Kafka skrev INTE som Hugo.
Hugo.
Som ett exempel på en ganska typisk
(skräck-)romantik vill jag här infoga – som kontrast - en passus ur den franske
( dåförtiden varande ”national”-)skalden Victor Hugos berömda ”gotiska” roman Ringaren i Nôtre Dame, - Nôtre Dame de Paris från år 1831 om Quasimodo, den puckelryggige ringaren:
”Närvaron av detta utomordentliga väsen spred ett sällsamt liv genom
katedralen. Det föreföll – åtminstone var det en allmän tro bland den
vidskepliga mängden, vars fantasi förstorar allt – det föreföll, som om det
från honom utströmmade något hemlighetsfullt inflytande, som gav alla
Nôtre-Dames stenar liv och kom den gamla kyrkans innersta att klappa. Man
behövde blott veta honom vara där, för att strax tro sig se galleriernas och portalernas
otaliga bilder leva och röra sig. Och kyrkan tycktes även lyda hans minsta
vink; hon avvaktade hans befallning för att höja sin väldiga stämma; hon
behärskades och fylldes av Quasimodo som av ett skyddande rå. Man skulle nästan kunnat säga, att den
väldiga byggnaden andades genom honom. Han var där i själva verket överallt,
och sågs sagt samtidigt på alla punkter i den ofantliga kolossen. Än såg man
med fasa högt uppe på det ena tornet en sällsam dvärggestalt klättra, krypa,
kräla, stiga utför kanten av bråddjupet, hoppa från utsprång till utsprång och
undersöka någon ihålig skulpterad
gorgon: det var Quasimodo på jakt efter korpungar. Än kunde man i någon
dunkel vrå av kyrkan stöta emot ett slags levande vidunder, som satt där
ihopkrupen med rynkad panna: det var Quasimodo som tänkte. Än upptäckte man i
det ena tornet ett ofantligt huvud och en massa lemmar som i ursinnig fart
svängde i ändan av ett rep: det var Quasimodo som ringde till aftonsången eller
angelus. Ofta såg man om natten en ohygglig skepnad springa på den bräckliga
genombrutna balustraden kring tornen eller absiden: det var ännu en gång den
puckelryggige i Nôtre-Dame. Då, sade
kvinnorna i trakten, fick hela kyrkan något fantastiskt, övernaturligt,
förförande över sig. Här och där öppnade sig ögon och munnar, man hörde ett
ohyggligt skällande och väsande från hundarna, ormarna och drakarna, som natt
och dag med sträckta halsar och uppspärrade gap håller vakt kring den gamla
kyrkan. Och var det nu en julnatt, medan den stora klockan, vars slag nu
föreföll hesa och rosslande, kallade de troende till middagsmässan, låg över
den dystra fasaden ett uttryck, som om den stora portalen uppslukade folkmassan
och rosetten betraktade den. Och allt detta var Quasimodos verk. Egypten skulle
ha dyrkat honom som detta templets gud; medeltiden såg i honom dess demon: han
var dess själ.” [i]
Man kan tänka sig, att Kafka
syntes detta och liknande var fåfänga försök att skapa en känsla, genom
uppradande av små kusligheter, genom kvantifikation, och att han med ens insåg
att man behövde ett kvalitativt annorlunda grepp för att nå ett suggestivt djup
i texten. Den populära romantikens flackhet och desperation – i överlastadhet – i sökandet efter att
känslomässigt ta tag i läsaren, är ju t.ex. i den citerade passagen helt
uppenbar. Romantiken var i sådan form, och så spelande på mysticism,
främmande för Kafka. Även i den romantiska kärleken som ju skymtar i människan Quasimodo, finns mystiken. Kärleken som
”räddning”, som frälsningsmöjlighet finns sällan med hos FK, varken i liv eller
dikt. I En läkare på landet är den
dock förmodligen med, som ett avlägsen men konkret frånvaro, och som ett eko av
en sedan länge missad möjlighet.
Kommentarer
Skicka en kommentar