Så hörde jag på gudstjänst på radio idag. Och Camilla Lif berättade intagande om en människas liv. Från barnets förundran över myran, till tonåringen och det stökiga med att finna sig själv, över i skepticism, och så i det nödvändiga i att få uppgå i en större gemenskap, och att få Gud som vän, och slippa tänka på självförverkligandet. Ja, alltihop var mycket intagande, och jag såg allt framför mig, och det var så lätt och bekvämt det hela. Filosofiskt var det inte så olikt Hegels Fenomenologi, tänkte jag. Allt växte och gick över i det andra, och Guds dörr stod på glänt, likt Världsandens hos Hegel, i slutet av Världens Dag. Allt följde en naturlig gång. Hos Lif var det bara att titta in hos Gud och slå sig ner; skippa frågan om hans existens, bara sätta sig. Inget avgörande val. Trilla in och slappna av, liksom. Så förklarade en gång Kierkegaard för dom som ville höra på, att allt inte alls gick automatiskt, som hos Hegel ( och som hos Lif ), men att allt faktiskt krävde att man ble...