Ett FÖRORD, ett mellan, och ett EFTER och ett
bredvid
Kaj Bernh. Genell 2022
Det sägs att Sigmund Freuds hustru, Martha Freud,
inte trodde att hennes man alls ägnade sig åt psykoterapi med sina patienter, men att denne faktiskt hela dagarna, då han inte
alls ville bli störd av något som helst, allra minst barnens pianospel, som
därför fick helt cacheras …, sysslade med någon slags …pornografi.
Nu kan det ju förvisso vara svårt
att avgöra exakt vad som är pornografi. Helt visst är till exempel psykoanalys
för somliga, alldeles oavsett allt annat, pornografi, för andra inte. Ty vad
som är porr för den ena, är det bland annat alltså ofta inte alls porr för den
andre. Somliga går igång på metafysik, andra på kärleksromaner. Nå. Pornografi
- vad det nu är för slags ersättning, eller förspel, och till vilket verkliga -
brukar väl anses som ett slags njutningsmedel av lägre klass. Mer äkta och
långvarig njutning skänks ju av äkta kärlek, av det aktuella, helt tidsliga,
det reala, av cigarrer, sprit och av massage av hårbottnen och annat sådant.
TY något slags njutningsmedel är
det väl i alla fall? Man läser ju knappast pornografi, eller tittar på det, för
att undvika njutning?
Nå,, men är inte romanlitteratur -
som helhet - pornografi? frågar sig någon.
Kan vara, kan vara! Man kan säga
att det är en öppen fråga, och att man helt visst kan njuta litteratur likt en
pornograf ett visst stycke marmor, som föreställer en naken varelse. Men man
kan även få ut annat än en pornografisk upplevelse utav litteratur.
Litteraturen är i detta avseende, och flera andra, en öppen historia.
Litteratur, som man finner
litteratur i romaner, är – som bland andra Umberto Eco menar – ett bedrägeri.
Man drar, som författare, in
läsaren i en främmande värld, eller i alla fall till ett främmande perspektiv
på den värld man själv så väl känner…..
Pornografi har på något sätt med
skönhet att göra. Fråga mig inte hur.
Ofta kan man – apropå litteratur,
främmande världar och pornografi - i många sämre romaner från den gamla
klassiska tiden finna ett glömskegrepp, ett glömske-skeende: att det i dessa.
Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas
ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen
att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man –
som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som
man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan
övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen,
laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man
redan inledningsvis börjat återge.
Viktigt är att den inledande
anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en
så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om
denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte
glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig
fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti
berättarens händer.
En god författare är som bekant
den, i vars sällskap man kan gå igenom vilka träsk som helst, - som jag
påpekade redan 1983 i en liten bok.
Nå, glömskegrepp, i det
bedrägeri, som litteratur, formellt, är, - hur då?
Exempel:
”När hon stigit på tåget kom
Sorgfröken på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig
från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på
att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv
inte var där.”
Ty det är ju just det som det
handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare
leka med ens egen själ.
Så handlar romanskrivandet ofta
om att man som författare, via en berättare, ( det är lite komplicerat det hela
) tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet,
nervsystem och fantasi tål. Det roligaste man har som författare är just det,
att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren
balansera ytterst ute på kanten av vad hens psykologiska hälsa kan uthärda, ja,
intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme lika stark som
från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom
kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt ... lite förakt också för den som
inte, likt den UTBILDADE läsaren och författaren, förstår det fina i
kråksången.
Så kan författeri vara
pornografi, dels lek, dels allvar. Ty även en lek, en ersättning, eller ett
präludium är verklighet, på sitt sätt.
( Somliga väninnor till Theodor
Adorno menade att denne bara kunde uppskatta och njuta av verkligheten på ett
denaturerat sätt. Så kan det vara, när ens största problem är på vilket sätt
man skall njuta av verkligheten. Andra har fullt schå med att försöka hålla sig
vid liv.)
Även det som inte finns, det
finns som just det, som inte finns. Det finns till på det sättet. Det finns SOM
något annat, som är nära nog intet.
Författaren kan alltså genom sina
berättar-grepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig, men att få
denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten
korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg
man stulit från korpmamman.
Berättandet LEVER i mycket på att
bildlikt talat ställa fram ett fat gröt, för att så omedelbart förklara att
gröten är för varm, och att den kan vara förgiftad.
Den författare som inte förstår
att varje mening måste vara som en bumerang, den har inte i skrivandet att
göra.
Ty allt handlar om – till syvende
och sidst – att författaren har något att säga, och att författaren tar ansvar
för detta. Om man är i en bransch som så tydligt sysslar med bedrägeri, så är
det av högsta vikt att man tar ansvar för ATT BEDRÄGERIET SYFTAR TILL NÅGOT
GOTT!
Man måste, som också Kierkegaard
t.ex. påpekar, ”bedra läsaren in i sanningen”!
Litteratur och författeri har tgv å syften:
Att avslöja lögnar ( = ge
insikter - SANNING).
Att ge och framhålla all världens
och allt drömlikt SKÖNT och VACKERT. --- Om någon finner att detta låter
barnsligt, så går det bra att spy här och nu.
Författarens ansvar är
gigantiskt. Jag skulle kunna berätta otaliga berättelser om folk jag har mött
och som har frågor om innehållet i mina böcker, och från vilka jag har måst
sätta mig i säkerhet på all världens toaletter.
Skrivandet är liksom läsandet -
som ju är en lustig fortsättning på skrivandet - mycket likt det lilla barnets
lek med en trådrulle, som det kastar. Trådrullen försvinner, men sen drar
barnet fram trådrullen igen från under byrån, utstötande ett glatt:
"DÄR!"
Allt författande är skrattretande
nog om att finna och att mista, och så finna igen.
Kanske är litteratur i den högre
formen en högre form av pornografi, liksom litteratur i den lägre formen är en
lägre form av PORNOGRAFI, ELLER JUST: PORNO-GRAFI.
Vår visdom etsas fram i all sin
skönhet när vi på alla sätt söker finna ut sanningen om varför fröken
Sorgfröken är så orolig över att …
Genom att låta oss bli lurade blir
vi lurade in i ny kunskap. ( Om detta kunde Kierkegaard orera i timtal, om den
indirekta metoden, och om hur författaren var i tjänst åt envar.)
Men hemligheten om Människan,
hemligheten om livet och om en själv, den avslöjas inte av författaren alldeles
gratis och smärtfritt. Författaren vill ha betalt. Ingen vet vad litteratur är,
vad som är pornografi och vad som är verkligt. Nej, allting i livet är mycket
för krångligt för att man skall kunna veta det.
Från den gode läsarens sida
fordras det alltså, med andra ord, en viss slags masochism. Som god läsare
måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med
ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det
absurdas vinter-storm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man sedan som
läsare blott sent i den djupaste nattens timmar fram till de sista sidornas
prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens
opiedoft och efter det man som i ett kärleksrus låtit sig omfamnas av
författarens ljuvliga ben.
Jojo, säger ni. "Det förstår
sig. Förstås. Jag inser ju det. ", säger ni. "Men varför," säger
ni då, Sorgfröken," VARFÖR, skall vi ÄNDÅ HA all denna pornografi?” Jo,
förstår ni. Så HÄR kan det vara:
"Vi har att förhålla oss
till två magnifika Sfärer. Den ena är verkligheten. Den andra är drömmen. Någon
Tredje finns inte!! För att förhålla oss till dessa sfärer har vi en Fantasm,
som vi kallar Vårt Sinne. Nå, för att stå ut med denna fantasm, och dess produkter,
har nu de mer torftiga sentimentala människor sina Myter, som de skapar.
Religiösa eller historiska myter. Det dumma med myter är att de egentligen inte
är någonting. De mer blomstrande, pigga och modiga människorna, de har Ironi
därför inga myter, men Ironi med vilken de handskas med Fantasmen. Samtidigt är
myter något alldeles påtagligt. Myter är som galgar, i vilka människor hängs.
MYTEN SOM GALGE
STOR ELLER LITEN MYT. Kan vara just lika
farlig.
Ironi är det levande sättet att
handskas med den mänskliga sinnesfantasmen, medan myten är det döda och
erbarmliga sättet. Myter låser fast, litteratur befriar. Och så har vi då den litteratur,
vars syfte efterfrågas. Den levande och kämpande litteraturen är ironiens
högsta stadium. Det är med litteraturen som vi i ironiens namn bekämpar de
mörka sidorna hos Fantasmen och ser oss om efter allt gott vi kan ha med oss på
färden tillsammans med alla Fantasmens följeslagare, följder och belackare.
Så kunde till exempel ingenting
vara mer felaktigt än att juxtaposera myt med fakta. Motsatsen till myt är inte
alls fakta, men i själva verket just …. Ironi. Det är i själva verket ett
listigt drag det där att man, när man sysslar med myter, kan kontra gentemot
den som är skeptisk till myten och säga, raljerade: ”Är det bättre med fakta
då?”, medan den frågande i det samma är fullständigt viss om att några fakta aldrig
nånsin går att uppbringa. Så kan mytproducenten fortsätta med sin myt.
Man måste inse att INTET är lättare
än att producera en myt. Myter producerar nästan sig själv. Om Artificiell
Intelligens skulle sättas in på att producera myter, så skulle den troligen
finna att den redan har gjort det.
Man kan över huvud taget knappast
ställa en fråga om tillvaron och om de övergripande skeenden man observerar
runt omkring sig utan att man, i hypotesform, framkastar en myt. Det är bara
det att hypotesformen snabbt faller bort, och ens egen tankeprodukt antar
istället, lätt och kvickt, formen av en myt.
Somliga bilder av verkligheten
tjänar vissa syften, andra verklighetsbilder tjänatr andra. Utan bilder av verkligheten
klarar vi oss inte. Och man kan inte utöva makt över andra, utan att anspela på
en verklighetsbild. Denna verklighetsbild är i nära nog 100% av fallen byggd på
en myt.
Alla våra verklighetsbilder är
mytiska, eftersom helhetsbildens FORM är myten. Detaljens FORM är
faktauppgiften.
Sätt en hoper människor i en
dalgång, och låt dem vara där, och strax skall de ha byggt sig ett samhälle,
skapt ett eget språk, en egen kultur – med egna myter. Snart vajar en
egendomlig flagga från en stolpe, och en ny nation har fötts med nya
nationalmyter.
Som Einstein hävdade:
”Nationalismen är mänsklig-hetens mässling. En barnsjukdom.”
----------------
En annan motsats till myt, än
ironien, som någon gång kan framställas, är humorn. Alla löjliga myter, moderna
eller klassiska, råkar då och då ut för en parodi eller satir, eller rent av
råa skämt.
Detta är myten beredd på. Ty
humorn har ju så gigantiska svagheter, att mytens företrädare aldrig behöver
bli det minsta oroliga beträffande mytens överlevnad. Ty Humorn lider av samma
svaghet som myten. Den är OCKSÅ totalitär, humorn. Den ställer mot myten just
HUMORISTENS synvinkel, och denna kan man visserligen ett kort slag njuta av,
som en tillfällig lindring, men i längden kommer ju inget av humorn, eftersom
humorn aldrig uppmuntrar till något självständigt tänkande. Humorn riktar
tvärtom allt ljus mot humoristerna själva.
Så är alltså inte bara myten en
stock-konservativ uppfinning. Även de som hänvisar till fakta är stockkonservativa,
eftersom de vet att myten nästan alltid är konstruerad så, att det just i det
fall, där myten arbetar, om människans ursprung, om makten, om all sorg och all
blodspillan, inte finns fakta.
Sen är också humorn konservativ.
Aldrig har något uppfunnits som så bevarat status quo som just humorn. Humorn
överser egentligen med allt. Efter man har skrattat går man med på praktiskt
taget att bli halshuggen frivilligt.
Men ANNORLUNDA är det med ironin.
Ironien ställer i fråga ALLT. Ironien är på sin vakt. Ironien tolererar inget
översitteri, inga hänvisningar till fakta som inte finns. Ironien är den enda,
och den mest fullständiga vakten mot all myt, och alltså mot all konservativ
makt, allt maktmissbruk och all dumhögfärd och all sann och falsk
pretentiositet.
IRONIN SOM GALGE FÖR MYTEN
Stor eller liten ironi? Kan vara just
lika farlig!
Endast två sätt finns att hantera
sinnets Fantasmer, det vi förnimmer av den värld som vi oförskyllt har hamnat
i: MYT eller IRONI. Observera inte myt OCH ironi. Ty Myt och ironi avskyr
varann som pesten.
Myt ELLER ironi. Vad väljer ni?
"Tror ni på det själv
att tillvaron är en Fantasm?", frågar ni då, fröken Sorgfröken. Och på det
måste jag hosta jakande. På det sättet ställde Sorgfröken den enklaste av alla
möjliga frågor, men samtidigt givetvis den svåraste. Svaret på en fråga om
tillvaron är en fantasm måste ju bli indirekt. Och en sådan indirekthet, och en
av de bästa, det är just berättelsen, fiktionen, litteraturen, romanen.
------------------------------
©Kaj Bernh.
Genell 2022