Filosofen Franz Brentano, som Kafka ett tag studerade, hävdar originellt, att man alltid har
en självreflexion som är samtidig (!) med upplevelsen av
tingen. Detta är grunden i hans fenomenologi. Man bör här se som väsentligt att
Brentano här agerar, liksom W. Dilthey, i reaktion, och kontraposition, mot den
gamla romantiska idealistiska filosofin, som i grunden var av konservativt slag
och indirekt stödde den mitteuropeiska centralmakten: i Preussen den en makt i förbund med kyrkan, i
Österrike: Kejsaren, och samtidigt söker Brentano et consortes finna på en väg, där filosoferna inte ”tävlar med”
naturvetenskaperna, denna väldiga kraft som nu kring 1900 seglar upp såsom
framtidens kunskapskälla och frälsningslära. Fenomenologin skulle senare – kan
man säga - kulminera i de resonemang som kom till ytan 1927 hos Heidegger – i dennes kryptiska Sein und Zeit - och lite senare, hos Sartre och sedan
originellt hos Merleau-Ponty, samt Lévinas, i vars verk ju viss judisk filosofi
ingår.
Sysslandet med Franz Brentano och dennes
filosofi bör man något stanna vid,
eftersom Kafka synes ha varit mottaglig för bl.a. den slags iakttagelser kring medvetande-omvärld, som Brentano och som den deskriptiva psykologin sysslade
med, samt för den etik och metaetik, som finns i Brentanos verk. Det är
påfallande hur det finns idéer lika Brentanos grundprinciper beträffande
psykisk erfarenhet hos Kafka, såväl i Beskrivning
av en kamp ( 1909 ) som i Dagboken
t.ex. 1913.
Till exempel finner Barry Smith ( liksom
även Judith Ryan ) stöd för en viss påverkan från FB i en passage i den tidiga Kafkas Beschreibung
eines Kampfes:
"Jag vandrade vidare ostört. Men
eftersom jag som fotgängare fruktade ansträngningen att klättra uppför den
bergiga vägen, lät jag den gradvis bli jämnare, lät den slutta ned mot en dal i
fjärran. Stenarna försvann enligt min
vilja och vinden upphörde att blåsa.
Jag vandrade i rask takt och eftersom
jag var på väg neråt, så lyfte jag mitt huvud, sträckte på mig och korsade mina
armar bakom mitt huvud. Eftersom jag tycker om granskogar, så gick jag genom
skogar av den sorten, och eftersom jag tycker om att tyst stirra upp mot
stjärnorna, så uppenbarade sig stjärnorna sakta på himlen, som de brukar. Jag
såg bara några få lätta moln, som en vind, som blåste just på deras höjd, sköt
genom luften, till glädje för fotgängaren.
På andra sidan, på något avstånd från min
väg, antagligen åtskild från denna av en flod också, såg jag till att resa ett
enormt högt berg vars högplatå, övervuxen med buskar, nuddade skyn, Jag kunde
tydligt se konturerna av de högsta grenarna och deras rörelser. Denna syn, hur
vanlig den nu än må vara, gjorde mig så lycklig att jag, som en liten fågel på
en kvist på dessa avlägsna buskar, glömde att låta månen stiga upp. Den fanns
förmodligen redan bakom bergen, arg över förseningen."[i]
Detta stycke finner B. Smith
anmärkningsvärt,[ii] i det att det hela tiden är
byggt på berättarens ”inre liv”, alltså berättarens - hjältens - fantasier och önskningar, infall . Skrivandet av en
passage som den nu citerade innebär ju, menar jag, att Kafka här drar ut
konsekvenserna av Brentanos filosofi så till den grad, att han helt avviker
från denna, i det han här skapar en sagovärld med en önskande ( omnipotent –
likt Ida i Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa”…) hjälte. Brentano inskränkte sig till att skilja perceptionen från
objektet, samt att påpeka att vi alltid på något sätt var hänvisade till vår
upplevelse, vilken vi samtidigt som vi hade denna, var medvetna ( id est: "på något sätt" ) på
samma gång, ”oblikt”[iii] om denna medvetandegöring,
och skillnaden mellan denna upplevelse och vad som faktiskt "fanns" i
världen. ”Inbillning” var för t.ex. Brentano en chimär.[iv]
Man kan förmoda, att en så extremt fantasifull människa – på gränsen till
fantastisk - som Kafka utan svårighet kunde komma på en sådan här ( Idas sommarvise-)-vinkling helt utan Brentano, men jag tror visst ändå
att Smith har rätt.
