Vad är detta då? Jo min nya bok, en hel roman! "Pistolen"! Utkommen denna vecka!

https://www.adlibris.com/se/bok/pistolen-en-osannolik-historia-9789176997628

Mycke nöje!

KAFKAS PRAG.

      
OFTA TALAR MAN om Kafka och Prag. Ibland kan man behöva se närmare på sådant som man ytligt snuddar vid i tanken. Vad var det för Prag han levde i?

Först vill jag tala något om den komplicerade historiskt-sociala och historiskt-kulturella bakgrund, mot vilken Franz Kafkas verk måste ses, sekelskiftet 1900 i Prag, en provinshuvudstad i den Österrikisk - Ungerska dubbelmonarkin. Dubbelmonarkin var stor, och omfattade året 1900 så mycket som, vad vi nu skulle benämna som, femton olika nationaliteter. Österrike och övriga lydländer inom imperiet styrdes ju ända sedan 1848 av Kejsar Franz Joseph, och denne skulle komma att i sextioåtta år styra sitt rike, som enligt bedömare hade en ”klerikal-liberal” karaktär och under vars skenbara oföränderlighets yta det kokade – kanske främst i det centrala och förmögna Wien - av allehanda idéer inom politikens, vetenskapens och kulturens område.


Prag grundades redan på 700-talet av en viss drottning Libuse och ligger på ömse sidor av Moldau, en biflod till Elbe, på en plats i centrala Europa där Moldaus floddal är som allra bredast. Staden ligger nästan exakt mitt i det dåtida Böhmen - nuvarande Tjeckien. I en vy över Prag år1900 skulle vi kunna se följande: Åtta broar, bland den Karlsbrücke, byggd på 1300-talet, prydd med 30 helgonstatyer, som vackra och tunga korsar floden. Mängder av gotiska kyrkor och större byggnader pryder staden. På den vänstra stranden, Kleinseite, som är brantast, ligger borgen Hradschin[i], de böhmiska kungarnas väldiga palats, som är det dominerande blickfånget, mäktigt överskuggande staden. borgen är byggd i oregelbunden, och i vaterad stil, d.v.s. med stöttande byggnadsdelar. Denna mycket ofta, genom långliga tider tillbyggda borg har hela sjuhundraelva rum. Invid borgen. Norr om finns en ravin, Hirschgraben, och på andra sidan denna ligger slottsträdgården med Villa Belvedere, byggd på 1500-talet, alltså redan på Tycho Brahes och Kopernicus´ tid, Brahe som också ligger begraven i Prag. Från borgen skjuter man enligt uråldrig sed kanonsalut för att hälsa det nya året välkommet. Så ock på Kafkas tid.


På högra stranden är flackare bebyggelse. Centrum upptar, när Kafka lever där, åtta stadsdelar, bland anda Altstadt - ”Gamla stan” -, Josephstadt, Neustadt, Vysurad, och Lieben. Runt om i halvmiljonersstaden ligger förstäder, och staden är den tredje största i monarkin.


Altstadt är den tätast bebyggda statsdelen med ett virrvarr av krokiga gränder. Mitt i detta Altstadt ligger Grosser ring, vanligen kallad Altstädter Ring, en öppen plats med en minnespelare i mitten. Vid Altstädter Ring ligger rådhuset. Tyska universitetet ligger likaså här. I Altstadts bebyggelse råder en trängsel och ett virrvarr av trånga gator och små innegårdar, täckta idylliska genomgångar genom husen, likt dem Goethe beskriver i sin självbiografiska Dichtung und Wahrheit, såsom ofta förekommande i dennes födelsestad, Frankfurt. Runtom Altstadt ligger Josephstadt, den judiska stadsdelen, med judiska kyrkogården. Husen här är mindre. Gränderna ännu trängre. Neustadt omger i sin tur dessa delar, och här ligger bl.a. den största tyska teatern. Förutom denna teater finns en tjeckisk nationalteater och fyra privata.[ii]


Staden var år 1900 etniskt komplex. Befolkningen delades språkligt i c:a 35000-40000 tysk-talande bland den stora majoriteten 400000 tjeckisktalande. Dessa två grupper levde i mångt o mycket separerade. Staden Prag var i Europa vid denna tid oförliknelig, då det levde skilda folkgrupper "med och mot varann"[iii], tjecker och tyskar och judar, tjeckisk- resp. tysktalande, i samma stad. Dessa grupper var ju inte alls lika stora, de talade inte samma språk och de levde s.a.s. inte alls tillsammans, men segregerat. Vad gäller judarna, så betraktades de inte med samma misstro i alla tider. Utåt sett var de t.ex. år 1900 relativt integrerade i staden.[iv] Av de tysktalande i Prag var nu i sin tur i själva verket hela 2/3 judar. Totala antalet invånare i grannmetropolen Wien var ca. 1,7 miljoner, mer än 3 gånger fler än i Prag alltså. Antalet judar i Wien hade ökat från mindre än 4000 individer år 1848 till över 150000 kring 1900. Detta kan jämföras med Prags 23000 judar, varav Franz Kafka var en.


I Wien var klyftorna inte av den invecklade struktur som just i Prag. I Wien var emellertid antisemitismen konstant starkare än i Prag. Wien hade också under en tid en anti-semitisk borgmästare, den ökände Karl Lueger. Klass-skillnaderna var enormt stora i Böhmen, liksom i hela det habsburgska riket. Man hade en relativt modern författning från 1860-talet, garanterande bl.a. allas frihet och alls lika värde och rättigheter. Till stor del sköttes förvaltningen i Prag av tysktalande, medan näringsliv och kommers sköttes av tjeckisktalande, eller i alla fall på Tjeckiska.


Man gick i olika skolor, efter etnisk grupp med olika språk, och läste olika tidningar beroende på vilken grupp man tillhörde. Man arbetade ofta med distinkt olika saker i skilda yrken, gifte sig bara inom gruppen, umgicks bara inom gruppen. Man bildade här och där föreningar för försvarandet av kultur och idéer. Ju högre utbildning, desto mer föreningar! Det judiska gettot Josephstadt i Kafkas födelsestad var det största i Europa. Där hade judar bott sedan stadens tillkomst men det hade upplösts revolutionsåret 1848, samma år som Franz Josef I besteg Österrike-Ungerns tron. Judarna hade med gettots upplösning fått fulla medborgerligarättigheter. Till exempel hade de nu fått rättighet att ingå äktenskap, vilket ditintills vägrats dem. Judarna i Böhmen var antingen tysk- eller tjeckisktalande. Delvis talade man dessutom i gettot jiddisch, liksom man som jude gjorde på landsbygden. Kafkas far en tjeckisktalande jude, född i södra Böhmen, och lärde sig aldrig perfekt tyska, medan t.ex. österrikaren Freuds far Jakob var tysktalande jude och född i Mähren, nuvarande Moravien. Den judiska gruppen var dock allra oftast väl sammanhållen och byggde på ett uråldrigt klan- och familjetänkande. Alla judar var läskunniga, eftersom detta låg i kraven som den religiösa tillhörigheten krävde. På landsbygden kunde man dock här och där därför också finna judar som kunde läsa, men enbart hebreiska. Många Judar i Böhmen kunde och använde Jiddisch. Troligt är att Kafka inte behärskade jiddisch särskilt bra, - han levde ju i övre medelklassen - men att han dock förstod idiomet, och det framkom i ett tal han höll under senare år, att han inte fann detta blandidiom särskilt svårt, särskilt inte för en tysktalande, men att det kom naturligt, och att det inte krävde några som helst studier för vilken centraleuropé som helst. Kafka talade både Tjeckiska och Tyska, men då han gick i tyska skilor och universitet så blev hans Tjeckiska aldrig så bra att han kunde författa litterära verk på detta språk. Han böcker översattes till Tjeckiska av andra, aldrig av honom själv.






Judarna





DET FANNS DÅFÖRTIDEN i Prag, ett starkt socioekonomiskt band mellan de två tysktalande grupperna, de tysktalande judarna och de tysktalande katolikerna, och detta förhindrade i någon grad antisemitismen. Denna blossade ändå, då och då, upp, särskilt i dåliga tider. Man kan här tänka på den ensartade karaktär som Prag fått kring året 1900, så att en teori om ”the triple-ghetto” – refererande till judarnas speciella situation där - föddes. Judarna i Prag, som var välutbildade, befann sig i tre avseenden klart definierade: Socialt – ( borgerligt ) -, rasmässigt ( judisktalande ) och nationellt ( tyskt ).Denna definition skilde dem från majoriteten.[v] Härur har litteraturvetare och sociologer i många fall också ganska spekulativt sökt härleda den speciella karaktär i person, tema och miljö, som man tycker sig finna i Franz Kafkas verk. Denna vinkel är i alla hänseenden onekligen viktig att ha i minnet. Prag var vid denna tid – genom sin långa historia som splittrad stad i Europas mitt – en märklig upplevelse för utifrån kommande. En bild sedd ur icke-tysk synvinkel, men ur fransk, får man i den unge skalden Guillaume Apollinaires lilla berättelse om ett besök i Prag år 1905, i boken L´Hérésiarque et Cie., där det berättas, felaktigt, att nästan alla som bodde i Prag endast talade tjeckiska, och att den stora majoriteten formligen hatade den tyska delen av befolkningen, som då föregavs "suga ut" landets rikedomar. Så sågs dessa tyskar kanske i mycket – och enligt novellen - som fiender. Judarna – i sin tur – sökte oftast assimilera sig i denna tysktalande aristokrati. Judarna men kom tidvis - traditionellt företagsamma som alltid - att bilda egna föreningar, hellre än att gå in i redan existerande o.s.v.. De etniska spänningarna i staden blommade upp mycket ofta, i demonstrationer och kravaller, till stort besvär för det kejserliga styret och satte periodvis sin prägel på staden. Prag fick, mycket beroende på detta, en depressiv prägel och staden kom delvis av de tyska invånarna att betraktas som en ”död stad”, dock inte av de kämpande tjeckiska nationalisterna, som snart nog skulle nå framgång, efter det stora kriget.[vi]


Josephstadt i Prag var kanske Europas största getto och dessutom mycket gammalt. Den judiska befolkningen har här varierat i storlek, ibland stort sett utdriven av härskare, alltid varit skild från det övriga samhället, ofta utsatt och hårt beskattad, och har en mycket lång och säregen historia innefattande särställning, diskriminering och övergrepp. Judarnas tillvaro genom alla århundraden i Prag präglas, stort sett, av en egenartad misär, dels orsakad av egna religiösa auktoriteter; man tilläts tidvis ha eget uråldrigt rättssystem, lett av rabbiner, men också av att kungen[vii] bestämde, redan år 1551, att alla som tillhörde den judiska befolkningen i Prag, inte bara skulle bo i Gettot, men likaså bära en väl synlig gul lapp på huvudbonaden - män som kvinnor .. Denna bestämmelse som fanns, i varianter vissa tider, spridd i Mellaneuropa, behölls i århundraden. Josephstadt var, huvudsakligen som skydd mot attacker från antisemiter, låst om nätterna. Var och en av de sex, eller tidvis sju, portarna till denna stadsdel hade fyra nycklar, som var och en var deponerade hos olika statliga stadstjänstemän. Historien om detta folk, inneboende i Prag, är i mycket en berättelse om en enastående uppfinningsrikedom och om stark sammanhållning.






Att Prag, mot denna historiska bakgrund, genom diverse den historiska slumpens händelser, fått en så speciell atmosfär, undgick inte besökare men heller inte stadens egna litteratörer, vars antal växte. Tidskrifter av olika slag uppkom lika snabbt som de dog. Bland den tyskspråkiga litteratur, som inte härmade den aktade klassiska tyska litteraturen, fanns en stor genre, vars centrala tema var det mystiska och spöklika i Prag. Begynnelsen på denna genre, den mystiska, eller ”spök-litteraturen” i Prag, torde vara gammal, och spåras enligt traditionen vanligen långt, långt tillbaka till den legendariske judisk-Pragensiske rabbin Jehuda Loew [viii], skaparen av den berömda fabeln om den egendomliga figuren Golem. Loew levde i staden kring år 1600. Golem, pastischerad åtskilligt av senare pragförfattare såsom Gustav Meyrink och Egon Erwin Kisch, var en liten gestalt av lera, som i denna berättelse i alla versioner fick liv, mystiskt, genom att en rabbi Maharal lade ett papper med det outtalbara namnet på Gud skrivet på, ( papperets namn = hebr.: ”shem” ), i munnen på figuren.[ix].Kafka refererar troligen till legenden om Golem bl.a. när han ensam klagar, som han då och då gjorde, att han aldrig levat, i termer av att han är ett stycke lera, som aldrig fick liv.






Länge hade juden betraktats såsom skild från det övriga samhället i majoriteten stater i bl.a. just Mellaneuropa. Juden ansågs ju inte bara speciell, men även av många såsom lägre stående än de övriga medborgarna i samhället, undantagandes här och där romen. Denna inställning visavis Juden var alltså inte bara ”gemene mans”, men omfattades även av vetenskapens, medicinens, antropologins m.m. samt filosofins män ( ty företrädarna var ju just män ) som Fichte, Schopenhauer, Nietzsche, m.fl., samt av många av skönlitteraturens o. dramats olika skapare genom århundradena.






Judens ställning – som outsider - i Österrike och Centraleuropa vid denna tid är inträngande behandlad bl.a. av Sander L. Gilman [x]och i Sverige bl.a. av Per Martin Meyerson[xi]. Denna syn på juden, från det omgivande samhället, omfattade alla judar, vare sig de var heljudar eller uppblandade, troende eller sekulära, Ashkenazy eller sefarder. Man diskuterade ofta, särskilt under 1800-talet, judens sjukdomar, och judens särdrag. Eugenetiken var under denna tid på frammarsch i stora delar av Europa. Ofta hade juden inte fulla medborgerliga rättigheter och var, hur som helst, ofta utsatt för hån och påhopp och allt detta eskalerande till förföljelser i dåliga tider. Det drabbade då i olika grad t.ex. sådana judiska personer, som vi bl.a. möter i Sander Gilmans bok, såsom t.ex. Kafka och S. Freud. Juden tillhörde enligt den allmänna meningen en särskild ras, och denna ras var då inte bara underlägsen, men också, konkret sett, fysiologiskt annorlunda, [xii] och man var inom denna mer sjuklig än den ”vanliga”, ”ariska” rasen, oduglig till soldatyrket, [xiii] m.m.,m.m. Det fördes, inte bara kring 1850- 1900, men längre tillbaka, en intensiv medicinsk debatt om judens, oftast enbart föregivna, fysiska handikapp. Man talade om judens svaghet i ben och fötter, judens plattfot, hälta, m.m..






Kafka blev frikallad från militärtjänst, då han ansågs för klent byggd; inte av något annat skäl. Juden ansågs ha ett antal sjukdomar i större grad än genomsnittet av befolkningen. Bl.a. diabetes och syfilis. Västjuden ansågs av många fysiologer friskare än östjuden. Somliga knöt denna skillnad till det vanligen rikliga användandet av tobak hos östjuden. Judens självbild pendlade nu i detta läge mellan en ganska aristokratisk, och en, där man under omvärldens tryck befann sig i ett beklagligt faktiskt underläge, och i ett läge av en ständig, skiftande, osäkerhet. Det fördes också av de styrande ett maktspel med och kring juden. Vid dåliga tider kunde man skylla på juden. I tider av hög moral gjorde man insatser för denne.. Judarna i Europa tvangs ofta att byta vistelseort. Otvivelaktigt hade bl.a. den katolska kyrkan en stor skuld i förföljelserna av dem. En del Judar bytte till icke-judiska namn och sökte assimilera sig till majoritetsbefolkningarna. Ofta med stor framgång. I mitten av 1800-talet engagerade sig Juden Karl Marx, i Zur Judenfrage, i frågan om judisk emancipation och debatterade mot Bruno Bauers skrift Die Judenfrage från 1844. Kafka läste med behållning Marx´ skrift, som han också ägde. En av de få böcker han ägde, ty Kafka samlade inte nämnvärt på böcker.

















Politik, teater, litteratur.






”När tiden dog för egen hand,


var han den handen.”





Brecht om Karl Kraus [xiv]






PRAGUNIVERSITETET, Universitas Carolinae Pragensis, hade anor från år 1348, och var grundat av Karl IV ”för att hans kungarike Böhmen också skulle smyckas med en mängd vidsynta män, och därmed trogna undersåtar, som i sin oupphörliga hunger efter vetenskapens frukter skulle finna dessa på eget matbord och betrakta det som överflödigt att vandra ut i världen, söka upp utländska folk eller tigga efter dessa.” [xv] Universitetet hade av den senare regerande kejsaren, Franz Joseph I, gjorts till ett tudelat sådant år 1882, för att tillfredsställa behov som bl.a. uppstod ur det problem, som den gedigna tvåspråkigheten utgjorde. Så uppstod ett tjeckiskt och ett tyskt universitet. Kejsaren – en för folket naturligt nog närapå ”osynlig” person - led av ständig, berättigad, oro över att den disparat sammansatta befolkningen bestående av 16 olika etniciteter, plus-minus några, beroende på hur man räknar, som han regerade över skulle komma i gungning, i politisk oro. I det heterogena habsburgska riket förflyttades inte bara judar men även olika människogrupper ganska flitigt, av politiska skäl. Man ville, i geopolitisk list, eller panik, blanda befolkningen, i en slags multikulturalism, för att kunna hålla samman det väldiga riket.


När nämnde Einstein[xvi] kom till Prag 1910, för en ordinarie tjänst vid det universitet, där Franz Kafka då studerade, fann Einstein stämningen i staden under Hradschin-borgen ”fientlig”, och det intellektuella klimatet magert. Byråkratin föreföll honom kvävande: ”En oändlig massa skriverier för den obetydligaste förändring.”. Till slut kunde icke den annars så godmodige och chosefrie Einstein annat än utbrista:”Die Tintenscheisserei ist endlos.” ( d.v.s.:/ “Bläck-skitandet är ändlöst.“[xvii]/.).


Han klagar också t.ex. över att vattnet inte kan drickas, om det inte först kokas. Staden Prag finner han dock mycket vacker, men han märker – just som Apollinaire - en viss fiendskap mellan folkgrupperna. Med den tjeckiska delen av befolkning hade Einstein nära nog ingen kontakt, och även den tyska föreföll honom ytterst svårtillgänglig:






”Det är inga människor med naturliga känslor, glädjelösa och med en egendomlig blandning av ståndsdunkel och servilitet, utan tillstymmelse till välvilja mot sina medmänniskor. Pompös lyx bredvid skriande elände på gatorna. Tanketomt utan tro.”[xviii]






Ståndsdunkel och servilitet! Skriande elände! Vi kan nog förutsätta att Albert Einsteins omdöme kommer sanningen närmare än t.ex. Max Brods. Eller så präglas Einsteins inställning av utanförskap, såsom varande icke infödd pragbo. Brod torde ändå vara att se mer som en idylliker, och part i målet, i det att vara just pragbo, och konservativ och just den typ av robust person, som man kan tänka sig – med sin relativa rikedom - skulle kunna stå ut med Prag, också såsom infödd och hemmablind. Mången gång skulle Kafka och Brod dock nu enas om att de båda två vantrivdes i Prag. Ingen av dem skulle i själva verket komma att stanna kvar där. Brod flyttade till Jerusalem, Kafka till Berlin. Franz Kafka var – i motsats till Brod - en djupt sorgsen, självförebrående ung man, intuitivt upptagande samhälleliga stämningar, men som dövade oron över missförhållandena med anarkism och sedan, huvudsakligen, med litteratur och fick glädje i blotta ordvändningar, och inte minst i sina vakendrömmar, mycket mer än i det kanske något ytligare men sociala liv som Brod med sådan entusiasm lät sig tjusas av. Kafka, skrev något elakt:






”/… / men jag kan inte komma ihåg /.../ att ha fört ett stort, sammanhängande, hela mitt väsen blottande samtal med honom, / i.e. M. Brod / såsom det självklart ändå måste ha hänt, när två människor mitt i en omgivning av egendomliga och känsliga uppfattningar och erfarenheter rådfrågar varandra. Och Maxens ( och många andras ) monologer har jag då verkligen åhört, för vilka bara den ljudliga, men för det mesta också den stumma motparten fattades." [xix]


xxxxx


I skuggan av det sjudande Wien förskte även Prag att skapa ett livligt kulturellt klimat under de år då Kafka växte upp där.[xx] På det tyska universitetet under Kafkas tid fanns ju c:a 17000 livshungriga och nyfikna elever. Ävenså fanns två tyska teatrar, varav den ena var musikteater, åtskilliga kulturföreningar o.s.v. Kafka kunde på teatern se sådana verk som August Strindbergs Fröken Julie, flera av H. Ibsens dramer, samt t.ex. Shakespeares Hamlet, Nathan der Weise ( G. E. Lessings utmärkt pedagogiska upplysnings-och toleransdrama i Voltaires anda, Schillers, Goethes, Molières, G. B. Shaws pjäser, även Arthur Schnitzlers, - ett av Kafkas hatobjekt - och Kafka kan också möjligen ha besökt en föreställning av Guiseppe Verdis Rigoletto, med stjärntenoren, legenden, Enrico Caruso i huvudrollen….. Vi är inne i en tid, 1871-1914,som kallas ”Den långa fredens tid” av Svenström i Grimbergs världshistoria, på tröskeln till en oviss ny. Lite beträffande teaterkulturen, och vad FK ansåg om den, kan man följa i de, i vissa avseenden ganska utslätade, Breven till Felice. Man kan undra om Kafka alls tog till sig musiken, operorna och teaterpjäserna annat än mycket starkt censurerat som ett led i hans kamp med sig själv, och som ett led i det allt överordnade författandet. Inget talar för att Kafka riktigt kunde ta till sig varken musik eller konst på ett djupt och brett sätt. Enligt Brod, Kafkas bäste vän, som var musikkritiker och själv spelade bra piano, så var Kafka omusikalisk.


Den, som hävdar att staden var maktmässigt splittrad, har nog använt sig av ett allmänt omfattat s.k. sociologiskt faktum. Just Max Brod, en klart konservativ människa, betecknar alltså stämningen i Prag såsom naiv, och det var närmast som ett störande revolutionärt inslag i den bilden, när den för sionismen kämpande Martin Buber där startade sin tidning, där Kafka mer av en slump kom att bli representerad, eller när Karl Kraus, som hade grundat sin tidning Die Fackel 1899, i Wien kom därifrån till Prag för att föreläsa. ”Preussen är frikostiga med munkorgar.” menade Kraus:” Österrike är isoleringscellen, i vilken man får lov att skrika högt.”; en beskrivning från Kraus sida av den ”repressiva toleransen”, långt före Marcuses tid. Kraus talade inför entusiaster i den livaktiga studentföreningen ”Die Halle”. Den store häcklaren av både politiska och kulturella företeelser - inte minst psykoanalysen -, kom till den ändå lilla pragensiska studentföreningen hela femtio gånger från år 1910 och framåt.


Oswald Spenglers bok – första delen - om västerlandets undergång var en betydande händelse kring krigsutbrottet. Spenglers undergångsvision är ju förvisso av det suddiga och metaforiskt slaget, den är ”etwas geistesgeschichtliches”. Spengler hävdade att kulturhistoria var ”fysiognomik”, samt att en kultur var en organism. Kraus skulle senare polemiskt och fintligt komma att kalla Oswald Spengler för ”der Untergangster”. Om Kafka personligen lyssnade till Kraus´ föredrag är inte helt säkert, men det är högst troligt att han hörde honom flera gånger. Kraus kände till Kafka, och omnämnde honom i ett brev som Kafka, der Dichter”, och för Kraus var begreppet ”Dichter” ett honnörsord..


Ytterligare en judisk intellektuell, som, liksom Kraus hade gjort, lämnade judendomen, ty detta var då alltså inte ovanligt och rentav mode, var wienaren Ludwig Wittgenstein. Kraus var den senares favoritförfattare. LW. lät alltid eftersända Kraus tidning Die Fackel till sig, var han än befann sig, just som Strindberg gjorde.


Rabulisten Kraus blev senare en kraftig motståndare till den moderna sionismens grundare, publicisten Theodor Herzl samt även då givetvis vapendragaren Buber, som ju Kafka alltså hade en del affärer med. Kraus motstånd mot Buber måtte ha varit än större än det mot Herzl, givet den starka dragning till mystik som finns i somliga av Bubers skrifter, som Gog och Magog. Det finns en stark likhet mellan den extremt polemiska naturen hos Kraus och t.ex. den hos t.ex. Søren Kierkegaard. Båda dessa litteratörer behövde i ett vissa avseenden ett starkt motstånd för att kunna producera. Ty denne senare hävdade, inte utan personlig övertygelse: att ”Auktoriteter kan man inte ha till någonting.” i sin bok Philosophiske Smuler. Även hos F. Kafka spelar "auktoriteter" stor roll. Makt är ju ett av de stora grundteman som vi möter hos Kafka. Jfr. här även den utveckling i auktoritetens skugga som den med Kafka samtidige Max Weber, och själva sociologin, genomgick med direkt hänsyn till dennes fader [xxi] , som en parallell till Franz kamp mot sin far.


Kraus´ inflytande var brett : om detta vittnade både Freud och t.ex. Arnold Schönberg, Schönberg, som ju senare emigrerade till USA.. Kraus är i stort sett är oöversättbar, delvis p.g.a. den språkliga virtuositeten och de subversiva dubbeltydigheterna. För Robert Musil, som då var litteraturkritiker i Wien, var Karl Kraus otvetydigt en Freuds jämlike i samhälleligt inflytande inom Franz Josefs rike. Kraus lät tiden, och tidens ord, speglas genom en mångbottnad satir. Efter krigsslutet fortsatte Kraus med sin tidning, men reste också runt i det habsburgska riket på föreläsningsturnéer, som blev till personliga shower, nästan som ett slags stand up comedies. Han skrev senare världens längsta teaterpjäs, samt komiska och satiriska libretton till Offenbachs musik och turnerade med en föreställning, där han ensam med ett piano, sin sång och sina enastående kvicka texter ”underhöll” det av honom föraktade etablissemanget. Karl Kraus dog år 1936.


Vikten för Prag av att Kraus besökte staden kan icke nog understrykas just eftersom Prag alls inte då hade några stora, lysande intellektuella, som med omvälvande idéer och karisma kunde stimulera direkt kulturlivet. I Wien fanns däremot en hel hord sådana personer. Brod skulle senare – vilket säger en del om inflytandet från Wien - karaktärisera sig själv och Kafka såsom Prag-österrikare.[xxii]


Man levde i en tid främst behärskad av borgerligheten. Borgerlighet innebär dubbelmoral. Att leva i en kultur präglad av den inre spänningen mellan två moraler kom dennas konst- och konst- och kulturyttringar och filosofi att bli speciella, och präglas av en inre oro. Att spänningen måste ta sig uttryck i någonting spöklikt, groteskt eller katastroflikt, var en känsla som fanns under ytan. Över denna yta härskade det skenbara lugn, som skapades av en balans upprätthållen av en klassåtskillnad, en etnisk åtskillnad, en repression av arbetare, en kamp mellan fäder och söner och av ett centraleuropeiskt fält där makten var en allians mellan kungahuset, kapitalet och den gamla bördsaristokratin. På vissa håll i östra Europa var inte ens slaveriet inte upphävt. Arbetarrörelser och strejker var nyss uppfunna medel av underklassen för att hävda sig. Olika politiska ideologier, som anarkism, anarkosyndikalism och socialism yttrade sig i bildandet av föreningar, internationaler, fackföreningar och dessa ordnade sig ibland i samfällda protester, samt ibland som spontana regelrätta upplopp, ibland förorsakade av enskilda tragiska händelser. Sociologin var just officiellt uppfunnen av Émile Durkheim, i Frankrike, och den sökte explicit finna orsakerna till de samhälleliga och politiska förloppen i smått som stort. Filosofin skulle i vissa fall tvinnas samman med sociologin, såsom redan historiefilosofer innan, som t.ex. Hegel och G. Vico, faktiskt gjort, och som fallet delvis var med Spengler, och skulle fortsätta att göra, om än utan att använda termen ”sociologi”. Nu tillhörde Kafka borgarskiktet under denna egenartade och sig allt snabbare omvälvande tid. Han kom som författare att tillhöra det man kallar ”modernismen”, en riktning som framför allt, med sitt märkliga begrepp tillhör just denna tid.[xxiii] Som medborgare kom han aldrig att bli någon revolutionär, och hans sympatier för olika socialistiska rörelser stannade vid mer eller mindre praktfullt provokativa och underhållande yttranden i privatlivet och de progressiva moderörelserna, som Hugo Balls dadaism och liknande lämnade honom fullständigt oberörd.

---

[i]                   

--------------------------------------------------------------------

 ( ”Hrad” ,Tch. = borg , ”schin” = kulle.)

[ii]  Jfr. likaså:  B. Rohan, Kafka wohnte um die Ecke.

[iii] Peter Demetz, i Alt-Prager Geschichten, ( 1982 ), s.276 ff.

[iv] se: E. Petiska: Der Golem, Jüdische Märchen und Legenden aus dem alten Prag, som ger en hel del lokalfärg, och speglar sentiment hos den judiska delen av Prags traditionsbemängda befolkning. Samlingen inkluderar berättelsen Den vandrande juden från Prag.

[v] Jfr. Hobsbawm, 2014, ss. 61-76.

[vi] Salfellner, s.29.

[vii] ( Ludwig Jagiello )

[viii]  Hebr.: Low Ben Bezalel .

[ix] jfr. Sadeh, Jüdische Märchen, s. 295 f., Rohan, s.22., m.fl..

[x] The case of Sigmund Freud, Gilman, som också har skrivit en essä om Kafkas novell En läkare på landet.  

[xi]  Judisk historia i Europa  1786-1933 . Jfr. även Hobsbawm, Fractured times.

[xii] i Upplysningens Dialektik, s.214, - om bl.a. judens näsa ….

[xiii]  jfr. Gilman, Idesohn, s. 300.f., m.fl. författare.

[xiv] W. Benjamin, Schriften, II, s.174..

[xv]  Hünerfeld, s.29 f..

[xvi] f.1879.

[xvii] Fölsing, 1993, s.320.

[xviii]  Op.cit, ss. 317.ff.

[xix] FK, Br.- till Felice - 1913-14, s.210..( 16/6,1913.).

[xx] i : Der junge Kafka, utg. Kurz.

[xxi]  se: Mitzmans bok om MW

[xxii] Salfellner, s.11.

[xxiii]  Jfr. Childs/ Fowler, s. 145..

Kafka skrev INTE som Hugo.

                                                                   Hugo.

       Som ett exempel på en ganska typisk (skräck-)romantik vill jag här infoga – som kontrast - en passus ur den franske ( dåförtiden varande ”national”-)skalden Victor Hugos berömda ”gotiska” roman Ringaren i Nôtre Dame, - Nôtre Dame de Paris från år 1831 om Quasimodo, den puckelryggige ringaren:

         ”Närvaron av detta utomordentliga väsen spred ett sällsamt liv genom katedralen. Det föreföll – åtminstone var det en allmän tro bland den vidskepliga mängden, vars fantasi förstorar allt – det föreföll, som om det från honom utströmmade något hemlighetsfullt inflytande, som gav alla Nôtre-Dames stenar liv och kom den gamla kyrkans innersta att klappa. Man behövde blott veta honom vara där, för att strax tro sig se galleriernas och portalernas otaliga bilder leva och röra sig. Och kyrkan tycktes även lyda hans minsta vink; hon avvaktade hans befallning för att höja sin väldiga stämma; hon behärskades och fylldes av Quasimodo som av ett skyddande rå.  Man skulle nästan kunnat säga, att den väldiga byggnaden andades genom honom. Han var där i själva verket överallt, och sågs sagt samtidigt på alla punkter i den ofantliga kolossen. Än såg man med fasa högt uppe på det ena tornet en sällsam dvärggestalt klättra, krypa, kräla, stiga utför kanten av bråddjupet, hoppa från utsprång till utsprång och undersöka någon ihålig skulpterad  gorgon: det var Quasimodo på jakt efter korpungar. Än kunde man i någon dunkel vrå av kyrkan stöta emot ett slags levande vidunder, som satt där ihopkrupen med rynkad panna: det var Quasimodo som tänkte. Än upptäckte man i det ena tornet ett ofantligt huvud och en massa lemmar som i ursinnig fart svängde i ändan av ett rep: det var Quasimodo som ringde till aftonsången eller angelus. Ofta såg man om natten en ohygglig skepnad springa på den bräckliga genombrutna balustraden kring tornen eller absiden: det var ännu en gång den puckelryggige i Nôtre-Dame.  Då, sade kvinnorna i trakten, fick hela kyrkan något fantastiskt, övernaturligt, förförande över sig. Här och där öppnade sig ögon och munnar, man hörde ett ohyggligt skällande och väsande från hundarna, ormarna och drakarna, som natt och dag med sträckta halsar och uppspärrade gap håller vakt kring den gamla kyrkan. Och var det nu en julnatt, medan den stora klockan, vars slag nu föreföll hesa och rosslande, kallade de troende till middagsmässan, låg över den dystra fasaden ett uttryck, som om den stora portalen uppslukade folkmassan och rosetten betraktade den. Och allt detta var Quasimodos verk. Egypten skulle ha dyrkat honom som detta templets gud; medeltiden såg i honom dess demon: han var dess själ.” [i]

              Man kan tänka sig, att Kafka syntes detta och liknande var fåfänga försök att skapa en känsla, genom uppradande av små kusligheter, genom kvantifikation, och att han med ens insåg att man behövde ett kvalitativt annorlunda grepp för att nå ett suggestivt djup i texten. Den populära romantikens flackhet och desperation – i överlastadhet – i sökandet efter att känslomässigt ta tag i läsaren, är ju t.ex. i den citerade passagen helt uppenbar. Romantiken var i sådan form, och så spelande på mysticism, främmande för Kafka. Även i den romantiska kärleken som ju skymtar i människan Quasimodo, finns mystiken. Kärleken som ”räddning”, som frälsningsmöjlighet finns sällan med hos FK, varken i liv eller dikt. I En läkare på landet är den dock förmodligen med, som ett avlägsen men konkret frånvaro, och som ett eko av en sedan länge missad möjlighet.

---

[i] V. Hugo, NddP, Livre IV, chap.III..

Kulissvärldens ontologi.

                     Kulissvärldens ontologi.

                                            CAPUT ETT.

                                      FÖRUTSÄTTNINGEN.

       När jag var i 13-årsåldern hände det rätt som det var att jag kände det, som om jag levde i en värld, där någon hade ställt upp kulisser i kring mig, vilket utgjorde hela min omvärld, och anställt en hop skådespelar-människor, barn och vuxna, att skapa mitt sociala sammanhang.

       Vad jag kände var alltså en variant av solipsism, ( av lat. "solus" =ensam, och "ipse"= själv") alltså det att tro sig vara det enda, den ende, som existerar. Fullständigt ensam var jag ju dock, enligt min vaga föreställning, inte, ty det var ju NÅGON, - en högre makt – som styrde och ställde med kulisser och aktörer.

       Ärligt talat var det ju så, att jag inte särskilt smycket funderade av konsekvenserna, de logiska och andra, av min uppfattning, som troligen kom delvis av en fruktan, delvis av ett svagt existentiellt äckel, av att vara den Enda Människan – i alla fall i min värld, en värld styrd av någon Okänd.

       Rent konkret så sysslade jag mest med ”kulissvärlden” om nätterna:

        När jag hade gått och lagt mig för kvällen och inte kunde somna, så började jag alltså, som halvvuxen pojke, att undra om det fortfarande gick spårvagnar på Linnégatan utanför och om det promenerade några människor där. Jag tänkte inte mycket på mina föräldrar som låg och sov i ett annat rum i den väldigt stora lägenheten, på min syster eller bror, som också sov i sina rum. Kring ettsnåret kunde jag alltså dessa nätter försiktigt, barfota, smyga upp ur sängen, ut i den svit av sällskapsrum – ett vardagsrum, ett schack- och radiorum och en matsal – vars fönster mest vätte ut mot den breda Linnégatan.

         För att se efter om husen på andra sidan stod kvar!

         Jag misstänkte alltså, att någon eller några hade släpat fram kulisser, föreställande hus, och ställt dem längs gatan, hyrt spårvagnar och folk att pryda gatan med, och så snart jag gått och lagt mig, skulle nu denne arbetsgivare, - denne bedragare - som enbart sysslade med, som jag inbillade mig, att framställa en värld för mig, plocka bort alla kulisser och allt folk och alla spårvagnar. Trots att det kan förefalla lite oekonomiskt, sett ur en bedragares synvinkel.

       Jag konstaterade alltså ofta att kulisserna var där, på ett förträffligt sätt föreställande hus, och att människor promenerade där, hur naturligt som helst.

        Jag kunde försöka lura ”den store regissören” genom att då åter gå och lägga mig, låtsas somna, och därefter med en rasande fart – fortfarande alldeles tyst – rusa ut i stora rummet och slänga mig fram mot fönsterrutan, för att se efter om husen och människorna verkligen ännu var där.

         Vid ett tillfälle spräckte jag då till och med själva glasrutan, den inre av två.

          Låt oss nu närmare undersöka vad det var för en slags värld, som jag, mycket dunkelt, på den tiden föreställde mig, eller snarare med mina aningar och rädslor implicerade. Ty jag var alldeles för upptagen med att handla utifrån min kulissmisstanke för att vara i stånd till att analysera vad den nu skulle betyda i sin förlängning, om den bottnade i något som var sant i betydelsen att det kunde vara fallet.

       Kunde det vara fallet? Hur såg min vision ut, om vi ser på den utifrån, och betraktar den ontologiskt och logiskt?

        Det skall vi reda ut här.

        Mest av allt skulle det givetvis glädja den okände regissören, men även mig.

          ( Betänk nu, att detta alls inte är något i stil med Truman show. Nej, nej, i min föreställning var den okände kulissmannen, ty det var nog en han, en evig varelse. Ty jag hade själv en stark känsla av att jag var evig.)