tänker jag då

Inga människor tycks med kraft våga kritisera urfolksbluffen, när somliga människor tjänar storkovan på, att vissa delar av utsatta etniska grupper görs till alkoholister och psykfall, i kraft av en befängd idé om bevarande av gamla seder och bruk, just hos dessa. Alla andra folk och grupper tillåts utvecklas, utom dessa grupper. Stoppa utnyttjandet och övergreppen och låt alla på hela jorden få samma chans!

Det är givetvis så att man bör förakta många s.k. konstnärer och s.k. författare idag efter som de flesta brister i grundläggande avseenden. Legitimt är givetvis att skriva för pengar, men inte hur som helst. Man tänker här givetvis på D. Lagercrantz som inte har fantasi nog att skapa något eget. Den borne snyltaren, det är inte fel att säga. Millinie-idén är alltså inte Lagercrantz´. Jag beklagar Lagercrantz. När Samuel Johnson på sin tid menade att den som skriver för annat än pengar, så menade han givetvis ändå att man skulle skriva något eget. Vilket Johnson gjorde. Lagercrantz dramatiserar Zlatan och Turing och andras liv. Snor Stieg Larssons idéer. Aldrig något eget. Han har ingen genuin skaparkraft, och syns ofta lätt skamfull. Det borde han vara.

Kapitel 3. Där jag äter min första frukost på ön - och finner en uppgift.        Vargen Gråast väckte mig med en liten slick i örat följande morgon och omkring klockan 11 AM, lokal tid, ( vad skulle det annars vara ) – så släntrade jag ner för den branta stentrappan till bottenvåningen, nu uppklädd i en av förvaltare Belfrages kvarglömda kostymer, en helsvart tunn rödfodrad dress, och fann därnere ett dignande frukostbord, belamrat med rostat bröd och lite lingon, som jag sedan själv hittade massor av på ön. Vid bordet satt de som kunde förväntas sitta just där, d.v.s. Elim, Pramalan, Petronella och Elena. Petronellas föräldrar var för svaga att ta sig ner från den västra tornet, där de legat - som det berättades - det senaste året. Jag drack mitt té under livlig konversation med mina undersåtar och de hade en märklig förmåga, grundad i öns ordnings- och rättssystem att få mig att axla denna roll tvärt och med pondus. Jag exekverade därför ...

Vi köpte detta sommarhus. Vi fyra rantade hur som helst en vårdag 1948 i sällskap med husets ägare, eller mäklaren ( jag minns inte, - jag var alltså 4 år och två månader ) nerför en slänt ifrån det gamla paret Lindaus lilla bondgård ner till den lilla dalen, som skulle visa sig vara ett ”åskhål” av värsta slag, och hittade det raraste lilla vita hus man kan tänka sig. Vi lämnade bilen, en Austin A40 uppe vid Lindaus. Tomten låg alltså i en skogkant, med barrskogen, som gränsade till Härskogen, och som låg i Härryda kommun, norr om. Det var en avlång tomt, en remsa. Söder om låg ett stort vävt sädesfält som ibland betades av de nämnda korna, medan dessa levde. Huset var en liten låg långsträckt byggnad som gick från söder till norr. Södergaveln var högst och pryddes av en obruten rad av enkelglasade låga verandafönster, som alla satt mycket högt och gick att ställa upp med haspar för att låta humlor och ann...

De som äger ett fotoalbum, de öppnar detta eller oftast: dessa, med en glad föreställning om att man där finner det Förflutna. Jag kan här, som en kuriositet nämna, att jag tillhör dem, som inte har några foton från min barndom och alltså inte heller på min barndoms lantställe. Min uppfattning är, att fotografier är sådant, som döljer för oss vår insikt om det förflutna. Filmer och fotografier är Djävulens påfund – ”bildlikt” talat. Vad man där ser uppmuntrar till hänförelse över fel saker. Filmtidskrifter går alltid i konkurs och kommer alltid att göra det, eftersom deras objekt är Intighet. Meningen med film är att lura på folk Intet. Verkligheten på fotot är ett platt intet. Film är ett demagogiskt bildkaos, förstärkt av känslodrivande musik. Det är först med orden, dessa sällskapssjuka ord, som man kan komma runt tingen, förflytta sig bland medvetenhet och omedvetenhet, bland känslor och minnen, som inte kan utläsas i ögonen på dem som ”porträtteras” på fotot. Allt sto...

In some respect the Inner Voice is of course always true. But I cannot live soleley by such truths, by truths of this kind. --- I någon mening är förstås den Inre Rösten alltid sann. Men jag kan inte enbardt leva av sådana sanningar, av sanningar av det slaget.