Människan är intuitivt
från födseln intresserad av djur. Hon lever bland dem. Ibland av dem. Man äter dem och
använder dem som kläder, när man tagit livet av dem. Och människan har små
levande djur i sig, som hjälper till. Men ibland blir människans intresse för
djuren lite egendomligt. Människan intresserar sig för djuret i avsikt att få
kontakt med det. På ett djupare plan.
Somliga blir kattägare, andra hundägare och
andra människor vill – åtminstone i någon period av sitt liv – söka förstå en
apa, ett lejon, en elefant eller delfin och finner det en tröst att söka förstå
om djuret förstår.
Mångfaldiga är de gånger man ställt en
spegel framför ett djur av främmande art och sen sitter människor, helt
betagna, och stirrar på hur djuret beter sig framför spegeln och hur det
springer runt och tittar bakom spegeln. Ja, det är bemängt med en sanslös komik
detta att betrakta människan, hur hon gång på gång betraktar hur apan, lejonet
eller giraffen springer runt spegeln och tittar på dess baksida. Hur många
gånger har jag själv inte betraktat människor som betraktat djur framför
speglar och väntat på repliken: ’Den förstår inte att det är den själv den
ser!’ eller ’Den har inget självmedvetande, förstår du!’.
Varje
gång jag hör dessa repliker lägger jag mig ner i gräset, rullar runt och
vrålar av skratt. Jag kan sedan bara inte hämta mig, men rusar runt är vild av
upp upphetsning.
Många människor tillbringar hela sina liv
med att försöka lära en apa att använda en pinne för att skrapa åt sig en
banan, eller med att konstruera experiment ur vilka man kan dra slutsatsen att
djur kan förutse en händelse förlagd i framtiden.
Detta är givetvis inte roligt i sig,
men mer då bekymmersamt. Ty det är som om människan har fått något i skallen
som gör at hon gång på gång måste försäkra sig om att djuret både är korkat och
inte alls korkat, trots att människan visste detta från början. Även ett barn
på fem månader begriper att katten både är korkad och inte alls korkad. Barnet
förstår också instinktivt att det aldrig i sitt liv kommer att begripa HUR
korkad och klok katten är.
Nu stannar inte det märkliga med detta. Ty
det finns människor som söker upp egendomliga djur som om dessa djur erbjöd en
slags frälsning, en räddning. Man söker i deras ögon en hemlig, en annan värld,
där man kan känna igen sig, och man är som människa helt uppslukad av sitt spegeltänkande.
Utanför det akvarium där bläckfisken ligger på bottnen och betraktar en med
sitt stora öga, där står människan och stirrar.
”Bläckfisk, bläckfisk! Vad för gåta ruvar
du på? Hohoooo?”
Bläckfisken svarar inte. Dess tystnad gör
det hela än mer uppenbart. Om den hade svarat något undvikande så hade vi nog
gått därifrån men just denna kompakta tystnad gör att vi fortsätter att stirra,
likt förhäxade.
I själva verket är det inte bläckfisken
som förhäxar, men vår egen dumhet. Vi är som förgiftade av vår egen idioti, och
nästan lägger oss på knä inför bläckfisken i sitt vatten och ropar in till den:
”Snälla!! Giv mig ett tecken från den
främmande världen! Jag VET att DIN hjärna är lika komplicerad som MIN!”
Bläckfisken kan då kanske kröka en spets
av en tentakel.
Utmattade av vårt spirituella sökande, vårt
sökande efter den okände guden stapplar vi ut från akvariebyggnaden, där man
även har rockor och spindlar.
Så djup är ångesten – som ju är en
ångest inför tanken på att man är ensam i världen och att döden, vad nu döden
är …kan ta en när den vill - att vi inte kan få nog med kaffe vid ett
närbeläget café efteråt. Nej, vi säger i själva verket till servitrisen, som
går där med sin Wettexduk:
”Åh, vad jag önskar att jag kunde tala
med den bläckfisken, där inne i Akvariet!”
Servitrisen stirrar på en, med ögon som i
sig bär förståelse. Hon säger sen slött, utan att tänka på saken:
”Ja, man vet aldrig.”
Åh, hur rätt har hon inte. Och samtidigt
givetvis fel.
Ty djupt inom varje människa finns det
alltid en djup visshet och en sanning, klar som källans vatten.
