingår ordet ”logos”. ”Logos” hänsyftar på det upphöjda ( mänskliga ) vetande, som bestämmer. Ordet ”zoo” löper tillbaka på det grekiska ordet ”zoion” som helt enkelt betyder ”djur”. Hela idén med en zoologisk trädgård vilar på en hel serie missuppfattningar. Om idén bakom en sådan trädgård ändå bara vilat på en! Ack! Och det kommer att visa sig att just i och kring Waldsprees pyttelilla Tiergarten rådde det fler missuppfattningar än vad som är vanligt i et zoo.
           Hursomhelst, så var det nu en dag i september år xxxx i Wannspree, helgdag, och man hade öppet i zoologiska trädgården. Massor av människor, boende i byn, kanske ett sextiotal, hade begett sig på promenad till menagerierna. Solen sken och man var finklädda och hade med sig smörgåspaket och öl. Barnen skrek och pojkarna sprang omkring och lekte våldsamt, sjungande osedliga visor medan flickorna fnittrade och grät och en polis, Waldsprees enda, röt.
          Röt gjorde även lejonet. Kanske röt det för att det var söndag? Eller för att det var hungrigt? Eller för att det var blått? Ty det var vad det var. Knallblått, åt det gredelinindigo hållet. Och hur kunde detta komma sig? Vet nån det?

                           Kapitel 2. Mannen från Boston.

          Röt gjorde lejonet för att det just då blev retat. Det hade nämligen skridit in en herre i djurparken, och denne herre var från Boston och hade på sig just en sådan där greelinindigo färg på sin kostym. På hela kostymen. Och detta gjorde lejonet upprört. Lejonet kastade sig mot staketet, som föll ihop.
     Där stod nu lejonet och mannen från Boston, som blivit så vettskrämd att han inte kunde röra sig, mitt emot varandra och stirrade stint in i varandras blå … eller gröna ögon.
    Vad som sedan hände, det kom det att skirvas visor om i Waldspree under långliga tider. En av dem har vi här:


Inga kommentarer:

Tussch