torsdag 22 februari 2018

Taltrasten. En thriller. ( Kap. 1-4.)



Taltrasten


                  

       © Kaj Bernhard Genell 2018









    











Kap 1. Thirnbull och Sankers.




-         Nä, den är oanvänd, sa Koppelt.

        Den han talade till, en ung poliskvinna, stod alldeles bredvid, i en liten jacka, av sommarmodell avsedd för poliser i solsken. Vintern hade emellertid kommit till staden redan i november året dessförinnan. Det var februari nu, och man borde ha vinterjacka på sig. Fast det var knappast tjänstefel att inte ha någon sådan på. Hon tyckte väl att det var varmt nog. Hennes kollega, Bengan Koppelt, hade undersökt en pistol, en Colt, och nu lade han tillbaka den på bordet.

-          Nä, här finns ingenting, som kan förklara något, sa kvinnan, som hette konstapel Brick, utan större övertygelse, och svepte med blicken över bordsskivan där det stått en laptop.

-          Inte ett spår. Den är inte använd. Den luktar inte, fortsatte Koppelt, som nu lyfte upp pistolen igen med två fingrar, granskade den och la den i en plastpåse, som han halat upp ur bröstfickan

-         Men varför alls sitta och leka med en pistol? undrade Brick.

-         Egendomligt.



          En viss Kapten från pansartrupperna, en Egon Sankers kropp låg hur som helst ute i trappan, delvis fast mellan räckena i källarvåningen, eller strax över denna, medan professor Thirnbull, som var en mörk, smal man med begynnande flint i fyrtioårsåldern, alltså fanns här inne med kriminalarna vid skrivbordet, med hakan fortfarande på bordet, knäna på mattan, med ett jack i tinningen varur blodet fortfarande stilla rann. Kriminalarna trodde att även denne man var död.



            En ung flicka, en Alluria Veladière, en student, som hade ringt polisen, stod i sin tur inne i Thirnbulls lägenhet, insvept i sitt tunna nattlinne, med en morgonrock över, en rock som hade en mellanstor pinfärsk blodfläck på sidan. Hon invid ett litet sideboard, på vilken en gigantisk filmkamera stod och rullade på ett stativ. Kameran gick alltså, i detta nu, i det väl upplysta rummet, och fångade således de båda polisernas agerande framme vid Thirnbulls skrivbord, från vilket laptopen och bordslampan hängde intrasslade i en väv av elsladdar, som ett praktexempel på hur man kan strunta i elsäkerheten i hemmet, kanske med katastrofalt resultat. Taklampan lyste alltså, och det gjorde nu bordslampan då inte. Somliga av Thirnbulls böcker låg nedramlade i en röra intill dennes stol.

          Thirnbull, klädd i vanlig kavaj och grå byxor, hade måhända fått en elchock samtidigt som han såg på sin pistol – medan han alltså tydligen filmade sig själv i egen hög person – och i samma stund rivit ner lampa och dator, samt fått ett slag av metallskärmen på lampan, i själva fallet mot golvet, och sen på något sätt, halvt upprätt, inklämd mellan bord och stol, hejdats i fallet och alltså fastnat i en egendomlig pose. Denna pose han nu då intog.

          Kapten Sanker, som varit en blond kraftig karl, låg i en ännu mer egendomlig ställning ute i trapphuset, och denne – om man kan säga denne - hängde i själva verket upp och ner, och huvudet var avslitet, och kaptenen tycks ha fallit två, tre våningar, från Thirnbulls våning kanske alltså, för att sen fastna med huvudet mellan de två riglar som höll de gråvitprickiga helgjutna betongtrappelementen samman i trappan, svängt runt vertikalt och sen förlorat huvudet, eller kroppen, och man får förmoda att döden varit en chockartad sådan, även om döden ofta förmodligen är just det. Den kommer ofta helt oväntad. Kroppen låg alltså under huvudet. En halv våning.

            Men de båda polismännen gick fortfarande runt i den trånga lägenheten, som var belamrad med bokhyllor och böcker från golv till tak, och konstapel Brick suckade, lade handen mot sin kind och på lite mer läppstift och muttrade svagt. Hon svor tyst, tittade mot Bengt Koppelts spända ansikte och svor igen, för att sedan lakoniskt med ett litet tryck på en röd knapp stänga av den rullande filmkameran, där man sedan förmodligen skulle kunna få se en rafflande sekvens, nämligen den där när Thirnbull faktiskt föll av sin med hjul försedda stol och, i fallet ifrån denna, drog med sig lampa och laptop, omgärdad av alla sladdarna till dessa.

-         Kan det alls finnas något samband mellan denne här och kaptenen, undrade Brick.

-          Mellan två fallolyckor? skrattade Koppelt torrt. Det är uteslutet. Fånig tanke. Men visst är den samtidigt bestickande.

-         Inte olyckorna!

        Alluria torkade, stammande ohörbart lite grann, blodet av sin hand, som hon skadat i det dumma försöket att få loss en stor spik ifrån en dörrkarm just innan polisen kom. Hon pekade mot Thirnbull, men det brydde sig ingen om.

-          Kände de varann? undrade plötsligt den kvinnliga konstapeln, en Leila Brick, som nu stod och pillade på den avstängda kameran.

      Samtidigt anlände nu doktor Blank, och med ett hallucinatoriskt grin trängde sig denne nu förbi Brick och in i lägenheten, som uppenbarligen var Thirnbulls, och alltså även förbi Alluria, som själv sömngångaraktigt rörde sig därinne, torkande sig i ansiktet med sin blodiga pekande hand, som darrade.

-          Äntligen, sade Koppelt till Blank. Äntligen en förnuftig människa! Jag blir galen!

        Plötsligt, och under tiden, rasade nu Thirnbull ner ifrån sin hängande pose vid bordet och ner på golvet, med ett väldigt brak. Hans hand slog ut, och ur hans kavajficka föll en pillerburk, ur vilken ett dussin små vita tabletter av farligt utseende föll och så rullade i en meter eller så på den tjocka mattan, skenbart i olika riktningar.

          Blank, som bar stålbågade glasögon, hejdade sig vid denna syn. Så gick han fram till Thirnbull och tog tag i dennes huvud, som nu låg nära bordets ben, i ena änden mot Thirnbull till, och formligen strök sakta över det, medan han iakttog hur blodet alltfort rann ur ett litet sår i tinningen.

-         Är han alls död? undrade Koppelt halvhögt, som kanske var chockad.

           Blank monterade nu Thirnbull, så att denne så småningom låg utsträckt på mattan, som var mörkblå, och efter att ha puffat och tryckt på honom i en minut, så vaknade Thirnbull till, tog sig åt tinningen och sa:

-         Herre gud. Vad har hänt?

            Doktorn lade då bandage på såret samt ringde efter en ambulans på sin mobil, som bar ett gult skal. Sedan gick han ut i trappan för att se till kapten Sanker, där man dock inte kunde hoppas på samma goda utfall. Denne stackare skulle, med huvudet på en våning och kroppen på en annan, åtskilda genom säkert en meter samt ett väldigt sår, eller mer exakt två, inte någonsin yttra några ord om sin skapare mer. Han skulle aldrig säga ett enda ord alls mer.

        Blank klättrade nu vigt som en apa omkring i trapphuset, och under tiden tog Koppelt med sin mobilkamera kort av kaptenens huvud, där det inte – åtminstone inte längre - fanns spår av något högre tänkande. Pansarkaptenens unga ansikte var nu skäligen tomt. Ögonen stirrade vidöppna.

       Leila Brick hade varit ute i polisbilen för att hämta mer polisavspärrningstejp och kom in i huset igen, spänstig och vacker, och lämnade banden vid kaptenen. Sen upp till Thirnbulls våning för att främst se till Alluria. Denna hade satt sig i en blommig fåtölj och var utom sig av oro, ty hon skulle skriva en tentamen dagen därpå och kände sig ur form, på grund av allt som hänt, särskilt dödsfallet i trappan, som det tycktes. När kriminalteknikerna anlände i sina vita overaller, åkte så Koppelt och Brick tillbaka till kontoret, medan Blank försvann till sjukhuset med Thirnbull, som nu tystnat och med stirrande blick och bandagerat huvud koncentrerade sig på att överleva. Inte för att han hade pratat de andra döva, men i alla fall tyst nu, som en mussla.

       Alluria kunde själv plåstra om sig. Hon hade ju, såvitt man begrep, inget med saken att göra i övrigt, heller. Hon hade ju bara ringt polisen när hon hörde oväsendet i trapphuset, sade man. En sömnig granne, som även var en bekant till henne, fru Lectura, hjälpte henne med tofflorna och in till hennes, Allurias alltså, där de satte på kaffe samt såg till den lilla taltrasten som satt och sneglade i sin bur.

-          Det vill mycket till, sa Koppelt, att krångla sig emellan de båda räckena för att kunna falla tre våningar här. Hur kan man alls falla utan att fastna med en gång, redan på våning två. Kanske om man verkligen vill så kan man möjligen falla ända ner. Jag förstår inte detta.

-          Nä, kanske bara om man inte var vid medvetande kan man falla ända ner, sa den kvinnliga polisen.

-         Och om nån siktade med kroppen. Här är typ 40 centimeter brett. Och offret, eller den döde, är ju en stor karl.

    Snön föll stilla över Tynnered och alla de trista bostadslängorna, där nu döden så blodigt slagit till under natten.



  Kap.2. Koppelt och Brick.



      På förmiddagen dagen efter satte sig nu Koppelt och Brick för en genomgång av situationen med kommissarie Porter. Hela den spaningsgrupp, som var redo för denna typ av fall, fanns med. På diverse stolar och vid diverse bord, satt alltså även Regelhielm, Hallongran, Wester och Böök. Samt Vilhelm Olsson.

Ljuset föll skarpt in från Skånegatan. En ensam fiskmås tränade jakt utanför fönstret.

-         Jo, hade Koppelt sagt, det är så här:

-          Vi fick ett samtal till vår bil om att nån ringt från en lägenhet i Tynnered, norra, och sagt att en man fallit i en trappa. Vi, Brick och jag, åkte dit och möttes utanför av inringaren, en ung student, en flicka. Alluria. Nånting. Ja, hon stod och frös. Vi gick in i trapphuset och en halvtrappa ner ifrån ingången där så låg då delar av en ung man, en kapten Sankers från pansarregementet och hängde där.

-          Vilken tid? undrade Porter, som stod med morgonkaffet i handen.

-          Klockan var väl så där ett. Ja, - här såg han på en sida i sin laptop, som stod framför honom -: ett och fem.

-          Fem över ett?

-          Ja, och huvudet låg strax bredvid. De måste ha varit ett förfärligt fall. Han hade nog en väldig fart, så det borde ha varit ifrån en av de övre våningarna. Så därför gick vi upp och kollade, och såg då att en dörr var öppen, till en som hette Thirnbull på tredje, och alltså översta våningen. Dom e inte högre husen där just. Så knackade vi, men inget svar, och så gick vi in och där såg vi då en gubbe, en man som stod på knä vid sitt skrivbord och blödde. En professor Thirnbull. Han tyckts ha varit online, filmat sig själv men något gick snett.

-          Var han naken?

-          Nänä, inget sånt. Han var klädd i en snygg kostym och hade slips. Och så hade han en pistol framför sig. Ljuset var tänt i taket.

-          Konstigt, sa Porter.

-          Ja, sa konstapel Brick, men det där med Thirnbull var nog en olycka. Båda två grejerna kan ha varit olyckor. Båda kan ha varit brott.

-          Har ni frågat Thirnbull?

-          Nä inte än. Skall åka till sjukhuset nu strax å tala med honom, sa Koppelt och strök sig om sin lilla svarta mustasch.

-          Det reder nog upp sig. Vad som är konstigt är nu att han samtidigt satt vid laptopen och filmade sig, medan han hade dörren öppen!? sa Porter och stirrade i golvet framför sig.

-          Vi får höra, sa Koppelt.

-          Han kanske är en youtuber, sa Brick. En youtuber kan filma allt möjligt konstigt.

-          Du, Leila – Porter såg på Brick – får ta reda på allting om pansarkillen. Allting! Hela livshistorien.

-          Å, herre gud. sa Leila. Jaja, jag vet. Jag har ju betalt för det hära.

-          Och så får du tala med obducenten om fallet i trappan, sa Porter.

-          Ett fall är väl ett fall? sa Brick.

        Porter stirrade som om han inte förstod. Sen förstod han.

-          Dödsorsak! Och kolla om Thirnbull verkligen är en youtuber? sa Porter.

-          Okey.

-          Ja skjuten var han inte, sa Koppelt, för pistolen var inte använd. Ingen av dem var skjuten, tillade han.

-           

          Kap. 3. Alluria.



         Allurias hår föll vackert över hennes axlar. Hon satt tidigt på morgonen, ordningsamt vid sitt skrivbord och skummade återigen igenom de böcker hon skulle tentera på samma dag. Hon var blyg och ordningsam, men nu verkade hon även förströdd på et sätt som hennes husflugor aldrig hade upplevt förut. Hon reste sig, gick till kylskåpet, tillbaka, satt en stund, reste sig, gick åter till kylen, åt ett kallt ägg, tillbaka, o.s.v..

        Till slut gav hon upp och satt och såg på tv, zappade och såg på vad som helst. Det blev mest reklam. Bettingsite efter bettingsite. Det var egentligen inte måttligt så mycket Sveriges alla casinospelare bidrog till tv. Begrep dessa alls hur mycket av den reklam, som de alla hade hatat om de hade sett på tv, som de betalade? Nu såg de inte på tv, eftersom de alla var skuldsatta, och nu försökte tjäna igen de pengar de spelat bort, antingen på nya spel, eller genom nätkriminalitet.

   Hon suckade. Sen ställde hon sig nära dörren och lyssnade. Hon tycktes alltså vänta på någon, tänkte flugkungen, som satt i lampan. Förste flugkungspoeten, som satt bredvid menade att hon såg på något sätt skuldmedveten ut också. En tredje fluga, som bara flög förbi, meddelade genom en doftsignal, att tjejen var rädd. Som för att bevisa sin tes flög denne sen och satte sig på flickans näsa. Flickan ryckte till alldeles väldeliga, och så var saken bevisad.

    För en polis, som fröken Brick, så hade det varit intressant att se lyssnerskan. Ty den vackra lilla Brick hade nog tänkt att Alluria kanske väntade på att herr Thirnbull skullekomma tillbaka. Kanske, hade nog Brick tänkt, skulle Alluria heller inte bli särskilt förvånad om Thirnbull ringde på.

    Men det är klart. Flugorna hade inte det överflöd av information som lilla Brick satt på. Men hon satt ännu så länge på mindre än hon behövde.

        Taltrasten satt tyst i sin bur och lekte stilla med några förtorkade majskornsstjälkar.

  Alluria tog fram sin mobiltelefon, och slog ett nummer, ett av dem hon hade i telefonboken.



         Kap.4. Professorn.



         Oscar Thirnbull blev professor i filosofi helt ung, vid 33 års ålder. Nu var han tio år äldre, och hade inte gjort någon karriär utöver att ha blivit professor i kontinental filosofi.

        Med ”kontinental filosofi” avses ju, normalt, ungefär den filosofi som producerades i Mellaneuropa under 1900-talet. Det är således en märklig term.

        Thirnbull var nu på väg hem från sjukhuset med spårvagn med ett stort bandage om huvudet. Någon större skada var det inte fråga om, det menade AT-läkarna. Thirnbull kom hem vid 10-tiden. Dörren hade låst av kriminalarna, och de hade förstås inte berövat honom några ägodelar, - det hade varit olagligt. Om de ansåg att hans lägenhet var en brottsplats, så fick de förklara detta för en åklagare, för att få tillgång till den. Vad Thirnbull visste, så hade en man hittats död i trapphuset. Thirnbull kände inte mannen. Men visst hade han mött honom.

     Mannen hade ju sökt upp honom.

  Men nu steg alltså Thirnbull, omplåstrad och dan, in genom sin ytterdörr efter att ha låst upp. Han hängde av sig sin vinterrock, en lång, svart kappa som onekligen såg överklassig och lite advokatlik ut. Han tog också av sig luvan, som en underläkare lånat eller gett honom för att han inte skulle bli blöt på hemvägen. En snäll läkare, tänkte Thirnbull och tog försiktigt ovanpå sitt bandage med mittfingrarnas fingerblommor för att se att alltstod rätt till och att det inte var alldeles för ömt vid platsen för såret.

        Han gick ut i köket, som var rymligt och välstädat, för att ta sig lite vatten.

       Sedan gick han in i sitt stora arbetsrum, som ju samtidigt var stora rummet och tv-rum för att städa upp efter olyckan.

        Böcker och dator låg fortfarande på golvet eller hängde i sina sladdar intill skrivbordsstolen. Laptopen hade stängt av sig själv. Lampan var det enda som poliserna hade rört vid bordet. Den var åter uppställd i ett av hörnen på detta. Under viss möda, och efter att ha tagit av sig sin mörka kavaj ( slipsen hade försvunnit någonstans ) så möfade sig nu den gänglige mörkhårige mannen att åter bringa ordning på bordet genom att placera laptopen där den skulle, samt att försöka dra sladdarna i en något mer förnuftig sträckning mot bortre kanten på bordet och se till att lampsladden åtföljde denna diskret ner mot väggurtaget, som nu, efter händelsen igår, hängde lite lös. Förmodligen hade rycken av sladdarna i denna varit lite mycket för den. Thirnbull brydde sig inte om att se närmare på kontakten för att se hur trasigt det hela var. En viss irritation fanns i hans rörelser.

    Han tyglade denna genom att yttra:

-          Papapaaa, papapaaa, padam, padam.

       När så bordet var i ordning och lampan på detta var tänd igen, så gick Thirnbull till kameran som stod på sitt stativ på bordet i hörnet. Han öppnade ett fack, såg att sd-kortet, som var kamerans enda minne, satt kvar, plockade ut det med vana naglar och tog det till datorn där han satte in det i ett för sådana kort avsedd plats, samt satte sig vid laptopen och efter en liten stund hade han transporterat det filmmaterial som tycktes finnas på kortet till datorns hårddisk, partition C:..

         Innan han öppnade filerna lutade han sig tillbaka mot stolens ryggstöd och suckade. Så reste han sig och gick till fönstersidan av rummet, som låg snett bakom platsen vid datorn och fällde ner persiennerna, som varit helt uppdragna mot den innergård de vette mot. Det var en förskräcklig insyn här.

       Sen tog han med iver itu med att granska filmerna hans kamera tagit.
       Huset var lyhört, liksom alla likande hus i Tynnered. Man hörde grannar, särskilt genom badrummen och dess väggar och ventiler. Ja, man kunde i badrummet t.ex. höra grannen snyta sig, nästan två lägenheter bort.

fort följer

No name

onsdag 21 februari 2018

Måns Hirschfeldt och begreppet dönick.

Måns H. använde idag begreppet "dönick" om Mr. Madeleine, O´Neil. Vad har nu denne man gjort eftersom han i Kulturradion skall föräras detta epitet? Jag tycker att det vittnar om en fullständig nihilism att kalla ngn människa, som vad jag vet inget ont gjort, för dönick. Jag anser att det vore mycket bättre, om Måns använde begreppet om sig själv, i alla sammanhang, först, om det är ett oskyldigt begrepp. Jag gör det inte.

måndag 19 februari 2018

En man.

Tittaren. En kortroman om en viss Mandeus´ liv.




 TITTAREN

                                  En mikro- och gränsroman

                                                    av

                                           sign. Filurius.












                        Kap1. Mandeus´ födelse.

           Det var sagt om Mandeus, från de tidiga åren, att han skulle komma att bli sin släkts störste. Och det betydde att de av hans för-mödrar som ännu levde, allihop ville att det skulle bli på det sättet. Mamman, Cordelia, hade sagt att han skulle bli det, stjärnorna genom oraklen hade sagt det, och alla de visa getterna i hagarna hade sagt det, sa man, med en enda tunga. Så sjöng man i vaggvisorna.
          Dagen när Mandeus föddes, då grät himlen, och då utspann sig ett sådant hejdundrande samtal mellan alla skogens träds alla löv, att denna lövstorm närapå ödelagde ett helt mindre ödekvarter i den lilla staden Kaleretian, som dåförtiden var belägen helt tätt intill floden Spoker, men nu ligger ett stycke upp på slätten, ovanför Devian. Det blåste och regnade, kort och gott.
          Den gåva som Mandeus hade fått, som var en förfining av tidigare släktens stores tendens, var tittandets. Tittandets. Det var tydligt nästan från allra första början att det var något alldeles fantastiskt med Mandeus, ty närhelst han lämnades ifred av moder och ammor, så låg han och tittade. Han tycktes ha fått en förmåga till obegränsat tittande, ty han sov knappt mer än 17 timmar om dagen. Resten av tiden låg han där och förgyllde hela omgivningen, beundrad av mostrar, morsmostrar och mormorsmostrar, med sina ögons vandrande ifrån det ena ansiktet till det andra, som också varmt tycktes gå igenom en tröskprocess som resulterade i att det lilla barnet i sitt sinne gömde varje ansiktes drag, så att nu den lille pojken allt framgent tycktes minnas varje moster, morsmoster, morkusin och kusin, som kom för att titta på den nye tittaren. Ja, ju mer barnet tittade, desto mer tittade man, från kvinnornas sida, på honom. Och alla gladdes. Barnet likaså.
           Kaleretians stadsflagg hade hissats på det grågröna lilla rådhuset och artefalken, den högvördige herr Mammelorius den förste kom och sjöng inför statyn av Zeus däruppe.
       Men pojken låg i sin lilla vagga, och mest sov denne. Vem som var far till den lille visste man ju inte. I Kaleretian kom och gick fäderna, anonyma och spelandes mestadels luffarschack med varandra, medan kvarterets katter slött satt och blinkade.

            Kap. 2. Mandeus i småskolan.
  
         När Mandeus blivit fem år gammal, så beslöt man, hemma hos honom, att han skulle börja i stadens skola. Inför skolstarten inhandlade man på torget, vilket låg i källaren, en liten galonväska med en ihärdig, däven, lukt av galon.
       Skolstarten hade satts till kastanjernas tid. Och nu börjar det bli intressant.
        Skolan var enorm, en riktig romansk nationalromantisk koloss och den hette, som bokstäverna på ena långsidan uppe under takskägget blekt förkunnade:

                               ETERISKA SKOLAN

         Här möttes barnet av rektorn. Eller i alla fall av rektorns utsända, som var en liten tant, som förlorat ena benet vid en språngmarsch efter en spårvagn. Men hon gick bra ändå på sitt metallben och med en krycka av fiberglas. Hennes namn var fru Kartotek.
        Första och andra klass var en ljuvlig tid för lille M.. Han satt i sin bänk av cederträ och såg sig omkring.
        Man lärde sig många alfabet, samt lönngångarna mellan alfabeten. Det var en härlig tid. Allt Mandeus sen kom ihåg av dessa år var två saker. Fröken med kryckan hyrde in en högläsande liten, liten dam, en urgammal sådan, som med en hög röst läste hela Gullivers resor från A till Ö. Samt att en kamrat, som hette Edelin på vägen till skolan gick rakt in i en lyktstople, och härvid tappade hon synen på ena ögat, så efter det så vred Edelin mycket mer på huvudet än de andra, för att kunna se lika mycket.


            Kap. 3. Mandeus i mellanskolan.

          Väl uppnådd en ålder av 9 år kom så Mandeus, nu proppfull av sagor om snälla barn, av mängder av nummer på siffror, samt metafysiska idéer om främmande väsen som tagit människoform, till kungliga mellanskolan, som låg i ett helt annat kvarter, flera meter bort.
        Som klasskamrater hade han en viss Anton, samt Petra. Edelin hade slutat skolan och arbetade nu på en fabrik som gjorde glass.
        Läraren var en man som spelade piano hela tiden. Denne hette Floppeus. Och vad Floppeus ansåg om Mandeus fingerfärdighet på klaviaturen kan vi inte nämna här, ty Floppeus bara svor åt de båda pojkarna, medan han dyrkade Petra, som han skaffade en praktikantplats på stadens teater. Petra slapp att gå i mellanskolan på grund av detta.
      Anton och han sattes att räkna nollor. Den som först kom fram till talet 10 skulle få stort A. Båda fick C.

           Kap 4. Mandeus i realskolan.

        Nu hade Cordelia flyttat till Skånegatan. Mandeus började storskolan. Den låg i en backe.
       Varje morgon klockan sex gick han och Anton till skolan och satte sig där. Nu hade Mandeus tillfälle att äntligen visa sig på styva linan. Ty här fanns äntligen något att se.
      Ty lärarinnan var en ung dam, den vackraste som fanns i hela staden. Och Mandeus begrep detta, och han satte sig att titta.
      Lärarinnan, som hette Frk Outgrundlig, log åt Mandeus samt nöp honom i kinderna, och sade på rasterna till denne, att hon visst älskade honom, men att han måste förstå att han var för liten för att få följa med henne på kafé. För detta yttrande, som Mandeus, medan han tittade på tv hemma, vidarebefordrade till Cordelia, blev nu Frk Outgrundlig av med jobbet och kastad i fängelse, där hon senare fick tyfus och dog.

            Kap 5. Mandeus i gymnasiet.

         Nu vuxen och med ett litet skägg började Mandeus, som tittat sig ut genom fönstret i fyra år, i gymnasiet på Karamellholmen. Där låg nämligen Visdomsskolan, en privatskola med lite idéer från Spinoza och Kant som grundbult.
         Här fanns en riktig klass med fem elever och en lärare som inte brydde sig om Mandeus ett dugg, men satt och målade tånaglarna hela lektionerna. Denne man hette Stig.
         Efter fyra år på poetisk gren i Visdomsskolan artade det sig till examen. Man hyrde in privata censorer, samt skrev privat prov och godkände privat och satte betyg privat, allt efter inkomst hos modern. Modern lånade pengar och mutade Stig, och så blev Mandeus toppstudent, trots att allt han åstadkommit var att iaktta gråsparvarna på fönsterblecket, samt ritat av, klumpigt, ett öga på en sådan fågel.
       Ögat hängde i korridoren, inramat, och skrämde de elever som var nya på skolan. Vaktmästaren förklarade nämligen för de nya små, att detta öga förställde gud.

               Kap 6. Mandeus på universitetet.

          Ja, tjugo år gammal kom nu Mandeus, som vid detta laget var ölalkoholist, till universitetet och skrev in sig vid institutionen för Teoretisk Fysik. Eftersom han inte alls hade fallenhet för ämnet bytte han snart och gick sen på gymnastiklärarutbildningen i fortsättningen.
     Studentlivet var hektiskt och Mandeus spelade då piano åt en balettgrupp. Man uppträdde på en fakultetsresa till Ängelholm i Skövde.
      Resan till Ängelholm var höjdpunkten i Mandeus´ liv. Han fick överallt applåder. För vad fick han aldrig reda på. Här träffade han i ett vägskäl även Gunnela, som med sina stora bröst blev Mandeus´ stora kärlek livet igenom. De talades aldrig vid. Han rörde aldrig vid henne, men kärleken till henne sög likt en tvättsvamp upp den energi som skulle gjort honom till utbildad gymnastiklärare. Istället blev han nu en dropout, vid 34 års ålder.

           Kap. 7. Mandeus som arbetslös.

       Nu kom ytterligare en hektisk period vad tittandet beträffar.
       Förmodligen aldrig tidigare i världshistorien har en man i trettioårsåldern mer intensivt än Mandeus tillbringat så lång tid med att sitta vid ett kafébord och titta.
       Han såg och såg. Ack, underbara ögon! Ja, det var en fröjd alltihop.
      Man pekade från stans alla damer mot honom och sa:
-         Se, så han ser ut!
       Pengar fick Mandeus från en statlig kassa. Han bodde i en gammal gaffeltruck med presenning över, en gaffeltruck som han ställt i sitt pojkrum hos Cordelia, som numera arbetade som nunnepraktikant kom sällan hem.
  [ En vacker anakolut, tycker jag. ]
                      Således kunde Mandeus ofta låna Cordelias stora vardagsrum, där han nu ofta satt i öronlappsfåtöljen, som han kallade för ”läderlappsfåtöljen” - han förstod inte skillnaden - och tittade. Armarna låg på armstöden och han vred huvudet än åt den ena, än åt den andra sidan. Om någon kom in i rummet, som polisen eller socialtjänsten, så kastade han inte ett getöga på dem, men tittade helt rutinerat och snyggt och poetiskt på dem. Han var en mästare helt enkelt.

           Kap.8. Mandeus rånar en bank.

       Vid 58 års ålder beslöt nu Mandeus att skaffa pengar för att kanske gifta sig.
      Detta skulle bli hans mästarprov. Så gick Mandeus in på Norra Kontrollbankens kontor i Skänninge och tittade på personalen. Så skickligt gjorde han detta, att de gav honom alla pengar de hade, d.v.s. en femtiolapp, och sen gick på lunch.
    För detta dömdes Mandeus till fängelse. I fängelset hade man nu nyss haft mässa efter den vackra Frk Outgrundlig, samt sanerat.

           Kap 9. Mandeus som pensionär.

      Efter tio år i fängelse och på sluten avdelning med särskild utskrivningsprövning kom Mandeus ut och lät nu skägget växa ner till golvet, när nu sådant fanns.
        Han satt sen ofta på en bänk vid rådhuset och söp. Men han hade inte glömt bort tittandets konst. Oh, vad han tittade! Han tittade på folk så det stod härliga till.

       En dag, efter ett år eller två, mitt under ett valtal för Kristdemokraterna, som nån annan höll, fick Mandeus hjärtstopp och dog. Begravningen var lite enslig. Endast Cordelia kom.
    På graven, som egentligen var en låtsasgrav, lånad av en annan som dött, och utan att Mandeus låg i den, fann man, bland gammalt godispapper och fimpar som blåst in från gatan, en blomma från Cordelia, samt ett litet kort, på vilket hon skrivit med stora barnsliga bokstäver:

          Tack va bra! Hoppsansa! / Cordelia.

    Nu finns Mandeus inte mer, men alla kommer ihåg hans ihärdiga och mycket vackra, men ibland mot slutet relativt sömniga, tittande.

           ------------------------------------
                          Filurius, 2018.



Högt vått.