Kulissvärldens ontologi.
CAPUT ETT.
FÖRUTSÄTTNINGEN.
FÖRUTSÄTTNINGEN.
När
jag var i 13-årsåldern hände det rätt som det var att jag kände det, som om jag
levde i en värld, där någon hade ställt upp kulisser i kring mig, vilket
utgjorde hela min omvärld, och anställt en hop skådespelar-människor, barn och
vuxna, att skapa mitt sociala sammanhang.
Vad jag kände
var alltså en variant av solipsism, ( av lat. "solus" =ensam, och "ipse"= själv") alltså det att tro sig vara det enda, den ende, som
existerar. Fullständigt ensam var jag ju dock, enligt min vaga föreställning,
inte, ty det var ju NÅGON, - en högre makt – som styrde och ställde med
kulisser och aktörer.
Ärligt talat
var det ju så, att jag inte särskilt smycket funderade av konsekvenserna, de
logiska och andra, av min uppfattning, som troligen kom delvis av en fruktan,
delvis av ett svagt existentiellt äckel, av att vara den Enda Människan – i alla
fall i min värld, en värld styrd av någon Okänd.
Rent konkret så
sysslade jag mest med ”kulissvärlden” om nätterna:
När jag hade
gått och lagt mig för kvällen och inte kunde somna, så började jag alltså, som
halvvuxen pojke, att undra om det fortfarande gick spårvagnar på Linnégatan
utanför och om det promenerade några människor där. Jag tänkte inte mycket på
mina föräldrar som låg och sov i ett annat rum i den väldigt stora lägenheten,
på min syster eller bror, som också sov i sina rum. Kring ettsnåret kunde jag
alltså dessa nätter försiktigt, barfota, smyga upp ur sängen, ut i den svit av
sällskapsrum – ett vardagsrum, ett schack- och radiorum och en matsal – vars fönster
mest vätte ut mot den breda Linnégatan.
För att se efter om husen
på andra sidan stod kvar!
Jag
misstänkte alltså, att någon eller några hade släpat fram kulisser,
föreställande hus, och ställt dem längs gatan, hyrt spårvagnar och folk att
pryda gatan med, och så snart jag gått och lagt mig, skulle nu denne
arbetsgivare, - denne bedragare - som enbart sysslade med, som jag inbillade
mig, att framställa en värld för mig, plocka bort alla kulisser och allt folk
och alla spårvagnar. Trots att det kan förefalla lite oekonomiskt, sett ur en
bedragares synvinkel.
Jag
konstaterade alltså ofta att kulisserna var där, på ett förträffligt sätt föreställande
hus, och att människor promenerade där, hur naturligt som helst.
Jag kunde
försöka lura ”den store regissören” genom att då åter gå och lägga mig, låtsas
somna, och därefter med en rasande fart – fortfarande alldeles tyst – rusa ut i
stora rummet och slänga mig fram mot fönsterrutan, för att se efter om husen
och människorna verkligen ännu var där.
Vid ett
tillfälle spräckte jag då till och med själva glasrutan, den inre av två.
Låt oss nu
närmare undersöka vad det var för en slags värld, som jag, mycket dunkelt, på
den tiden föreställde mig, eller snarare med mina aningar och rädslor
implicerade. Ty jag var alldeles för upptagen med att handla utifrån min
kulissmisstanke för att vara i stånd till att analysera vad den nu skulle
betyda i sin förlängning, om den bottnade i något som var sant i betydelsen att
det kunde vara fallet.
Kunde det vara
fallet? Hur såg min vision ut, om vi ser på den utifrån, och betraktar den
ontologiskt och logiskt?
Det skall vi
reda ut här.
Mest av allt skulle det givetvis glädja
den okände regissören, men även mig.
( Betänk nu,
att detta alls inte är något i stil med Truman show. Nej, nej, i min
föreställning var den okände kulissmannen, ty det var nog en han, en evig
varelse. Ty jag hade själv en stark känsla av att jag var evig.)
