tänker jag då

Kapitel 22. Plysch.        Redan efter en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag - och möjligen även Pram - upptäckt att tågvagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med plysch, alltså inte nån slags vanligt rött kläde, utan gammal dyr tjock plysch, som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga, när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande, och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra - inklusive kostym, exklusive säte – loss för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak i den gungande vagnen, som ständigt, oavbrutet är på väg över siberiska tundran i ett monotont och avigt stilla dunkande.      Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.   ...

GENREN, såsom den plats dar språket passerar från ett allmänt till ett speciellt. Alltså: Tar vi hjälp av genren, så får det ENSKILDA konstuttrycket en bestämning av enskildhetens innehåll i förhållande till sig självt, men likaså och samtidigt en återbestämning, en påminnelse om genrens förhållande till totaliteten. ( en åter- och nu- och ibland ny- bestämning...) Det ENSKILDA ( t. ex. sonetten ) bestäms av, bestämmer i förhållandet till det TOTALA systemet/mönstret, det vilket till sin essens "är" avgränsat och totalt. Det är utan luckor. Det Totala har den trygga formen av ett helt system. Det är också tryggt i den meningen att det är omöjligt att förstå.