tänker jag då: juni 2018

torsdag 21 juni 2018

måndag 18 juni 2018

söndag 17 juni 2018

Tyskland bortgjort av Mexico.

Tyskland förlorade alltså mot Mexico. 0-1. Mexicanerna var snabbare och bättre med bollen. Tyskarna borde skaffa sig spelare som är snabbare, bättre med bollen och med mer fantasi.

Medborrgarskap spelar Söder-fotboll.

Om nu Björn Söder anser att samer och judar inte är svenskar nationellt sett, men att de bara är svenskar sett som att de har medborgare, så anser väl alltså då Söder att en svensk same eller en svensk jude inte skulle kunna representera nationen Sverige i fotboll. Och skulle då till exempel en person som kommer från Afrika till Sverige och får svenskt medborgarskap inte då kunna spela för nationen Sverige i fotboll? Ty fotboll spelas väl av nationer, och inte av människor som har medborgarskap nånstans? Vill Söder förklara?
Söder är så naiv och hätsk att han inte förstår att man kan ha en nationell minoritet i en nation, utan att denna nationella minoritet behöver ses som utesluten ifrån att vara med i den större överordnade nationella identiteten.
Så för björn söder är det INTE NATIONER SOM SPELAR FOTBOLL MEN MEDBORGARSKAP.

SD-are är gamla mobboffer.

Sluta mobba era kamrater i skolan! Det är livsfarligt. Alla som sitter i SDs ledning och alla som röstar på SD är gamla mobboffer. SD är ett parti för dem som vill ge igen. Alltså: se upp! Mobba inte era kamrater! Mobbning är ett allvarligt problem.

Tycker Björn Söder att det är nationer eller människor med medborgarskap som spelar fotboll?

På kyrkogården kan man spela sten

”VM utan mig är inte värt att se” Vem har sagt detta?

”VM utan mig är inte värt att se”.

Vem har sagt detta?

1. En idiot.

2. En annan idiot.

3. Zlatan Ibrahimovic.

fredag 15 juni 2018

music

muisc kaj genell

torsdag 14 juni 2018

Politikerna talar om segregation - Människor fortsätter sina bostadskarriärer.

Mycket av källan till segregationen är givetvis hyresrätten, detta elände, och att människor genom sina bostadskarriärer hjälper till att segregera. Det är alltid och överallt i världen de konservativas fel! Glöm inte det. Bort med hyresrätten. Förstatliga bostäderna! Solidaritet.

onsdag 13 juni 2018

Göteborg

söndag 10 juni 2018

Selfie

Dösnacks-tv.

En försenad blomleverans.- Kapitel ett.- En roman.

EN FÖRSENAD BLOMLEVERANS

----------------------------------------------------------------

Roman

Kaj Bernhard Genell

2018.

Kap.1. Edward och sommarmorgonens sötma.

”Innehållet är något mycket litet.”

Så tänkte Edward Tegelkrona när han slog upp ögonen och kisade mot klockan, som stod tyst på bokhyllan tvärs över rummet från sängen räknat. Ty han såg samtidigt en skymt av den bok som han lagt på nattduksbordet kvällen innan, men där han blott läst en halv sida, på grund av det svåra språket. Boken var en roman av Joseph Conrad, en av de stora prosaförfattarna i vår tid. Eller förr i tiden. Och vad Edward tänkte var, mer precist, att innehåll i romaner oftast är något litet. Formen är något större. Tanken var egentligen inte hans, men kom från Jean-Paul Sartre.

Edward hade vaknat ovanligt sent för att vara honom, c:a klockan sju, men dock av den vanliga anledningen: att han frös lite av att han hade svettats. Det var annars väldigt varma dagar denna juni. Svettats hade han gjort i anslutning till en av de lika vanliga besvärliga mardrömmarna, som nuförtiden - han var i sjuttioårsåldern - brukade väcka honom.

Denna gång hade drömmen haft att göra med en slags återträff med gamla lumparkompisar, fast allihop hade vistats på en loppmarknad, typ Emmaus, där nu Edward hade inhandlat en infanteristmössa av vilken det, genom en märkning, felaktigt framgick att han var menig, medan han ju i själva verket var korpral! Så hade drömmens ångestmoment delvis handlat om hur han diskret skulle göra sig av med den vilseledande mössan, medan mängder av överåriga kamrater från den gamla goda tiden irrade runt omkring honom, sneglande, gestikulerande och argumenterande kring alla sina egendomliga hobbies som de införskaffat som pensionärer, för att inte helt duka under för tristess, dryckenskap och synd, i nu nämnd ordning. Således hade en äldre muskulös, vithårig kamrat, som Edward inte hade en aning om vem det var, eller för den delen varit, börjat odla små lämlar, och han förklarade omständligt och med ett intensivt, påträngande allvar hur kollossalt viktigt det var för halvråttorna att ha väggar, perforerade med små hål, för ventilationens skull. Samtidigt var då hela den antikvariatsliknande loppmarknaden plötsligt nu helt översvämmad av dessa små djur, som irrade hit och dit, plirande betraktade pensionärerna som då och då nämnde något om kulsprutor, granater, kantiner och kompaniförbud.

Utan att slösa mer tid på att försöka komma ihåg mer av drömmen, trots att den säkerligen hade ett avgörande kritiskt och ominöst budskap, så drog Edward nu av sig den fuktiga t- tröjan och sträckte sig efter en ny, som han redan kvällen före hade placerat på den stora radioapparaten intill, då han visste att han skulle vakna svettig, om inte mitt i natten så dock på morgonen, som nu, men definitivt långt före klockan sju.

Sen svängde han, medan han vällustigt lyssnade till de somriga – för honom idylliska - ljuden från gatan, som trängde in genom den halvöppna balkongdörren, benen över sängkanten och placerade de stora bleka fötterna på parkettgolvet, som antingen inte alls var kallt, eller var kallt men inte kunde uppfattas som kallt, av Edward, på grund av några slags nervskador han fått, förorsakade av forna tiders rökning, egendomliga tabletter och superi.

Allt i denna dag andades frid. Föga anade Edward hur fel detta intryck faktiskt var.

Så föll åter föll Edwards blick på boken av Conrad. Tänk att inte ens orka läsa en bok! förebrådde han sig nu, men slog snabbt bort tanken, då han inte ville börja dagen negativt. Alla visste att Conrads språk var överlastat med sällsynta glosor. Ty Edward läste Conrad på engelska. Och Conrad hade ju, i grunden, varit polack, och använde sig säkert av svåra engelska glosor för att skyla över detta mångtydiga faktum.

Nu harklade sig Edward, utan egentlig orsak, stönade och kisade mot fönstren och balkongdörren.

- Ahaa! utropade han halvhögt. Vädret är superbt!

Detta gynnade nämligen planen för dagen, - det var måndag - vilken var den ganska enkla och trevliga, som såg ut som så: för honom att leverera två plastkrukor med halvhöga Monstera-plantor till sin syster, som bodde i andra ändan av den lilla staden. Systern, Janina Blingstav, var inte hemma, men passade sina barnbarn hos sin dotter i hennes bungalow vid havet, men Edward hade nyckeln till stadsboendet. Trevligare hade givetvis varit att träffa Janina, men hur som helst så var detta en tacknämlig uppgift i vackert väder för en pensionär som Edward. Och kassen av papper med de två krukorna med de storflikiga blommorna stod i hallen redo.

Huset där Edward bodde var ett funkishus i den mellanstora svenska staden. Alla hus här uppe - på ett berg - var ljusa sjuvåningsbyggnader och området var barnvänligt, - fast barn var det ont om här - och allt skulle främja social och existentiell jämlikhet, ty mellan husen var det rymligt, och överallt fanns gräsmattor med ofantliga träd, bergknallar och lekplatser och små parkeringar, och … ingenting mer. Parkeringarna var givetvis alldeles för få, men området var alltså ritat under en tid när inte alls några kreti och pleti körde omkring i en egen bil. Det fanns liksom ern underförstådd, obestämd tanke i stadsplanen om att: somliga kommer att köra automobil. Uttrycket ”kreti och pleti” stod i själva verket i bjärt kontrast till stadsplanerarens och dennes idégivares, paret Myrdals, tanke, och så var det, om man höjer blicken och betraktar detta bostadsområde, beläget på sitt höga berg, något av en liten paradox, att människor faktiskt var nöjda med att bo här, och att man såg fredligt på varandra, och ÄVEN om samhället inte var jämlikt, så inbjöd området till en åtminstone på ytan – och i hastigheten - vänlig atmosfär, präglad av låtsasföreställningen om att man var jämlika, likadana och vänner, bröder och systrar, även i 2010-talets Sverige. Arkitekten till området – herr Å - hade inte bara ritat planen, han hade alltså ritat alla hus, bestämt de exakta proportionerna på alla de normalfönster och normaldörrar som här fanns. Allt skulle ge ett vänligt och sunt och balanserat intryck. Här fanns inte en skev vinkel, inte någon ominös böjd linje, eller någon cirkel. Ingenting alls som kunde tolkas som något annat än det var. Alt var identiskt med sig självt. Allt var antingen horisontellt eller vertikalt, och allt var antingen gult eller vitt. Mannen – ty det var en man – hade tydligen tänkt sig en stadsdel, där ljuset skulle dominera, evigt, en Solstad, där ingenting skulle kunna stödja någon slags fantasi om någonting som var annat än horisontellt eller … vertikalt. Ont eller gott. Alltså: ett fundamentalistiskt tänkande. Man kunde på dessa hus inte projicera något, varken kärlek eller hat. Så bodde nu alla de här människorna i stora sterila fantasier, som frambragts i huvudet på en arkitekt, som säkerligen haft en idé om renhet liggande – värkande - som en vision bakom allt detta. Så hade arkitekten, som nu var och en förstår, i realiteten skapat en hel stadsdel med strukturer, som bildade en helt monstruös tomhet, där inget som helst stöd för tanken eller fantasin gavs. Invånarna uppmanades helt enkelt till att vara glada och nöjda i sina fyrkanter. ( Eller ge sig av.) En slags Intighetens Solstad!! Det var det hela. Det skulle – konkret uttryckt – inte vara konstigt om det i en sådan stadsdel hände något fullständigt gräsligt! Men nu skall vi givetvis inte gå händelserna i förväg! Eller förklara saker baklänges.

Bland de invånare – varav några var nyanlända nysvenskar från Mellanöstern, som bodde just i Edward Tegelkronas fastighet, där trappuppgången var målad i ljusgrönt och där en väldig, med glasrutor försedd, fasad i väggen mot öster släppte in rikligt med morgonsolljus hela året, fanns det inte många som Edward kände. Mängder av yngre hyresgäster hade flyttat in, - inga barnfamiljer dock, som lägenheterna inte var särskilt stora. Eller av okända orsaker.

Några barnfamiljer fanns givetvis, och så studerande och så några pensionärer, och vissa av dem ensamma, och så passade det delvis utmärkt att hälften av alla lägenheterna i dessa hus var ettor. Ett framsynt val på 1930-talet när allt i detta område var byggt, då man egentligen väl inte hade en aning om att Sverige i framtiden skulle bli det land i världen, där andelen ensamhushåll skulle vara som allra, allra störst, och där nästan alla någon gång skulle vara studenter på universitet. Troligen hade nämligen inte det faktum, att stadsplaneraren ritat så många ettor här i alla de långa huskropparna med inalles fem uppgångar var, alls kunnat skapa ensamheten, men ensamheten hade nog skapat sig själv, eller skapats av diverse sociala och ekonomiska faktorer som stod utanför och över arkitekturens värld och var för denna och för varje annan intelligens helt mystisk.

I några av ettorna, som var mellan 30 och 35 kvadratmeter stora, fanns det de ettor där det faktiskt hade trängt ihop sig två personer.

På skylten till lägenheterna stod alltså då här ibland två efternamn. Oftast var dessa utländska, det rörde sig om immigranter - nöden har ingen lag - och från dessa lägenheter kunde man då och då höra gräl och gråt.

Edward själv, som var ovanligt vidsynt, såg på dessa gräl som en självklar följd av just den sköra trångboddheten i just dessa ettor. Annars var nu denna trappuppgång tyst och lugn. Man hade nog inte sett en polis eller socialarbetare eller ens en kronofogde här på den senaste tjugo åren.

Apropå tidperspektiv så var Edward själv faktiskt född i området, men det var något han sällan skyltade med, ty det verkade vara ett faktum, som kunde tyda på en viss oföretagsamhet, på gränsen till vad man kunde kalla socialt misslyckande eller varför inte efterblivenhet eller … idioti. Och ingen vill ju ändå bli känd som en socialt misslyckad person eller idiot.

Bland de grannar, som Edward kände till och visste namnet på, fanns nu hans närmaste granne, en äldre kvinna, som hette Frusing, och som han noga sökte undvika, då hon hade en ovana att jämt och samt tala om hur saker och ting var, samt alltid klagade på hissen, trappstädningen, vädret och frånvaron av diverse affärer, service och annat i bostadsområdet. Samt på staden. Samt på landets regering. Samt hade åsikter, till och med, om USAs president, Donald Trump och dennes inrikespolitik, trots att hon aldrig satt sin fot i Amerika eller- förmodligen – alls behärskade engelska.

Varje gång Edward skulle gå ut ifrån sin lägenhet ställde han sig därför invid dörren och lyssnade noga om det möjligtvis rörde sig i hallen i lägenheten intill, som ett tecken på att fröken Frusing var på väg ut, ty om så var fallet så väntade Edward gärna ett par minuter, för att slippa möta henne.

Annars hade han inga problem med sina grannar. Många kände han inte igen, ty han led av en oförmåga att kunna lägga ansikten på minnet, en slags ansiktsblindhet, som var frukten av en skada han ådragit sig då han fallit från en stege en gång i sin ungdom vid ett bygge av ett löjligt och helt betydelselöst båthus i Mollösund i Bohuslän. Ljuva tider!

Jag skall inte vidare trötta min läsare med att berätta långrandigt och överlastat om Edwards alla morgonsysslor denna soliga försommardag i dennes med böcker överlastade lägenhet, sysslor vilka egentligen var mycket få, dominerade av drickandet av en mycket stor kopp kaffe, men vi dyker in i handlingen när han lämnar sin lägenhet, vid 8-tiden, medförande blomsterpåsen, och med en grön keps, militärkeps, typ Radko Mladic, som lika gärna kunde kommit från hans mardröm – kepsen alltså - på bakhuvudet, dymedelst döljande den lilla flinten.

-------------------------------------------------------------------

Copyright Kaj B. Genell 2018.