Det är tonfallet som talar....
Något om tonfall. -Vi är alla något av historiker.- Jag menar: vi handskas lite vårdslöst med fakta….. ( Hörde ni tonfallet?) Till exempel: Vad var det jag tänkte nyss? Vad var det? Det spelar ingen roll. Det är historia nu. Tänkte jag verkligen det? Men var det inte någonting med ”helighet”? ( Det kan ju inte ni veta.) Helighet är som det perfekta språket, och med det menar jag egentligen vårt vanliga språk, bara med det alldeles perfekta tonfallet.( E. Swedenborgs ”englar” talade med tonfall enbart .) tonfall i stora o. små svep. Ty vi står på ett jättespråksberg och jag funderar på en skola i tonfall. En värld ur vars kappa det faller toner ( tonfallsdelar) ur fållar och veck. Som en uppenbarelse. Detta sätt, ty det är ett SÄTT, sammanfaller i min idjma , min konsensus: något skjuter jag åt sidan och söker, helt utan mystik och abrakadabra, mitt tonfall. Ingen gammalvisdom. Men kanske en ny. ( Ingen märklig dimension uppenbar...