Urfolksbluffen.

Inga människor tycks med kraft våga kritisera urfolksbluffen, när somliga människor tjänar storkovan på, att vissa delar av utsatta etniska grupper görs till alkoholister och psykfall, i kraft av en befängd idé om bevarande av gamla seder och bruk, just hos dessa. Alla andra folk och grupper tillåts utvecklas, utom dessa grupper. Stoppa utnyttjandet och övergreppen och låt alla på hela jorden få samma chans!

Att förakta David Lagercrantz.

Det är givetvis så att man bör förakta många s.k. konstnärer och s.k. författare idag efter som de flesta brister i grundläggande avseenden. Legitimt är givetvis att skriva för pengar, men inte hur som helst. Man tänker här givetvis på D. Lagercrantz som inte har fantasi nog att skapa något eget. Den borne snyltaren, det är inte fel att säga. Millinie-idén är alltså inte Lagercrantz´. Jag beklagar Lagercrantz. När Samuel Johnson på sin tid menade att den som skriver för annat än pengar, så menade han givetvis ändå att man skulle skriva något eget. Vilket Johnson gjorde.
Lagercrantz dramatiserar Zlatan och Turing och andras liv. Snor Stieg Larssons idéer. Aldrig något eget. Han har ingen genuin skaparkraft, och syns ofta lätt skamfull. Det borde han vara.

Greve Vaktel. Caput 3.

Kapitel 3.

Där jag äter min första frukost på ön - och finner en uppgift.

       Vargen Gråast väckte mig med en liten slick i örat följande morgon och omkring klockan 11 AM, lokal tid, ( vad skulle det annars vara ) – så släntrade jag ner för den branta stentrappan till bottenvåningen, nu uppklädd i en av förvaltare Belfrages kvarglömda kostymer, en helsvart tunn rödfodrad dress, och fann därnere ett dignande frukostbord, belamrat med rostat bröd och lite lingon, som jag sedan själv hittade massor av på ön. Vid bordet satt de som kunde förväntas sitta just där, d.v.s. Elim, Pramalan, Petronella och Elena. Petronellas föräldrar var för svaga att ta sig ner från den västra tornet, där de legat - som det berättades - det senaste året. Jag drack mitt té under livlig konversation med mina undersåtar och de hade en märklig förmåga, grundad i öns ordnings- och rättssystem att få mig att axla denna roll tvärt och med pondus.
Jag exekverade därför lätt mina order. Alla på ön var som gjorda för att ledas.
    ”Jag skulle vilja ta mig en titt på ön. Går det att färdas runt den på en dag?”
     Pramalan svarade buttert.
    ”Det går på fem timmar.”
     Elim, som var något mindre till växten - en helt annan typ - sade å sin sida:
    ”Cirka sju timmar, till fots.”
    ”Till fots? Har vi ingen häst eller något?”
    ”No, Sir, vi har ingen häst.”. svarade Pramalan torrt och svalde en smörgås hel.
     Som jag då såg att vädret var vackert, det lyste ljust av sol genom de något otvättade fönstren eller vad det var, så bestämde jag att vi skulle sätta oss på framsidan av Slottet, där jag hade sett några solstolar under ett par kakifärgade baldakiner.
     Så snart befann vi oss alla utomhus, njutande av den vackra utsikten över havet, som låg glittrande några hundra meter snett nedför vårt röda sandstensslott.
     ”Något nytt från Europa?” frågade jag rakt ut i luften.
     ”Börsen stängde ned i New York.” sade Pramalan.
     ”Jaha. Hur mycket då?”
      - 1,5.
      - I see. Nå, jag har en viss huvudvärk. Nu har jag huvudvärk och jag förstår inte hur ni klarar er här utan apotek…
      - Vi har ju vår handelsman, Jenisej, som kommer en gång i veckan med sin båt med varor.
      -  Nå det var ju bra. Egentligen - jag strök här med handen över mitt förmodligen bleka ansikte - vet jag inte om jag skall vandra runt ön idag eller kontrollera räkenskaperna.
      Elim, som ofta var föredömligt diskret, sköt då in:
      - De är i sin ordning!
      - Jaha. Vad lever vi av då?
     ”Vi har tillgångar. Assets.”, svarade Elim med ett litet leende, ” assets, och Greven skulle bli förvånad om Greven visste hur mycket vi faktiskt ägde.”
     ”Ja men det kan du väl tala om på direkten! Ekonomi är inte så svårt.”, sade jag irriterat.
     ”122 miljoner Australiensiska dollar.”
     ”Jaha.” ( Jag visste inte vad jag skulle göra med upplysningen, men det tycktes som om vi hade pengar. Hur lite vi hade anade jag inte. ) ”Då tror jag att vi tar oss en titt på ön. Finns det en karta?”
     ”Ja, den här ön ser ut som detta födelsemärket jag har på armen", sade Pramalan och pekade på sin vänstra arm, där det mycket riktigt fanns en brun fläck, något avlång.
      ”Jaha. Jag tackar, jag tackar.”
     Här skrattade nu Elena så att magen guppade. Petronella , klädd i en vit dräkt, läppjade på lite däven morgonchampagne och skrattade övergivet. Jag betraktade de båda. Elena var inte ett dugg lik sin syster. Elena var en spröd, svagsint artistnatur, medan Petronella var robust och köttslig. Men de var ju inte äkta släkt.
     ”Skall jag göra i ordning en vagn, Sir?”, Frågade Elim.
     ”En vagn???”
     ”Ja, vi drar våra gäster runt ön.
     ”Det här förstår jag inte. Det tar alltså fem timmar får Pramalan och sju för dig. Var kommer då vagnen in?”
    ”Den kommer fram på sex timmar.”, sade Elim, som för mig framstod som urtypen för det diplomatiska geniet, som en sån människa som gör att allting fungerar, att allt till slut ordnar sig, och jag tänkte att utan detta faktotum skulle ön snart stå öde, kall och obefolkad. Säkerligen skötte han allting, med Guds hjälp.
      ”Skall vi följa med?”, rågade Petronella, som nu började verka lite småfull.
     ”Nej. Jag hade tänkt be dig tvätta fönstren eller vad det är i slottet under tiden.” svarade jag och spände blicken i hennes svarta ögon.
     ”Ha!”, var svaret.
     Nu bar det sig inte bättre än att en höna hade kommit upp på hennes bord och av misstag stjälpte omkull hennes höga kristallglas. Det som var kvar av champagnen strömmade nu över duken och ner i knät på den sydländska skönheten från Korea eller vad det nu kan ha varit. Jag förstod att dessa människor, som jag nu av en slump, som det verkade, hade träffat, inte var några ordinära människor. Kanske hade de slipats till det de var på just denna ö, eller så förhöll det sig på något annat sätt, som jag omöjligen kunde reda ut. Men det var en annan klass, ett annat stuk, på dessa fyra "kamrater" än vad jag var van vid från Prexezla. Där talade man om religion och kult, här mer om mat och promenader.
         Jag beslöt att avsluta efterfrukosten och beordrade så att Pramalan skulle stanna i Slottet med damerna och föräldrarna - som vinkade upp ifrån tornet med sina vita hårtestar vajande i vinden - medan Elim och jag till fots, utan kärra, skulle ta oss runt ön medförande en del små rökta korvar av olika form samt vars sin flaska vatten.
     Elena tog fram sitt äpple och erbjöd detta som ytterligare färdkost. När jag tog i det märkte jag att det naturligtvis var av trä, samt försett med en otydlig autograf, och lyckades pressa fram ett leende. Ur det. Jag förstod nu till fullo att jag helt enkelt var satt att utföra en gigantisk pedagogisk uppgift. Det var det det handlade om. Jag hade kommit till denna ö med förseglade order, men nu var förseglingen bruten och alltstod klart: jag skulle uppfostra fyra, nå tre… - jag undantog den förträfflige Elim - till hyggliga människor, eller sex ( föräldrarna ) - alternativt gå under! Det är alltid bra att ha en uppgift i livet.
     ”Om inte fönstren är tvättade när vi är tillbaka så kommer jag banne mig att låta dig slita spö!” Sade jag argt till Petronella.
     ”Det är väl inte mitt fel att Elena lurade dig med det där äpplet.” svarade Petronella listigt.
     ”Vem är jag om inte Greve Vaktel?” , skrek jag med mina lungors fulla kraft.
     ”Fönstren tål inte vatten.” sade den åldriga koreanskan i den nedfläckade dräkten.( Jag förstod inte att hon inte hånade min titel istället.)
     Den rakryggade Pramalan lovade då att tvätta fönstren. Hans mening var att de tålde vatten i viss utsträckning.
     Efter bara en kvart var nu jag och den kvicktänkte matematikern Elim på väg på en svart sandstig iförda fotriktiga skor - kostymen hade jag på - och med en hagelbössa utan ammunition med oss.
     Det skulle för mig visa sig att denna ö var en pärla, en gnistrande oas på det norra halvklotet, en Guds gåva till mänskligheten och till mig.
     Ön var alltså mestadels svart. En vulkanö, svart som sot under solen. Runtom låg en bit av Stilla Havet, grönt. Några kondorer seglade lojt i vinden. I fjärran syntes den amerikanska patrullbåten, då och då avlossande en liten kanon, förmodligen mot kondorerna. Allt var som nytt och mer likt en fantastisk dröm. Eller, som Elim sa, i det han gående motade bort några förvirrade höns från vägen:
     ”Ni måste förstå, Herr Greve, … att denna ö är sjuk!”
     Ja, jag kände mig , för första gången i mitt liv faktiskt, behövd, en slumrande förmåga …… "Trääpple", tänkte jag och slängde muskedundret – alltså geväret - i ett visset hagtornsbuskage. Jag gillade - då som nu, inte skjutvapen.

Den gamla trädgården. ---- Kapitel 2.

Vi köpte detta sommarhus. Vi fyra rantade hur som helst en vårdag 1948 i sällskap med husets ägare, eller mäklaren ( jag minns inte, - jag var alltså 4 år och två månader ) nerför en slänt ifrån det gamla paret Lindaus lilla bondgård ner till den lilla dalen, som skulle visa sig vara ett ”åskhål” av värsta slag, och hittade det raraste lilla vita hus man kan tänka sig. Vi lämnade bilen, en Austin A40 uppe vid Lindaus. Tomten låg alltså i en skogkant, med barrskogen, som gränsade till Härskogen, och som låg i Härryda kommun, norr om. Det var en avlång tomt, en remsa. Söder om låg ett stort vävt sädesfält som ibland betades av de nämnda korna, medan dessa levde. Huset var en liten låg långsträckt byggnad som gick från söder till norr. Södergaveln var högst och pryddes av en obruten rad av enkelglasade låga verandafönster, som alla satt mycket högt och gick att ställa upp med haspar för att låta humlor och annat flyga ut och in vid tjänligt väder. Sen sluttade det platta taket åt norr, så att det murriga dåligt upplysta köket som befann sig i denna norra ända, bortom skorstensstocken, var så lågt i tak att man absolut inte borde mäta mer än 180 cm i strumplästen för att kunna stå rak där. Den flacka lutningen på taket syntes ha som idé, då hela huset var omgärdat med hängrännor, att samla in allt regnvatten, och under den nordvästra, lägsta, gaveln befann sig i konsekvens med denna tankegång ett för detta ändamål ett gigantiskt träfat, ihophållet av två järnringar, en tunna som nästan blockerade vägen för oss pojkars kringspringning av huset, där en hängränna lät allt vatten rinna ner, och det var sällan denna tunna var tom, ja, jag minns aldrig annat, än att där fanns regnvatten, och att detta också användes till matlagning, och att det var av en mjuk och behaglig sort, som regnvatten är i inlandet. I tunnan sam ofta långbenta spindlar omkring.

Pappa var inte särskilt praktiskt lagd. Han var otålig. Han hade först tänkt bygga ett hus själv på en bit mark i närheten, och vi spankulerade mycket omkring, försedda med en enda styck ljusgrön termos, muggar och en korg med kanelbullar, på myrliknande områden eller i ren skogsmark och planerade att bygga huset, än här, än där. Men så nyktrade nu denne man – som till yrket var sjöman - till och gick på en annons i GP och köpte vårt lilla hus för 10000 riksdaler, idel lånade pengar.

Vistelsen på landet, som vi nu alla erbjöds på somrarna är nu inramningen för denna berättelse, som egentligen handlar om just ramen. Trädgården, huset och denna mjukt böljande gröna lilla dal var alltså infattningen för mina upplevelser av jorden, himlen, naturen, djuren, människorna och det fria livet, helt skilt ifrån det begränsande stadslivet, där utformningen av själen aldrig kunde ske, annat än i plågsamma återblickar på händelser som var påtvingade av det sociala livet inom den lilla medelklassfären och släkten, händelser som var i mycket förknippade med etikett, sociala regler, lärande och ett dygdigt och tystlåtet väntande på bättre tider och relaterade till den tysta instängdheten i den lilla stadslägenheten, där det mest spännande under dagen oftast var fiskhamnsrapporten på radio.

Det som själen nu erbjöds på detta sätt mitt i naturen, på landet i Härryda i Västergötland, om än med det lilla taffliga huset som nattlogi mitt uti, var för mig som en hand som först hållit en fjäril som nu i och med den årliga sejouren här öppnats för att släppa själsflygfäet fritt.

Klädd i kortbyxor, utan skor och med en mångfärgad indianbuske på huvudet sprang jag nu längs den med små runda stenar, stenar som syntes hämtade från en strand långt borta, belagda långa gången mot den i västligaste hörnet av trädgården belägna flaggstången invid jordgubbslandet, vände där och rusade sen tillbaka mot huset, tog av och rundade det i norr, vid den där vattentunnan, för att rusa in under de skuggiga träden på östsidan, där vedboden, uthusen och dasset låg, men där det också fanns en lågt och nästan sankt belägen syrenberså i vilken myggor och trollsländor tycktes dansa en evighetsdans, så ymnigt och i en sådan fukt och ett sådant halvmörker, att alla som bekantade sig med denna berså snart insåg, att den var det enda helt onyttiga och malplacerade i trädgårdens konstruktion, och kunde ses som ett slags motvikt till dess övriga tankemässiga förträfflighet. Bersån var just likt en sjuklighetens, sorgens och vemodets och alla misslyckandens boning, dit man över huvud taget aldrig frivilligt ställde sin kosa, om inte en torr östlig värmebölja dragit in över dalen, vilket ju för all del hände då och då, eller man av misstag sparkat in en fotboll där, eller ville undkomma någon mycket ilsken förföljare, såsom en geting eller så. Något mer osunt än bersån, som alltid, även i värmeböljor, var kall, fanns väl inte i hela nejden.

Viktigt för den fullkomnade ”känslan” av perfekthet var, att trädgården hade staket. Säkerligen hade dessa tillkommit, då kor, som nämnts, gick utanför, men det gav också en allmän trygghet och en glad intimitet. Utanför vajade vissa år meterhög säd. Staketen var låga och bestod av impregnerat enkelt virke, ungefär 7 x 7 cm, och var av ytterst vinglig konstruktion. Ändå kunde man stå vid grindstolpen, och mycket lätt hänga på den och skåda ut över ängen, ner över ån, mot en serie buskage som dolde de ängar som vette ner mot stora vägen och järnvägen, där ett litet väntkiosk optimistiskt vände sin öppning i rät vinkel mot bansträckningen. Järnvägen befann sig just så långt borta från vårt lilla hus, att man inte hörde de rasslande tågen. Kanske ett signaltjut då och då. Dessa tågsätt, bestående av lok med tre gröna, eller gula, passagerarvagnar gick mellan Göteborg och Borås, och de flesta stannade vid småstationer som Snåkered ( underbara namn ) och Kopparbo ( analogt med det namn det diminutiva huset fått av den fintlige Claesson ) på väg mot Hindås och Borås ( för att där fortsätta – främst österut ). Vagnarna var utrustade med ordentliga plakat: Hindås.

Här vid grinden till trädgården, som hade en del träd av olika slag, vilket jag återkommer till, stod jag nu i min indolens och väntade på folk. ( Apropos träd och natur, så vill jag understryka att jag aldrig i hela mitt liv haft något intresse för naturen som natur, men enbart som miljö. Här kommer alltså inget av värde att meddelas den som till äventyrs är intresserad av odling och kvalitén och utseenden på olika slags sorters blommor, träd eller grönsaker.) . Och snart nog kom grannarna gåendes. Dessa hade ingen bil, men de kom alltid med tåget och vandrade sen till sitt husbygge som låg 100 meter öster om vår trädgård, bärande på enorma lass med madrasser, trunkar, och stora, ja gigantiska påsar och väskor i olika format fullproppade med hälsosam mat, utsäde, byggnadsmaterial och kläder.

Lika gammal och traditionsrik och sorgligt mystisk som Ihågkomstens trädgård ( min egen trädgård, alltså ) tycktes, lika nymodigt var nu Larssons, som de hette, bygge och trädgård. Pojken i familjen, Hans, visade mig omkring bland sandhögar,brädhögar, färgpytsar, cementsäckar och släggor och andra verktyg samt omkullvälta spikkartonger. Man hade just fått till första våningen, klädd med vertikalt stående läkt, och var åstad med andra – ty rejält och solitt och stort skulle det bli. Larssons var arbetarmänniskor, arbetarklass, och det mest notabla med dessa människor var deras enkla sätt och framför allt deras renlighet. Alltid tvättade de sig riktigt rejält i en stora zinkbalja, som stod i gräset utanför huset, och jag såg nästan aldrig Hans utan torkade tvålrester i öronen, vilket vittnade om ett hälsosamt liv.

Själv tvättade jag mig aldrig, och har aldrig tyckt om vatten. Jag har tur i det jag – i likhet med Humphrey Bogart, aldrig svettas ymnigt. Vi, Hans och jag, var jämngamla och var redan de första dagarna på olika ställen i de vildvuxna skogspartierna ikring våra hus – tomterna gränsade till varann på tjugofem meter när - för att där bygga kojor och lika indian. Senare skulle vi bygga ett litet fort uppe på en bergsplatå, med pallisad runt om. Vi högg för det vilda med våra små handyxor, pålade och snodde med vidjor och snören runt pålarna. Vi sprang på gamla barr dagarna i ända och var alltid rispiga på benen och armarna efter slanor och kvistar. På somrarna var alltid benen fulla med sårskorpor, som kvällarna gick åt att peta på. Till dessa skogsupplevelser, och hur de kan utnyttjas av Anden, och blandas ihop med läsningen av serietidningar och deckare, skall vi också återkomma. Ty detaljerna är i sig ingenting, men sammanblandning är det.

Presens: Jag står ofta där vid grinden och väntar på något. För tillfället är Göran någon annan stans, kanske i affären nere vid järnvägen för att handla varor. Jag står ensam och blickar ut över sädesfältet, och det är i slutet av juni. Den gröna robusta cykeln ( som jag senare, ömhjärtat skulle ge bort till en medellös pojke, ty såna fanns på den tiden ) ligger slängd på gräsmattan, och i flaggstången viftar lojt en smal svensk vimpel mot bakgrund av en klarblå himmel. Detta hissande av vimpeln och flaggan var viktigt, men varför begrep jag inte. Det skedde alltid muntert. Man fick inte var sur när man hissade flaggan. Nej, hissandet av flaggan var det enda symboliska som skedde i min barndom. Så långt jag fattat det. Men symbol för vad? Nå, vad jag som fyraåring inte begrep var ju, att det bara var tre år sen världshistoriens största krig tagit slut, och att min far riskerat livet som sjökapten i detta krig i ständiga konvojer på Nordsjön.

Svalorna flyger högt, och landskapet är tyst, så när som på ljud från ett svagt ljud från insekter och vinden bland säden. Kanske är en radio på någonstans. Men radiosändningar är sparsamma. Musiken som finns är någon timme musik klockan fem varje dag. Tablån står i GP. GP kommer i lådan uppe vid vägen var morgon, vid Lindaus. Dit kommer också, i en låda intill, färsk mjölk, var dag.

Jag spanar vid grindstolpen. Jag håller faktiskt utkik. Min tanke är stöpt i en särskild idévärld, som är inramad av längtan efter ljus och lust, präglad av en osäker förundran och ett hopp om att någon, OKLART VEM, skall, likt ett under, komma och ge mig vad jag längtar efter, ja mer än det. Att någon skall komma och öppna en värld, i vilken jag inte bara får allt ljuvligt, men en värld, som även kommer med kunskaper och förmågor åt mig, med vilka jag kan ta för mig av allt detta som erbjuds och som jag nu inte kan ta till mig. Genesen till detta min Andes tillstånd har nu, troligen (vet ej ), kommit ur bristande konstakt med modern samt diverse drömska uttalanden från henne, samt ur de få böcker hon och hans Morfar köpt åt honom. Detta bibliotek är i sin begränsning och sin struktur av ett rent infernaliskt slag. Detta förhållande vet inte Jag om. Jag reflekterar inte över barnbokens nytta och onytta. Min Ande befinner sig mitt i den idévärld dessa böcker skapat, och denna värld erbjuder inga möjligheter till att se kritiskt, ironiskt eller spotskt på densamma. För att sammanfatta så står jag bakom Jag, som är en liten femåring som tidigt är indoktrinerad med romantiskt skräp, likt H.C. Andersens sagor och Tomtebobarnen, och Sagan om den förtrollade hatten. Jag står och väntar på en prinsessa. Jag har ingen aning om Nalle Puhs värld, t.ex., där det erbjuds en serie olika perspektiv till att se på tillvaron, - nej, nej, min Moder har synts denna värld alldeles för oredig, och hon kommer aldrig att presentera för mig någonting som är av annan konstruktion än den av ett ouppnåeligt suktande efter en eterisk skönhet, efter något som inte finns. Inte något praktiskt och verklighetsnära som Nalle Puh. Sånt tarvligt socialt skit.

Livets mål - så tycks Modern faktiskt mena -, det är att leende spana efter och vänta på något som aldrig kommer. Efter man har sysslat med detta hela livet skall man så dö, begråten av människor av samma sort, och summan av världen är just ett sådant liv och en sådan gråt. I kontrast mot detta föregivet vettiga liv, enligt Moderns tysta implikation, står de åpna och tarvliga människor, som, runtom de ädla människorna av ”vårt slag”, stångas och kämpar och sliter och drar, för att uppnå konkret värdslig framgång och skaffa sig rikedom, lycka och berömmelse. Dessa lyckade människor är klart lägre stående, enligt min Mors tysta budskap, och de bör uppfattas med tyst förakt och behandlas med diskret vänlighet. Nu är det mycket möjligt att Mamma , med hennes förutsättningar, aldrig varit riktigt medveten om sitt budskap, och att hon inte alls för sitt liv skulle hålla med om, att det var så hon menade, men det är ju hur som helst inte det, som räknas. Vad som räknas är den faktiska ”output” som hennes samtliga handlingar och yttranden och det Underförstådda skapade hos en pojke som Jag, med just de förutsättningar som denne pojke hade och de han saknade. Vilket ju är vad allt detta handlar om. Tillsammans med frågan om huruvida vi alls hade telefon eller inte.

Ty det är givetvis väsentligt, om vi hade telefon. Mycket kan förstås, om vi inte hade telefon. Om vi däremot hade telefon, så kan ingenting förstås. Eller mycket litet.

Det meningslösa fotografiet

De som äger ett fotoalbum, de öppnar detta eller oftast: dessa, med en glad föreställning om att man där finner det Förflutna. Jag kan här, som en kuriositet nämna, att jag tillhör dem, som inte har några foton från min barndom och alltså inte heller på min barndoms lantställe. Min uppfattning är, att fotografier är sådant, som döljer för oss vår insikt om det förflutna. Filmer och fotografier är Djävulens påfund – ”bildlikt” talat. Vad man där ser uppmuntrar till hänförelse över fel saker. Filmtidskrifter går alltid i konkurs och kommer alltid att göra det, eftersom deras objekt är Intighet. Meningen med film är att lura på folk Intet. Verkligheten på fotot är ett platt intet. Film är ett demagogiskt bildkaos, förstärkt av känslodrivande musik. Det är först med orden, dessa sällskapssjuka ord, som man kan komma runt tingen, förflytta sig bland medvetenhet och omedvetenhet, bland känslor och minnen, som inte kan utläsas i ögonen på dem som ”porträtteras” på fotot. Allt stort och sant sker i Ihågkomstens trädgård. Såsom i blixtbelysning, om och om och om igen.
Mening byggs inte av/med fotografier. Man bör betänka att ordet ”porträtt” vad gäller foto, givetvis är helt missvisande. Fotot registrerar det synliga ljuset. Ett målat porträtt – i den hävdvunna meningen – är ett resultat av en kombination av Målarens begär och objektets begär, och är ett resultat av den egendomliga interaktion emellan dessa två begär accentuerat eller åtskilt av en befintlig – eller obefintlig – talang för måleri. Måleri LEKER med ljuset. Så kan man säga att författeri är något i stil med måleri, till dels. Den som berättar begär sitt berättande och sitt objekt. Man LEKER i sanningens intresse med medvetande och verklighet. Men den som berättar kan nu begära så mycket mer av sitt objekt, och den har ett objekt som ofta begär så ofantligt mycket mer av sin ”porträttör”. Ty objektet är inte bara en själv och en familj, en tid, och en telefon, men väl hela världshistorien och Tillvaron, och objektet begär sannerligen mer än vad en brukspatron begär av sin porträttör, objektet begär betydligt mer. Ett foto är en tillfällighet, en världshistorisk målning, en Rembrandts självporträtt, är en gigantisk genomarbetad Sanning, och en författares verk har att ta i beaktande - med oändlig Hänsyn - sin hela värld. Allt, ja Alltet, står på spel. Allt är involverat, och skall nu en bok bli fullkomnad, så bör författaren låta sitt objekt få eget liv, en värld födas på nytt ur den gamla, en ny Sanning träda fram, och man kan utan överdrift säga att det, att lägga ett fotografi vid sidan av ett bokverk och peka på dem och säga att det ena är lika så mycket värt som det andra, det illustrerar en komplett förlust av Ande, orsakad av en missförstådd postmodernism, en tanklös relativism ur vilken det Väsen föds, som bland annat har flera huvuden på en hals. Beträffande Rembrandt förhåller det sig ytterst invecklat. Denne blandade nämligen ihop sin egen blick med måleriet, och vad som sen hände är, som man säger, historia.
Alltså kan man här tänka bort fotografiet som meddelare och som meningsskapare. Fotot är vad det är, nämligen en liten eller större lapp, yta, på vilken skuggor fastnat. Så är det en artefakt bland andra, och jag uppmanar envar, vars hus nu explosionsartat börjar brinna, att inte rusa efter fotoalbumet, som ju alltså inget är värt, men att genast sätta fötterna i sandalerna och utan vidare ta sig ut ur huset i säkerhet, medtagande det enda som har något värde i sammanhanget: sina medmänniskor och katten.

Truth. Sanning.

In some respect the Inner Voice is of course always true.
But I cannot live soleley by such truths, by truths of this kind.
---
I någon mening är förstås den Inre Rösten alltid sann.
Men jag kan inte enbardt leva av sådana sanningar, av sanningar av det slaget.