tänker jag då

             Att komma ihåg, att erinra, det är att dröja vid något förflutet. Att komma ihåg något är inte bara rörelsen bakåt, men också stannandet en liten stund där bakom. När man erinrar sig, så letar man på en försvunnen plats, en plats som endast finns i det bedrägliga minnet.              Den som inte vill minnas, den människan glömmer. Om man aldrig vill återvända till svunna tider, så glömmer man dessa tider. Och om man glömmer dessa så finns de knappt. Men då och då kan man bli påmind om något glömt, och sedan Freud så vet vi att vi faktiskt kan bli påminda om något genom att helt förargligt glömma.             Om man glömmer ett paraply så kan orsaken till glömskan vara att Censorn vill påminna oss om något.                        ...

Price surspriced us and off he is, no longer a member of the gouvernment. By the way, I came to think of Trump and friends. Has Trump any friends? Na. He has not. Not even one.

Nu är ju katalaner roliga. Det finns massor av allvarliga problem och så sätter dom igång och skall ha en omröstning om självständighet från Spanien, trots att ingen vill ha någon självständighet. Allt dom vill är att rösta om det! Det är som när en treåring står bredvid spisen på en pall och mamma säger: Rör inte plattan! "Nej då," svarar det brådmogna barnet,"... men jag kan väl få lyfta handen i alle fall?", "Nej." säger mamma. "Men jag ska inte röra, bara lyfta handen." " Det är väl ingen idé att lyfta handen om du inte skall röra plattan!?", " Jo, det är en demokratifråga!!!" säger då treåringen.

Man söker historiska försklaringar till estetiska uttryck. Då kan det gå till som hos A.K. Svchaffner i den lilla uppsatsen om "lignuistic lunacy". Man gger förklaringen som om artisterna satt och funderade på vad de skulle göra åt en viss bestämd redan analyserad situation och kom fram till att man borde ägna svaret ett visst uttryck, så som i detta fall dadaism: "What are artists and poets to do when they consider reality to be totally beyond the pale, when real life is far worse than the most radically exaggerated and biting satires could ever be? What are they to do when all of society – its values, its rituals, its beliefs, its codes and symbols – has become so despicable and loathsome that they no longer find it sufficient to criticise individual aspects of it, but want to renounce the entire thing? What are artists to do if the historical circumstances require a critique which is so radical that it can accept nothing as given, a critique which renounces the mos...

Vad nu gäller är ju att få ner Trump på knä.

Ja, nu är jag rädd för krig. Inte personligen, men ändå. Om det blir krig i Korea.  Det känns inte  som det finns några bra initiativ till samtal mellan USA och Nordkorea. Ruskigt.

Can´t you see fr yourselves. Donald Trump is an autist. remove that man from power. He is dangerous! Please!

The documentary on Titanic made by National Geographic has made a poor job. They are trying to pinpoint the time before the ship sank without taking into account that a great dela of the sjip is buried in the sand. So bad. And the tempo of the ducomentary is sooo slow, and so full of drums that one might think it was done by aliens struck by dementia.

Varför byta ut Kinberg mot Kristersson? Kristersson var ju med och fattade beslutet om att närma sig SD! Hjärnsläpp.

Trump rallied in UN. What about China? What about dictators of Saudi Arabia?

”Om jag sitter och tittar på mitt tända stearinljus om kvällen, så kan jag rätt som det är se att det använder en del av sin styrka till något annat än att lysa upp mitt bord. Jag tänker att detta ljus, utan att egentligen förlora i ljusstyrka, använder hälften av sin kraft till att visa att det lyser. Jag funderar på att om det är så, så borde jag kanske bli arg på något sätt. Ett självupptaget ljus! Ljusets liv skall vara bara till att lysa! Men – när ljuset slocknar för gott, så blir jag kanske ledsen för att jag mekade det att visa att det lyste… ”Vad fick det ut av livet?” Varför unnade jag det inte den lilla glädjen, den lilla själviskheten, den lilla möjligheten till kommunikation, som det kanske skulle inneburit för det, om det också fick visa att det lyste. ( Nå, det kanske visade i alla fall…) Möjligen är det inte så med alla ljus, men jag tror det är så med många. Jag undrar om ett släckt ljus kan visa att det inte lyser. Sen går jag och lägger mig för natten.”( K. Gene...

           Väl nere i båten, som syns större nu i hamn än under överresan över Atlanten, bultar Karl på första bästa dörr. Karl är vilse: han har ”glömt var han är”. Väl medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han snabbt att det är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar första bästa dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Plötsligheten uppenbarar nuet. I nuet möter Karl eldaren   ( en tysk – i romanen blommar det för övrigt av nationaliteter ) och kommer plötsligt – konträrt - ihåg:                  ”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Däruppe på däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma ihåg vad han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog han fram ett visitkort.   ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort ...

Quite early in life - I was born in 1944 - I got interested in reading books. I soon developed a taste for good novels like those writ by Jane Austen, Joseph Conrad, Virginia Woolf and Melville, just to mention a few.     Since I am a Swede and I was brought up in Sweden and I read all the classics of my own country, like the masterpieces of Strindberg and Almqvist, both of them giants when it comes to dense, thrilling, prose in Swedish.    I later discovered Kafka, and with him the vast literature of ambiguity and of romantic irony. It was around 1968 when I already had studied History of Arts, Philosophy and General Literature in Gothenburg.    Those days I was living in a small, worn flat in the centre of this town and my eyes had in an antiquarian´s fallen upon a small used volume by Kafka in German, the novel Amerika . I was already familiar with The Metamorphosis , in Swedish translation. I then started out with my small Ge...

              I följetänger, som dem skrivna av Dickens och Dostojevskij , - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under ...