Summa sidvisningar

tisdag 19 september 2017

Trump om mudrerers. What about China? What about dictators of Saudi Arabia?

Trump rallied in UN. What about China? What about dictators of Saudi Arabia?

Citat från mig själf



”Om jag sitter och tittar på mitt tända stearinljus om kvällen, så kan jag rätt som det är se att det använder en del av sin styrka till något annat än att lysa upp mitt bord. Jag tänker att detta ljus, utan att egentligen förlora i ljusstyrka, använder hälften av sin kraft till att visa att det lyser. Jag funderar på att om det är så, så borde jag kanske bli arg på något sätt. Ett självupptaget ljus! Ljusets liv skall vara bara till att lysa! Men – när ljuset slocknar för gott, så blir jag kanske ledsen för att jag mekade det att visa att det lyste… ”Vad fick det ut av livet?” Varför unnade jag det inte den lilla glädjen, den lilla själviskheten, den lilla möjligheten till kommunikation, som det kanske skulle inneburit för det, om det också fick visa att det lyste. ( Nå, det kanske visade i alla fall…) Möjligen är det inte så med alla ljus, men jag tror det är så med många. Jag undrar om ett släckt ljus kan visa att det inte lyser. Sen går jag och lägger mig för natten.”( K. Genell, ur Ironi och existens.1983.)

Teckning

Kafkas Amerika. Caput VI.



           Väl nere i båten, som syns större nu i hamn än under överresan över Atlanten, bultar Karl på första bästa dörr. Karl är vilse: han har ”glömt var han är”. Väl medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han snabbt att det är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar första bästa dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Plötsligheten uppenbarar nuet. I nuet möter Karl eldaren  ( en tysk – i romanen blommar det för övrigt av nationaliteter ) och kommer plötsligt – konträrt - ihåg:
    
        ”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Däruppe på däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma ihåg vad han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog han fram ett visitkort.  ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort behov av väskan?´- ´Naturligtvis-´- ´Varför har ni då lämnat den i främmande händer?´- ´Jag glömde mitt paraply härnere och sprang ner för att hämta det och ville inte släpa med mig väskan. Och så kom jag alldeles på villovägar.´-´Ni är ensam? Utan sällskap?´- ´Ja, jag är ensam.´. Jag borde bestämt hålla mig till den där karlen, flög det genom huvudet på Karl, var kan jag väl finna en bättre vän ? /…../. ”

            Karl befinner sig plötsligt mellan två glömda objekt.
          
         Här reds nu saker ut. Främst av den trygge eldaren. Detta märker både vi och Karl. Karl önskar stanna hos eldaren. Man kan tänka sig att eldaren är en person, som har betydligt svårare att oavsiktligt glömma saker än Karl.

        Redan modern kanske har försett Karl med en litet försök till försäkring mot glömska. En lönnficka. Lönnfickan kan han inte glömma, ty den är sydd in i hans kavaj. Han kan heller inte glömma bort vem som har sytt den. Den är till för säkerhets skull, för värdehandlingar. Den kan också, så länge man nu minns den, vara en försäkring för minnen, skatter. Och den är en å bröstet tryckande påminnelse om sin egen existens. Senare får Karl av farbrorn faktiskt ett skrivbord med lönnfack ….. Ett inventiöst skrivbord. Men farbrodern kommer att förskjuta honom. Han förlorar sitt skrivbord. Liksom sitt piano. Stackars Karl som hoppats på en framtid i Amerika, en framtid som pianist.
        Modern har även stoppat med ett foto föreställande sig sj’älv och fadern. Även det en försäkring. Men fotot skall komma att försvinna.

            Nu har Karl insett att han varken har paraply eller väska. Han har varken framtid eller förflutet. ( Han skall senare förlorta både sin kostym och den lönnficka som är insydd i kavajen. Och han skall också senare komma att återfå väska, paraply och kostym. ). Mitt i denna insikt om förlorat gods befinner vi oss i ett mycket levande ”Nu” nere i en liten hytt i en ångare, där fartygsdurken fortfarande skakar av de sakta avstannande motorerna. Karls intresse har flyttats ifrån det nya landet, paraplyn och väskan till den man, som ställer så kloka frågor. Eldaren är presenterad. Främst genom Karls tilltro. Karl äger ju dessa två egenskaper i hög grad: 1.) förmåga att glömma. 2.)  förmåga att känna tilltro. Och ha tillförsikt. Så har han – förvisso - en äventyrares två viktigaste egenskaper, om än i något ovanlig form.

             Förmågan att glömma är viktig för en äventyrare, eftersom denne måste (!) lära sig att glömma, lägga bakom sig. Glömskan har två sidor: man kan i viss mening inte lägga bakom sig något, som man inte först saknat: upplevt som förlorat. Så måste man vara medveten om , att man glömt ett paraply , för att sedan , eventuellt, alldeles glömma bort  det, i den meningen att man lägger det bakom sig, som ett ”förlorat kapitel”. Förmågan att känna tilltro, ja: tillförsikt, är viktig för en äventyrare i så måtto, att en misstänksam människa ju inte alls är beredd att våga ; ett äventyr är något ” att våga”. Även om ordets ursprung enbart innebär ”tilldragelse” ( lat.”adveníre” = draga till sig ) , så har vi ändå vanligtvis förknippat ordet med ”våghalsighet”, och de flesta människor tror att nog idag , att det har med Engelskans ”venture” att göra.  Och det ligger således i äventyrets natur att man – som agent – måste äga inte bara tillförsikt men också tilltro, och äventyrets själva väsen är den dialektik som uppstår i spelet mellan uppfylld tilltro och missräkning. Kafkas Amerika är en äventyrsroman, en stationsroman, där ”äventyren” avlöser varandra, oberäkneligt. Med sin unge hjälte, pojken med lönnfickan, Karl Rossmann, och vi har – genom incidenten med det glömda paraplyet – fått insikt i att Karl är en ”riktig” äventyrare.  Ångesten och rädslan är inte hans ”starka” sidor. De finns inte alls med. De är som bortblåsta på vägen över Atlanten.

söndag 17 september 2017

Kafka again, and me.

Quite early in life - I was born in 1944 - I got interested in reading books. I soon developed a taste for good novels like those writ by Jane Austen, Joseph Conrad, Virginia Woolf and Melville, just to mention a few.
    Since I am a Swede and I was brought up in Sweden and I read all the classics of my own country, like the masterpieces of Strindberg and Almqvist, both of them giants when it comes to dense, thrilling, prose in Swedish.

   I later discovered Kafka, and with him the vast literature of ambiguity and of romantic irony. It was around 1968 when I already had studied History of Arts, Philosophy and General Literature in Gothenburg.
   Those days I was living in a small, worn flat in the centre of this town and my eyes had in an antiquarian´s fallen upon a small used volume by Kafka in German, the novel Amerika. I was already familiar with The Metamorphosis, in Swedish translation. I then started out with my small German pocket version of Amerika, and I was richly rewarded, immediately struck by the immense and very odd beauty of the first sentences in this book, in by its original tone, in the language it was written in. I read the whole book through, in one single breath, without even once consulting any lexicon. I guess I must have missed a detail or two, since my German was far from exquisite. I was however from this moment on hooked up by Kafka. I started reading everything else he had written, and in the University I then wrote several small essays and subject papers on Kafka. It was now soon one major problem that became central to me. How did Kafka do? How could he acquire this formidable effect, the Kafkaesque, an effect that scarcely ever anybody, but some of the German Romantics of the early 19th century, had managed to create anything even remotely similar to?

    My research concerning this problem began as early as in 1972. The answer to my question did not show rapidly. And I was busy doing other things. One day in 2001, though, late in the evening, I, all of a sudden, out of the blue, got the main idea for a solution. I started to investigate this idea further, and now began an intense study of the Kafka literature in order to find out whether I was alone in my discovery, or not.
    I found out that I was.
   Now I was ready for my second challenge. How could I explain my foundings and views in the best possible manner? Since my understanding of the subject matter was broad, and a result of many impulses, and sincethis very understanding came close to the understanding of various other human phenomena, I decided to let my work reflect these vast fields in order to make it possible for my reader to draw his or her own conclusions, many of which I have decided not to actually draw myself, but which all are there in their sheer implicitness. The result is: Kafka and the kafkaesque.

Flower

Rain is coming