måndag 9 juli 2018

Att missuppfatta Vivaldi

Fick tag på en cd där Michal Kanka spelar Vivaldis cellokonserter. (R 421 m.fl. ) Gigantisk missuppfattning, då man spelar vivaldi som om denne vore romantiker. Inget kunde ju vara mer fel.

lördag 7 juli 2018

Vad är Almedalen bra för?

Vad är Almedalen bra för? Jag har ingen aning. Men en sak vet jag. Det är ett väldigt bra ställe för några dussin nazister att få uppmärksamhet en gång om året. Fånigt. Lägg ner Almedalen, så har vi snart inga nazister!

fredag 6 juli 2018

Jomshoffs feltänk.

På frågan från söta och kloka Anna Hedenmo om inte Sverige var det allra bästa landet i hela världen att bo i, så svarade Jomshof:" Jovisst, men det blir det inte längre om den nuvarande regeringen får fortsätta styra." ( SVT, Forum.). Ja, vad säger man? Utsagan är ju så dum, så att man kan inte ens kommentera den. Så bottenlöst gränslöst absolut idiotisk.

Wennstam och ankharen

Kanske vore Katarina Wennstams sommarprat något att spara, för demmsom sparar. Man kan nämligen ha detta radioinslag som ett praktexempel på aspektblindhet. Wennstam lyckades hela programmet igenom snedfördela sin uppmärksamhet på vissa delar av verkligheten på ett sådant sätt att vad som framtonade var en fullständig snedhet. Vid alla tillfällen tog hon den närsyntas perspektiv, och den enögdas. Om man vill uppfostra en generation världsmedborgare till idioti så skall man välja det närsynt enögda.
Detta program kommer man att kunna skratta knäna av sig åt om tio år bara.
Vid betraktandet av den Wittgensteinska ankharen såg nu Wennstam bara det ena djuret, eller könet då. Och hon missade just helheten, att världen består av aspekter att se. Mitt i allihop nämnde hon dessutom en bok hon skrivit. Hennes mormors föregivna galenskap skylldes i allt på männen. Helt sonika. Jag tar mig för pannan.

torsdag 5 juli 2018

Bild

Bil igen

Kyrka

Anna throne Holsts sommarprat

En sån liten opportunist! Först hjälper hon smörigt till med att bygga det konservativa USA genom reklamjobb, sen startar hon smörigt skola, sen blir hon borgmästare och sen chef för Handelskammaren. Den fullständiga aningslösheten och bristen på en ledande idé i hennes livshistoria som stolt trumpetas ut som vore det ett föredöme understryks av det sentimentala låtvalet, där en massa sådan pop får flöda ut i högtalarna, som över- och medelklassen i USA önskar sig till och applåderar i sina förljugna romantiska komedier, där man håller fast vid de ideal som så effektivt håller USA splittrat. Man kan praktiskt taget inte göra ett mer vedervärdigt sommarprogram ens med ett dataprogram.

fredag 29 juni 2018

Serner och Montelius pratar persilja i P1.

Det formligen dryper av ointressantheter om radioapparaten idag. Först kommer det en människa och talar om att hon är en krigare. Något intressant om krig finner man inte i pratet dock. Inte en enda intresanthet. Kanske skall man kunna tacka nej oftare till att sommarprata, om man känner att man inte har något att tillföra. Så kommer Montelius och ska ha hand om Allvarligt talat. Så vitt jag hör är hon inte ett dugg allvarlig, men hon dillar lite fram och tillbaka och upp och ner som svar på frågor om Människan r för intelligent för Jordens väl eller om människan är ond, hyser ondska, eller gör onda handlingar då och då. Allvar är nämligen det som gör att man kan svara ETT. Ett bestämt något, om än övergripande. Om ni förstår. Så var Montelius´ svar på om hundarna komma med i himmelriket lite jobbigt, då man givetvis bort tala om alla andra djur också. Beträffande hur världen skulle se ut om det inte fanns rädsla, så missade Monty även där. Utan rädsla skulle man nämligen inte ha någon humor, och då fanns ju inget allvar heller, och då inget allvarligt talat. Fast nu fanns det ju inget Allvarligt talat nu heller, å andra sidan, eftersom Monty just inte lyckades vara allvarlig.
     Människor som inte har något att komma med, varför visar dom upp det offentligt? Jag fattar det inte. Man borde tala om för dem hur bleka de är, så att de kan söka göra något åt det. Serner kunde ju t.ex. sluta lyssna på sentimental musik, och strax skulle allt bli bättre. Montelius kunde ta och skaffa sig en mer gedigen grundutbildning i humaniora på gamla dar. Det är ingen omöjlighet. Man kan läsa på universitet även sent. Kanske skulle det hjälpa. Eller så kunde hon bli dagistant. Men - för sankt Bernhards skull - ställ inte upp i Allvarligt talat!

tisdag 26 juni 2018

DEN BLÅ KATTEN.


                 DEN BLÅ KATTEN.


                                         INLEDNING.



               Det är något visst med stora kattdjur. Givetvis är det förstås så att alla katter är speciella, högst speciella, bland annat i sätt och utseende, sedda i relation till andra djur. Även små och medelstora katter har ju kattens mystik, värdighet och förmåga att hypnotisera gemensam med det stora kattdjuret, särskilt då det största av dem alla – i vissa områden – lejonet. Lejonet har dessa egenskaper, men högst poängterade, i en förstärkt grad alltså, så att man bör bedöma dem efter just det.

           Så kan man t.ex. tänka sig att lejonet är annorlunda än andra katter, och evolutionen – denna egendomlighet som ligger till grund för så mycket konstigheter – i dem har sett alldeles nya marker att utforska, i djurets själ, denna själ som så ofta får stå för sig själv på grund av sitt icke-materiella innehåll, som den antas äga.

           För varje människa på jorden – det måste man här inskjuta – betyder lejon vanligen mycket. Människan är på flera sätt i någon grad definierad i förhållande till detta djur, eller till dess motsvarighet i den världsdel man nu råkar växa upp. Och det är odiskutabelt dessutom så att varje människa på jorden, stort sett, skulle kunna, om än under visst tvång bara, kunna hålla ett litet föredrag på en havtimme eller en kvart om detta djur, om lejonet, eller pantern. Men vi håller oss till lejonet.

            Så har människan utvecklats - antagligen skenbart slumpmässigt - så att hon på anmodan kan tala länge om lejon. 
Inte med dem. 
             Och detta är i sig en fullständig abnormitet, och på samma sätt eller, förstås, på ett annat så är lejon abnorma, menar jag.

           När lejonen ligger där på savannen i grupp och dåsar på en liten höjd på savannen i skuggan av en akacia i middagsslummern, eller likaså, nuförtiden, när de ligger och gäspar intill ett stängsel i morgondimman intill ett staket i någon öken, - eller för den sakens skull: i ett zoo - i väntan på stödutfodring i form av en halv buffel eller häst, då händer det alltsom oftast att det liksom glänser till i närheten av irisen i lejonets öga, och det är då som lejonet börjar rapportera, intensivt, mellan sina inre regioner.

              Allmänt bekant är däremot att lejon inte kan skratta. Det vet till och med ett barn. Liksom att majoriteten av alla djur varken har humor, kan skratta, vara ironiska, kan överdriva eller servera en underdrift. Inte ens inom sig själva. Alltså inte med sådana sidledes rörelser kommunicera, eller reflektera. Ty sidledes är sådana rörelser som humor, ironi och sarkasm. Ty det är ju så att hur rolig eller hur dubbelbottnad man, som människa nu än är, så är ändå sakernas tillstånd exakt desamma. Ingenting förändras av ironin eller humorn, det är bara så att något försvinner för en sekund ur medvetandet. Det är praktiskt taget det hela.

            Nej, lejonets förmåga ligger på ett annat plan. Eller låt oss säga: lejonets förmåga är en djupdimension, där människan, som den ytvarelse hon är, ägnar sig åt en ytrörelse, en parering av sina egna rörelser, sina egna medvetandets banala verktyg. Ty humor och ironi är medel som är ägnade väl för varelser som hela sin vakna tid ägnar sig åt att med begrepp för sig själv omsätta och i det yttre omstöpa världen. För en varelse utan begrepp är humor meningslöst. Så har till exempel alla de små apor som stjäl småsaker från turister i Indien ingen humor, men är enbart gediget elaka. Och det är ju bland de största missuppfattningar som människorna går omkring med, att humor, till exempel, skulle vara något särdeles fint och gudomligt, och en odiskutabelt dyrkansvärd sak. Detta är ju i grunden fel, då humor är nära nog ett platt intet, då det helt enkelt är en funktion av själva Begreppet. Det är det som en del djur halvt om halvt inser, då de medlidsamt betraktar en skrattande människa. Djuren inser oftast just det att människan är slav under sina begrepp, som de då och då tvingas söka komma loss ifrån i dessa konvulsioner. Djuren vet, vanligtvis, bättre. Särskilt lejonen.

            Nå. För att inte gå saker och ting i förväg, så vill jag nu här bara säga så mycket som att i den berättelse jag nu skall berätta, om en blå stor katt, så finner vi mer av lejonets vertikala begåvning förklarad än vad jag nånsin, på detta trista sätt med förvaltnings- och administrationsprosa skulle kunna förmedla. Man kan ju – för att ta till en träffande liknelse - inte mäta stora, nära nog bottenlösa, djup med enkla lantmäteriredskap.



                         Kapitel 1.



              I det gamla Rumänien, på gränsen till Bulgarien fanns en gång en by som dåförtiden hette Wal, men som nu säkerligen har hunnit med att heta en mångfald annat. Men, i det forntida Wal, en mycket liten ort, fanns i varje fall en mycket modest, närapå obetydlig zoologisk trädgård, under några korta, snabbt försvinnande år en gång i tiden. Och denna trädgård, detta zoo, som hade grundats av en forskningsresande, vid namn, Marten Schottsperk, kallades Tiergarten, och innehöll bland annat ett lejon. Som sällskap till lejonet hade även införskaffats från Afrika ett antal djur, främmande för den bulgariska faunan: zebror, pandor och pungdjävlar och annat. 
Det är emellertid själva idén med zoon att djuren man har där inte skall trivas, och att de aldrig nånsin skulle söka sig till dessa trakter av sig själva. Det är därför det i namnet ingår ordet ”logos”. ”Logos” hänsyftar på det upphöjda mänskliga vetande, som bestämmer. Ordet ”zoo” löper tillbaka på det grekiska ordet ”zoion” som betyder ”djur”. Hela idén med en zoologisk trädgård vilar på en hel serie missuppfattningar. Om idén bakom en sådan trädgård bara hade vilat på en! Ack!

         Det blå lejonet blev minsann en attraktion. Men eftersom trädgården låg enslaigt kom endast besökare från länet. 

       Bland besökarna var en som hette Kenedy. För enkelhetens skull refererar vi till denne som ”Kennedy” i fortsättningen. Kennedy, som var en beläst man i sina bästa år kom fram till Marten.

-          Nå vad tnker ni, Dr. Schussperk om detta lejon? Jag ser att det är blått, men vad drar ni för andra slutsatser?

Schossperk tittade misstänksamt på Kennedy.

-          Vaddå?

-          Jag menar, är det något annat besynnerligt med lejonet?

-          Nä, det tror jag inte, sa Schossperk, medan han hostade till.

             De satt i var sin korgstol ett par meter från buren, som var en enkel historia, en kub om 10x10x8 meter. 8 meter på höjden.       

Den blå katten

Onsala 3

Onsala 2

Smygande

söndag 17 juni 2018

Tyskland bortgjort av Mexico.

Tyskland förlorade alltså mot Mexico. 0-1. Mexicanerna var snabbare och bättre med bollen. Tyskarna borde skaffa sig spelare som är snabbare, bättre med bollen och med mer fantasi.

Medborrgarskap spelar Söder-fotboll.

Om nu Björn Söder anser att samer och judar inte är svenskar nationellt sett, men att de bara är svenskar sett som att de har medborgare, så anser väl alltså då Söder att en svensk same eller en svensk jude inte skulle kunna representera nationen Sverige i fotboll. Och skulle då till exempel en person som kommer från Afrika till Sverige och får svenskt medborgarskap inte då kunna spela för nationen Sverige i fotboll? Ty fotboll spelas väl av nationer, och inte av människor som har medborgarskap nånstans? Vill Söder förklara?
Söder är så naiv och hätsk att han inte förstår att man kan ha en nationell minoritet i en nation, utan att denna nationella minoritet behöver ses som utesluten ifrån att vara med i den större överordnade nationella identiteten.
Så för björn söder är det INTE NATIONER SOM SPELAR FOTBOLL MEN MEDBORGARSKAP.

SD-are är gamla mobboffer.

Sluta mobba era kamrater i skolan! Det är livsfarligt. Alla som sitter i SDs ledning och alla som röstar på SD är gamla mobboffer. SD är ett parti för dem som vill ge igen. Alltså: se upp! Mobba inte era kamrater! Mobbning är ett allvarligt problem.

Tycker Björn Söder att det är nationer eller människor med medborgarskap som spelar fotboll?

Om nu Björn Söder anser att samer och judar inte är svenskar nationellt sett, men att de bara är svenskar sett som att de har medborgare, så anser väl alltså då Söder att en svensk same eller en svensk jude inte skulle kunna representera nationen Sverige i fotboll. Och skulle då till exempel en person som kommer från Afrika till Sverige och får svenskt medborgarskap inte då kunna spela för nationen Sverige i fotboll? Ty fotboll spelas väl av nationer, och inte av människor som har medborgarskap nånstans? Vill Söder förklara?
Söder är så naiv och hätsk att han inte förstår att man kan ha en nationell minoritet i en nation, utan att denna nationella minoritet behöver ses som utesluten ifrån att vara med i den större överordnade nationella identiteten.

På kyrkogården kan man spela sten

”VM utan mig är inte värt att se” Vem har sagt detta?

”VM utan mig är inte värt att se”.

Vem har sagt detta?

1. En idiot.

2. En annan idiot.

3. Zlatan Ibrahimovic.

torsdag 14 juni 2018

Politikerna talar om segregation - Människor fortsätter sina bostadskarriärer.

Mycket av källan till segregationen är givetvis hyresrätten, detta elände, och att människor genom sina bostadskarriärer hjälper till att segregera. Det är alltid och överallt i världen de konservativas fel! Glöm inte det. Bort med hyresrätten. Förstatliga bostäderna! Solidaritet.

söndag 10 juni 2018

Selfie

Dösnacks-tv.

En försenad blomleverans.- Kapitel ett.- En roman.



EN FÖRSENAD BLOMLEVERANS
               ----------------------------------------------------------------
                                 Roman
                                      av
                         Kaj Bernhard Genell
                                    2018.

                                     
                         



           
           

                       
                        

 













Kap.1. Edward och sommarmorgonens sötma.


                               ”Innehållet är något mycket litet.”

             Så tänkte Edward Tegelkrona när han slog upp ögonen och kisade mot klockan, som stod tyst på bokhyllan tvärs över rummet från sängen räknat. Ty han såg samtidigt en skymt av den bok som han lagt på nattduksbordet kvällen innan, men där han blott läst en halv sida, på grund av det svåra språket. Boken var en roman av Joseph Conrad, en av de stora prosaförfattarna i vår tid. Eller förr i tiden. Och vad Edward tänkte var, mer precist, att innehåll i romaner oftast är något litet. Formen är något större. Tanken var egentligen inte hans, men kom från Jean-Paul Sartre.

          Edward hade vaknat ovanligt sent för att vara honom, c:a klockan sju, men dock av den vanliga anledningen: att han frös lite av att han hade svettats. Det var annars väldigt varma dagar denna juni. Svettats hade han gjort i anslutning till en av de lika vanliga besvärliga mardrömmarna, som nuförtiden - han var i sjuttioårsåldern - brukade väcka honom.
       Denna gång hade drömmen haft att göra med en slags återträff med gamla lumparkompisar, fast allihop hade vistats på en loppmarknad, typ Emmaus, där nu Edward hade inhandlat en infanteristmössa av vilken det, genom en märkning, felaktigt framgick att han var menig, medan han ju i själva verket var korpral! Så hade drömmens ångestmoment delvis handlat om hur han diskret skulle göra sig av med den vilseledande mössan, medan mängder av överåriga kamrater från den gamla goda tiden irrade runt omkring honom, sneglande, gestikulerande och argumenterande kring alla sina egendomliga hobbies som de införskaffat som pensionärer, för att inte helt duka under för tristess, dryckenskap och synd, i nu nämnd ordning. Således hade en äldre muskulös, vithårig kamrat, som Edward inte hade en aning om vem det var, eller för den delen varit, börjat odla små lämlar, och han förklarade omständligt och med ett intensivt, påträngande allvar hur kollossalt viktigt det var för halvråttorna att ha väggar, perforerade med små hål, för ventilationens skull. Samtidigt var då hela den antikvariatsliknande loppmarknaden plötsligt nu helt översvämmad av dessa små djur, som irrade hit och dit, plirande betraktade pensionärerna som då och då nämnde något om kulsprutor, granater, kantiner och kompaniförbud.
         Utan att slösa mer tid på att försöka komma ihåg mer av drömmen, trots att den säkerligen hade ett avgörande kritiskt och ominöst budskap, så drog Edward nu av sig den fuktiga t- tröjan och sträckte sig efter en ny, som han redan kvällen före hade placerat på den stora radioapparaten intill, då han visste att han skulle vakna svettig, om inte mitt i natten så dock på morgonen, som nu, men definitivt långt före klockan sju.
          Sen svängde han, medan han vällustigt lyssnade till de somriga – för honom idylliska - ljuden från gatan, som trängde in genom den halvöppna balkongdörren, benen över sängkanten och placerade de stora bleka fötterna på parkettgolvet, som antingen inte alls var kallt, eller var kallt men inte kunde uppfattas som kallt, av Edward, på grund av några slags nervskador han fått, förorsakade av forna tiders rökning, egendomliga tabletter och superi.
       Allt i denna dag andades frid. Föga anade Edward hur fel detta intryck faktiskt var.

       Så föll åter föll Edwards blick på boken av Conrad. Tänk att inte ens orka läsa en bok! förebrådde han sig nu, men slog snabbt bort tanken, då han inte ville börja dagen negativt. Alla visste att Conrads språk var överlastat med sällsynta glosor. Ty Edward läste Conrad på engelska. Och Conrad hade ju, i grunden, varit polack, och använde sig säkert av svåra engelska glosor för att skyla över detta mångtydiga faktum.
        Nu harklade sig Edward, utan egentlig orsak, stönade och kisade mot fönstren och balkongdörren.
-         Ahaa! utropade han halvhögt. Vädret är superbt!
        Detta gynnade nämligen planen för dagen, - det var måndag - vilken var den ganska enkla och trevliga, som såg ut som så: för honom att leverera två plastkrukor med halvhöga Monstera-plantor till sin syster, som bodde i andra ändan av den lilla staden. Systern, Janina Blingstav, var inte hemma, men passade sina barnbarn hos sin dotter i hennes bungalow vid havet, men Edward hade nyckeln till stadsboendet. Trevligare hade givetvis varit att träffa Janina, men hur som helst så var detta en tacknämlig uppgift i vackert väder för en pensionär som Edward. Och kassen av papper med de två krukorna med de storflikiga blommorna stod i hallen redo.

            Huset där Edward bodde var ett funkishus i den mellanstora svenska staden. Alla hus här uppe - på ett berg - var ljusa sjuvåningsbyggnader och området var barnvänligt, - fast barn var det ont om här - och allt skulle främja social och existentiell jämlikhet, ty mellan husen var det rymligt, och överallt fanns gräsmattor med ofantliga träd, bergknallar och lekplatser och små parkeringar, och … ingenting mer. Parkeringarna var givetvis alldeles för få, men området var alltså ritat under en tid när inte alls några kreti och pleti körde omkring i en egen bil. Det fanns liksom ern underförstådd, obestämd tanke i stadsplanen om att: somliga kommer att köra automobil. Uttrycket ”kreti och pleti” stod i själva verket i bjärt kontrast till stadsplanerarens och dennes idégivares, paret Myrdals, tanke, och så var det, om man höjer blicken och betraktar detta bostadsområde, beläget på sitt höga berg, något av en liten paradox, att människor faktiskt var nöjda med att bo här, och att man såg fredligt på varandra, och ÄVEN om samhället inte var jämlikt, så inbjöd området till en åtminstone på ytan – och i hastigheten - vänlig atmosfär, präglad av låtsasföreställningen om att man var jämlika, likadana och vänner, bröder och systrar, även i 2010-talets Sverige.  Arkitekten till området – herr Å - hade inte bara ritat planen, han hade alltså ritat alla hus, bestämt de exakta proportionerna på alla de normalfönster och normaldörrar som här fanns. Allt skulle ge ett vänligt och sunt och balanserat intryck. Här fanns inte en skev vinkel, inte någon ominös böjd linje, eller någon cirkel. Ingenting alls som kunde tolkas som något annat än det var. Alt var identiskt med sig självt. Allt var antingen horisontellt eller vertikalt, och allt var antingen gult eller vitt. Mannen – ty det var en man – hade tydligen tänkt sig en stadsdel, där ljuset skulle dominera, evigt, en Solstad, där ingenting skulle kunna stödja någon slags fantasi om någonting som var annat än horisontellt eller … vertikalt. Ont eller gott. Alltså: ett fundamentalistiskt tänkande. Man kunde på dessa hus inte projicera något, varken kärlek eller hat. Så bodde nu alla de här människorna i stora sterila fantasier, som frambragts i huvudet på en arkitekt, som säkerligen haft en idé om renhet liggande – värkande - som en vision bakom allt detta. Så hade arkitekten, som nu var och en förstår, i realiteten skapat en hel stadsdel med strukturer, som bildade en helt monstruös tomhet, där inget som helst stöd för tanken eller fantasin gavs. Invånarna uppmanades helt enkelt till att vara glada och nöjda i sina fyrkanter. ( Eller ge sig av.) En slags Intighetens Solstad!! Det var det hela. Det skulle – konkret uttryckt – inte vara konstigt om det i en sådan stadsdel hände något fullständigt gräsligt! Men nu skall vi givetvis inte gå händelserna i förväg! Eller förklara saker baklänges.

         Bland de invånare – varav några var nyanlända nysvenskar från Mellanöstern, som bodde just i Edward Tegelkronas fastighet, där trappuppgången var målad i ljusgrönt och där en väldig, med glasrutor försedd, fasad i väggen mot öster släppte in rikligt med morgonsolljus hela året, fanns det inte många som Edward kände. Mängder av yngre hyresgäster hade flyttat in, - inga barnfamiljer dock, som lägenheterna inte var särskilt stora. Eller av okända orsaker.
           Några barnfamiljer fanns givetvis, och så studerande och så några pensionärer, och vissa av dem ensamma, och så passade det delvis utmärkt att hälften av alla lägenheterna i dessa hus var ettor. Ett framsynt val på 1930-talet när allt i detta område var byggt, då man egentligen väl inte hade en aning om att Sverige i framtiden skulle bli det land i världen, där andelen ensamhushåll skulle vara som allra, allra störst, och där nästan alla någon gång skulle vara studenter på universitet. Troligen hade nämligen inte det faktum, att stadsplaneraren ritat så många ettor här i alla de långa huskropparna med inalles fem uppgångar var, alls kunnat skapa ensamheten, men ensamheten hade nog skapat sig själv, eller skapats av diverse sociala och ekonomiska faktorer som stod utanför och över arkitekturens värld och var för denna och för varje annan intelligens helt mystisk.
           I några av ettorna, som var mellan 30 och 35 kvadratmeter stora, fanns det de ettor där det faktiskt hade trängt ihop sig två personer.
         På skylten till lägenheterna stod alltså då här ibland två efternamn. Oftast var dessa utländska, det rörde sig om immigranter - nöden har ingen lag - och från dessa lägenheter kunde man då och då höra gräl och gråt.
           Edward själv, som var ovanligt vidsynt, såg på dessa gräl som en självklar följd av just den sköra trångboddheten i just dessa ettor. Annars var nu denna trappuppgång tyst och lugn. Man hade nog inte sett en polis eller socialarbetare eller ens en kronofogde här på den senaste tjugo åren.
           Apropå tidperspektiv så var Edward själv faktiskt född i området, men det var något han sällan skyltade med, ty det verkade vara ett faktum, som kunde tyda på en viss oföretagsamhet, på gränsen till vad man kunde kalla socialt misslyckande eller varför inte efterblivenhet eller … idioti. Och ingen vill ju ändå bli känd som en socialt misslyckad person eller idiot.

            Bland de grannar, som Edward kände till och visste namnet på, fanns nu hans närmaste granne, en äldre kvinna, som hette Frusing, och som han noga sökte undvika, då hon hade en ovana att jämt och samt tala om hur saker och ting var, samt alltid klagade på hissen, trappstädningen, vädret och frånvaron av diverse affärer, service och annat i bostadsområdet. Samt på staden. Samt på landets regering. Samt hade åsikter, till och med, om USAs president, Donald Trump och dennes inrikespolitik, trots att hon aldrig satt sin fot i Amerika eller- förmodligen – alls behärskade engelska.
          Varje gång Edward skulle gå ut ifrån sin lägenhet ställde han sig därför invid dörren och lyssnade noga om det möjligtvis rörde sig i hallen i lägenheten intill, som ett tecken på att fröken Frusing var på väg ut, ty om så var fallet så väntade Edward gärna ett par minuter, för att slippa möta henne.
          Annars hade han inga problem med sina grannar. Många kände han inte igen, ty han led av en oförmåga att kunna lägga ansikten på minnet, en slags ansiktsblindhet, som var frukten av en skada han ådragit sig då han fallit från en stege en gång i sin ungdom vid ett bygge av ett löjligt  och helt betydelselöst båthus i Mollösund i Bohuslän. Ljuva tider!
        Jag skall inte vidare trötta min läsare med att berätta långrandigt och överlastat om Edwards alla morgonsysslor denna soliga försommardag i dennes med böcker överlastade lägenhet, sysslor vilka egentligen var mycket få, dominerade av drickandet av en mycket stor kopp kaffe, men vi dyker in i handlingen när han lämnar sin lägenhet, vid 8-tiden, medförande blomsterpåsen, och med en grön keps, militärkeps, typ Radko Mladic, som lika gärna kunde kommit från hans mardröm – kepsen alltså - på bakhuvudet, dymedelst döljande den lilla flinten.

-------------------------------------------------------------------

 
   Copyright Kaj B. Genell 2018.

Eye