OM INLEDNINGAR

 

Inledningar.

 

En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn. text) är mycket beroende av sin inledning, sin början: att själva början med automatik för in berättelsen  på ett visst spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida, Writing and Difference,(Ecriture et différence), s.23. )eller på vissa möjliga spår, ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får rätta sig efter.

      ”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar därför att en tjänsteflicka förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans sataty liksom i solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vindarna.

      Så hög ! sade han till sig själv, men samtidigt sköts han, där han stod försjunken i tankar och utan att inrikta sig på att gå iland, av de förbirusande bärarnas alltmer växande skara ända ut mot relingen.”

                                                                                                                ( Kafkas Amerika, inledningen.)

                              …….eller:

      ” Den femtonde september 1840 vid sextiden på morgonen låg La Ville de Montereau vid kajen Saint-Bernard och utstötte tunga rökvirvlar.

        Människor skyndade andtrutna till: tunnor, bablar, tvättkorgar stodo hindrande ivägen; matroserna besvaradeinga frågor; man knuffades, kollin staplades allt högre upp mellan relingarna. Oljudet uppgick i dånet från ångan, som vällde fram vid skorstenen och höljde allt i ett vitaktigt moln, medan klockan i fören klämtade utan uppehåll.”

                                                     ( Hjärtats fostran , Léducation sentimentale, av Flaubert, inledningen.)

 

 Ett extremfall är den totalt deterministiska teori, som innebär, att vad man skriver, redan är bestämt ”utanför tiden”, - jfr. S.Kierkegaard i den postuma Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed , :

       ”Den hele Produktivitet har i een Forstand havt den uafbrudte Jaenvnhed, som om jeg ikke havde bestilt Andet end hver Dag at afskrive et bestemt Stykke af en trykt Bog.” (S.K.S.V.XVIII.s.124.) ( Vi har berört detta delvis redan, i talet om att ”skriva väl”…)

( S.Kierkegaard nämner ofta, att det egentligt lugnande är när han ”går med en ständig produktivitets jämna fart.”(Pap.X 1 A 442.) Som prinsessan i Tusen och en natt frälser han livet genom att berätta, skriver han i ett papper, men pengarna håller på att ta slut. Att inte ha råd att ge ut sina böcker tar livet av honom ! ( Jfr. Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En Psykiatrisk-psykologisk studie (1933),s.254.) S.K. skriver vidare och vidare. Vet han vad han gör? Vad är denna produktivitet ? Om det är en tröst, hur ser denna tröst ut, funktionellt ? Är den, såsom något ”inre”, en ersättning för ett yttre liv ? Är den en väg till ett yttre liv ? Är det fråga om ”liv av prickar väva”, som B.Sjöberg skrev i Syntaxupproret ……. Samtidigt finns ju ärelystnaden där.

 

          Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än den mot ett slut vi redan anar, och vi har alltså  ett tal  utifrån en punkt, punkten ATT allt är avgjort på förhand. Jag väljer medvetet att placera en infinitiv här. Ty talet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”.(Jag diskuterade brevledes en gång med Ingemar Hedenius Kafkas romanteknik, och denne var då överens med mig i att det fanns ett statiskt element i romanerna.) Det döljer sig en amfiboli här: ju mer statik, desto mer rörelse ändå. Oändligheten i romanerna skapar ändå en trängsel.

 

Kafka och Astrid Lindgren.

 Filosofen Franz Brentano, som Kafka ett tag studerade, hävdar originellt, att man alltid har en självreflexion som är samtidig (!) med upplevelsen av tingen. Detta är grunden i hans fenomenologi. Man bör här se som väsentligt att Brentano här agerar, liksom W. Dilthey, i reaktion, och kontraposition, mot den gamla romantiska idealistiska filosofin, som i grunden var av konservativt slag och indirekt stödde den mitteuropeiska centralmakten: i  Preussen den en makt i förbund med kyrkan, i Österrike: Kejsaren, och samtidigt söker Brentano et consortes finna på en väg, där filosoferna inte ”tävlar med” naturvetenskaperna, denna väldiga kraft som nu kring 1900 seglar upp såsom framtidens kunskapskälla och frälsningslära. Fenomenologin skulle senare – kan man säga - kulminera i de resonemang som kom till ytan 1927 hos Heidegger – i dennes kryptiska  Sein und Zeit - och lite senare, hos Sartre och sedan originellt hos Merleau-Ponty, samt Lévinas, i vars verk ju viss judisk filosofi ingår.

   Sysslandet med Franz Brentano och dennes filosofi  bör man något stanna vid, eftersom Kafka synes ha varit mottaglig för bl.a. den slags iakttagelser kring medvetande-omvärld, som Brentano och som den deskriptiva psykologin sysslade med, samt för den etik och metaetik, som finns i Brentanos verk. Det är påfallande hur det finns idéer lika Brentanos grundprinciper  beträffande psykisk erfarenhet hos Kafka, såväl i Beskrivning av en kamp ( 1909 ) som i Dagboken t.ex. 1913.

   Till exempel finner Barry Smith ( liksom även Judith Ryan ) stöd för en viss påverkan från FB i  en passage i den tidiga Kafkas Beschreibung  eines Kampfes:

         "Jag vandrade vidare ostört. Men eftersom jag som fotgängare fruktade ansträngningen att klättra uppför den bergiga vägen, lät jag den gradvis bli jämnare, lät den slutta ned mot en dal i fjärran. Stenarna försvann enligt  min vilja och vinden upphörde att blåsa.

        Jag vandrade i rask takt och eftersom jag var på väg neråt, så lyfte jag mitt huvud, sträckte på mig och korsade mina armar bakom mitt huvud. Eftersom jag tycker om granskogar, så gick jag genom skogar av den sorten, och eftersom jag tycker om att tyst stirra upp mot stjärnorna, så uppenbarade sig stjärnorna sakta på himlen, som de brukar. Jag såg bara några få lätta moln, som en vind, som blåste just på deras höjd, sköt genom luften, till glädje för fotgängaren.

    På andra sidan, på något avstånd från min väg, antagligen åtskild från denna av en flod också, såg jag till att resa ett enormt högt berg vars högplatå, övervuxen med buskar, nuddade skyn, Jag kunde tydligt se konturerna av de högsta grenarna och deras rörelser. Denna syn, hur vanlig den nu än må vara, gjorde mig så lycklig att jag, som en liten fågel på en kvist på dessa avlägsna buskar, glömde att låta månen stiga upp. Den fanns förmodligen redan bakom bergen, arg över förseningen."^[i]

                                               

   Detta stycke finner B. Smith anmärkningsvärt,^[ii] i det att det hela tiden är byggt på berättarens ”inre liv”, alltså berättarens - hjältens - fantasier och önskningar, infall . Skrivandet av en passage som den nu citerade innebär ju, menar jag, att Kafka här drar ut konsekvenserna av Brentanos filosofi så till den grad, att han helt avviker från denna, i det han här skapar en sagovärld med en önskande ( omnipotent – likt Ida i Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa”…) hjälte. Brentano inskränkte sig till att skilja perceptionen från objektet, samt att påpeka att vi alltid på något sätt var hänvisade till vår upplevelse, vilken vi samtidigt som vi hade denna, var medvetna ( id est: "på något sätt" ) på samma gång, ”oblikt”^[iii] om denna medvetandegöring, och skillnaden mellan denna upplevelse och vad som faktiskt "fanns" i världen. ”Inbillning” var för t.ex. Brentano en chimär.^[iv] Man kan förmoda, att en så extremt fantasifull människa – på gränsen till fantastisk - som Kafka utan svårighet kunde komma på en sådan här ( Idas sommarvise-)-vinkling  helt utan Brentano, men jag tror visst ändå att Smith har rätt.

---

[i]  FK, BeK, ( ”Fassung B.”), s.114f.,/ jfr. även i Spatziergang, BeK, s.62..

[ii]  Jfr. också  H. Blomqvist, 2009, ss. 145ff .

[iii]  jfr. B. Smith. s.10..

[iv]  Jfr. t.ex. Kronqvist, samt mitt avsnitt om Freud nedan.