tänker jag då

              I följetänger, som dem skrivna av Dickens och Dostojevskij , - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under ...

            I.  Vad gäller Kafkas bildspråk, så är det här lämpligt att till att börja med tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:        Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.           Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. ( DIAU ). Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte ...

Kapitel 22. Plysch.        Redan efter en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag - och möjligen även Pram - upptäckt att tågvagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med plysch, alltså inte nån slags vanligt rött kläde, utan gammal dyr tjock plysch, som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga, när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande, och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra - inklusive kostym, exklusive säte – loss för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak i den gungande vagnen, som ständigt, oavbrutet är på väg över siberiska tundran i ett monotont och avigt stilla dunkande.      Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.   ...

Kapitel 10.    Kastelliv men blott för en dag.     Morgonen därpå var en fin morgon, med ett lätt dis som svepte in den lilla ön, som jag givit namnet Kastellön eller Den andra ön, i ett behagligt töcken, som gjorde det lätt att tänka. Utanför kastellet fanns en långbänk av redwood och där satte jag mig ner och kastade en blick mot huvudön medan jag funderade på mina närmaste planer, vilka först var ganska vaga.     Snart beslutade jag mig dock för att försöka gräva en tunnel till Kina. Det var ett lika realistisk företag som alla andra i min situation, om ni förstår vad jag menar. Jag tog således tag i en exklusiv skovel av amerikansk kvalitet och började gräva på ett ställe jag tyckte passade. De skulle bli ett enormt arbete. Men jag har aldrig tvekat när det gäller sådant.     Jag hade inte väl grävt i fem minuter åt sydväst ( där ju Kina låg ) då hålet öppnade sig och en smärt kines i enkla kläder kröp fram med en...