( tänkerjagdå ) Mitt namn är Kaj Bernh. Genell. Jag är en göteborgare, född 1944. Jag skriver en del o. har bland annat skrivit romaner, flera deckare, noveller, en bok om Kafka, samt en bok om Ironi. Flera romaner är på engelska. Böckerna finns på Adlibris, Bokus. Vissa finns enbart på Amazon. Läs gärna mer på mina hemsidor: www.kajgenell.com & www.tegelkrona.com Jag är - vad gäller littertur - emot det pretentiösa, men för det preciost ironiska.
Visar inlägg med etikett subteori. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett subteori. Visa alla inlägg
fredag 7 juli 2017
söndag 16 april 2017
KIERKEGAARD INCOGNITO
INCOGNITO
Kierkegaard avser, under det att han
ger sina budskap, under det att han helt enkelt publicerar sig, att dölja sig
själv. Han avser också på vägen – för skojs skull - att slå hål på en del
osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute
efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något
sånt, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål.
Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande "at ikke vaere Menneske" - och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Han var poängterat upptagen med detta. Upptagen av detta. Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv. I enlighet med ett visst språkbruk. – Hur skulle han låta sig framstå, dold, och ändå få respekt?
Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande "at ikke vaere Menneske" - och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Han var poängterat upptagen med detta. Upptagen av detta. Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv. I enlighet med ett visst språkbruk. – Hur skulle han låta sig framstå, dold, och ändå få respekt?
Ett onekligen lärorikt
problem.:
Hur valde han detta att dölja sig
själv mitt i det intensiva budskapet om att var och en framför allt annat måste
ha mod att välja sig själv? Lärde sig S.K. något av att välja att dölja sig
själv? Han valde om inte annat så att lära sig. Inte utan stor entusiasm. Vad
blev det för ett val? Vad valde han bort då? ( Resten, givetvis.)
S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv. Och en punkt. - I det han fann sig själv tog han illa vid sig. Han skulle aldrig glömma den Punkten. Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. ) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl vad den upplevelsen är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, - och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den för honom kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna HEMMA i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde, p.g.a. ett "missförhållande mellan kroppen och själen" – vad nu än detta var. Det spelar ingen roll vad det var, ty han själv var i alla fall säker på att det hindrade liv. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo-(?)-filosofen. Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!) Ja, varför inte. Den kloke Michael. Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! Han valde att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty:
Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld.
Vi behöver inte tänka oss, att ALL
frihet är behäftad med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest.
"/…/ den, der gjennem Angest bliver
skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en
fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes
for."
Låt oss säga att detta utgör den
barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K..
Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid det tidiga inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietistiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta "jag" sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. Han säger "det samma om det samma" precis som förebilden Sokrates. - S.K. skapar ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik.
Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid det tidiga inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietistiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta "jag" sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. Han säger "det samma om det samma" precis som förebilden Sokrates. - S.K. skapar ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik.
Sedan, när han snart – under en serie
kriser - upptäcker att han inte kan leva, så är det det jaget han väljer att
dölja. Och så är det det han visar. Detta förkrisjag är hans mytologi. Han har
VARIT religiös. Så är religionen en del av mytologin. Men nu – i
författarskapet, är det att han enbart är inkognito. Och det är hans ämne.
Detta Att.
Det är bland annat därför han blir så
uppbragt när Goldschmidts Corsaren
publicerar karikatyrerna av honom. Media krossar Kierkegaard. Han, Danmarks
mest begåvade människa, har inget försvar mot karikatyrer. Allt annat går att
försvara sig mot.
Det var det enda han inte räknat med.
Att någon skulle visa honom, ( "Det som kan visas kan inte sägas." Wittgenstein.) genom
att rita en figur.
------------------------
------------------------
Kaj Genell 2017
onsdag 12 april 2017
En subteori hos Hegel.
Det
finns någonstans i G.W.F. Hegels författarskap - en passage, där denne påstår
att man aldrig reflekterar, utan att man i reflekterandet har någon annan
person, en Annan, i åtanke. Detta
kan vi här kalla: ”adresserat tänkande”. Teorin finns också hos andra
spekulativa tänkare. Man reflekterar alltså aldrig, enligt denna teori, för att
nu konkretisera detta, ensamt och riktigt ärligt, och gediget, utan att ha en tanke
på en adressat! Man reflekterar alltså - för att generalisera – aldrig riktigt
själv. Inte i den bemärkelsen, som vi i allmänhet har ... tänkt oss ,-
med reflexionen såsom ett ensamt samtal med en själv, en sololoquia, isolerat och rent. Man tänker - i varje
särskilt reflekterande - enligt Hegels teori - ut något, såsom svar på en Annan(s)
existerande. Ens favoritförfattare, eller tänkare, hade inte bara sina egna
tankar för sig, utan det, som han eller hon skrev, det skulle i alla lägen vara
riktat till en annan person, - och detta förhållande skulle ingen människa då
aldrig kunna bli av med, aldrig kunna ändra på världs vis! Vi finner liknande
uppslag hos den amerikanske språkfilosofen Charles Peirce. Här blommar hos
Hegel således en "jagskepsis" och en determinism, helt skild från
dennes övriga determinism. Detta skulle implicera, att det existerar en
ursprunglig ”fatal dialogiskhet” i allting. Allt jag tänker, är tänkt för någon annan! Och jag är dessutom aldrig
säker på vem det är! Jag är ju inte
heller säker på, om jag söker en konsensus visavis
min reelle läsare, eller min ”verklige adressat”, eller om jag konfronterar
denne. Hur var det med Kafka, om vi nu experimentvis menar att det ligger något
i denna teori? "Mitt skrivande handlade bara om dig!", menade Kafka
själv, syftande på sin far. [1] Var
det så, eller var allt skrivet till någon annan, kanske till Anna Pouzarová,
som Rieck tror? Ty vad kan man själv veta? Vem är herre i eget hus? Var allt Søren Kierkegaard - för att ta ett annat exempel –
skrev, skrivet till hans far, eller månne - som
han själv hävdade - till Regine ( Olsen ), hans ungdomskärlek ? Eller till
den första kärleken, Bolette Rørdam,
eller till … den äldre brodern, Peter? ( Ty Peter var helt visst beundrad av
S., jämte fadern, Michael. Kierkegaard fruktade mest av allt i världen
ensamheten, men sökte den också. Dansken tycks extremt monologisk, - men allt skrivet måste, enligt Hegels teori vara riktat till någon, - eller
kanske till något. Det kan då inte vara
riktat till honom själv, inte heller till ensamheten, - men väl till Gud, eller
kanske möjligen till tomheten, i fruktan för ensamheten själv? ). Freud skrev
förmodligen, gissar jag, inte alls till sin far, Jakob? Eller? Var allt ändå
skrivit i revansch mot förolämpningen mot fadern, den berömda
”rännstensincidenten”? [2] Varför
var nu nasiologen ( nässpecialisten ) Fliess så viktig för Freud? Hur viktig var han, som Annan?
Var Freuds skrivande riktat till hela världen o.s.v., o.s.v.? Denna teori, både
rimlig och orimlig, som är grundad i ren spekulation, och icke det minsta
verifierad av fysiologer eller psykologer, har ju som teori extremt vida
implikationer: främst den: jag KAN helt enkelt inte tänka själv! Ty allt tycks - enligt denna teori - vara ett
slags svar på vad en annan person står för, eller har stått för. En
replik. I en oändlig radda svar, en evig
dialog.[3] Då
blir ju i så fall min nutid, i alla fall i en bemärkelse, en parodi på mitt förflutna, och min tankefrihet är en illusion.
Och det första yttrandet, det man reagerar på är för alltid förlorat i historiens
töcken, i en avlägsen forntid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
FOUR GRUESOME STORIES
Gruesome Stories FREE EBOOKS for 5 DAYS !!!!!!!!!!!!!! Gruesome Stories
-
ICKE OM DOKUMENTÄRROMANEN Invitation till en gård på landet Min senaste roman ( om Edward Tegelkrona ). Utkom aug. 2024. Köp och l...
-
LITTERATUR Med litteratur är det så fint att det inte handlar om mig. Och det handlar inte om dig heller. De...
-
En skrämmande INLEDNING E N hiskelig mängd människor – förmodligen mest av det manliga genuset – lever sina liv utan att...