Franz Kafka kom hem till Brods en kväll i
Augusti 1912. Max Brod hade just gift sig med Elsa Taussig, och Max och Franz
var nu oftare hänvisade till att träffas i större sällskap. ( ”En gift vän är
ingen riktig vän.” skrev Kafka svartsjukt till Brod.). När han denna kväll,
först såg Felice Bauer satt hon vid ett bord, och han trodde att hon tillhörde
tjänstefolket. ( Jfr. t.ex. Haymans och Stachs biografier.). Mötet präglades av
missförstånd och förvirring. Kafka skulle denna kväll egentligen redigera sin
samling kortprosa, Betrachtung, - den
första boken - för Rowohlts Verlag, vilket nu istället överläts helt till Brod.
( Kafka hade tidigare enbart publicerat sig i tidskrifter.). Kafka följde
Felice till hennes hotell, gav henne - av misstag - sin adress, och skrev någon
vecka senare, från arbetet ett maskinskrivet brev till henne, på
försäkringsbolagets brevpapper. Så inleddes ett brevförhållande, - man har
benämnt det ett ”utnyttjande”, en vampyrism, faustiskt, o.s.v. - som tillhör de
mest groteska i ”världshistorien”. Kafka och Felice umgicks mest, ja nästan
uteslutande, per brev. Kafka sände sina brev, och krävde uppfordrande utförliga
svar – två om dagen – från Felice. Kafka är i relationen vampyren, som livnär
sig på Felices liv och under denna tid skriver han några av sina bäst
sammanhållna verk. Allt händer här som i en het fruktan för giftermålet, och
mitt i en process med/mot honom själv om detta. E. Krause-Jensen, efter att ha
läst Deleuze/Guattaris ”schizo-analys” av Kafka och förhållandet…:
”Mellan 1912 0ch 1917 skriver han oavbrutet
till henne och understundom dementerar han efter eget gottfinnande de rader han
just sänt iväg, men han ålägger henne likväl att svara två gånger om dagen. Han
ersätter äktenskapskontraktet med en diabolisk pakt, ett slags
”vampyrverksamhet per korrespondens”, som Deleuze och Guattari uttrycker det,
en verksamhet som Kafka behöver för att arbeta. ´Orörlig´ vid sitt existensbord
suger Kafka Felices blod liksom en
spindel, och väver sina garn // för att fasthålla bytet //. Den enda
fruktan han glimtvis och skräckslagen
förnimmer genom sin hudlöst känsliga intuition är att han skall förgås i sin
egen ordväv , och att ”utvägarna” skall visa sig vara återvändsgränder. Därför
skriver han samtidigt noveller kring temat att långsamt förvandlas till ett djur.
/…./.”[i]
Ur ett brev från Oktober 1912 om det
första mötet med Felice:
”Ärade Fröken! ( Gnädiges Fräulein !
)
Så var det nu åter en sömnlös natt,
under vilken man just innan morgonen, de sista två timmarna, drog ihop sig till
en påtvungen, planerad sömn, i vilken drömmarna icke längre är drömmar och
sömnen icke någon riktig sömn. Och dessutom har jag idag utanför porten
sprungit ihop med slaktarns springpojke och hans låda, så att jag har fått ett
jack över vänstra ögat.
Säkerligen blir jag genom en sådan början
inte i bästa tillstånd för att övervinna de svårigheter som det innebär att
skriva till Er och som jag i natt lät genomlöpa mitt huvud i ständigt nya
former. Det innebär inte att jag inte kan skriva det jag vill skriva, det är ju
de allra enklaste saker, men det är så många, att jag inte kan få dem att
rymmas i tid och rum. Ibland tänker jag, särskilt på natten, att låta allt bli
liggande i minnet, att ingenting mer skriva och att hellre gå under av att inte
skriva än av att skriva.
Ni skriver till mig om Edra teaterbesök
och det intresserar mig mycket, ty för det första sitter Ni där i Berlin vid
källan för alla teaterhändelser, för det andra väljer Ni ut Edra teaterbesök
mycket väl ( ända tills Monopolteatern, där jag också var, med en min hela
varelses gäspning, större än hela scenrummet ) och för det tredje så vet jag
inte det minsta om teater. Men vad hjälper mig då kännedomen om Edra
teaterbesök, om jag inte visste allt som föregick dem och vad som följde på
dem, om jag inte visste vad ni hade på Er, vilken dag i veckan det var, hur
vädret hade varit, om ni hade ätit supé före eller efter besöket, vilken plats
ni hade, i vilken och hur begrundande stämning Ni var och så vidare, så långt
man nu kan tänka sig. Naturligtvis är det omöjligt att beskriva allt det för
mig, men så är också allting omöjligt.
Fru Sophies födelsedag – för att nu
skriva något enkelt och fullständigt meddelbart – är först den 18 mars, och när
är Er, för att ställa en rak fråga ?
Det är inte bara oro, som den på kontoret,
som leder mitt skrivande hit och dit, så att jag nu åter frågar något helt
annat: Jag har ständigt allt det i minne, som Ni sade den där kvällen i Prag,
så långt man nu kan lita på sådana övertygelser, men ett är mig fullt klart,
när jag läser Ert brev, och det vill jag att Ni utvecklar vidare för mig.
När vi gick ifrån lägenheten tillsammans
med Hr. Direktör Brod till hotellet, så var jag, för att säga sanningen,
förvirrad, ouppmärksam och uttråkad, utan att, åtminstone medvetet, närvaron av
Hr. Direktören var skuld till detta. Tvärtemot, jag var förhållandevis nöjd med
att känna mig fri. Det var då också tal om, att Ni skulle komma rakt in i
rusningstrafiken i centrum på kvällen, och också att Ni då vid återkomsten hem
skulle göra Er mor uppmärksam på Er närvaro genom att klappa i händerna på ett
särskilt sätt, så att hon skulle släppa in Er genom porten. Finns det i detta
något anmärkningsvärt viktigt ? Och berodde uraktlåtenheten att ta med nyckeln
vid Monopolteaterbesöket bara på den sena återkomsten ? Är det skrattretande
frågor ? Mitt ansikte är alldeles allvarligt, och om Ni skrattar, så ber jag Er
att skratta vänligt och svara noggrant.
Till våren senast utkommer på Rowohlts i Leipzig en ”Jahrbuch fur Dichtkunst”, redigerad av
Max. I denna kommer att finnas en liten historia av mig: ”Domen”, som kommer att bära en tillägnan: ” Fr. Felice B.”. Är det
att handskas för bryskt med Era rättigheter ? Särskilt då denna tillägnan redan
står skriven på historien sedan en månad tillbaka och manuset inte längre är i
min besittning ? Är det kanske en ursäkt, som man kan låta gälla, att jag har
tvingat mig att ta bort tillägget ( till ”Till Fr. Felice Bauer.” ) ”för att
hon inte alltid bara skall få presenter av andra”? I övrigt kan jag inte se att
berättelsen, i sitt väsen, har det ringaste att göra med Er, förutom att en
flyktigt uppdykande flicka bär namnet Frieda Brandenfeld, alltså, som jag
efteråt märkte, har begynnelsebokstäverna i sitt namn gemensamt med Edra.
/…../.”
( Br. 1900-1912, s.186f.; Kafkas femte brev till Felice, 24/10 1912.)
Sedan följde alltså en otrolig skaparperiod
– under det Kafkas ”fäste i vardagligheten” var breven till Felice. Franz Kafka
förlovade sig dock med henne först den 1 juni 1914. Kafka levde som nämnt under
konstant tryck från familjen att gifta sig. Kafkas giftermålsskräck kan, enligt
flera, ha haft sin botten i sexualskräck, eller än mer i en generell känsla av
att inte räcka till. Hur komplicerat detta nu faktiskt var lär vi aldrig komma
att få veta. Säkert är det inte, att ens FK själv visste hur det låg till.
Kafka skrev den banbrytande Domen, Eldaren och snart också Förvandlingen, bara inom loppet av ett
antal veckor hösten 1912. I ett svep skrev Kafka mästerverket, novellen Domen, - novellen om Georg Bendemann och dennes fader -,
natten 22-23 September 1912, en novell som han dedikerade till henne. ( Jfr.
brevet ovan.). Han uppfattade denna som sitt första mogna verk, och läste det
högt för sina vänner, samt för allmänheten på en uppläsningsafton strax efter
författandet . I November och December detta år skrev han så på två dagar (
nätter ) Förvandlingen - en av världens mest lästa noveller. Denna explosion
av kreativitet – s.a.s. ”under galgen” - kom aldrig att överträffas av Kafka,
och den kunde kanske aldrig ägt rum utan det egendomliga grepp han höll över
sig och över Felice med alla breven till henne. Kafka led alltså av stark
ångest inför tanken på äktenskap, och han klagade över att han så fort han
började tänka på denna sak, inte alls kunde sova om nätterna. ( Samtidigt skrev
Max Brod sin bok Judinnen,
innehållande bl.a. en novell om hur en
judisk mor söker en lämplig äkta man till sin dotter.). Inte långt efter
författandet av Domen, efter en kort
depression, kom nästa eruption i berättande: Förvandlingen.
Situationen hemma hos Kafkas fick tjäna som
material och modell, som den redan gjort i Betrachtung
och i Domen. Efter färdigställandet
av Förvandlingen i årsskiftet 1912/13
kom Kafka plötsligt in i en skrivförlamning. Denna skulle nu inte brytas förrän
Kafka förlovade sig med Felice över ett år senare. Under denna ”latenstid”
visste Kafka med sig att han kunde skriva
: de två ( redan ansedda ) mästerverken Domen
och Förvandlingen var nu sannerligen
utåt och inåt förpliktande. Hur Kafka nu innerst inne resonerade kan vi inte
veta, men i breven till Felice kan man följa hans besvikelse över sakernas
tillstånd, liksom i de korta breven till Kurt Wolff - på Rowohlts -, där han antyder skrivtorka – men i ytterst formell
ton.
Kafka skrev c:a 200 brev till Felice, självupptagna sådana. En
gedigen tystnad, dränkt i ord, alltså. Han tycks här ha varit i en slags
konstant kris och var i breven full av självömkan och självförebråelser. Breven saknar i
grunden väsentliga resonemang. Under det första halvåret av bekantskapen med
den ytterst tålmodiga F. utkommer Betrachtung,
som bok, samtidigt som han skriver sina nya
mästerverk. Betrachtung
uppskattades inte märkbart av Felice. Hur som helst: utan Felice, - ingen Domen, ingen Förvandlingen. Eller Amerika.
Eller senare Processen. ( Vad Felice
tyckte spelade för FK ingen roll.)
Att nu dessa båda första behandlar en
familjekonflikt är just typiskt för förhållandet med Felice, där FKs far hela
tiden finns i bakgrunden, som den som främst kräver ett giftermål, med
bibehållande av anställningen som jurist för FKs del. Själv ville Kafka helst
bosätta sig någon annan stans än i Prag som fri skriftställare.
Det
katastrofala i Kafkas predikament, och i förhållandet till Felice, som själv
hade det besvärligt nog i sin egen familj, kan illustreras med återgivandet av
utdrag ur ytterligare brev ur korrespondensen.[ii]
Vad som ibland kallas ”hundbrevet”- ett brev till Felice - tillkom i April
1913:
”Min egentliga skräck – det kan väl
inte sägas eller höras något värre – är den, att jag aldrig någonsin kommer att
kunna äga dig. Att jag i det mest gynnsamma fall skulle vara begränsad till
att, som en herrelös trogen hund kyssa din till mig förstrött överräckta hand,
vilket inte skulle vara ett tecken på kärlek, utan bara ett tecken på
förtvivlan hos det till stumhet och förtvivlan evigt dömda djuret. Att jag
skulle sitta bredvid dig och som det redan skett känna din kropps andning och
liv vid min sida och i grunden vara mer skild från dig än nu , i mitt rum. Att
jag aldrig skulle vara istånd till att locka din blick, och att det för mig
verkligen skulle vara förlorat, när du såg ut genom fönstret eller när du lade
ditt ansikte i händerna. Att jag skenbart är i förbund med dig, färdandes över
hela världen, hand i hand, och att inget av detta är sant. Kort sagt, att jag
för alltid förblir utesluten från dig, även om du skulle så mycket undertryckt
ge dig hän åt mig, att det skulle bringa dig i fara.” [iii]
Hundtemat skall han många gånger
återkomma till. Kafka faller alltså undan från rollen som kapabel författare
till den som misslyckad friare, och till den som främling i tillvaron. Till ett
djur i flykt. ( Ännu i Slottet åratal
senare finns en passage där lantmätare K.
beskrivs så.). Det s.k. ”friarbrevet” ( kommenterat som centralt, och som
unikt, av Elias Canetti i dennes stora essä om FK..). FK.:
”Du känner redan till mitt egenartade
predikament. Mellan mig och dig står, om man bortser från allt annat, läkaren.
Vad denne säger bör ställas ifråga. Vid sådana beslut är inte medicinska
diagnoser avgörande. Om det vore så, så skulle jag ju inte tveka att ta dem i
anspråk. Jag var – som sagt – egentligen inte sjuk, … men jag är det ändå. Det
är möjligt att andra levnadsomständigheter skulle göra mig frisk, men det är
omöjligt att skapa dessa andra levnadsomständigheter. Den medicinska
bedömningen ( som, som jag redan sagt, inte för mig obetingat är riktig )
förblir av karaktären : den främmande läkarens bedömning. Min husläkare , till
exempel, skulle i sin stupida oansvarighet inte se det minsta hinder, tvärtom ;
en annan , bättre , läkare skulle kanske ( / förtvivlat / KG. ) slagit sina
händer samman över sitt huvud.
Betänk, Felice: med hänsyn till denna
osäkerhet kan svårligen detta nu sägas, och det måtte låta underligt. Det är
just nu alltför tidigt att tala om det. Senare skulle det emellertid vara för
sent, skulle det inte längre vara tid att tala om sådana saker, just som du
säger i ditt brev. Men det är inte längre tid för någon längre tvekan,
åtminstone känner jag det så , och jag frågar dig alltså: Vill du, under den
ovan tyvärr inte särskilt djupt skisserade förutsättningen, tänka över, om du
vill bli min fru ? Vill du det ?”
( 8 och 16 Juni, 1913: Briefe
1913-14, s. 208. – Brevet i sin helhet är flera sidor långt.)
Harry Järv skriver:
”Handlingen i Processen utspelas mellan
den 3 juli 1913, Kafkas 30-årsdag, då Felice Bauer i ett telegram accepterar
att gifta sig med honom, vilket i romanen Processen innebär att han är häktad och den 2 juli
1914, då han fattar beslutet att bryta förlovningen.”[iv]
Förlovningen, den första, mellan Franz
Kafka och Felice varade mellan 1/6 1914 -12/7 1914, alltså bara fem veckor. FK
tycks ha ångrat sig – och hamnat i svår ångest - medsamma förlovningen var
ingången. Kafka hade omedelbart efter förlovningen, i ett brev till Felices
väninna Grete Bloch ( obetänksamt eller omtänksamt ? ), avslöjat att han fann
hela förlovningen vara ett misstag… :Upplösningen skedde i Berlin på ett
hotell, Askanischer Hof , i närvaro
av medlemmar från de både berörda familjerna, och upplevdes såsom en rättegång
av Kafka. ( Dagboken, 23 Juli,1914:” Der Gerichthof im Hotel.”(/ Inför skranket
på hotellet /).[v]Den 29 Juli 1914 börjar Kafka
skriva Processen, gissningsvis för
att bearbeta denna händelse/händelsekedja. FKs ekonomi var inte stabil nog att
bära en familj, ståndsmässigt. Han skulle tvingas avstå från sin viktigaste
syssla, att skriva! Bland de delar av FKs liv, som är riktigt sorgliga, måste
vi lägga in tiden för förhållandet med Felice. Franz Kafka behövde henne,
Felice, men henne enbart på avstånd, för att kunna skriva, det är ju något man
tycker sig begripa vid genomläsningen av breven. Franz och Felice träffades IRL enbart ett fåtal tillfällen, och då
bara kort, en dag eller ett par.
De båda förlovade sig efter en gemensam
resa på nytt i juli 1917, strax före FK katastrofalt insjuknade i tbc.
Förhållandet, den andra förlovningen, med Felice bröts julen 1917 av FK
p.g.a. dennes sjukdom. Felice gifte sig 1919 med bankmannen Moritz Marasse, fick barn 1920, medan FK kände sig ”friskriven”,[i] och senare barnbarn. Felice
dog i New York 1960, efter att ha sålt alla 200 brev hon fick från Franz, för
att betala sina läkare.
[i] K-J.1985, s.72.
[ii] Breven från Kafka finns så gott som intakt bevarade
och utgivna, Briefe an Felice, - samt
i den större utgåvan, Kafkas Briefe, i fyra band, sedan länge, jämte
bl.a. breven till Grete Bloch, hennes väninna. ( FB tvekade länge innan hon
lämnade ut breven. För att bekosta utgifter i samband med en allvarlig sjukdom
försålde hon breven långt om länge. Grete B. och Kafka fick en son , ( H.
Blomqvist, och andra, ställer i fråga detta faderskap. ) men Grete berättade
aldrig om denne son, som dog som 7-åring, för Kafka. Kafka hade fruktan för att
bli far: "Då får man inte ha en leksakshammare i hjärtat.", står det
i hans dagbok. - Han tyckte bl.a. inte , att han hade nog fysik för att vara
äkta man och far. Grete ( el. Greta ) Bloch levde till 1944, då hon under
kriget troligen slogs ihjäl av tysk soldat med en gevärskolv.
[iii]
1 April 1913 ; Briefe 1913-14,. s.150f..
[iv] Järv, s.115., i Insikt
o H. . ( jfr. här: Elias Canetti, Stach, Guattari/Deleuze m.fl..).
