Var ute och gick, och som vanligt : en centimeter från att bli påkörd av en cyklist på en gångbana. Det normala är nämligen att cyklisten som kommer bakom mig förutsätter ATT JAG INTE SKALL TA ETT STEG ÅT SIDAN. Det är detta som gör att jag numera ser cyklister som största hotet mot min existens. Allt jag kan göra för att hålla mig vid liv mot dessa ljudlösa mördare in spe är att söka gå rakt framåt och om jag skall avvika, att vända mig om.
Vad gör man?
Gångvägen är aldrig min, trottoaren inte min. Nej en tyst fara lurar bakom mig, på däck.
Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.
Hemsida www.kajgenell.com Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...
