Kafka och Astrid Lindgren.
Filosofen Franz Brentano, som Kafka ett tag studerade, hävdar originellt, att man alltid har en självreflexion som är samtidig (!) med upplevelsen av tingen. Detta är grunden i hans fenomenologi. Man bör här se som väsentligt att Brentano här agerar, liksom W. Dilthey, i reaktion, och kontraposition, mot den gamla romantiska idealistiska filosofin, som i grunden var av konservativt slag och indirekt stödde den mitteuropeiska centralmakten: i Preussen den en makt i förbund med kyrkan, i Österrike: Kejsaren, och samtidigt söker Brentano et consortes finna på en väg, där filosoferna inte ”tävlar med” naturvetenskaperna, denna väldiga kraft som nu kring 1900 seglar upp såsom framtidens kunskapskälla och frälsningslära. Fenomenologin skulle senare – kan man säga - kulminera i de resonemang som kom till ytan 1927 hos Heidegger – i dennes kryptiska Sein und Zeit - och lite senare, hos Sartre och sedan originellt hos Merleau-Ponty, samt Lévinas, i vars verk ju viss...