Greve Vaktels äventyr. Kapitel 14.

Kapitel 14.

I hängmattan.

      Ungefär klockan sju öppnades stugdörren.
Det var Evangeline. Iklädd en vit tunn klänning och med kaffebricka med sig.
- Hur har natten varit, Mr. Brown?
     Jag stirrade på henne. Så suckade jag. Och sucken var så djup att jag tror att jag kunnat fylla seglen på en fullriggare till den grad att den med råge skulle bara med en tagit sig två distansminuter. Följaktligen kunde ingen annan slutsats dragas annat än att jag var djupt förälskad. Så hade då en av mina fastrars hetaste önskningar kommit att uppfyllas: "Om du blott blir kär, så ordnar sig allt! Och kom ihåg, omvänt, - om du inte blir kär, så ordnar sig ingenting! "
     Jag betraktade föremålet för min dyrkan från topp till tå. Hon föreföll mig så stor, för stor för det lilla huset, för ön, för mig också. Men det spelade ingen roll. Jag fick väl känna mig liten då, liten och lycklig.
    Vem är ej i grund och botten liten inför ödet och lyckans växlingar?
     När vi satt vi det skrangliga kaffebordet och vinden svepte omkring oss och i hennes hår, så sade jag:
- Filosofi är faktiskt strunt. All filosofi är strunt.
- Jaså.
- Ja, men nödvändigt strunt.
- Jaha. sa Evangeline, som om hon inte alls hörde på. Det tyckte jag inte om. Att min älskade inte alls lyssnade på mig. Då sa hon:
- Vet du överhuvudtaget något alls om filosofi ?
- Nja…., sa jag överrumplad. ( Nu rodnade jag.) "Något har man väl lärt sig i Leningrad….."
    Nu lutade hon sig närmre mig och sade med låg röst:
- Prata inte nu. Bara VAR till! Existera!
     Något chockad satt jag där med kaffet. Gammalt smakade det. För starkt var det. Hon hade inget riktigt kaffe, bara surrogat, och kunde inte laga det, och hon hade inte vett att inte servera dåligt kaffe. Men skit idet! Och jag skulle vara tyst.

     Jag reste mig för att söka efter ödlan, som varit betydligt vänligare.
     Men Evangeline drog ner mig på stolen. Så frågade hon:
- Vart leder tunneln?
- Jaha, sa jag. "Så nu passar det att prata?"
- Vart leder tunneln????
- Till kastellön, till Euer, helt nära Auer, varifrån man lätt kommer till Prexezla !
     Hennes ögon var nu fästa någonstans fjärran invid horisontlinjen. Hon sade långsamt. långsamt:
- Jahaaaaa…..
Jag tog mod till mig och sa:
- Du är så vacker!
- Jahaaaa…. ( Hon var kvar vid förra ämnet.)
- Jag vill kyssa dig ?!
- Inte nu. Sen!...
    Evangeline reste sig och vandrade av och an längs husfasaden. (c:a 9 meter ).
- Tror du att du kan krypa tillbaka till den där ön och sen komma med båt istället?
      Jag kan faktiskt, trots att jag försöker, inte minnas när jag grät sist, när jag hade gråtit sist innan jag nu brast ut i en flod av tårar, kastande mig på marken , bultande Moder Jord med mina nävar.
- Djävlar, djävlar, djä…dj…ävlar! Ska….hall då allting ta….ha…..gas ifrån mig? Skall jag aldrig få ro och ly….hy ….cka …..
     Evangeline gick in i huset och jag hörde låsvredet smälla till två gånger.
- Jag DRÄNKER mig! Ropade jag mot huset.
- Ja men gör det…, hördes Evangelines sorglösa stämma.
- Kanske Chen kommer med en båt? Han satte en i sjön i alla fall. Sa jag halvhögt.
     Inget hördes. Plötsligt kom det dock musik från ett fönster på vinden. En vevgrammofon hade satt igång. En polonäs av Chopin.
     Det var - av allt att döma - just så här livet var. Just så här. På pricken.
     Jag gick och lade mig i hängmattan som var uppspänd mellan två dvärgtallar. Den lilla ödlan med simhud mellan tårna, Nicklas, höll jag i mina händer och sade till denna:
     - Just så här är livet. Mitt i det vill man bara dö!
    Sen låg jag där och såg molnen flyga förbi österut och alla tankar tog de med sig. Det var som om jag hade förlorat allt hopp. Min stora, stora skatt, mitt hopp, det flög där uppe, bort, bort…. Bort……
    Ödlan slickade de salta tårarna från mina kinder och jag smekte den och sade:
- Så, så, katten hänger i garnet…… Byssan lull, koka kittele…en full…. Det kommer tre fartyg på vååååågen…..
    Det gjorde det nu inte. Inte en enda båt.
    Ingenting hände. Det var fullständigt meningslöst, utom möjligen polonäsen då. Den tog dock slut och avlöstes av den bekanta Humlans flykt.( Ett orkesterstycke.)
    Att det skulle ta ett sådant slut - på en holme i Stilla Havet? Kärleken ville inte riktigt släppa. Jag sneglade mot huset. Kärleken.
    Kärleken.
Jag var dessutom hungrig.
Men nu skulle jag svälta ihjäl. Det var ett nobelt sätt att dö på.
- Nu svälter vi! Sa jag till Nicklas, som nickade dubbeltydigt.
    Då kom Evangeline ut igen.
- Jaja. Vi kommer väl aldrig härifrån då.
     Hon satte sig på marken och tände en cigarett som tycktes vara gjord av några lokala löv och brann med tät svart rök.
- Men du kan väl inte begära att jag skall krypa hela vägen tillbaka.
- Jag gjorde ju det. Just.
- Jojo.
- Vet du vad du är?
( Det var en av de frågor jag hatade mest. Denna fråga, som kvinnor kastade ur sig, när de fått vad de ville ha, eller när de inte fått det….)
- Nej.
- En ganska ynklig man.
      Jag vred mig i hängmattan, som nästan låg på marken. Nu skulle det bli förhör och utskällning. Jag skulle inte kunna svälta mig i fred ens. Här var lika bra att hoppa i. Eller gå och slå ihjäl den undersköna.
- Jag vet det.
- Du är inte mycket till karl du!
- Nä.
- Kan du inte gå och meta i alla fall?
- Jojo.
    Jag reste mig, hämtade ett spö som stod vidväggen och gick till stranden och ut på en klippavsats och kastade i krok och sänke. Nu började jag förstå Starotsken. Mer och mer började jag inse, att den gamle vitskäggige prelaten hade haft rätt. Jag funderade även på vad Markis de Sade hade gjort i detta läge.
     Då, plötsligt, dök det upp ett segel vid horisonten i söder. Va? En skonert! En liten skonert?
- Det kommer en båt! skrek jag uppåt Evangelines.
- Den passerar. sade hon på sitt släpiga vis, och blåste ut ett moln illaluktande svart rök.
    Jag kastade spöet på klipporna och tog av mig byxorna och ställde mig att vinka med dem i handen. Och båten närmade sig, långsamt.
      Nu bad jag till Jungfru Maria och skrek högt:
- HJÄÄÄÄÄÄLP!
- Då kände jag ett par läppar nära min kind, och hörde Evangelines röst:
- Vet du vem jag är?
- Nä. Sa jag, utan att kunna tänka.
- Lustan! Jag är lustan, och du är galen! Hela ön är lustan. Havet finns inte. Båten finns inte. Det finns ingen fisk. Det finns bara jag!
     Då for det som en yrsel i mig och jag befann mig åter i kastellet, liggande på soffan.
Så man kan drömma! Av lusta……
     Gråast slickade mig i ansiktet. Det var det jag trott var Evangelines kyss.
- Fördömt! sa jag, lycklig över att allt syntes verkligt.

KIERKEGAARD INCOGNITO

                                INCOGNITO

        Kierkegaard avser, under det att han ger sina budskap, under det att han helt enkelt publicerar sig, att dölja sig själv. Han avser också på vägen – för skojs skull - att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något sånt, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål.
             Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande "at ikke vaere Menneske" - och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Han var poängterat upptagen med detta. Upptagen av detta. Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv. I enlighet med ett visst språkbruk. – Hur skulle han låta sig framstå, dold, och ändå få respekt?

                  Ett onekligen lärorikt problem.:

         Hur valde han detta att dölja sig själv mitt i det intensiva budskapet om att var och en framför allt annat måste ha mod att välja sig själv? Lärde sig S.K. något av att välja att dölja sig själv? Han valde om inte annat så att lära sig. Inte utan stor entusiasm. Vad blev det för ett val? Vad valde han bort då? ( Resten, givetvis.)

 
                S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv. Och en punkt. - I det han fann sig själv tog han illa vid sig. Han skulle aldrig glömma den Punkten. Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. ) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl vad den upplevelsen är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, - och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den för honom kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna HEMMA i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde, p.g.a. ett "missförhållande mellan kroppen och själen" – vad nu än detta var. Det spelar ingen roll vad det var, ty han själv var i alla fall säker på att det hindrade liv. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo-(?)-filosofen. Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!) Ja, varför inte. Den kloke Michael. Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! Han valde att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty:
                Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld.

       Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest.

    "/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes for."

        Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K..
                 Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid det tidiga inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietistiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta "jag" sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. Han säger "det samma om det samma" precis som förebilden Sokrates. - S.K. skapar ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik.

      Sedan, när han snart – under en serie kriser - upptäcker att han inte kan leva, så är det det jaget han väljer att dölja. Och så är det det han visar. Detta förkrisjag är hans mytologi. Han har VARIT religiös. Så är religionen en del av mytologin. Men nu – i författarskapet, är det att han enbart är inkognito. Och det är hans ämne. Detta Att.

         Det är bland annat därför han blir så uppbragt när Goldschmidts Corsaren publicerar karikatyrerna av honom. Media krossar Kierkegaard. Han, Danmarks mest begåvade människa, har inget försvar mot karikatyrer. Allt annat går att försvara sig mot.

       Det var det enda han inte räknat med. Att någon skulle visa honom, ( "Det som kan visas kan inte sägas." Wittgenstein.) genom att rita en figur.

------------------------

Kaj Genell 2017                   

Wittgensteins Särskilda anmärkningar.

Läste just för kanske tredje gången W.s Särskilda anmärkningar. Tyckte det var - tycker det är - bland de bästa böcker jag läst. Men så slog det mig att jag aldrig hade förstått den boken om jag inte läst en massa andra böcker och hört en massa musik och mött en massa olika människor o.s.v.. Det är alltså ingen barnbok.
W. är dock en smula FÖR upptagen av begreppet "geni". Vad i all sin dar spelar det för roll om något sådant finnes? Nonsens.
Nej, viktigare är ju just det. Att det finns nonsens!