söndag 24 juli 2016

Camillas Lifs tanke glider hegellikt framåt

Så hörde jag på gudstjänst på radio idag. Och Camilla Lif berättade intagande om en människas liv. Från barnets förundran över myran, till tonåringen och det stökiga med att finna sig själv, över i skepticism, och så i det nödvändiga i att få uppgå i en större gemenskap, och att få Gud som vän, och slippa tänka på självförverkligandet. Ja, alltihop var mycket intagande, och jag såg allt framför mig, och det var så lätt och bekvämt det hela.
Filosofiskt var det inte så olikt Hegels Fenomenologi, tänkte jag. Allt växte och gick över i det andra, och Guds dörr stod på glänt, likt Världsandens hos Hegel, i slutet av Världens Dag. Allt följde en naturlig gång. Hos Lif var det bara att titta in hos Gud och slå sig ner; skippa frågan om hans existens, bara sätta sig. Inget avgörande val. Trilla in och slappna av, liksom. Så förklarade en gång Kierkegaard för dom som ville höra på, att allt inte alls gick automatiskt, som hos Hegel ( och som hos Lif ), men att allt faktiskt krävde att man blev allvarlig, och att man valde att gott och ont fanns, och att Gud fanns. Man kunde inte släntra fram genom livet.
Personligen har jag aldrig kommit på att slå mig ner hos nån som jag inte tror existerar och ha som vän. ( Den okända kamraten. Jfr. Britt G. Hallqvist.). Sånt kräver nog i allmänhet en kris eller två. För gemene man.
För Kierkegaard såg det mer ut som bråddjup, och som förtvivlan, innan man kunde förmå sig till att tro på något så märkligt som en gud över en så ytterligt konstig värld.
"Förtvivlan är vårt enda hopp." menade Adorno. Men i söndagsgudstjänsten var allt mer som en sommarvandring till ett gemytligt kafferep. Ja, så kanske man borde se det. Vad vet jag, stackars eländiga man?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

FOUR GRUESOME STORIES

  Gruesome Stories FREE EBOOKS for 5 DAYS !!!!!!!!!!!!!! Gruesome Stories