Något om tonfall. -Vi är alla något av historiker.- Jag menar: vi handskas lite vårdslöst
med fakta….. ( Hörde ni tonfallet?) Till exempel: Vad var det jag tänkte nyss?
Vad var det? Det spelar ingen roll. Det är historia nu. Tänkte jag verkligen
det? Men var det inte någonting med ”helighet”? ( Det kan ju inte ni veta.)
Helighet är som det perfekta språket, och med det menar jag egentligen vårt
vanliga språk, bara med det alldeles perfekta tonfallet.(E. Swedenborgs ”englar” talade med tonfall enbart.) tonfall
i stora o. små svep. Ty vi står på ett jättespråksberg och jag funderar på en
skola i tonfall. En värld ur vars kappa det faller toner ( tonfallsdelar) ur
fållar och veck. Som en uppenbarelse.
Detta sätt, ty det är ett
SÄTT, sammanfaller i min idjma, min
konsensus: något skjuter jag åt sidan och söker, helt utan mystik och
abrakadabra, mitt tonfall. Ingen gammalvisdom. Men kanske en ny. ( Ingen
märklig dimension uppenbarad. Är allt, så är allt som det är.) Är allting
splittring så är det så. - Är det helt, så är det helt.
Det man kan utläsa. Det man kan utläsa härur är under alla tonfall någonting, som enbart med list
låter sig avslöjas. Nu kan det ju tyckas vara svårt att med tonfall hålla eder
fången, så att säga, lika svårt som att söka hindra den lilla undulaten att
dränka sig i badkaret. Men vi får se: att vi i alla fall ibland hämtar
tonfallet, med en lätt rörelse, ur det förgångna är naturligt, och som en
naturlighet eller två så kan jag nog lova min läsare ett o. annat vackert
tonfall från ANDRA än mig, eftersom tonfall lutar åt andras tonfall. ( Så är
det inte med riktningar. Man lutar inte åt andras riktningar i monologisk mening.)
Allt blir enklare och enklare i alla fall. Det tar tid att kapa bojor.
Speciellt om man har så många som vi.( Med ”vi” menar jag ingen grupp. Utan
alla.) I tonen måste finnas luckor och fel, och den måste vara sårbar. Vad är
det ni inte döljer? Vi kan här raskt konstatera att ett tonfall stannar upp ett
händelseförlopp och startar (upp) ett annat. Ehuru tonfallet är sårbart är det
icke desto mindre väldigt precist. Det är hela mitt barn, men det är också
Stundens barn. Det MOTSVARAR VAD SOM KRÄVS . Det är typiskt för tonfall. Vi hör tonfall i böckerna: Shakespeares, Dickens´. Vi har hört Job,
Josef K. ,alla våra ”hjältar” och
”anti-hjältar” .Tonfallet talar. Det avslöjar ibland klart vad det är satt att dölja. Man har i kyrkan – det har jag märkt, - det
har jag märkt där - två betoningar , två olika uttalsvarianter, av namnet
”Jesus”. En med grav o. en med akut accent. Den ena anger mästaren, den andra
offret. Det är viktigt att betona rätt. Men det sker, både i kyrkan o.
annorstädes – automatiskt. Tonfallet är det mest automatiska.
Tar du
tonfallet ifrån en människa så har du tagit hennes själ……
