Idiotiskt partiledbyte

Varför byta ut Kinberg mot Kristersson? Kristersson var ju med och fattade beslutet om att närma sig SD! Hjärnsläpp.

MUSÉUM. Caput II

                                                    MUSÉUM. 

                                                  Caput II.

         Locatelli och jag befann oss i kapprummet, dit inga andra sökte sig, eftersom de flesta människor i ankomsthallen ju var inriktade på att ta sig genom svängkorsen och förbi biljettmaskinerna och in i muséets utställningslokaler, där ju tavlorna bevars fanns. Så vitt man nu visste och förstod.

        Kapprummet tillhörde de delar av muséet som undgått restaurering. Ja det var skäligen slitet, och dessutom hängde här i långa rader, dubbla rader, kvar gamal kappor och rockar från folk som varit på muséet genom tiderna, men som glömt kvar sina ytterplagg. De hade även i vissa fall, syntes det, glömt sina paraplyer, sina bottiner och även här och där diverse påsar och även några små dragvagnar.

       Till skydd mot allt larm ute i entrén, som ju är en gigantisk marmorhall, så tog vi oss för att träda in bland kapporna för att där skapa oss ett litet rum som var tyst nog för att vi skulle kunna samtala obehindrat. Att detta behövdes, det var vi båda medvetna om, ty vi hade, vår vana trogna, inte några biljetter och hade inte alls för avsikt att köpa några heller. Så vad vi nu skulle göra upp var en plan för att ta oss in utan att betala.

       Smitandets konst är ädel, och den är tillika lustfylld. Således var det under ideliga leenden som vi framlade våra funderingar för varandra om hur inträdet skulle åvägabringas.

      Här måtte nu en högre makt ha njutit så pass mycket av vår godhjärtade glädje att denna makt beslöt att träda in i handlingen. Ty vi hade knappt öppnat munnarna förrän vi hörde ett gigantiskt brak. Braket skakade byggnaden något och vi rusade fram ur kapptältet och fann att en del av golvet gett vika i kanten av entrévången, rätt långt bort ifrån där vi stod. Två människor hade följt med och man såg nu endast deras festklädda överkroppar ståendes käppraka upp ifrån en lägre nivå, dit golvet således flyttats.

       Här behövdes nu inte mer list. Locatelli och jag gick beslutsamt mot strömmen av nyfikna människor som med sina telefoner skulle fotografera golvraset, och bara en minut därefter befann vi oss bakom en staty på våning två.

Underifrån, nere vid entrén, dit vi inte längre kunde se, ropade securitasvakterna hetsigt: Hugg i! Lugn! Alle man vänta! Det blir er tur!

        Då hördes en gäll kvinnoröst:
-         Rasar det mer??? Kan det rasa mer???? Kan det vara ett terrorist dåd?
Nu hördes ett mummel och en mängd spring. Folk lämnade nu byggnaden och securitasvakterna ropade: öppna dörrarna, och det dröjde inte länge förrän det blev alldeles tyst i muséet så när som på skotramp från vakterna och dessas spekulationer kring hålet i golvet. 
 -         Vi låser. sa vakterna. Efter att de konfererat med en militär utanför så gick man till biljettflickorna och sa att muséet måste stängas p.g.a. golvras.
      Locatelli och jag drog oss in i en nisch bakom en gigantisk byst föreställande Julius Kronberg med palett och kunde se några vakter från de övre planen släntra ner mot entrén, för att således långt i förtid avsluta sina pass.Vi undgick upptäckt och kunde således förmodligen ostörda kunna hela dagen betrakta målningar ifred och ostört. Vi trodde inte att man alls skulle komma igång med att laga golvet samma dag som det fallit ner, men att på sin höjd nån ingenjör och nån byggmästare skulle komma för att inspektera det inträffade. 
-         Inte helt fel. Sa Locatelli, vars små tjyvögon lyste i halvdagern medan vi tog oss fram bakom den djupgröna statyn och sökte oss mot den trappa som ledde oss ännu längre upp i det olycksdrabbade muséet.

Greve Vaktels äventyr. Kap.22.

Kapitel 22.

Plysch.

       Redan efter en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag - och möjligen även Pram - upptäckt att tågvagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med plysch, alltså inte nån slags vanligt rött kläde, utan gammal dyr tjock plysch, som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga, när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande, och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra - inklusive kostym, exklusive säte – loss för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak i den gungande vagnen, som ständigt, oavbrutet är på väg över siberiska tundran i ett monotont och avigt stilla dunkande.
     Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.
      ( Vi sågs lite över axeln av de andra eftersom våra väskor inte rimmade med kostymerna. Väskorna var gammal slitna bruna, fläckiga väskor av pressad papp, som ingen numera längre har. Men vi hade hittat dem på Auer och funnit dem dugliga. Alla andra hade ju förträffliga glansiga klargula eller grå väskor med hjul på.)
     Så slumrade vi alltså till.
------
    Plötsligt vaknade vi av att folk ruskade i oss. Pram vaknade av detta också. Men vi var båda oförstående inför detta ingrepp i integriteten:
- Får man inte sova på det här tåget!!!? skrek jag i mitt hölje, yrvaken.
- Ni måtte ha drömt. sade då en allvarlig man med stort svart skägg.
- Det har jag inget minne av.
- Jodå. Det ni berättade för hela vagnen här har verkligen skakat upp oss! sade mannen, som därefter presenterade sig som doktor Ivanov. Ansikten bredvid Ivanovs bekräftade detta med nickningar och instämmande rop och en dam i blått grät tyst." Jean-George Vaktel." sade jag. ( "Vem e karln egentligen?" hörde jag en mansröst halvhögt yttra på tjeckiska, men jag ignorerade detta inpass av nyfikenhet inför vad som verkligen hänt.)
- Ja , men berätta då vad som hänt .sade jag." Jag försäkrar, att jag själv har icke det minsta minne av någon dröm och jag är , som forskare , nästan patologiskt, ….ja, ni förstår, även yrkesmässigt… intresserad av alla slags drömmar. Drömmen är - som bekant - kungsvägen till det omedvetna!
- Kungsvägen. sade Pram instämmande. ( Något ironiskt, vilket var ovanligt från denne hedersman. Det var väl kostymen.)
- Jag skall berätta om vi nu alla slår oss ner lugnt och stilla och om alla är tysta och lugna, sade doktorn med myndighet.
        Alla slog sig ner på sina plyschsoffor och var tysta och Ivanov berättade följande:
Jag hade efter en stunds sömn börjat tala med hög röst, eller rättare sagt med två röster. En av rösterna var min egen, en annan, ljusare med vaga "s", var tydligen en viss herr Dvidovitchs, ty min egen röst tilltalade en annan röst, inför hela vagnskupén, med adress: "Snälla Davidovitch!" eller " Men Davidovitch, då!". Och så referarade Ivanov - som tydligen besatt ett ofantligt exakt minne hela det samtal mellan de två rösterna, som kupén förskräckt hade åhört.
      Det Ivanov refererade var följande :

Instrumentellt ansvar. Varför allting är nåns fel.

Visst, jag kan förstå människor som säger att jag inte skall skylla allting på de personer i min närhet som helt enkelt bara genom tiderna röstat för att allting skall vara som det är. Man kan väl inte skylla terrorism och totalitära styren på människor som just vill odla sin trädgård, åka sina bilar, semestra på Seychellerna och se om sina skattekonton på Jersey? Det kan man väl inte? Och skylla på människor som ger fan i EU och FN?
Ni förstår poängen?
Att man kan det.

Så upptar jag åter och åter min kritik mot alla de konservativa människor som inte ser, att världen med dess nyfunna obalans mellan teknik och kunskap nu, mer än nånsin, måste orientera sig mot samarbete och i kamp för en större global jämlikhet ekonomiskt. Och för en allmän höjning av utbildnings- och bildningsnivån. Tekniken är inte bara en ljuvlighet, den är också - naturligtvis - farlig. Varför skulle den vara ofarlig?? Den har t.ex. skapat gigantiska inkongruenser!
Ty terrorister och auktoritära krafter har idag lätt att komma upp sig. Tekniken stödjer dem båda. Tillgången till teknik är absurd i förhållande till tillgången på utbildning. Konservatismen hindrar samarbete över gränserna och hindrar utbildningen.
Konservatismen ökar ojämlikheten, skapar högre tryck i den ojämlika tryckkokaren.
Varför är nu en konservativ som Bush, Cameron, som Blair, ( en konservativ), som Reinfeldt eller Sarkozy skyldiga? För att de inte är inkluderande! Sarkozy motarbetade inlemmandet av Turkiet i EU, och så blev det exakt som det blev. Det är inte Merkels fel. Och det kunde knappast bli annorlunda, med tanke på hur konservativt Europa är.
Det är givetvis OMEDELBART terroristens fel, och den AUKTORITÄRE härskarens fel. Men dessa oppkommer inte ur intet. De uppkommer MEDELBART. Och det största MEDELBARA ( instrumentella) ansvarat har givetvis - utan vidare diskussion - just DE KONSERVATIVA KRAFTERNA i hela världen.

Ingen debatterar teknik. Man bara leker vidare. Ingen utbildar sig. Man leker. Man roar sig. Man är ... konservativ.
Så har alla de i min stadsdel som röstar borgerligt ett ansvar för att terrorister och auktoritära krafter spelar på världsscenen. NI HAR ANSVAR. Ty ni har - i er blinda hedonism och brist på framsyn - släppt fram idioterna. Visst: allting är idioternas fel. Men kan ni nu inte se er i spegeln och säga: "det var jag som släppte fram idioterna!". För så var det.
Allting är alltid, och allestädes, - i GRUNDEN - de konservativas fel.

Ny teknik

De största strukturella problemen av idag är den stora inkongruens som skapats av ny teknik.  Den nya tekniken skapar nämligen gigantiska skillnader i kunskap, och gapet mellan de som kan dra nytta av tekniken och de som missleds av den så snabbt öppnats upp och så långsamt kommer att slutas.
Så lever vi i ett globalt samhälle som är dominerat av kunskaps- och informationsklyftor. Att så är fallet vet majoriteten i detta samhälle inte alls om.
 Majoriteten av världens befolkning kan inte alls hantera information. Vi lever i en kunskapsinadvertens. 99% av den kunskap som människor har är inte alls relevant för dem.
Man tror allmänt inte att man tjänar på att diskutera kunskap, ty man tror hela tiden att man kan missa information. Men det är det som är livsfarligt. Och i têten för dem som inte tror sig behöva diskutera kunskap är de konservativa. De som förfasar sig, de tror att de har kunskap.
      Det enda som hjälper är - till att börja med - en fördjupad insikt i hela världen om den förändring som skett i och med de nya teknikerna globalt. Denna förändring tror sig nästan alla människor vara medveten om. Medan sanningen ju är att ingen enda människa har en aning om vad det är som hänt.
Teknikerna finns i själva verket bara till för en del av jordens befolkning, medan resten brutalt får veta att de egentligen inte får ta del av den till fullo. Men de flesta tar inte till sig att de inte får vara med. De tror att de är med, men de är det inte.
Stora skillnader är vad de stora spelarna tjänar pengar på. Överallt där det finns en skillnad kan man betta på den, ty denna skillnad kommer antingen att öka eller minska. I fasförskjutningarna rullar dollar in till dem som har dollar att satsa.