ur "Höstdrama" av Kaj Bernh. Genell( finns på Adlibris o Bokus )
KAPITEL ETT. Hösten kom, grå och kall. Den oerhörda hösten. Uppsummeringens tid, då mången skrider fram på stadens gator om kvällen i ett mörklila sken. Hösten är en undran och den är samtidigt en störning i denna undran, ty den är själv det mystiska som så bistert avlöser den underfulla sommaren, och den är det som samtidigt är på väg till något annat. Hösten är sitt eget ressentiment, sin mytiska oroslängtan, sin sorg och sitt simultana, vemodiga spel med sig själv, inför den annalkande vintern. Livet är det som går igenom sig självt. Hösten är den plats, där människan på nytt måste uppfinna sig själv. En enorm storm hade halvt om halvt raserat stadens centrala byggnader och likaså Säve flygfält. Omkullblåsta träd och bråte låg överallt. Kråkorna hoppade, ruggiga, jämfota omkring och skrek högt. Staden hade förlorat sin lättjefulla semester- och turistcharm och såg efter den stora stormen nu enbart regnig och grå ut. Varannan dag öste det ned, varannan luktade