Kafkas Amerika. Kap VI. Paraply mot glömskan?

           I följetänger, som dem skrivna av Dickens och Dostojevskij, - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under denna tillbakaväg ner i fartyget.

            Beslutet att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det är ju sannerligen bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i själva verket fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet att vi knappt märker detta beslut. Det är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den unge mannen visar från början, att han minsann är en de snabba beslutens man. Många gånger i romanen fattar Karl Rossmann senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konsekvenser. Dessa beslut, som tycks fattade på måfå, är aldrig senare föremål för någon begrundan eller ånger. Med ett rappt svar eller beslut kan Karl ofta försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som visar sig alldeles gräsligt ödesdigra i detta främmande land.

            Man kunde annars ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den nyfunne vännen vid landgången – både väskan, som vi senare får veta bl.a. innehåller: veronesisk salami, … och vännen, kan ses som värdefulla vid inträdet till Amerika, men paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen minnessak, något nostalgiskt, men en tingest man kan ha användning för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande. Inga eller i all fall väldigt få invändningar kan resas mot den som vänder om för att hämta ett paraply, om denne så lämnar aldrig så många andra chanser i och med detta, ty inför vädret är vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte ses ha respekt för vädret kan man närmast anse som en hädare och hedning.

            Här väljer alltså Karl temporärt bort både vännen och hela väskan, kofferten, som även den kan innehålla nyttigheter. Han lämnar sin koffert och litar på en främling.

     Senare i Amerika, i Pollunders villa, - kap.3. - kommer Karls handlande att styras av att han har glömt – inte sin paraply eller väska – men sin … hatt!

       Han irrar runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr Green, som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår bär Karl i fortsättningen en mössa på huvudet,o ch det visar sig ju att mössan som herr Green ger till Karl kommer från den väska modern packat. Det sägs att mössan är den huvudbonad man bär i Amerika, och Karl får alltså sin egen mössa av herr Green. Han återfår något därefter också sin koffert och sin paraply, samtliga sända till Pollunder av Shubal.

            Karl  har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största sannolikhet ännu finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens inre. Karl har inte bara glömt ett paraply, han är nu vilse också. Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner att följderna av beslutet att hämta paraplyet nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att inför våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som har ännu ett betydelseskikt. Betydelser misstänks finnas. Paraplyet kan stå för något annat. Att glömma ett paraply kan ha en djupare, omedveten innebörd. Karl har glömt ett skyddsredskap. Men orsaken är höljd i dunkel.

            Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos Karl att söka upp paraplyet, och beslutet att göra det, komplicerat av denna misstanke. Och – för övrigt - hur i all sin dar skall vi vara säkra på att Karl VILL lämna båten ? Hur skall vi veta om det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta om Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något annat han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla?

            Själva glömskan – må vara då av bara ett paraply – oroar. Varför just nu, när man skall gå iland i Amerika, landet Amerika, alls ha ett paraply? Kamraten, den nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i handen. Är det någon stor skillnad på bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräldrarnas karaktär. Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp skapar man definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis väntar immigranterna.

           Glömskan är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit sig i samma predikament som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att vara nära själva landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn.

           Glömska är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren.  Ett memento, en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om väldigt stora dynamiska system.

            Vissa säger att den som inte glömmer något, den kan heller inte komma ihåg något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All glömska är patologisk. All glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig glömmer är den inre demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också Censorn som ser till att vi glömmer. Det glömmer Censorn aldrig att se till. Ty Censorn är en perfekt varelse, allvetande och klok. ( Men såsom allvetande och klok kommer ju Censorn att ställas inför alla möjliga invändningar, som sedan skolastiken ställts mot en sådan varelse, vilka alla går ut på att det, i alla tänkbara universum, är omöjligt att det skulle kunna existera en sådan varelse. Ingen kan på ett klokt sätt hantera ett allveteri. Vet man inget så dukar man under. Vet man allting så dukar man under. Man orkar inte ta ett steg. – Mr Know All är en tragisk hero. Vi kan lära oss en del av Somerset Maughams berömda novell i detta ämne.[1] )

             Det är svårt att skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett paraply mot glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid glömmas. Ett paraply mot glömskan vore det att alltid vara observant på sig själv. Att i varje handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj.

            Ett paraply mot glömskan skulle nog sätta krokben för oss.

            Många filosofer, såsom t.ex. Franz Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet.

---

[1] Mr Know-All. (1924)

Franz Kafkas bildspråk I.

            I. 

Vad gäller Kafkas bildspråk, så är det här lämpligt att till att börja med tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:

       Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.  

        Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. ( DIAU ). Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det,  som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot DIAU, regel [ 2 ]. Däremot håller han sig alltid till DIAU-regel [ 1 ].

        Ett bra exempel på bygge av en bildvärld inom romanen - i Kafkas fall - , som AVVIKER från DIAU, är onekligen det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel - i den nuvarande versionen av Amerika - är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än början ^[1]och man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så lekfull.

        Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” ( lite av frälsningsrörelse över det hela ) - alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana. Man inser /tror att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana,  att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken. Kafka hade relativt – ja, mycket - begränsade kunskaper om Amerika, som land, - ( något á la Karl May, den bl.a. av Hitler beundrade tyske indianboksförfattaren, som aldrig satt sin fot i indianernas land ). Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker  och tidskrifter, allt han kom åt, - ofta – men inte alltid - i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock på,  att det han beskrev var "det moderna Amerika".^[2]

      Antagningen till Naturteatern ( som påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914… ) går till  så att man, via en man som sorterar folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning".

       Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering,^[3] så växer antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. ( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting, som t.ex. dispyten om Karls för registratorn uppgivna namn, "Negro", o.s.v.

                                                      "Bilderna är ju bra. Men resten är hemlighetsmakeri.

                                                   Rena ofoget. Sånt måste  man lämna åt sidan. Med

                                                   djupsinne kommer man inte framåt. Djupsinne är en

                                                   dimension för sig, just djup - där med andra ord inte

                                                   ett dyft kommer i dagen."

                                                                                            ( Bertolt Brecht om Kafka )^[4] 

---

[1] Kap.1. Eldaren.

[2] Dit han gissningsvis då och då drömt om att ”fly”.

[3] jfr. byråkratins födelse vid denna tid, automatiseringens och taylorismens.

[4] se : Benjamin., Bild och dialektik. s.243.

Greve Vaktels äventyr. Kap.22.

Kapitel 22.

Plysch.

       Redan efter en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag - och möjligen även Pram - upptäckt att tågvagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med plysch, alltså inte nån slags vanligt rött kläde, utan gammal dyr tjock plysch, som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga, när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande, och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra - inklusive kostym, exklusive säte – loss för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak i den gungande vagnen, som ständigt, oavbrutet är på väg över siberiska tundran i ett monotont och avigt stilla dunkande.
     Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.
      ( Vi sågs lite över axeln av de andra eftersom våra väskor inte rimmade med kostymerna. Väskorna var gammal slitna bruna, fläckiga väskor av pressad papp, som ingen numera längre har. Men vi hade hittat dem på Auer och funnit dem dugliga. Alla andra hade ju förträffliga glansiga klargula eller grå väskor med hjul på.)
     Så slumrade vi alltså till.
------
    Plötsligt vaknade vi av att folk ruskade i oss. Pram vaknade av detta också. Men vi var båda oförstående inför detta ingrepp i integriteten:
- Får man inte sova på det här tåget!!!? skrek jag i mitt hölje, yrvaken.
- Ni måtte ha drömt. sade då en allvarlig man med stort svart skägg.
- Det har jag inget minne av.
- Jodå. Det ni berättade för hela vagnen här har verkligen skakat upp oss! sade mannen, som därefter presenterade sig som doktor Ivanov. Ansikten bredvid Ivanovs bekräftade detta med nickningar och instämmande rop och en dam i blått grät tyst." Jean-George Vaktel." sade jag. ( "Vem e karln egentligen?" hörde jag en mansröst halvhögt yttra på tjeckiska, men jag ignorerade detta inpass av nyfikenhet inför vad som verkligen hänt.)
- Ja , men berätta då vad som hänt .sade jag." Jag försäkrar, att jag själv har icke det minsta minne av någon dröm och jag är , som forskare , nästan patologiskt, ….ja, ni förstår, även yrkesmässigt… intresserad av alla slags drömmar. Drömmen är - som bekant - kungsvägen till det omedvetna!
- Kungsvägen. sade Pram instämmande. ( Något ironiskt, vilket var ovanligt från denne hedersman. Det var väl kostymen.)
- Jag skall berätta om vi nu alla slår oss ner lugnt och stilla och om alla är tysta och lugna, sade doktorn med myndighet.
        Alla slog sig ner på sina plyschsoffor och var tysta och Ivanov berättade följande:
Jag hade efter en stunds sömn börjat tala med hög röst, eller rättare sagt med två röster. En av rösterna var min egen, en annan, ljusare med vaga "s", var tydligen en viss herr Dvidovitchs, ty min egen röst tilltalade en annan röst, inför hela vagnskupén, med adress: "Snälla Davidovitch!" eller " Men Davidovitch, då!". Och så referarade Ivanov - som tydligen besatt ett ofantligt exakt minne hela det samtal mellan de två rösterna, som kupén förskräckt hade åhört.
      Det Ivanov refererade var följande :

Greve Vaktels äventyr. Kap. 10. ( Roman ).

Kapitel 10.

   Kastelliv men blott för en dag.

    Morgonen därpå var en fin morgon, med ett lätt dis som svepte in den lilla ön, som jag givit namnet Kastellön eller Den andra ön, i ett behagligt töcken, som gjorde det lätt att tänka. Utanför kastellet fanns en långbänk av redwood och där satte jag mig ner och kastade en blick mot huvudön medan jag funderade på mina närmaste planer, vilka först var ganska vaga.
    Snart beslutade jag mig dock för att försöka gräva en tunnel till Kina. Det var ett lika realistisk företag som alla andra i min situation, om ni förstår vad jag menar. Jag tog således tag i en exklusiv skovel av amerikansk kvalitet och började gräva på ett ställe jag tyckte passade. De skulle bli ett enormt arbete. Men jag har aldrig tvekat när det gäller sådant.
    Jag hade inte väl grävt i fem minuter åt sydväst ( där ju Kina låg ) då hålet öppnade sig och en smärt kines i enkla kläder kröp fram med en liten kinesisk spade av mycket enkel sort.
    Kinesen visade sig ungefär heta Chen ( eller Then eller Schen ) och denne var ju nu hjärtligen välkommen.
    Bara efter en kort stund kastade sig dock Chen på marken i förtvivlan, och jag kunde av hans gester och pekanden och gråt förstå att denne grävt fel, att han önskat komma någon annan stans än till kastellön. Detta var bedrövligt. Jag utfodrade honom med lite torkad kyckling, något som han uppskattade.

   Vi satt så och smågestikulerade åt varann , när jag - under förvåning - kom på att om nu Chen kommit hela vägen från Kina ( vilket jag antog ), så borde jag lätt kunna krypa iväg åt andra hållet och snart dyka upp i Kina, alltså vara på kontinenten, och kunna bege mig varthelst jag ville: till Paris, till Berlin, ja till Konstantinopel…..
     Jag bad alltså Chen ta hand om mina tre vargar, Grå, Gråare och Gråast, och tillverkade i all hast ett par knäskydd och begav mig sen ner i tunneln. Chen vinkade till mig orolig och upprepade några varningens ord, som jag naturligtvis inte förstod, då mandarin inte är min starka sida.
    ( Jag skrattade tyst för mig själv när jag tänkte på vad min alltiallo Pramalan skulle säga när han mötte en vilt främmande kines istället för mig vid nästa besök …. )
Väl nere i tunneln var det lätt att krypa. Jag kröp och kröp och här och där hade Chen lagt upp förråd med med franskbröd och apelsiner, så jag tog mig vidare och vidare västerut, och tänkte att jag borde - återigen mellan tummen och pekfingret - vara i Beijing om tre veckor.
    Första natten sov jag i ett litet krypin längs tunneln, där Chen ristat numret 66 på väggen, vilket jag såg i skenet från min ficklampa. Här fanns också ett lager kex, vilka jag satte i mig.
   Alltså hade jag 66 dygn ( längre än tre veckor, tycktes det … ) på mig att nå friheten, ungefär…. Och vad var icke frihet, vad var icke kontinenten, mot det hemska livet i fängelsehålan på Auer.
    Månntro att filosofen ( jag ) var på väg ut i världen från "fel" håll. Fri, fri, fri…..