tänker jag då

                     Kulissvärldens ontologi.                                             CAPUT ETT.                                       FÖRUTSÄTTNINGEN.          När jag var i 13-årsåldern hände det rätt som det var att jag kände det, som om jag levde i en värld, där någon hade ställt upp kulisser i kring mig, vilket utgjorde hela min omvärld, och anställt en hop skådespelar-människor, barn och vuxna, att skapa mitt sociala sammanhang.        Vad jag kände var alltså en variant av solipsism, ( av lat. "solus" =ensam, och "ipse"= själv") alltså det att tro sig vara det enda, den ende...

Det är ju en väldigt konstig frihet om den skall definieras så som Ulf Kristersson och andra menar, att frihet är att man i ett land som Sverige skall vara tvungen att tala ett visst språk, nämligen svenska. Vad är det för frihet? Eller Kristersson menar att frihet och Sverige inte är något som hör ihop?