tänker jag då

  Inledningar.   En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn. text) är mycket beroende av sin inledning, sin början: att själva början med automatik för in berättelsen   på ett visst spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida , Writing and Difference ,( Ecriture et différence ), s.23. )eller på vissa möjliga spår, ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får rätta sig efter.       ”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar därför att en tjänsteflicka förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans sataty liksom i solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vind...

  Filosofen Franz Brentano, som Kafka ett tag studerade, hävdar originellt, att man alltid har en självreflexion som är samtidig (!) med upplevelsen av tingen. Detta är grunden i hans fenomenologi. Man bör här se som väsentligt att Brentano här agerar, liksom W. Dilthey, i reaktion, och kontraposition, mot den gamla romantiska idealistiska filosofin, som i grunden var av konservativt slag och indirekt stödde den mitteuropeiska centralmakten: i   Preussen den en makt i förbund med kyrkan, i Österrike: Kejsaren, och samtidigt söker Brentano et consortes finna på en väg, där filosoferna inte ”tävlar med” naturvetenskaperna, denna väldiga kraft som nu kring 1900 seglar upp såsom framtidens kunskapskälla och frälsningslära. Fenomenologin skulle senare – kan man säga - kulminera i de resonemang som kom till ytan 1927 hos Heidegger – i dennes kryptiska   Sein und Zeit - och lite senare, hos Sartre och sedan originellt hos Merleau-Ponty, samt Lévinas, i vars verk ju viss...