torsdag 27 september 2018

En splitter ny bok om Franticek Kafka


Köp på Bokus https://www.bokus.com/bok/9789176998373/kafka-och-det-kafkaeska-det-dubbla-omedvetna/
eller:
på AdLibris  https://www.adlibris.com/se/bok/kafka-och-det-kafkaeska-det-dubbla-omedvetna-9789176998373





Nu har min bok om Kafka äntligen kommit på svenska. Boken är en bearbetning av min å Engelska skrivna Kafka and the kafkaesque från förra året (2017).
https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591



INFORMATION OM BOKEN: "Kafka är en modern klassiker. Kanske mer än någon annan modernist definierade Kafka 1900-talet. Han gjorde det i mycket genom skapandet av det som kallas det "kafkaeska". Men vad är det kafkaeska?  Vad är det för ett begrepp? Hur kom begreppet till? Hur kunde Kafka skapa något som var så unikt, att det blev upphovet till ett begrepp? Det är bland annat dessa frågor som denna bok försöker ge svar på. Boken inleds med ett biografiskt avsnitt om Kafka. Sedan följer ett avsnitt innehållande en analys av det kafkaeska och av  grundstrukturen i Kafkas litterära teknik. I denna teknik är "det dubbla omedvetna" något centralt. Så blir också det då centrum för analysen."



---------------------------------------------------



OM FÖRFATTAREN TILL STUDIEN:"Kaj Bernhard Genell är född 1944. Han har tidigare gett ut aforismsamlingar, Ironi och existens ( Korpen,1983 ), Splittringar ( Korpen,1985 ) samt - på engelska - Kafka and the kafkaesque ( e-bok, Recito, 2017 ), av vilken boken Kafka och det kafkaeska är en senare bearbetning. Han skriver även skönlitteratur, och har på BoD publicerat romanen Pistolen (2018). Kaj Bernhard Genell bor i Göteborg, där han bl.a. under ett decennium på 1900-talet studerat humaniora vid stadens universitet."

tisdag 25 september 2018

Utkommer snart, på svenska: Kafka och det kafkaeska.


DEN GRÖNA KATTEN.


       DEN GRÖNA KATTEN.


                 KAPITEL ETT.



Det är något visst med stora kattdjur. Givetvis är det förstås så att alla katter är speciella, högst speciella, bland annat i sätt och utseende, sedda i relation till andra djur, och även små och medelstora katter har ju kattens mystik, värdighet och förmåga att hypnotisera gemensam med det stora kattdjuret, särskilt då det, som i vissa områden är största av dem alla, lejonet. Lejonet har dessa egenskaper, men högst poängterade, i en förstärk grad, så att man bör bedöma dem efter just det. Kanske är det så att evolutionen, denna egendomlighet, som enligt vetenskpaen ligger till grund för så mycket konstigheter, i dessa stora djur av kattsort har sett alldeles nya marker att utforska, i djurets själ.
   För varje människa på jorden, det måste man här inskjuta och betona, betyder lejon vanligen mycket. Människan är på flera sätt i någon grad definierad i förhållande till detta djur, eller till dess motsvarighet i den världsdel som man nu råkar växa upp. Och det är odiskutabelt dessutom så, att varje människa på jorden, stort sett, skulle kunna, om än under visst tvång bara, kunna hålla ett litet föredrag på en havtimme eller en kvart om detta djur, om lejonet, eller pantern, puman, tigern eller jaguaren. Men vi håller oss till lejonet för enkelhetens skull.
   Så har människan i sin tur utvecklats, antagligen endast skenbart slumpmässigt, så att hon på anmodan kan tala länge om lejon. Inte med dem. Och detta är i sig en fullständig abnormitet, och på samma sätt eller, förstås, på ett  annat sätt, så är lejon abnorma, menar jag.
   När lejonen ligger där på savannen i grupp och dåsar på en liten höjd på savannen i skuggan av en akacia i middagsslummern, eller, nuförtiden, när de ligger och gäspar intill ett stängsel i morgondimman intill ett staket i någon öken, eller för den sakens skull: i ett zoo i väntan på stödutfodring i form av en halv buffel, en gris eller häst, då händer det alltsom oftast att det liksom glänser till i närheten av irisen i lejonets öga, och det är då som lejonet börjar rapportera, intensivt, mellan sina inre regioner.
 Om detta vet inte många männsikor mycket. Allmänt bekant är däremot att lejon inte kan skratta. Det vet till och med ett barn. Liksom att majoriteten av alla djur varken har humor, kan skratta, vara ironiska, kan överdriva eller ens servera en underdrift. Inte ens för sig själva. Alltså inte med sådana sidledes rörelser kommunicera, eller reflektera. Ty sidledes är ju sådana rörelser som humor, ironi och sarkasm. Eller de är till och med retrograda. Ty det är ju så att hur rolig eller hur dubbelbottnad man, som människa nu än är, så är ändå sakernas tillstånd exakt desamma. Ingenting förändras av ironin eller humorn, det är bara så, att något försvinner för en sekund ur medvetandet. Det är praktiskt taget det hela.
   Nej, lejonets förmåga kan sökas på ett annat plan. Eller låt oss säga: lejonets förmåga är en djupdimension, där människan, som den ytvarelse hon är, ägnar sig åt just en ytrörelse, en parering av sina egna rörelser, med sin REFLEXION. Ty humor och ironi är medel som är ägnade väl för varelser som hela sin vakna tid ägnar sig åt att med begrepp för sig själv omsätta och i det yttre omstöpa världen. För en varelse utan begrepp, och därmed utan reflexion, är humor meningslöst. Så har till exempel alla de små apor som stjäl småsaker från turister i Indien och på Gibraltar ingen humor, men är enbart gediget elaka. Och det är ju bland de största missuppfattningar, som människorna går omkring med, att humor, till exempel, skulle vara något särdeles fint och gudomligt, och en odiskutabelt dyrkansvärd sak. Detta är ju i grunden fel, då humor är nära nog ett platt intet, då det helt enkelt är en funktion av själva Begreppet.
   Det är det som en del djur halvt om halvt inser, eller intuitvt beaktar, då de medlidsamt betraktar en skrattande människa. Ty medlidande har de, de djävlarna. Djuren inser oftast just det att människan är slav under sina begrepp, som de då och då tvingas söka komma loss ifrån, bland annat i dessa konvulsioner. Djuren vet, vanligtvis, bättre. Särskilt då lejonen. Nå. För att inte gå saker och ting i förväg, så vill jag nu här bara säga så mycket som, att, i den berättelse jag nu skall berätta, om en grön stor katt, så finner vi mer av lejonets vertikala, eller snarare dinensionslösa, begåvning förklarad än vad jag nånsin, på detta trista sätt med förvaltnings- och administrationsprosa skulle kunna förmedla. Man kan ju för att ta till en träffande liknelse inte mäta stora, nära nog bottenlösa, djup med enkla lantmäteriredskap eller för den delen återberätta en historia av Dostojevskij användande de mångfärgade signalflaggor som man, i reserv, har ombord på örlogsfartygen.

Central park west

Flaneur

So that u know

Oansvarigt inlägg om Kina och kineser. Avgå Rönndahl!

Oansvarigt och kränkande inlägg om Kina och kineser. Avgå Jesper Rönndahl! Om du inte begriper bättre - och det gör du inte uppenbarligen - så har du inget att göra på SVT! Be alla kineser om ursäkt!



"Jesper Rönndahl!
Jag är en svensk kulturarbetare. Jag har aldrig skämts så mycket för mitt land (!) som när jag såg ditt program på Svenska Nyheter och satiren om Kina. Var i helsicke har du förnuftet???? Det var ju en sån fruktansvärd skymf mot kineser i allmänhet.
Jag vet inte vad jag skall göra åt det hela. Sluta betala licens hjälper ju inte.
Jag FATTAR alltså inte hur du kunde sända något sådant.
Vad har du för utbildning??? Jag har nästan aldrig känt nån kines, men jag skäms, skäms ,skäms.
Bed nu hela kinesiska folket om ursäkt och säg att du har begått en dumhet!
Det värsta som har sänts på svensk TV nånsin!
Om man tappar sitt tonfall i en satir, så kan den bli det grövsta påhopp. Den som inte begriper det bör absolut avhålla sig från humor och satir.

Kaj Bernhard Genell
Författare
Göteborg"

torsdag 20 september 2018

torsdag 13 september 2018

Nationalism

Nationalism representerar det absolut lägsta av mänskligt tänkande. Nationalism är, som Einstein sa, mänsklighetens mässling. En barnsjukdom hos förståndet. De som inte har kommit längre än till nationalism är inga vuxna människor.

tisdag 11 september 2018

Vad är detta då? Jo min nya bok, en hel roman! "Pistolen"! Utkommen denna vecka!

https://www.adlibris.com/se/bok/pistolen-en-osannolik-historia-9789176997628

Mycke nöje!

Kafkas Slottet.


            "Det var sena kvällen när K. anlände. Byn låg i djup snö. Av slottsberget syntes ingenting, det var höljt i dimma och mörker och inte ens den svagaste ljusstrimma kom från det stora slottet.  På träbron som förde in till byn från landsvägen blev K. stående en lång stund och såg upp mot den skenbara tomheten." 
                                                  ( Slottet ) [i]
D
en skenbara tomheten. Här är alltså frågan om, vad som är verkligt eller sken. Tomheten är skenbar. Men denna tomhet betraktar K. en lång stund! Vad är det han betraktar? Troligen en himmel. Tomheten kan man ju inte få syn på. Hos Kafka intar ”det skenbara” ofta en viktig plats. Det ställs givetvis mot något konkret annat, men är också en mer allmän påminnelse om att allt inte är vad det synes vara. Särskilt i fallet : denna text. Samtidigt pekar det på sig självt, såsom (!) skenbarhet. ( Allt (!) är inte sken ju, när det i en kontext påstås, att något är skenbart. ). Det förefaller alltså väsentligt för Kafka att framhålla det skenbaras betydelse för hjälten, och det skenbaras betydelse i största allmänhet. Att tomheten är skenbar innebär inte att inte den skenbara tomheten existerar, som tomhet – för lantmätare K..  ( Enligt Brentano är alla upplevelser lika verkliga.). Skenbarheten är en av många illusioner. Detta understryks med lätt hand virtuost av Kafka här, med ironi, vettande åt flera håll. Är det skenbara objektet i Slottet?


[i] S.s. 9. Inl. till Kafkas Slottet.

Kafka och Astrid Lindgren.


 Filosofen Franz Brentano, som Kafka ett tag studerade, hävdar originellt, att man alltid har en självreflexion som är samtidig (!) med upplevelsen av tingen. Detta är grunden i hans fenomenologi. Man bör här se som väsentligt att Brentano här agerar, liksom W. Dilthey, i reaktion, och kontraposition, mot den gamla romantiska idealistiska filosofin, som i grunden var av konservativt slag och indirekt stödde den mitteuropeiska centralmakten: i  Preussen den en makt i förbund med kyrkan, i Österrike: Kejsaren, och samtidigt söker Brentano et consortes finna på en väg, där filosoferna inte ”tävlar med” naturvetenskaperna, denna väldiga kraft som nu kring 1900 seglar upp såsom framtidens kunskapskälla och frälsningslära. Fenomenologin skulle senare – kan man säga - kulminera i de resonemang som kom till ytan 1927 hos Heidegger i dennes kryptiska  Sein und Zeit - och lite senare, hos Sartre och sedan originellt hos Merleau-Ponty, samt Lévinas, i vars verk ju viss judisk filosofi ingår.

   Sysslandet med Franz Brentano och dennes filosofi  bör man något stanna vid, eftersom Kafka synes ha varit mottaglig för bl.a. den slags iakttagelser kring medvetande-omvärld, som Brentano och som den deskriptiva psykologin sysslade med, samt för den etik och metaetik, som finns i Brentanos verk. Det är påfallande hur det finns idéer lika Brentanos grundprinciper  beträffande psykisk erfarenhet hos Kafka, såväl i Beskrivning av en kamp ( 1909 ) som i Dagboken t.ex. 1913.
   Till exempel finner Barry Smith ( liksom även Judith Ryan ) stöd för en viss påverkan från FB i  en passage i den tidiga Kafkas Beschreibung  eines Kampfes:

         "Jag vandrade vidare ostört. Men eftersom jag som fotgängare fruktade ansträngningen att klättra uppför den bergiga vägen, lät jag den gradvis bli jämnare, lät den slutta ned mot en dal i fjärran. Stenarna försvann enligt  min vilja och vinden upphörde att blåsa.
        Jag vandrade i rask takt och eftersom jag var på väg neråt, så lyfte jag mitt huvud, sträckte på mig och korsade mina armar bakom mitt huvud. Eftersom jag tycker om granskogar, så gick jag genom skogar av den sorten, och eftersom jag tycker om att tyst stirra upp mot stjärnorna, så uppenbarade sig stjärnorna sakta på himlen, som de brukar. Jag såg bara några få lätta moln, som en vind, som blåste just på deras höjd, sköt genom luften, till glädje för fotgängaren.
    På andra sidan, på något avstånd från min väg, antagligen åtskild från denna av en flod också, såg jag till att resa ett enormt högt berg vars högplatå, övervuxen med buskar, nuddade skyn, Jag kunde tydligt se konturerna av de högsta grenarna och deras rörelser. Denna syn, hur vanlig den nu än må vara, gjorde mig så lycklig att jag, som en liten fågel på en kvist på dessa avlägsna buskar, glömde att låta månen stiga upp. Den fanns förmodligen redan bakom bergen, arg över förseningen."[i]
                                               
   Detta stycke finner B. Smith anmärkningsvärt,[ii] i det att det hela tiden är byggt på berättarens ”inre liv”, alltså berättarens - hjältens - fantasier och önskningar, infall . Skrivandet av en passage som den nu citerade innebär ju, menar jag, att Kafka här drar ut konsekvenserna av Brentanos filosofi så till den grad, att han helt avviker från denna, i det han här skapar en sagovärld med en önskande ( omnipotent – likt Ida i Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa”…) hjälte. Brentano inskränkte sig till att skilja perceptionen från objektet, samt att påpeka att vi alltid på något sätt var hänvisade till vår upplevelse, vilken vi samtidigt som vi hade denna, var medvetna ( id est: "på något sätt" ) på samma gång, ”oblikt”[iii] om denna medvetandegöring, och skillnaden mellan denna upplevelse och vad som faktiskt "fanns" i världen. ”Inbillning” var för t.ex. Brentano en chimär.[iv] Man kan förmoda, att en så extremt fantasifull människa – på gränsen till fantastisk - som Kafka utan svårighet kunde komma på en sådan här ( Idas sommarvise-)-vinkling  helt utan Brentano, men jag tror visst ändå att Smith har rätt.


[i]  FK, BeK, ( ”Fassung B.”), s.114f.,/ jfr. även i Spatziergang, BeK, s.62..
[ii]  Jfr. också  H. Blomqvist, 2009, ss. 145ff .
[iii]  jfr. B. Smith. s.10..
[iv]  Jfr. t.ex. Kronqvist, samt mitt avsnitt om Freud nedan.

Kaj Bernhard Genell, Kafka and the kafkaesque ( 2017 )

   T HE uniqueness of the works of Franz Kafka and the perplexing historical...