tisdag 11 december 2018

Människor och djur.


Människan är intuitivt från födseln intresserad av djur. Hon lever bland dem. Ibland av dem. Man äter dem och använder dem som kläder, när man tagit livet av dem. Och människan har små levande djur i sig, som hjälper till. Men ibland blir människans intresse för djuren lite egendomligt. Människan intresserar sig för djuret i avsikt att få kontakt med det. På ett djupare plan.

       Somliga blir kattägare, andra hundägare och andra människor vill – åtminstone i någon period av sitt liv – söka förstå en apa, ett lejon, en elefant eller delfin och finner det en tröst att söka förstå om djuret förstår.

      Mångfaldiga är de gånger man ställt en spegel framför ett djur av främmande art och sen sitter människor, helt betagna, och stirrar på hur djuret beter sig framför spegeln och hur det springer runt och tittar bakom spegeln. Ja, det är bemängt med en sanslös komik detta att betrakta människan, hur hon gång på gång betraktar hur apan, lejonet eller giraffen springer runt spegeln och tittar på dess baksida. Hur många gånger har jag själv inte betraktat människor som betraktat djur framför speglar och väntat på repliken: ’Den förstår inte att det är den själv den ser!’ eller ’Den har inget självmedvetande, förstår du!’.

      Varje  gång jag hör dessa repliker lägger jag mig ner i gräset, rullar runt och vrålar av skratt. Jag kan sedan bara inte hämta mig, men rusar runt är vild av upp upphetsning.

      Många människor tillbringar hela sina liv med att försöka lära en apa att använda en pinne för att skrapa åt sig en banan, eller med att konstruera experiment ur vilka man kan dra slutsatsen att djur kan förutse en händelse förlagd i framtiden.

         Detta är givetvis inte roligt i sig, men mer då bekymmersamt. Ty det är som om människan har fått något i skallen som gör at hon gång på gång måste försäkra sig om att djuret både är korkat och inte alls korkat, trots att människan visste detta från början. Även ett barn på fem månader begriper att katten både är korkad och inte alls korkad. Barnet förstår också instinktivt att det aldrig i sitt liv kommer att begripa HUR korkad och klok katten är.

      Nu stannar inte det märkliga med detta. Ty det finns människor som söker upp egendomliga djur som om dessa djur erbjöd en slags frälsning, en räddning. Man söker i deras ögon en hemlig, en annan värld, där man kan känna igen sig, och man är som människa helt uppslukad av sitt spegeltänkande. Utanför det akvarium där bläckfisken ligger på bottnen och betraktar en med sitt stora öga, där står människan och stirrar.

     ”Bläckfisk, bläckfisk! Vad för gåta ruvar du på? Hohoooo?”

     Bläckfisken svarar inte. Dess tystnad gör det hela än mer uppenbart. Om den hade svarat något undvikande så hade vi nog gått därifrån men just denna kompakta tystnad gör att vi fortsätter att stirra, likt förhäxade.

      I själva verket är det inte bläckfisken som förhäxar, men vår egen dumhet. Vi är som förgiftade av vår egen idioti, och nästan lägger oss på knä inför bläckfisken i sitt vatten och ropar in till den:

    ”Snälla!! Giv mig ett tecken från den främmande världen! Jag VET att DIN hjärna är lika komplicerad som MIN!”

     Bläckfisken kan då kanske kröka en spets av en tentakel.

      Utmattade av vårt spirituella sökande, vårt sökande efter den okände guden stapplar vi ut från akvariebyggnaden, där man även har rockor och spindlar.

       Så djup är ångesten – som ju är en ångest inför tanken på att man är ensam i världen och att döden, vad nu döden är …kan ta en när den vill -  att vi inte kan få nog med kaffe vid ett närbeläget café efteråt. Nej, vi säger i själva verket till servitrisen, som går där med sin Wettexduk:

       ”Åh, vad jag önskar att jag kunde tala med den bläckfisken, där inne i Akvariet!”

      Servitrisen stirrar på en, med ögon som i sig bär förståelse. Hon säger sen slött, utan att tänka på saken:

        ”Ja, man vet aldrig.”

       Åh, hur rätt har hon inte. Och samtidigt givetvis fel.

       Ty djupt inom varje människa finns det alltid en djup visshet och en sanning, klar som källans vatten.


onsdag 5 december 2018

Nordhaus´modell

Nordhaus modell är givetvis inte riktig. Den är meningslös eftersom den menar sig kunna koppla ihop ekonomi och klimat. Ekonomi har kända parametrar men klimatet har det inte. Då går det inte att säga att modellen är utvecklingsbar eller skall kompletteras. Klimatet har inga kända klimatlägena fullständigt beskrivande kända parametrar.
Man kan ju inte ge någon nobelpris för att den påstått att om det är 55 grader C. varmt överallt på jorden ( t.ex. ) så påverkar det ekonomin. Men det är tydligen vad man gjort. Man kan inse, ett barn kan inse att en jord med en temperatur på 55 grader C. , eller 77, skulle ha svårt att ha nån ekonomi alls. Men detta är vad Riksbankens pris går till.

Vackert väder

tisdag 4 december 2018

En ny roman!




MYSTERIET MED DET
FÖRSVUNNA RECEPTET.

Kapitel 1.

       Är ett kapitel i vilket berättas om hur en storm kommer av sig, samt och synnerligen för att försöka bli en människa i nöd behjälplig.



 




Generellt så kan man finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende i mängder av sämre romaner: att någon person låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta det”….

       Nå, jag hade själv inte glömt min plånbok, - jag hade den faktiskt i innerfickan, men jag sa att jag glömt den, för att få komma ifrån sällskapet för att istället kunna spana på lilla Mädchen, nitton år. Nu kunde jag givetvis ha glömt massor av andra saker, mitt upp i det jag låtsades denna glömska. Jag kunde ju ha glömt bort att det är fult att ljuga, och jag kunde ha glömt att Herbert, den som jag presenterar lögnen för, kunde behövt mitt sällskap.

      Så när jag nu, denna dag låtsades söka min plånbok, så letade jag efter lilla Mädchen på så sätt, att jag alltså tycktes söka min plånbok, som jag sa att jag glömt, men vad läsaren ser är att jag glömt bort gamle, älskade Herbert, som jag glömt att jag älskar, medan jag föraktade Mädchen – och Herbert som just var i färd med, ja som hotades av att falla från sin balkong på andra våningen i den stora manbyggnaden på godset Ekby, ja om Herbert fallit, - ett fall på tio meter - , så skulle han, som är så gammal, dött på fläcken. Plånboken hade jag alltså i själva verket i innerfickan, som dessutom hade blixtlås, så att den låg hur säkert som helst där.

       ”Jo, Herbert”, sade jag alltså, i det jag reste mig från gjutjärnsstolen på balkongen, ”Jag har glömt min plånbok. Jag måste iväg in till din kokerska, till Liselott, för att se om den kan ligga i köket.”

       Det stormade ute denna sensommardag i Augusti. Vinden slet i trädkronorna, ryckte bort helt friska löv från dem och stora blåa sjok av moln tumlade nästan groteskt fram över himlen västerifrån, och i luften kändes att det snart skulle komma en orkan in över staden i norr och över Ekby som låg strax några mil söder om staden.

      ”Javisst”, sa Herbert, som var så gammal att han börjat höra och se dåligt, men stod och famlade vid räcket medan vinden slet med glatt humör i hans grå hårtestar.

      Allt jag tänkte på var nämligen Mädchen, som samtidigt var mitt hatobjekt, - hon tycktes mig opålitlig - som jag ansåg henne vara det lilla ursöta hembiträdet, hon som just höll på med att dammsuga i rummen i det som var kvar av norra flygeln på Ekby.

     ”Det var fruktansvärt vad det blåser!” sade Herbert Sprättman lugnt.

     ”Det är bara en vindpust.” sa jag, förstärkande, och böjde undan det lila-rosa draperiet in mot Herberts stora salong, den berömda Sprättmanska salongen, som till och med hyst självaste Strindberg en gång, som låg innanför den stora balkongen. Under tiden mullrade det i fjärran nånstans och de första regnstänken föll. Det är ibland osäkert varifrån oväder kommer.

     ”Jag skall hämta ett paraply från hallen, medan jag söker efter plånboken!” ropade jag, när jag tog steget in i salongen, där jag, glidande lätt på en liten duvblå äkta matta, just höll på att välta en stor brokig, utsirad, venetiansk porslinsgolvkruka med en burmesisk palm i.

      Då kände jag plötsligt hur någon grep tag i mig bakifrån i mitt läderskärp, och halade ut mig på balkongen igen. Det var givetvis Herbert, - vi var ensamma ute på den enorma avsatsen – den gamle Herbert, som snabbt och på något underligt vis manövrerat sig iväg efter mig på balkongen och så alltså fått tag i mig, antagligen för att påminna mig om något. Det finns överhuvud  taget ingenting så hemskt i hela världen som när gamla människor återfår oanade krafter och visar prov på oväntad slughet och sans. Jag hatar det.

      ”Jo det var ju något som JAG glömde.” sa Herbert Sprättman och han visade i sitt leende sin enda tand. Tanden tycktes gul och samtidigt stråla av hemlig visdom. Regnet tvekade nu och höll sig kvar uppe bland, eller i, molnen, som om det för regnet var mycket viktigare att åskåda fortsättningen på dramat, än att störa detsamma genom att brutalt falla ner på balkongens halvmurkna sekelgamla träbeläggning. Således skingrades nu här även molnen, och som genom ett under så löpte det nu en solstråle ner genom en lucka mellan de jättelika, blå ångformationerna ner på både mitt huvud och på Herberts likaså, och vi satte oss ner igen, jag tvunget, Herbert belåten, lismande och trygg.

        Som om inte detta var nog, så stack nu plötsligt Mädchens – Mädchen Karlsson är hennes namn - ljuslockiga huvud fram genom draperiet och hennes ljuva, klara stämma, som lät så bedrägligt likt ängelns, frågade om vi inte möjligen ville ha var sitt glas Vermouth. ”För att förjaga ångesten”, som hon sa.

      Herbert, som, med sin krokiga näsa mycket väl kan misstänkas vara av judisk härkomst, har i själva verket en så mörk hy att man även kunde ta honom för en indier och ögonen är likaledes så kolsvarta, trots hans ålder, att det inte vore helt fel att tänka sig, att han kom från en helt romsk släkt. Vem vet? Släkten Sprättmans ursprung har ännu ingen lyckats kartlägga. Vad man vet är närmast det vanliga: att de härstammar från de ryggradsdjur som förmodligen skapades för så där en 250 miljoner år sedan i några kinesiska dalgångar, varmblodiga ryggradsdjur med placenta. Ty det var dåförtiden viktigt att kunna ha sina begåvade barn intill sig så länge som möjligt och inte placera ut dem här och där som ägg i olika bon. Ty då kom de kallblodiga dinosaurierna helt sonika och åt upp dessa ägg. Så kom alltså de varmblodiga ryggradsdjuren, vissa av dem, att under det ofantliga trycket av de ytterligt begåvade kräldjuren att kunna se om sina ungar så att de överlevde, och blev friska, starka, och ett av resultaten av denna manöver, som otvivelaktigt var epigenetisk, och ett av Moder Naturs många snilledrag, kan man se när man beskådar Herbert Sprättman. Sprättman är ett ypperligt exemplar på ett hetlevrat ryggradsdjur med stor överlevnadsförmåga.

     Moder Natur tycks av någon anledning vara i besittning av större snille när hon skapar diverse djur, än när hon skapar vulkaner, som kan förinta det mesta i djurväg, men nu skall vi inte bli filosofiska. Kanske är baktanken med vulkanerna något som står över allas vårt förstånd.

    Så tänkte jag när Herbert halade ut mig tillbaka på den ofantliga balkongen, just i det ögonblick när jag tror, att jag sluppit undan den gamle gubben och när solen bestämde sig för att upplysa altanen med sitt blixtrande ljuva skimmer.

söndag 2 december 2018

lördag 1 december 2018

Kropp och själ i P1, idioti om treföräldraskap.

Ja men det går alldeles utmärkt med tre föräldrar. Det har forskning visat. Barnen mår bra. Det är väl inte det det handlar om, att barnen skall må bra? Dom skall väl bli riktiga människor också.

Människor och djur.

Människan är intuitivt från födseln intresserad av djur. Hon lever bland dem. Ibland av dem. Man äter dem och använder dem som kläder, n...