LETITIEN OCH RETROLETERNA.
KAPITEL ETT.
Kris i Columbusburg.
Under den oroliga tid man, mitt
under det pågående ovädret, underhandlade med quadrol-männen, så hade man från vår sida samtidigt sänt vissa av
våra mest rutinerade insatsenheter för att söka förstöra deras lager av
huvuden. I och med den oväntade stormen, och utvecklingen av densamma, som
splittrade hela nestorsbollssystemet - Nestorian Defense System – NDS -,
kunde emellertid quadroles passa på att avvärja denna attack, och de syntes i
samma ögonblick ha bestämt sig för att nu fick det vara nog: de tänkte utrota
oss till sista man! Och helt ta över. Detta var deras stora chans. Man tog sig
nämligen från deras sida nu för att styra alla de lössläppta trillionernas
kvadriljoner av nestorsbollar till öde platser och därmed beröva planeten dess
hela skydd. Quadrolfolket behövde inte skyddet så väl som vi gjorde det och
deras löjliga radiokanaler var helt uppfyllda av kamp- och segersånger, vars
huvudsakliga innehåll var trumvirvlar.
Denna dag, då vi i Oljeschinpalatset
väntade på besked från fienden, erkände vi offentligt vår lumpna attack. Sen
stod vi i grupper och tittade ut genom de höga fönstren i Demokratipalatset
medan luften utanför virvlade förbi i grönröda schok av dimma, tillsammans med
alla rensningsnestorerna, de små bollar som vi kallade nestorsbollar, som
skulle hålla luften ren.
Statyn utanför vår sedan länge illa
tilltygade byggnad, den underbara femmeters bauxitskupturen av Oljeschin själv,
hade nu sedan invasionen från rymden och i och med de från söder inkommande
quadrolernas oupphörliga anfall fått en spricka i fundamentet och lutade
betänkligt. Armen med kleopasrastret
var nästan av. Oljeschins lustiga
led-ögon lyste i halvmörkret. Oljeschin var, som bekant den som upptäckt den
nya humorn, och genom det räddat hela vår galax en gång.
Själv stod jag denna eftermiddag
under jordåret 2781 tillsammans med de övriga ministrarna, ett dussintal var
dom, vilka alla var iklädda sina vita dräkter. Vi övriga högt anställda hade
gröna eller blå, med ett orangelysande emblem, föreställande en sovande svala,
och vi drack kaffe spetsat med vitt vin i det fordomdags så eleganta
presidentsamtalsrummet i stora palatset i Colombusburg. En tekniker från olje-
och gasministeriet hade just förklarat för oss hur illa det var ställt med
nestorsbollarna, som i allt mindre mängder här svepte förbi våra stora
sexkantiga utsiktsfönster. Det var visserligen trevligt förstunden, men vi
kände alla till de långtgående konsekvenserna. Centrala datorministeriet sände
oupphörligen mycket oroande rapporter in i våra hörsnäckor om bollarnas egenartade
förehavanden, hur de i bergstrakterna till och med ändrade färg och sakta
började borra sig in i klippan.
Antina,
min älskarinna och vän, som för övrigt var professor i intergalaktisk
induktionsmusik, strök med handen över min axel.
Informationsministeriets akutavdelning,
som var extraförstärkt med humorister från femte raket-sektionen sände just då
ut en notis om skidåkningstävlingen på Rymdstation
15. Denna hade fått avbrytas på grund av att man blivit oense om priset,
eftersom man nu hört om nestorsbollshaveriet så ville nu ingen av deltagaran i
slopestyle längre återvända till jorden, och till vårt rike, Letitien, vilket
var förstapriset, och man hälsade oss i Columbusburg att alla tyckte att de
hade det bra som de hade det, bortsett från priset.
Eftersom vi inte visste om detta var ett
skämt eller inte så koncentrerade vi oss nu på vår obekväma situation, som
tycktes arta sig så dåligt att nu hela planeten var i fara.
Våra tre ordförande steg upp, via de
vanliga förflyttningssvävningarna, till podiet, varifrån en direktsändning
nådde alla som önskade se på och höra, och man tog alltså åter upp läget med
quadrolerna, samt med rapporterna om Brandenburggruppen, som nu via sitt
tunnelsamhälle sökte blockera oss från bland annat tillgången till vatten.
Salen vidgades nu genom vägg- och
takförflyttning, och deltagarantalet mångdubblades, nästan som genom ett
trollslag. Men vi var ju alla vana vid sådant. Närvarande var nu mängder av
sekreterare, jämväl de rullande Thibalterna, d.v.s. analysrobotarna, som
oupphörligen tjattrade med varann genom smatter, samt skämtarna i sina fotsida
gröna kirurgrockar och slutligen drömtydarna, som ju i alla sammanhang tycktes
oss de viktigaste, eftersom de vid så många tillfället gjort planeten
ovärderliga tjänster. Den tongivande tydaren, från den färginriktade
Pekingskolan, en viss Anthony Dilham, 122, var kritvit i ansiktet och stirrade
med fasa ut genom fönstren, som här och där bågnade lite under vindstötarna.
Mängden förirrade nestorsbollar, lätt överdragna av diverse svavelföreningar,
var olycksbådande. En matvagn svepte också, medan den utsände små pustar av
frisk luft, spetsad med doft av stekt kyckling, runt bland deltagarna och
serverade mjuka vetebröd och jättelika vitamintabletter.
Försteordföranden, som var tredje i
rang, och var en mycket gammal man, bortåt 300 år, vid namn Tuan Trendelen,
inledde nu, under det han med ett pekfinger vinkade åt en av Thibalterna att
inställa sig även den på podiet, uppdateringen med ett litet skratt:
-
Världen
är en liten fin plats.
Alla
deltagare skrockade eller log. Utom skämtarna förstås. Det var en liten fin
inledning. I själva verket hade ju världen överlevt just genom den sortens
elegant svävande uttalanden. Jag hörde Antina skratta lågt, och hon lutade sig
hastigt mot mitt öra och viskade:
-
Gregorian!
Är inte detta bra sagt?
-
Jo.
viskade jag och sökte utröna vad som försiggick på podiet bland de församlade
där, som också de tisslade och tasslade. Jag visste ju också att Antina var
mitt i en av sina mest intensiva drömperioder. Man borde förbjuda just de mest
intensiva drömterapierna, tänkte jag.
-
Helt
visst. Bara inte läget vore så allvarligt! tillade jag med undervisande ton.
Men
visst litade jag även denna gång på våra snillrika säkerhetssystem. Vår del av
världen bestod numera mer av säkerhetssystem än av någonting annat. I själva verket gick – såvitt vi visste - mer
än 85% av den tillgängliga energin på vår planet och dess satellitstationär och
interplanetära avdelningar till att driva, underhålla och förnya dessa system
och till utbildningen av dess personal, de talrika massor av sekreter, som
slussades via IQ-tester in i denna grottekvarn av kryptik och analys. Att jag
nu var naiv, det skulle visa sig. Jag tog en konstalgkaka, satte den mellan
mina tänder, som alla var försedda med giftsäkerhetsanalysverktyg, och lyssnade
vidare på Tuan, som onekligen skötte sig med den äran.
KAPITEL TVÅ.
I
GINGER HUANGS BUNKER.
Vad än de rullande Thibalterna hade
kunnat föreställa sig, i alla sina analyser, trots att de inhämtat ett
kondensat av skämtarnas och drömtydarnas variationer, så räckte det nu inte
alls till denna dag mot Ginger Huangs nästa schackdrag.
Quadrolfolkets president, Ginger
Huang, var en sjätte generationens cyborg, en hybrid mellan människa,
fantasm,prosa och dator. Denna generation, quadrolvarelsen själv, var deras
skapares MPPs stora stolthet. Här hade sannerligen Marie Pitowski-Prosch firat
triumfer. Inte nog med att hon här förenat alla de goda egenskaper som
människan har, som en fantastisk kropp och ett gott intellektmed en maskin. Hon
hade även här lyckats infoga till en dators övermänskliga minnes och
kalkyleringsförmåga den nu allting revolutionerande förmågan, osciofasen,
upptäckt av Nils ”Le Nils” Nilsson till hela quadrolen. Osciofasen, den
utvecklade förmågan till lustfyllt drömmande och till den oscillationens poesi,
som långt i forntiden hade beteckning den romantiska ironin, som just i sin
kärna bestod i något som stod och dallrade mellan skämt och allvar, dröm och
poesi, mellan det begripbara och det långt ifrån fattbara, men ändå uttryckbara
var nu på modet. Sålunda överträffade nu quadrolcyborgen på ett sätt de övriga
människorna på jorden, som nu var en syntes bara av människa och fantasm.
Folken som styrdes från Columbusburg,
de folk som levde i diverse förvaltningsområden, vilka omfattade merparten av
kontineneternas synliga yta, där olika antikverade språk som Tyska och
Kinesiska talades, var ju blott alltför välbekanta med Le Nils och dennes
osciofasi, som större delen av uppfostran var just en uppfostran i osciofasens
olika discipliner.
Le Nils hade för länge sedan – 2523 -
dött, i ett skrattanfall på en fest ute på en av rymdstationerna, under oklara
omständigheter, men hans lärjungar hade utvecklat läran, som hade fakulteter
över hela världen, inte bara hos quadrolerna men även hos oss i Columbusburg,
och givetvis inträngde som kors-och-tvärvetenskaper inuti allt ifrån medicin
till historia, origami och teoretisk
matematik.
Ginger Huang satt nu i en stålbunker,
åtta meter under jorden, i sin huvudstad på vad som en gång varit Tasmanien,
och lyssnade till inkommande rapporter om styrandet av nexusbollarna. Det
knastrade i lurarna, och Huang blickade omkring sig i sin kommandecentral, där
det satt ett tiotal medarbetare i metalliska rustningar och arbetade framför
dataskärmar. En av dem, en viss Pattersson, lossade på visiret, skakade fram en
röd Marlborough och sa skrattande med han tände den med ett fingerklick:
Jag tror att vi lyckas denna gång!
Under det han talade vände sig hans ögon
ut och in, och han begynte tala i tungor. En Phibalt – quadrolernas variant av
Thibalten – rullade fram för att snappa upp Patterssons tal och söka läsa
hjärnvågorna, genom att automatiskt rikta in en liten vibrerande mast mot hans
huvud.
-
Där
ser man hur det går när man röker för mycket. skrattade Huang, som ju
egentligen inte alls hade nån humor.
Att sätta in humor i en quadrol kostade
massor av energi, i datakraft alltså, och kastades inte på dem som inte visat
anlag från början. Alla kostades däremot på fantasmdelen samt givetvis också
prosadelen.
En
tredje quadrol blandade sig i samtalet, en smal kvinna med asiatiskt utseende,
som bara namnet Portegrace:
-
Jag
föreslåt ett sammanträde inom fem minuter. Vi måste diskutera havsrörelserna,
samt Lettisarnas anfall mot Head Reserve.
Under
det Portagrace talade skruvade hon lite på ett reglage bakom örat, samt
justerade sitt bälte där hon var sin extraflaska, försedd med syrgas. Alla i
kommandocentralen bar ju en sådan.
-
Det
är en god idé. Avgjorde Huang, reste sig och gick in i ett angränsande rum,
klappande Pattersson på axeln, där denne satt på sin hjulförsedda stol och
kippade efter andan efter sin nyligen genomgångna extas.
-
-
Kom du också! sa han med ett leende i mungipan. Han visste ju att Pattersson
tillhörde blott den femte generationens quadrol. Pattersson hade unika kvalitéer,
som man egentligen inte förstod sig riktigt på, och därför hade han inte
ansetts böra uppgraderas till en 6.0, inte än i alla fall.
Man till
och med lät honom röka fullständigt urmodiga antika cigaretter från
civilisationens barndom.
KAPITEL TRE.
En utflykt till en fabrik.
Jag tänkte plötsligt, där jag stod
och väntade på vår president att säga sin andra mening på när jag igår lämnade
Columbusburg för att åka till en fabrik uppe i bergen. Columbusburg ligger
visserligen högt, men det är alltid bra att lägga nya verksamheter ännu högre.
Således ligger ju alla väsentliga städer numera i Himalaya och i bergstrakter i
Afrika och Nord- och Sydamerika, samt givetvis i idealområdena Arktis och
Antarktis. Men vi försöker att inte slita på polerna. De är mera våra
rekreationsområden. Jordens medeltemperatur är nu 19 grader Celsius. Det har
den inte alltid varit. Alla förflyttningar som inte sker med underjordiska tåg
sker numera i bilar. Där kan man ha bra temperatur och frisk luft genom olika
system för kylning och syreproduktion.
Det är
visserligen tråkigt att åka bil. Vi har bilar med stora hjul. Ja, jag vet att
jag talar till er som om ni vore barn och inte alls kände till hur vi har det.
Men det är ett sätt att tänka som vi har. Som ni kanske också känner till. Inte
vet jag. Det ingår ju i osciofasens filosofi.
Alltnog, jag
begav mig alltså av i den dansande ballongbilen, ty alla vägar är dåliga, och
gav mig iväg till Snapptown. Snapptown ligger inte långt från gamla skidorter i
Alperna, där det givetvis inte finns någon snö längre. Men alltså en matfabrik.
Den besökte jag tillsammans med Hector Orso, min vän från
nödförrådsdepartmentet. Det är ingen fara med departementet. Delvis tack vare
Orso, och hundratals andra. Ja, jag säger hundratals, ty de är inte fler. Jag
kommer till det sen.
Letitien är
inte en socialistisk stat, men vi har givetvis ingen marknadsekonomi av det
kapitalistiska slaget. Vi är ju inte längre som på den gamla tiden när Dante,
Balzac, Hemingway, Stephen Spielberg och Bill Gates levde. Vi kan inte låta
världens öde bestämmas av att pengar förökas automatiskt. Så kontrolleras det
att inga pengar placeras. De är till enbart för användning. Man har bara pengar
i en vecka. Sen är de ogiltiga. Detta med världsekonomin är så enkelt att det
sköts av en liten dator, inte större än en kubikmeter. Nu är det visserligen
inte en sådan dator. Men liknelsevis.
Kortfattat kan
man säga att inga människor tjänar några pengar här. Vi sysslar med annat.
Qudrolerna har
ett liknande system. Men jag vill inte säga att de har de bättre.
Orso och jag
begav oss iväg i gryningen. Vi slog på strålkastarna, satte igång vevarmarna
för att hålla undan nestorbollarna och slog på autopiloten, inställd på
Snapptown. Sen satt vi i förarhytten och spelade kort. Det var ändå inget att
se. Det var halvmörkt hela dan. Och växer gör det ju inte mycket. Mest är det
öken. Då och då slår gaserna in med sin skarpa svaveldoft in i bilen. Vi tar
ibland till syrgasmaskerna, men spelar vidare vår Canasta.
En och annan
krokodil springer över vägen i dessa trakter.
Ju högre vi kom
nu till alpens topp, desto ljusare blev det.
När vi närmade oss
fabriken, som tillverkar persikor, så blev vi stoppade av en vakt i en
ballongbil. Vi fick gå ut ur bilen till och med, för visitation och drogtest.
Då såg vi också några människor från grottsamhällena som kom uppgenom sina
luckor och såg på oss. Orso och jag tackade gudarna för att vi ändå levde ovan
jord. De är inget fel med det underjordiska livet, men det är melankoliskt. Vi
som är ovan försöker ju rensa atmosfären med nestorsbollarna och andra medel,
och kämpar med våra odlingar och sköter försvaret och reseverksamheten till
alla rymdplattformar och satelliter.
De som lever
under är mest inom utbildning och kultur och underhållning. Man har avskärmat
sig från världen och blickar allt mer och mer inåt. Det är inte heller fel det.
Det är mer en smaksak. Själv spelar jag piano också.
Väl innanför
grundarna till fabriken som bar namnet Tycker
ni om Brahms? Så steg vi in i byggnaden.– Konstigt namn, men den heter så.
Vet inte varför. – Där möttes vi av en ingenjör vid namn Russman. Denne visade
oss persikorna, och vi fick oss ett rejält fat att äta. Det smakade utsökt.
Sedan steg vi
in på direktionen och fick en uppdatering av läget. Vattenreningen konsumerade
detta år massor av energi. Men energi hade vi ju i överflöd.
Vi tog sen en promenad i växthusen och gick
sen ut i det fria för att beskåda utsikten. Vi hade en vidsträckt utsikt, men
ett brunaktigt dis låg så tjockt att bergsmassiven endast skymtade. Luften var
mycket tunn, så vi blev matta ganska snart och tog på oss maskerna. Vi är nu så
vana vid maskerna att vi inte tänker på saken längre. Det enda man reflekterar
över är att aldrig gå långt ensam utan att först kontrollera syrgastuben. Men
det har blivit en vana.
Vi tog sen
ballongbilen hem och körde på vägen över en hel flock med robotråttor. De är
annars sällsynta. Det blev snart kolmörkt.
KAPITEL FYRA.
Uppväxt i en Columbusburgförort.
Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått
barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor – två på
tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Vi
har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200
miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.
När barnet
väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att
där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var
det på satelliten Bolina blanca som
jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till
Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till
Gregorian efter en känd musiker från Mellersta Riket.
Vi bodde i
förorten och där gick jag i skolan och lärde mig språket genom att tala och
läsa. Vi har ju gott om tid att läsa nu, eftersom vi här – i motsats till gamla
tider – aldrig ser på rörliga bilder annat än i rent informationssyfte. Den
rörliga bilden är som bekant fördummande. Våra tänkare och vetenskapsmän har
rett ut hur fördande det var för tidiga civilsationer att utsättas för all TV,
film och videochat. Dessa sysslor bidrog till att man inte längre tänkte på
miljöförstöringen och man märkte knappt hur himlen förmörkades av svavelångor,
eftersom man var så upptagen av att se på oändliga tv-serier med
ansiktsopererade ungdomar.
När alla så,
inte bara de lärda, utan även ungdomarna, kastade alla skärmar så blev
samhället betydligt mer en oas av andlig hälsa. Befrielsen från skärmarna var
givetvis bara en del i det hela. Det övriga var Le Nils idéer om oscillationens
poesi och poesins oscillering och svävningens yttersta mening, om det
omedvetnas samtal med sig självt, om tydarens och drömmarens betydelse samt
hans lära om prosadiktningen som livets mening bar allt sedan dess upp hela vår
civilisation.
Så fick alla
barn tidigt lära sig kommunikationens konst. Vi lärde oss att allting i världen
var kommunikation, även vårt inre. Det viktigaste man kunde lära sig var att
kommunicera med sig själv. Med detta kunde man dock i inget fall börja. All
början var att leka med andra, dra i deras armar och ben och kasta boll med
dem.
Vi lärde oss
allihop att rita. De enda bilderna i vår kultur som vi bryr oss om är
teckningar och målningar som är gjorda ur minnet och gjorda med penna eller
pensel. De bilder som inte bär spår av en handrörelse anses i vår värld
fullständigt meningslösa. Således bryr vi oss inte om fotografier eller bilder
gjorda i datorer. Sådana har ingen själ och kan därför ses som bortkastad tid
att göra och/eller titta på.
Vi är väldigt
stolta över att ha nått en så hög kulturell nivå.
Det viktigaste
ämnet i skolan är litteratur. Här står då vissa författare som Kafka högt. Vi
lär oss alla att läsa Kafka från 10 års ålder. Senare genier vi ofta läste är
Promenororsky och Kalalikicus. Historier av Promenororsky var de bästa. De hade
den egenheten att de alltid rann ut i sanden. Kalalilicus´ bästa heter Damen som kärade ner sig i en tallkotte.
Den är otroligt bra.
KAPITEL FEM.
Trendelens tal.
-
Världen
är en fin liten plats.
Jag
satte mig på en fällstol med varm sits och ämnesomsättningskontrollfunktion.
Andine satt bredvid på en pall, blinkande. Hon hade nog för starka mediciner.
-
Alltså,
fortsatte Trendelen, vi har idag det 53dje året av vår regering. Den aktion vi
företagit i förebyggande syfte gentemot Huang visar sig mer och mer likna en
framgång. Jag säger ”likna”, ty inga sådana aktioner är ju i realiteten annat än
slöseri med tid och resurser. Vi har slagit ut Huangs vattenreservoarer,
reningsverk och batterifabriker samt tågen i hans förvaltningszon. Förmodligen
ger han snart upp.
Nå, värre
är det nu med vår jords allmänna läge. Jag ber er här att vara allvarliga. Jag
skämtar alltså inte nu.
Svavel i
de låglänta områdena är nu så frekvent att inget liv där längre finns. Vi har
hittills med nöd kunnat se till att icke svavlet når tunnelvärlden.
-
Men
detta kan inte vara sant. sa en liten man som hette Richard.
-
Som
sagt. Vi måste alltså söka förstärka tunnel-öppningarna, och det är nu
oundgängligt att förbjuda all reproduktion i tunnlarna, samt att söka evakuera
samtliga därifrån under åren som kommer. Från jordytan kommer vi att söka
evakuera mer än hälften av oss under tio år. Nå, några frågor?
Ingen
hade frågor. Man var antagligen rädd för svaren. Så sen öppnade vi upp taffeln
och satte oss att äta små delikata russin och diverse stekta ekoxar från
kolonierna. Antina och jag såg varann djupt i ögonen medan vi åt insekterna.
KAPITEL SEX.
Jag sitter och funderar.
Polisen haffade i natt i det underjordiska nöjescentrat en man som man
inte kunde finna ID-nummer på. Sådant händer då och då. Ofta finns ingen
förklaring. Dock är det uteslutet att mannen har uppstått ur intet.
Så löd
radiosändningen. Jag satt i mitt rum på 433 våningen och antecknade lite vad
jag hade varit med om under dagen. En svavelstorm rasade utanför treglasfönstren.
Inget ljus alls kom från himlen. När jag lyste genom fönstren och ut såg jag
att röken var gul. Nestorsbollarna arbetade för högtryck. Man såg hur det rann
svaveloxid utmed sidorna på dem. De sände då och då ut sina små nödsignaler,
vilka bestod i små stötvisa blinkningar av den röda lampan högst upp. Signalen
meddelade att ballongen skulle sjunka ner till marken och där vika ihop sig för
borttransport. En av de stora röd- och vitmönstrade ute-Thibalterna kom sen och sög upp ballongen.
Min
byggnad riste lite av ett vulkanutbrott långt borta.
Som vi
alltså numera sedan länge inte hade nån TV eller några större tidningar så tog
jag fram datorn och sökte efter en text. Jag sökte nu efter nån poesi. Kanske
ett stycke om tråkighet.
I bakgrunden
hade jag på musik, ett stycke, en Concerto, av min älskade Händel.
>>>>>>>>>>>
