Det är den långa vägens dag idag.
Jag går och går, i denna öken
Och släpar horisonten framför mig.
Solen flämtar ovanför mig
Kamelerna spelar med öronen.
Och kondoren jag fångade, har jag gjort om till mössa.
Oändlig är denna beslutsamhet
Som klätt sig i tvekans kappa
Stor är universums visshet om den långa vägkanten.
Mina fötter går sedan länge av sig själva
Mina händer är röda av längtan
Mitt huvud är ett famntag om glömskan
Mitt hjärta har svarta kunskapsögon
Låt kamelerna
spotta ut sin besvikelse.
Om jag inte kommer fram, eller om jag inte finns,
Eller om jag kommit fram,
Fast ingen vet om det
Så har jag ändå blivit en dörr
Dit ingen konformist kommer.
Det är det som är det oändliga. Den långa vägens dag.
Där jag släpar horisonten med min blick.
Den gudomliga bakvändheten.
Där sammanhangen fröjdas och äter frukost.
Dit aldrig konformismen når.
Där kameler går hand i hand.
Där vi alla kräks glada
Medan solen sjunger kärlekssånger.
