tänker jag då

I DET TYSTA.   [ passage ] Maret kunde inte sitta still framför TVn. Hon längtade alltid efter någon bedövande substans, helst en kraftig. Just som den kända skaldinnan Kristina Lugn, som Maret beundrade vådligt, hade Maret tidigt råkat få sin oro lindrad tidigt i livet genom Librium . Denna substans fanns inte längre att på världs vis få tag i. Den hade utgått ur sortimentet i Sverige. Allting som Maret gjorde, var som i ett dunkelt minne av hur fint livet var med Librium . Så irrade hon omkring i den lägenhet hon levt i i femton år och sökte den bästa möjliga tabletten eller tablettkombinationen. I garderoben hade hon tre ICA-påsar med tabletter, tablettburkar och lösa kartor med olika tabletter. Många mediciner var gamla och utgångna. Hon tittade lystet i vrårna i garderoben, spanade med en ficklampa. Hon andades tungt, och sökte tyst och länge. Såg på tablett efter tablett, burk efter burk. När Mia, hennes älskade, någon gång hade påpekat att hon inte hade någon dista...

Få människor begriper att det är överbefolkning som är problemet. Ty inom kapitalismen är det ingen som tjänar på det.

Har man ingenting att säga, så säger man naturligtvis inte det.

Ja i dessa folkvandringstider dyker det upp massor av litteratur som handlar om livet mellan två kulturer. Som jag själv inte nånsin flyttat på mig kan jag inte se problemet med det hela eller charmen. Men jag förstår givetvis att dessa existerar. Jag inser att det är ganska enkelt att diskutera denna sak på ett ytligt sätt. Varje skillnad erbjuder en mängd material som man kan redovisa mer eller mindre intressant. Men det är ingenting som drar mig. Det förefaller mig alltid som om det att leva i två kulturer är ett lätt sätt att slippa ta sig an det fundamentala. Att leva i en. Jag kan inte se att man genom att diskutera två kan komma till en.