lördag 20 januari 2018

Kulissvärldens ontologi.



                     Kulissvärldens ontologi.

                                            CAPUT ETT.

                                      FÖRUTSÄTTNINGEN.


       När jag var i 13-årsåldern hände det rätt som det var att jag kände det, som om jag levde i en värld, där någon hade ställt upp kulisser i kring mig, vilket utgjorde hela min omvärld, och anställt en hop skådespelar-människor, barn och vuxna, att skapa mitt sociala sammanhang.
       Vad jag kände var alltså en variant av solipsism, ( av lat. "solus" =ensam, och "ipse"= själv") alltså det att tro sig vara det enda, den ende, som existerar. Fullständigt ensam var jag ju dock, enligt min vaga föreställning, inte, ty det var ju NÅGON, - en högre makt – som styrde och ställde med kulisser och aktörer.
       Ärligt talat var det ju så, att jag inte särskilt smycket funderade av konsekvenserna, de logiska och andra, av min uppfattning, som troligen kom delvis av en fruktan, delvis av ett svagt existentiellt äckel, av att vara den Enda Människan – i alla fall i min värld, en värld styrd av någon Okänd.
       Rent konkret så sysslade jag mest med ”kulissvärlden” om nätterna:
        När jag hade gått och lagt mig för kvällen och inte kunde somna, så började jag alltså, som halvvuxen pojke, att undra om det fortfarande gick spårvagnar på Linnégatan utanför och om det promenerade några människor där. Jag tänkte inte mycket på mina föräldrar som låg och sov i ett annat rum i den väldigt stora lägenheten, på min syster eller bror, som också sov i sina rum. Kring ettsnåret kunde jag alltså dessa nätter försiktigt, barfota, smyga upp ur sängen, ut i den svit av sällskapsrum – ett vardagsrum, ett schack- och radiorum och en matsal – vars fönster mest vätte ut mot den breda Linnégatan.
         För att se efter om husen på andra sidan stod kvar!
         Jag misstänkte alltså, att någon eller några hade släpat fram kulisser, föreställande hus, och ställt dem längs gatan, hyrt spårvagnar och folk att pryda gatan med, och så snart jag gått och lagt mig, skulle nu denne arbetsgivare, - denne bedragare - som enbart sysslade med, som jag inbillade mig, att framställa en värld för mig, plocka bort alla kulisser och allt folk och alla spårvagnar. Trots att det kan förefalla lite oekonomiskt, sett ur en bedragares synvinkel.
       Jag konstaterade alltså ofta att kulisserna var där, på ett förträffligt sätt föreställande hus, och att människor promenerade där, hur naturligt som helst.
        Jag kunde försöka lura ”den store regissören” genom att då åter gå och lägga mig, låtsas somna, och därefter med en rasande fart – fortfarande alldeles tyst – rusa ut i stora rummet och slänga mig fram mot fönsterrutan, för att se efter om husen och människorna verkligen ännu var där.
         Vid ett tillfälle spräckte jag då till och med själva glasrutan, den inre av två.
          Låt oss nu närmare undersöka vad det var för en slags värld, som jag, mycket dunkelt, på den tiden föreställde mig, eller snarare med mina aningar och rädslor implicerade. Ty jag var alldeles för upptagen med att handla utifrån min kulissmisstanke för att vara i stånd till att analysera vad den nu skulle betyda i sin förlängning, om den bottnade i något som var sant i betydelsen att det kunde vara fallet.
       Kunde det vara fallet? Hur såg min vision ut, om vi ser på den utifrån, och betraktar den ontologiskt och logiskt?
        Det skall vi reda ut här.
        Mest av allt skulle det givetvis glädja den okände regissören, men även mig.
          ( Betänk nu, att detta alls inte är något i stil med Truman show. Nej, nej, i min föreställning var den okände kulissmannen, ty det var nog en han, en evig varelse. Ty jag hade själv en stark känsla av att jag var evig.)



onsdag 17 januari 2018

Om estetik.



OM ESTETIK:

       Ty det är i själva verket omöjligt att kunna hålla blicken fången - och örat fånget - i årtusenden med berättelser som balanserar på den spänning, som kan erhållas mellan att beskriva den ljuva tid då människor brukade färdas i en slags cykelbilar med gröna flaggor viftandes på taken av dessa bilar, å ena sidan, och den tid då man, i kontrast hade bilar med rosa, jättelika lakansstora skära flaggor uppå bilarna, när dessa bilar knappt ens var större själva. Ja så mycket hellre som det nu är så, att ingen ens, i våra tider, alls kan föreställa sig hur det var att ha en sådan flagga viftandes i ansiktet medan man smög ner handen i sin älskades byxor om onsdagarna.

Fredriksson och den populäraste idrottaren.

Ja, den mest populäre idrottaren är väl den, som har supporters som har mest pengar att ringa för.  Överklassen alltså. --- Mer behöver inte sägas. DÖDA HÄST-"SPORTEN"! Rädda världens djur! Stoppa djurplågeriet! Avslöja häst-"sporten"!

Frihet i Sverige?

Det är ju en väldigt konstig frihet om den skall definieras så som Ulf Kristersson och andra menar, att frihet är att man i ett land som Sverige skall vara tvungen att tala ett visst språk, nämligen svenska. Vad är det för frihet? Eller Kristersson menar att frihet och Sverige inte är något som hör ihop?

måndag 15 januari 2018

Smakprov ur rövarromanen "Pistolen" av Kaj Genell.



                                   KAPITEL ETT.


           I vilket vi möter Robert, vår hjälte, som visar sig vara en nervös ung man, ångestfyllt funderande över om det han just åstadkommit, om vilket vi inte just nu får veta mycket, vart värt priset.

          Det var förmiddag. Robert tog fram pistolen, en Colt, modell 1903, Pocket Hammerless, och låtsades sikta mot något bredvid soffan. Ansiktet var spänt och svetten rann i pannan. Kläderna var skrynkliga, skjortan helt oknäppt. Så stod han, siktade och siktade, medan regnet utanför tilltog i styrka och piskade fönstren. På spisen i köket kokade kaffevattnet med ett brus, och den gamla pendylen på väggen i den spartanskt möblerade lägenheten slog elva slag.  Från trapphuset hördes svaga ljud av barn som åkte utmed ledstängerna. Det skångrade och sjöng i huskroppen. Vecken vid Roberts näsrot blev djupare. Han log glädjelöst och kliade sig sen irriterat på halsen. Regnet reducerades något utanför treglasfönstret. Det var en tvekande vår detta år. Så lade han med ens snabbt ifrån sig pistolen på soffbordet och steg, smällande med lågskorna i parketten, nu in i det minimala köket, för att göra i ordning kaffet, när plötsligt ett svagt ljud från ytterdörren nådde hans öra, genom de övriga ljuden, och fick honom att stanna upp, blick still.

        Efter att ha stängt av plattan och tagit av kastrullen av spisen återvände han nu till soffbordet, tog åter upp pistolen, kontrollerade magasinet, som han visste var fullt, osäkrade vapnet och gick, efter att ha släckt ner i hela den lilla lägenheten, fram till ytterdörren, från vilken nu inget alls hördes längre. Men på hallmattan kunde i halvmörkret något pappersliknande i A5-format skönjas. När ögonen nu vant sig lite såg han att det var en broschyr från Jehovas vittnen. Han svor till, med ett kort ”Fan!”, plockade upp broschyren och tände i hallen. Allting var nu exakt som vanligt. Förmiddagslugnt. Medan han släntrade in i vardagsrummet igen, tände han ljuset genom att lätt smälla till knappen på väggen och slött betraktade han så broschyren, vars omslag pryddes av en anemisk akvarell föreställande ett ungt leende par, som höll varandra i händerna, mot en bakgrund av en småstad framhävd av blånande berg och religiöst kritvita bulliga moln, och då flög det genom hans huvud tankar som manade honom till försiktighet, och att han egentligen inte visste vad han skulle ta sig till.
        Han tog ett släpande steg – hans kropp syntes lite framåtböjd när han rörde sig - satte sig i soffan, och glömde bort att han skulle göra kaffe, för tankarna på hur miserabelt hans liv blivit, och alltihop var Liljas och, givetvis, pistolens fel! Och hans eget. Att han haltade något hade att göra med att han en gång hade haft en hjärntumör. Men det var länge sen. Nu tänkte han inte på sådant.
        Robert var ung, runt tjugofem, och hade ett smalt ansikte med mycket regelbundna dra, men inte så regelbundna att det såg löjligt ut. Ögonen hade vanligen ett mörkt, intensivt uttryck, och han talade ibland med e n något udda betoning, vilket var så distraherande för omgivningen, att han, bara därför, ofta kunde komma undan med påståenden om saker och ting, som ibland egentligen var något logiskt förvirrade. Han var lätt att tycka om, men han drog sig ofta undan umgänge, i kraft av att han upplevde något problem som han upplevde att han måste lösa ensam. Vanligtvis rörde sig dessa problem helt om missuppfattningar, eller rena vanföreställningar. Så tillhörde Robert den stora skara människor som binder ris åt egen rygg, till ingen nytta eller glädje för någon alls.
        Han lät sig själv långsamt trilla bakåt mot soffans tygryggstöd och lutade huvudet mot väggen bakom, krökte i och med detta halsen så att han kunde snegla upp inunder ramen på den gamla oljemålning, som i tung guldram hängde över soffan sedan åratal tillbaka. Ett arv från farbror Kurt och tant Inga. Men ursprungligen hade tavlan inhandlats av hans farfar. Det där var en krånglig historia, som Robert aldrig numera grunnade över. Han gillade den digra antikviteten. Tavlan var stor, den var tung, och den förevisade, mycket professionellt, ett skeppsbrott med ett fyrmastat barkskepp i järn i dåligt väder vid Dover. Barken stod hårt på grund och visade, snett vänd mot åskådaren, med bogsprötet vridet nästan rakt mot åskådaren, upp en slagsida på 45 grader, samt en totalt söndersliten rigg. Endast tåtar och trasor hängde från rårna i skarp relief mot en blygrå himmel, vilken hade inslag av grönt. Här och där över himlen flög ett svart moln. Hans farfar, som hade varit sjökapten, och hade varit runt hela jorden, hade alltid gillat tavlan, och ofta påpekat att ”skutan satt helt rätt”, där den satt i sandstråket vid ebb nedanför Dovers kritklippor. Med detta menade farfar givetvis, att barken hade en av konstnären riktigt återgiven position, med tanke på vad den råkat ut för. Tavlan hade inget namn, barken inte heller. Konstnärens signatur var oläslig och hade inte heller kunnat spåras. Men tavlan var mycket skickligt målad, av en yrkesman. Tyvärr hade den vissa skador, och den hade på sina ställen restaurerats fult, så att hela sjok med nyare färg, utan lyster, utan spår av täckande linolja, vanprydde tavlan, som leverfläckar på ett ansikte. När Robert för ett par år sen hade hängt upp tavlan, hade han drivit in ett halvdussin femtumsspik långt in i putsväggen och sen dragit mängder av papperssnören genom hålen på tavlans baksida, knutit käringknopar och råbandsknopar över varann, och så anbragt tavlan på lagom höjd och sett till att överdelen på tavlan hamnade i linje med överdelarna på andra tavlor i rummet. Så att allt skulle kännas tryggt och lugnt i den lilla enrummaren. De övriga tavlorna var främst oljor även de, många föreställande fiskelägen i Bohuslän. Enkla tavlor, som stod ut i sin tarvlighet mot den större tavlan, som hade en kontinental air över sig. Som om den var målad ”av en av de stora målarmästarna”, som hans mor skulle sagt. Hon brukade tala endast ironiskt, när hon alls talat. Det var således, tänkte han, nu reflekterande över tavlans tyngd, osannolikt att den skulle rasa ner, särskilt just nu, och knäcka hans näsben. Så skedde, givetvis, heller inte. Livet är, som bekant, och som redan Aristoteles framhöll, en skola i sannolikhet. På detta tänkte Robert inte heller. Han var upptagen av mer konkreta problem. Livet är givetvis också en skola i osannolikhet. Det är också en skola i det givna. Och det som inte är givet. Givetvis.
       Istället fick han på ett livligt, men oklart, sätt för sig att han just hade missat en detalj i något som nyss skett. Olusten över detta kom den ganska höga pannan att åter skrynklas ihop, och några av de mörkbruna hårtestarna som hängde över den ganska höga, vackra pannan visste inte var de skulle ta vägen, men trevade osäkert ut i rymden och skymde hans blick, som for från tavelkanten ut över det grönaktiga taket med ett uttryck som om den letade efter något osynligt, som alls inte befann sig i taket, men mer inne i ögonens glaskroppar. Ja, hela den unge mannens kroppsuttryck präglades av denna egendomliga sinnets väntan på att komma ikapp sig självt, och för honom presentera det objekt, som ouppmärksamheten eller vanan hade fått detta sinne att för en kort stund dölja för hans medvetande, av en för honom helt okänd anledning. Var vad det som inte stämde?
      Liksom av egen kraft lyfte sig nu armen och snart stirrade han på foldern medan en tanke, klar som heligt vatten, steg upp i hans huvud. Den löd:
       ”Jehovas vittnen ringer alltid på. De vill alltid prata. Övertyga! Om sin tokiga sak. De lägger inte bara en folder i brevlådan och slinker sen iväg!”
         Snabbt som ögat var han nu ute i hallen igen, försedd med den osäkrade pistolen, och han lade örat mot dörrspegelns ljusa teak och lyssnade. Inte ett ljud. Möjligen ett ljud från tvättstugan, att en maskin torktumlade i källaren fyra trappor ner. Maskinen lät i några sekunder, stannade, startade sen åter med ett liknande, men inte exakt samma, surrande ljud och så pågick det. Dörren var ganska tjock. Han betalde ju extra för att ha en modern, mer ljudisolerande, dörr. Klockan var 11.04 såg han på sitt armbandsur, som han lite omodernt, ännu bar. Smartphonen, en Android, låg i köket, på bänken invid den öppnade snabbkaffeburken.
      Robert tänkte, att det nu ändå inte kunde vara någon omedelbar fara att öppna dörren och titta efter. Om någon hade velat hoppa på honom hade de ju knappast annonserat sin närvaro med ett kristet blad. Om man ville överfalla någon, så var det givetvis bäst att bara överrumpla. Alltså tog han ett fast grepp om dörrhandtaget, öppnade dörren, som gick utåt, som ytterdörrar brukar, med ett ryck, och spanade omkring i trapphuset, som var upplyst hela dygnet. Han hade själv klagat hos bostadsbolaget och sett till att det skulle vara upplyst. Han hade nästan varit hotfull och sagt, att om han nu skulle betala extra sjuttiofem kronor i månaden bara för en ny dörr, så skulle dom ta mig fan stå för kostnaden att lysa upp trapphuset, så att man inte rätt vad det var ramlade och bröt benen av sig i den och blev en börda för samhället.
      Trapphuset var alltså tomt. Från källaren hördes det nu mycket tydligare ljudet av hur tumlaren en sista gång vände tvätt, för att sedan med ett kort ”schreeek” komma till ro. Trapphus hade generellt en mycket kraftfull och speciellt akustik. I det trista 40-talshusets sju våningar rådde det emellertid nu absolut tystnad. De som hade gått till jobbet denna vårförmiddag hade gjort det. De andra var tysta som myror. De kanske sov. Åter andra hade åkt ner till stan.
       Han gick in i hallen igen, förflyttade sig sedan till det inre i sitt trista gemak, där han med en lätt darrning placerade colten på soffbordet, efter att ovant ha säkrat vapnet. Robert var ju alls ingen revolverman. Han gick fram till datorn som stod på ett bord med stålben vid väggen mot köket, klickade där, medan han stod framåtböjd över datorn, fram Spotify, och satte på On the radio, med Donna Summer, en gammal discolåt han alltid hade gillat. Robert hade sin egen smak. De stora högtalarna som satt vid väggens yttersta översta vinklar dånade ut melodin och sången och basen dunkade. Kanske skulle det hjälpa?
      Sen gick han ut i köket för att laga färdigt sitt kaffe. Hans ansikte var dock nu spändare än någonsin. Kanske hade han aldrig i hela sitt liv upplevt en värre situation än denna. Han anade då inte, förstås, att allt skulle bli mycket värre.


söndag 14 januari 2018

Teckning.

Skoternedskitning.

Gunnar Adler Karlsson skrev 1979 att det nog snart skulle finns flera skotrar än renar i Lappland. Detta har alls inte skett. Det finns c:a 170000 skotrar i landet, men renar finns det c:a 200000. Men givetvis, renarnas antal sjunker. Snart har han rätt. Måhända vore nu saken bättre om man både hade färre skotrar och färre renar. Det beror på vad man vill. Jag tycker vi skall vårda människor och djur. Belasta planeten lite mindre.
Intressant nog.

Kulissvärldens ontologi.

                     Kulissvärldens ontologi.                                             CAPUT ETT.                             ...