KATTHANDLAREN I COLUMBUSBURG

 

KATTHANDLAREN I

COLUMBUSBURG

 

Kaj Bernh. Genell

 

 

 

 

===========

Del I.

RÖDA KATTER

===========

 

 

 

 

Kaj Bernh. Genell 2022

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Mekaniska

 lösningar är bra,

ty de är åtminstone inte

förhastade. Maskiner

kan inte under några

 omständigheter

ha bråttom,

inte ens särskilt

bråttom.”

 

Prof. Oljeschin,

 Columbusburgs Univ.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Personerna:

 

Gregorian Retorius (berättare)

Evangelica Retorius

David Tambien

Brenda Rubin

Turf Tambien

Bibba (katt)

Luns (katt)

Pres. Léon Borderport

Tuan Trendelen

Ginger Teddy

Mr. Didion

Marie Pitowski-Prosch

Anthony Dilham

Nils ”Le Nils” Nilsson

Rob Stivelman

Hector Orso

Porta-Grace Lyttelton

Simon

 

 

 

 

 

 

 

                                       INNEHÅLL

KAPITEL ETT.

I det filmlösa samhället på ett kattuppfödarmästarkontor i Columbusburg

KAPITEL TVÅ

Quadroler, Borderport och Brenda.

KAPITEL TRE

I Ginger Teddy´s bunker.

KAPITEL FYRA

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

KAPITEL FEM

Retroleterna och retroletismen

KAPITEL SEX

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid Snapptown

KAPITEL SJU.

Brenda och jag

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

KAPITEL NIO

Möte på svampen med Evangelica

KAPITEL TIO

Borderport och Teddy skall till allas förvåning ses i Shangri-La

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL ETT

 

I det moderna samhället

under 2700-talet på ett kattuppfödar-

mästarkontor i Columbusburg

 

Det är en majtorsdag år 2781. Den tredje maj. Klockan är 11.00. I ett rum med svalt orange lysrörssken, vid ett bord, som står på tjocka mattor, har min jordiska varelse krupit ihop, med en reservoarpenna i handen, för att skriva. Jag bor i ett forskningspalats insprängt i ett berg, i underjorden, lite vid sidan av ett stort bostadskomplex, med mina katter. Jag forskar här men jag bor här också i tre rum - fönsterlöst.

Det är den norra mellandörren det nu plötsligt knackas på. Jag gissar att det är min kollega, en kattvårdare av biträdande sorten, vid namn David Tambien, kallad ”Tambien”, som vill ha en pratstund. På väggen sitter en stor plansch, föreställande Oljeschin, sittande i en gul Porsche, med Kleopassvärdet i handen. En klassisk bild. Den är målad i diskreta färger, och egentligen med för många streck. Mer än åtta skall det inte vara. Min näsklämma spelar ett litet stycke av Vivaldi. En ricercar i D-dur. Utan näsklämma vore svavelångorna outhärdligt skarpa. Som det nu är sitter stanken mer i textilierna.

Jag stirrar på min reservoarpenna, medan jag lyssnar till Tambiens andra knackning.

Att beskriva en medelklasslägenhet i Columbusburg av idag, i ett underjordiskt lägenhetskomplex av den oerhörda storlek som dessa har, och under de krigsförhållanden som råder här i Letitien, är en besvärlig uppgift. Eftersom perspektivet på saker och ting, som försiggår UNDER JORD, nödvändigtvis blir begränsat och lite närsynt, så måste man använda ganska ovanliga medel för gestaltning. Känslan av att bo så här, med identiska underjordiska lägenheter i hundratal under en, och över en, och vid alla fyra sidorna om en, det är en känsla som växer till under flera månader tills en dag, då man just bara låter axlarna sjunka ner och tänker: ”Ja, jag lever som en jordmyra.”

Att leva i en lägenhet i ett forskningscenter i Columbus är inte mycket bättre än att bo i en myrstack. Men det är ju inte sämre heller. Men ni kommer alla att förstå ju längre min beskrivning fortlöper.

Det knackar alltså. Jag går och öppnar. Där står han i dörröppningen i alla fall och hälsar med sina egenartade rituella gester, som han, David Tambien, en svart man, med rötter på Afrikas Horn, lärt av sin far. Ja, alltså, Afrikas Horn, eller vad som förr var Afrikas Horn, men som nu ligger mer där Grönland låg under den Klassiska Eran.  Tambien böjer sig ned mot golvet och släpar med vänster hands ovansida mot golvet under det han stönar genom näsan:

”God Förmiddag!”

Sen ler han, och han har ett vackert leende med pittoreskt sneda tänder. Tandställningar är inte på modet. Jag funderar på om han har en kamera i hörntanden, men slår bort tanken. Men osannolikt är det inte att han har en kamera där. Jag tror att jag har en kamera inopererad i min högra hörntand, men jag är inte säker. Man får välja sina tillfällen då man ler.

Efter en stund sitter Tambien och jag och spelar tvåmansvist vid soffbordet inunder monitorn. Det är lite fantasilöst, men varför krångla till det. Allt vi vill ha är lugn och ro.  Tambiens bror, Turf, är Retrolet och det är besvärligt att ha en avvikare, ja, nästintill terrorist, i släkten. Så jag förstår om Tambien inte vill diskutera allvarliga saker. Han har nog med sorger ändå. Retroleterna är en av de grupper som vägrar acceptera tillvaron som den är. De åker upp i ballonger över molnen för att se solen och ha festivaler däruppe i stora Zeppelinare. Jag tycker synd om Tambien, som har en sån hopplös bror. Klockan är 11.30. Om en timme är det lunch.

Utefter en långvägg i mitt arbetsrum, vars tak är tapetserat med tapeter som visar målningar av Michelangelo, står några burar, eller små rum, konsoler, där mina favoritkatter – ja, eller ”mina katter” - sover. Man får ha två stycken, om man är utbildad på dem. De är ju inga vanliga katter, men modifierade, s.k. ”Johns-katter”, ( efter en genetiker, 2344-2399 P. Johns, no relation to Captain Johns med Biggles. ) som kan tänka och prata, ser ut som apungar och är stora som lodjur ungefär, och allihop är röda i pälsen.

Själv får jag ha fler katter, eftersom katter är mitt yrke. Det är jag som modifierar dem. Jag och mina kollegor.

Längs takranden, utsirad med stuckaturer, visande medusahuvuden, hänger inramade mina diplom och även ett foto där jag får en hedersmedalj av president Borderport, för mina kattgensekvenseringar.

Plötsligt ringer de i stora Lejonklockan, som sitter i en monitor på väggen i alla rum i alla städer på norra halvklotet, i vår stat, - och det skarpa ringandet betyder ”Planetmeddelande”. President Borderport skall tala.

På monitorn på väggen visades nu en stillbild på presidentens ansikte. Alternerande bilder skulle komma, med 42 sekunders mellanrum, som vanligt. Presidenten vid skridbordet, presidenten läsande i en korgstol, presidenten samtalande med rymdpiloter, med sina barn och så vidare.

Det ringde nu en gång till, och sen – efter de vanliga fem pipen, under vilka också ljuset i taket ju blinkade i grönt, hemtrevligt, så hörde vi den vanliga sömnigt släpiga rösten från vår ledare:

”Allesamman, God Dag!”

Vi log, Tambien och jag. Mina katter sov dock och låtsades dessutom som om de inte hörde.  Alltid denna traditionella inledning. Borderport var i tanken mer originell än vad hans retorik lät påskina.

Mycket mer än ”God Dag” säger vi vanligen inte.

Jag gick till ett litet skåp i bortre delen av mitt rum, där min vilobrits också fanns, och från ett skåp tog jag fram två Coca-Cola. En gav jag till Tambien, en till mig själv.

Det var ju inte Coca-Cola egentligen, men nyttodryck. Full med provitaminer. Fast burkarna var av den klassiska designen. Det stod till och med ”Originalet”, på dem.

---------------------------

Ovanför britsen finns ett stort akvarium, som är till för att förstärka känslan av rymd i rummet.

Vissa lägenheter har två eller till och med fyra akvarier på en vägg, ganska höga, men givetvis förstås med mycket litet djup, högst 2 decimeter in i väggen. Här simmar, upplyst i olika färger guppys och svärdfiskar och neontetras, elektroniskt matade. På nätterna dras en skjutdörr för, så att man inifrån lägenheten inte ser akvariet, men kvar hos fiskarna finns lite ljus och de fortsätter sitt liv bakom en tunn zinkdörrskiva, medan människorna i lägenheten sover.

Fiskarna sprider både rymd och trivsel. De utstrålar förnöjdhet och optimism. Utan att veta särskilt mycket om det. Akvarierna är populära, och mycket få lägenheter finns i Columbusburg, där innehavaren valt att avinställera dem. Våra katter hade mycket litet intresse av fiskarna, och om en katt skulle bli fixerad av fiskarnas rörelser, så blev den svart trakasserad av andra katter.

----------------------

 

Vi väntade nu på att Borderport, som var en liten välansad man, med portugisiska drag, om man säger så. Några Portugiser finns ju inte längre, men vi har ändå behållit klichéerna. Nåt måste man ha, annars blir det för tråkigt.

 

Själv har jag mitt kontor i modul D33. Min modul är knuten till forskningscentret i stadsplaneringsmodulen A36 i det underjordiska Oljeschinpalatset, med diverse tubvägar och annat, men i stort sett sitter vi i våra rum och stirrar på skärmar och matar in data och analyserar data hela dagarna. Jag är disputerad och arbetar med uppfödning av katter. Ty vi har massor av katter som sällskapsdjur. Ifrån mitt laboratorium och ifrån vår kattfabrik kan jag iaktta, liksom varje annan medborgare, regeringens arbete inför framtiden. Och jag sitter ibland långt in på nätterna för att försöka förstå vad de gör, och om deras arbete alls kan rädda vår civilisation, kunna skapa nåt som liknar det som fanns förr. Alltså något av det Goda.

Vissa nätter försöker jag inte att förstå. Många människor bland oss struntar i politik.

Jag är gift, men min vackra fru Evangelica och jag har försöksseparerat. Hon bor ett stycke bort i en egen lägenhet. Hon är kompositör.

Min bror, Toby, är sjöman och han befinner sig ute på havet på ett fartyg som sköter de stora reningsverken ute till havs. Jättelika cisterner med valar och andra djur sköts också av honom. Han befinner sig ofta på sin bas, i Arktis, där man har det finaste klimatet och där man kan se åtminstone så där tio meter framför sig. Solen har ingen av oss vanliga människor sett. Men vi vet att den finns. Om man beger sig iväg på en av våra zeppelinare, eller ännu bättre, rymdfärjor kan man beskåda solen, men vare sig min fru Evangelica eller jag har rest vare sig till stratosfären eller ut i rymden. Vi har bara sett solen på stillbild på skärmen.

Nästa månad har han semester, och då skall han eventuellt hälsa på. Vi har ett spänt förhållande.

 Vissa människor har tavlor på väggarna, med solsken och stränder, och hav. Man ser sällan porträttmålningar, mer ofta aktmåleri då. Gärna med en katt vid sidan av.

Jag har aldrig sett havet. Få människor tror att det finns ngt hav kvar. Kanske är allt bara öken överallt. Eller träsk, eller värre. Men grundvatten har vi, tack och lov. Regnet strilar liksom modlöst och tungt över oss på nätterna. Vissa tycker att regn är lugnande. Katterna har lärt sig att räkna regndropparna.

-----------------------------------------------

Vår världsstad, Columbusburg, - den norra och den bästa av två …- är byggd under till stor del under jord och det som sticker upp är ett stort antal jättelika fyrkanter, enorma i storlek, samt hela skogar av stålblå rör, samt diverse automatiserade fabriker för tillverkning av maskiner och färdmedel. Dimensionerna på denna jordens norra huvudstad är för utomstående svår att förstå. Husen - de underjordiska och alltså fönsterlösa - vi talar om är kvadrater med en kvadratmils sida rymmer flera tiotusen människor vardera. Däruppe är vädret förskräckligt och man skulle, om man var dum nog att ge sig upp till ytan utan skyddskläder, inte må särskilt bra i svavelångorna. Vad skall man ute å göra? Är det inte natt, så är det ändå grått. Det är alltid moln och ångigt och rökigt. Flera skikt av moln täcker ju hela planeten. Endast vid polerna är det molnfritt då och då. Det är dit man åker på semester.

Någon särskilt stor växtlighet kan följaktligen inte ses i närheten av alla de blå rören. Rören kunde naturligtvis haft vilken annan färg som helst, eftersom alltihop är halvmörkt. Men man envetnas med att måla dem blå.. Endast några jättelika suckulenter, framtagna för att rena luft, finns runt de stora tunnelnedgångarna till komplexen. Få är också djuren. Några bältor rullar fram och åter framför de automatiska dörrarna där uppe, över alla hundratals våningsplan där vi bor. Dessa dörrar öppnas lite på glänt av bältorna själva, och då kan bältorna se vaktrobotarna och vaktrobotarna se bältorna. Bältorna är förstås viktiga för oss. Annars skulle vi ju inte ha dem. Liksom katterna. Kattfanskapen. Även om dom ju numera kan prata. Bältor kan inte prata.

Det låter dumt, men ni kommer att förstå.

------------------------------

 

Så trist allt är!

I mitt rum i kubmodul D 33 sitter jag - Gregorian Retorius - vid mitt skrivbord med min reservoarpenna i handen medan mina husrobotar kryllar omkring och sköter alla sina sysslor, varav den mest nödvändiga är att puffa på mig, masserar min rygg och mitt huvud och se till att jag rör på tårna. Alla dessa puffar håller mig frisk och på gott humör. Min favoritrobot ”Aris” har behagliga händer. Jag har en spegel på mitt skrivbord. Där ser jag mig själv. Jag kunde varit vackrare. Men mina ögon verkar i alla fall nyfikna. Jag ser ut som folk gör mest.

Katterna sitter i sina moduler och stirrar. Ibland leker husrobotarna och katterna, men eftersom katterna är så intelligenta och melankoliska så biter de fyrbenta vännerna ofta sönder robotarna, vilket ju är både dyrt och trist.

Katterna KAN prata, men säger ofta mycket lite. Dom KAN läsa, men läser ofta mycket litet. Dom är intelligentare än jag. Och ändå är det så, att det är jag som har tillverkat dem. Med CRISP RCAs.

( Jag skrattar när jag skriver detta, ty så skrev ju Diderot, upplysningsmannen, att genier kunde vara. Genier var poserande, och läser mycket lite, menade Diderot, eller Rameau, i en bok. Sånt kan jag. Jag läser mycket.)

Mina katter ”Luns” och ”Bibba” är bland de sorgligaste katterna i grannskapet. Idag när de spelade schack och Luns vann så kommenterade Bibba bara med ett ”I could see that coming”.

Sen sov de båda ( snarkande, p.g.a. mutationen ) i timmar i var sin modul. Modulerna står vid monitorväggen och är som sängar med skrivbord.

---

 

Johnskatterna är underliga, och de har ju sporrat otaliga av oss i den norra hemisfären att forska på dem. Min egen doktorsavhandling är bara ett enda litet ynka skrap på ytan av dessa katters själ.

Den heter: Certain kriteria concerning how the lack of will in Johns Cats affect the capability of logic and sound decisions.

Jag lät både Luns och Bibba korrekturläsa manuset, och de hade inte mycket att invända. De sade, nästan i kör, att de inte förstod vitsen med avhandlingen. Eftersom katterna ändå int4ee hade något att säga till om i världen, varför skulle de då anstränga sig med att försöka fatta några beslut. De hade, sedan länge, menade de båda, bestämt sig för att nuju7yta av tillvaron och lämna alla ödesfrågor åt de stackars människorna, som skapat de3m.

----------

Jag är klädd i en enkel svart dress, jord av mossfibrer. På min rygg står i vita bokstäver i typsnittet Berel mitt personnummer:

 

274403158218

 

Eftersom jag sitter under jord, så kan jag inte se ut genom några fönster. Ett par skärmar som visar bilder från Arktis, det är allt. Ty några skogar har vi ju inte på vår planet längre. Lite isberg vid Arktis, och lite buskvegetation här och där. Annars är alltihop grus. Som en sån där gammal fotbollsplan dom hade i fattigkvarter förr i tiden. En grusplan med två mål. Såna finns inte här. Fotbollsplaner. Nej, nej. Man kan inte andas på det viset, förstår ni!

Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor - två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Dom flesta människor vill inte ha nåra barn. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.

När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina Blanca – som roterar runt jorden - som jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till Gregorian efter en känd Djembe-musiker från Mellersta Riket, ett rike som ju bevars inte finns längre eftersom något gick fel och då strålningen där fortfarande är för hög.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL TVÅ

 

Quadroler, Borderport och Brenda.

 

Léon Masreliez Borderport II - vår tankespridde president - har ännu inte kommit loss med sitt meddelande från var han nu är, i nån regeringsbyggnad nånstans, här på planeten eller nån annan stans, så vi, Tambien och jag, smuttar på våra ”Coca-Cola”, och lägger samtidigt upp korten för en ny vända tvåmansvist.

När det inträffar dessa världslägen, när saker och ting står och väger, och allting står på spel – och dessa lägen inträffar med ojämna intervallen, säkert som i kyrkan – då kan man lika gärna göra bäst i att lägga undan alla viktiga sysslor, och sådant som fordrar koncentration. Det förstår var och en, att i tider, där Borderport skall fatta beslut, då kan man lika gärna spela vist, eller städa en garderob eller försöka laga brödrosten. Ty man är ju i sitt sinne upptagen av oro, och så är det med ens vänner också, och Tambienn och jag, till exempel, brukar alltid vänta in Borderports beslut tillsammans, och stödjer varann då ganska bra. Samtidigt passar vi då alltid på att spela vist, eller Canasta. Canasta kan man spela på två, som bekant. Men i Canasta tenderar partierna att bli för långa för min smak. Om man glömmer sig, och dyker in i spelets labyrinter alltför länge, så blir ångesten för stor när man dyker upp ur spelet. Därför tar vi till något lättsamt, som inte lurar in oss i falsk trivsel, när ändå läget är så ohyggligt, och hela världens väl och ve kan bero av ett enda felsteg, eller en enda magisk snilleblixt.

När jag hör Borderport tala tänker jag ofta på m in bror, Toby. Även Toby har svårt att uttrycka sig. Inte nog med att han tar paus när man frågar honom något. Som av artighet. Nej, när han slutligen svarar så har han hela meningen klar i huvudet, och menar även att om man har en klanderfri meningsbyggnad, så innebär det, att svaret, i något avseende, är BRA. Han säger inte att det förhåller sig så, men jag TROR att han anser att det är så.

UNDER DEN OROLIGA tid man, mitt under det pågående hemska rekordovädret, underhandlade med quadrol-männen i republiken Quadrolen på södra halvklotet, så hade man från vår sida i norra hemisfären samtidigt sänt vissa av våra mest rutinerade insatsenheter för att söka förstöra deras lager av huvuden. Quadrolmännen är ju robotvarelser, ungefär, - cyborgs -, och de har ju en enastående avancerad framställning av huvuden, … förstås. I och med den oväntade stormen, och utvecklingen av densamma, som splittrade hela nestorsbollssystemet, Nestorian Defense System, NDS, ( luftreningssystemet ) kunde emellertid Quadroles passa på att avvärja denna ytterligt grymma och svinaktiga attack mot deras fortlevnad, och de syntes i samma ögonblick ha bestämt sig för att nu fick det vara nog: de tänkte utrota oss till sista man! Och helt ta över planeten.

Man tog sig nämligen från deras sida nu – för att utkräva hämnd, och skapa rättvisa - för att genom att kapa datasystemet styra alla de lössläppta trillionernas kvadriljoner av nestorsbollar till öde platser och därmed beröva planeten dess hela skydd. Quadrolfolket behövde inte skyddet så väl som vi gjorde det. Men deras löjliga radiokanaler var nu helt uppfyllda av kamp- och segersånger, vars huvudsakliga innehåll var popsånger och trumvirvlar. Gud vet, som man säger, vad de tänkte på. Även de måtte ju ha känt svavelångorna?

Denna dag, då vi i vårt underjordsfäste, jag och Tambien Oljeschinpalatset, väntade på besked från fienden, skulle förmodligen Borderport offentligt be om URSÄKT för vår lumpna attack mot huvudlagret för att sen få tillbaka lösenorden till datorerna.

I morse, medan jag funderade på om Quadrolerna skulle nån gång anfalla oss, ”man mot man”, tog jag en tur upp i hissen till ingången, för att kolla bältdjuren utanför porten. Man belyste dem med strålkastare från tornen vid ingången, för oss nyfikna att kunna se dem. Luften virvlade med kulingstyrka förbi i grönröda schok av dimma och röd rök. Svavelångorna kom olika mycket olika månader på året. Vi kallade det ”Svavelmonsunen”, och allt kom ifrån de hav, som man fortfarande påstod fortfarande fanns, där borta, där haven brukade finnas på jorden. Mellan Amerika och Asien. Till exempel. 

Fienden hör inte av sig. Borderport hade tydligen gett ett bud, ett slags ultimatum. Undertiden fortsatte våra anfall, och deras beslag av bollarna. Dag efter dag, inte ett ord. Vecka efter vecka. För dom, som ju hade elektroniska huvuden, var givetvis det stora huvud(skalle)lagret det mest sårbara. För oss, som hade känsliga lungor ( deras var av syntet ) var luftreningsrobotarna det kritiska.

Statyn utanför vår sedan länge illa tilltygade kattodlingsbyggnad, darrade av stilla gitarrmusik.

 Ja byggnaden har alltså två våningar ovan mark, där det är fullt med maskiner och cisterner, medan alla hundratals våningar under marken ju är osynliga. Ja, den underbara femmeters bauxitskupturen av Oljeschin själv, hade nu sedan invasionen från rymden – då de till Mars förvisade Ogärningsmännen kom tillbaka häromåret för att förinta oss - och i och med de från söder inkommande quadrolernas oupphörliga anfall fått en spricka i fundamentet och lutade betänkligt, men den inbyggda musiken hördes ännu från den. Armen med kleopasrastret var nästan av.

Oljeschins kongjorda led-staty-ögon lyste i halvmörkret. Oljeschin var, som bekant, den som upptäckt den nya humorn, och genom det räddat hela vår planet en gång. Att man inte lagat statyn var skandal, och jag skulle ta upp det på nästa Konsolmöte.

Själv stod jag denna eftermiddag under jordåret 2781 tillsammans med ett dussintal andra med gasmasker försedda skådare av bältdjuren, som nu gjorde konster för oss, för att få nötter.

 

 

Ett dussintal var bältdjuren, ett femtiotal var åskådarna, män och kvinnor och det-personer, vilka alla var iklädda sina vita dräkter. Vi högt anställda hade svarta eller blå, med ett orangelysande emblem, föreställande en sovande svala, på bröstet ( samt vårt nummer på ryggen ) och vi drack kaffe från en automat som satt vid ingången. En tekniker från olje- och gasministeriet hade just på en monitor, som satt här uppe, invid bältornas lekplats - förklarat för oss hur illa det var ställt med nestorsbollarna, som i allt mindre mängder här svepte förbi vår välklippta stora sexkantiga suckulenter. Det var visserligen trevligt för stunden, att se ett litet antal Nestorsbollar, kanske ett hundratal bara, i ett diversifierat kaos, men vi kände alla till de långtgående konsekvenserna. Centrala datorministeriet sände oupphörligen mycket oroande rapporter in i våra hörsnäckor om bollarnas egenartade förehavanden, hur de i bergstrakterna till och med ändrade färg och sakta började falla till marken och krympa ihop, blålila och stillna bland kryptallar och dött gräs.

Brenda Rubin, min unga älskarinna och vän, - hon liknar de bilder på Melanesiska kvinnor som finns i gamla historieböcker från den Gamla tiden – en mycket talangfull kvinna som för övrigt var professor i nagelmålning, kom plötsligt ut ur i hissen och såg sig genom masken ( hennes var klarröd ) om i röken ute i det fria men tog sig sen fram till mig och strök med handen över min axel.

Informationsministeriets akutavdelning, som var extraförstärkt med humorister, samt kattstrykare, från femte raket-sektionen sände just då i vår utemonitor ut en notis om skidåkningstävlingen på Rymdstation 15, som låg utanför Cassiopeja. Denna hade fått avbrytas på grund av att man blivit oense om priset, eftersom man nu hört om nestorsbollshaveriet så ville nu ingen av deltagaran i slopestyle längre återvända till jorden, och till vårt rike, Letitien, vilket var förstapriset, och man hälsade oss i Columbusburg att alla tyckte att de hade det bra som de hade det, bortsett från priset.

Eftersom vi inte visste om detta var ett skämt eller inte så koncentrerade vi oss nu på vår obekväma situation, som tycktes arta sig så dåligt att nu hela planeten var i fara. Utan Nestorsbollar och någorlunda fred med cyborgerna var det kört.

Vid hissdörrarna stod hisskötarna och bråkade. En hissdörr hade börjat gnissla och man förde ett högljutt samtal om man skulle sända efter en reparatör eller ej. Nu visades en stillbild från parlamentet i Columbusburg och man tog – hörde vi speakern säga - åter upp läget med Quadrolerna, samt med rapporterna om Brandenburggruppen, de vettvillingarna, som nu via sitt tunnelsamhälle sökte blockera oss från bland annat tillgången till vatten i ett gränsområde, som man inte visste om det tillhörde oss eller till Teddy.

 

 

Närvarande i vårt parlament i underjorden – berättades det - var nu mängder av sekreterare, jämväl de rullande Thibalterna, d.v.s. analysrobotarna, våra egna robotar alltså ( inte Quadrolerna ) som oupphörligen tjattrade med varann genom smatter, samt skämtarna i sina fotsida gröna kirurgrockar och slutligen drömtydarna, som ju i alla sammanhang tycktes oss de viktigaste, eftersom de vid så många tillfället gjort planeten ovärderliga tjänster.

Den tongivande tydaren, interpreten, från den färginriktade Pekingskolan, en viss Anthony Dilham, 122, läste jag sedan i en artikel på nätet, hade varit kritvit i ansiktet och stirrat med fasa på president Borderport medan han förklarade att utan Nestorbollar var nu risken för massdöd helt överhängande. Detta var väl ungefär 45:e gången på en månad som man sagt att allt var slut! . Mängden förirrade nestorsbollar, lätt överdragna av diverse svavelföreningar, som bara fallit ner och skrumpnat, var olycksbådande.

En matvagn svepte också, här där vi var i halvmörkret i den gula dagern, nyutkommen från hissen, medan den utsände små pustar av frisk luft, spetsad med doft av stekt kyckling, runt bland oss som stod och tittade på bältdjuren och serverade med en robotarm mjuka vetebröd och jättelika vitamintabletter. Jag tog också en extra Aspirin.

Försteordföranden i parlamentet i Letitien, som var tredje i rang, och var en mycket gammal man, bortåt 300 år, vid namn Tuan Trendelen, president Borderports ögon, öron, strateg och talesman, inledde nu, under det han med ett pekfinger – berättade kommentatorn på detta moderna CNN - vinkade åt en av Thibalterna att inställa sig även den på podiet, uppdateringen med ett litet skratt:

”Världen är en liten fin plats.”

Alla deltagare i Columbusburgs parlament skrockade eller log. Utom skämtarna förstås. Det fanns ju en klausul i deras avtal om ensamrätt.

Det var en liten fin inledning. ”Världen är en fin plats.” I själva verket hade ju världen överlevt just genom den sortens elegant svävande uttalanden. Jag hörde Brenda som även hon stannat kvar här ute skratta lågt, och hon lutade sig hastigt mot mitt öra och viskade:

”Gregorian! Är inte detta bra sagt?”

”Jo.” viskade jag och sökte - granskande den sista stillbilden, som nu visade podiet - utröna vad som försiggick på podiet bland de kring Borderport församlade där, som också de – enligt speakern - tisslade och tasslade. Jag visste ju också att Brenda var mitt i en av sina mest intensiva drömperioder. Man borde förbjuda just de mest intensiva drömterapierna, tänkte jag.

”Helt visst. Bara inte läget vore så allvarligt!” tillade jag med undervisande ton.

Plötsligt var det som om en liten röst inom mig sade något. Jag hörde först inte ( det brukar vara så ) men sen kunde jag urskilja orden: ”Världen är allt en liten fin gåta.”

På monitorn byttes det nu bild. Denna visade Borderports ansikte i närbild. Kanske det blir nån slags folkomröstning, tänkte jag….

Men visst litade jag även denna gång på våra snillrika säkerhetssystem. Vår del av världen bestod numera mer av säkerhetssystem än av någonting annat.  I själva verket gick - såvitt vi visste - mer än 85% av den tillgängliga energin på vår planet och dess satellitstationär och interplanetära avdelningar till att driva, underhålla och förnya dessa system och till utbildningen av dess personal, de talrika massor av sekreter, som de hette, som slussades via IQ-tester in i denna grottekvarn av kryptik och analys.

 Att jag nu var naiv, det visste jag. På vilket sätt skulle allt bli bra?

Jag tog en konstalgkaka, satte den mellan mina tänder, som alla var försedda med giftsäkerhetsanalysverktyg, och kanske även kameror ( vad visste jag? )  och lyssnade vidare på Tuan, den 300-årige gamle mannen, vars roman ”De åtta underkända” jag älskade. Tuan tillhörde dem som onekligen skötte sig med den äran.

Borderport hade ännu inte sagt vad han skulle säga, så vitt jag begrep.

Framtiden för planeten kunde ju bara sägas hänga på en skör tråd. På monitorn visade man nu svavelvärdet i olika zoner. Kring Columbusburg var det nu 7,3 av 10.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL TRE

 

I GINGER TEDDYS BUNKER.

 

Vad än de rullande ( de hade inga ben, men åkte omkring på hjul ) Thibalterna ( våra analysrobotar ) hade kunnat föreställa sig, i alla sina analyser, trots att de inhämtat ett kondensat av skämtarnas och drömtydarnas variationer, så räckte det nu inte alls till denna dag mot Ginger Teddys nästa schackdrag.

Quadrolfolkets och Quadrolias, president, Södra Halvklotets härskare, Ginger Teddy, var en sjätte generationens cyborg, en hybrid mellan människa, fantasm, prosa och dator. Denna generation, quadrolvarelsen själv, var deras skapares stora stolthet. Så var Ginger självkonstruerad. Här hade sannerligen Marie Pitowski-Prosch (MPP) firat triumfer. Hon var den främste robotmakaren i hela universum, och ledde ett center nånstans i Quadrolia. Inte nog med att hon här förenat alla de goda egenskaper som människan har, som en fantastisk kropp och ett gott intellekt med en maskin. Hon hade även här lyckats infoga till en dators övermänskliga minnes och kalkyleringsförmåga den nu allting revolutionerande förmågan, Osciofasen, upptäckt av hennes föregångare, Nils ”Le Nils” Nilsson till hela quadrolen. Osciofasen, den utvecklade förmågan till lustfyllt drömmande och till den oscillationens poesi, som långt i forntiden hade beteckning den romantiska ironin, som just i sin kärna bestod i något som stod och dallrade mellan skämt och allvar, dröm och poesi, mellan det begripbara och det långt ifrån fattbara, men ändå uttryckbara var nu på modet och utmärkande FÖR DAGENS Quadroler. Sålunda överträffade nu quadrolcyborgen på ett sätt de övriga människorna på jorden, som nu var en syntes bara av människa och fantasm, eller som bara var människor, rätt och slätt. Till och med Johnskatterna var ju mer komplicerade än de enkla människor, varav jag och Brenda var några. Fler varelser var modifierade än omodifierade.

Vad den poesi som vi på Norra Halvklotet, i Letitien, hade i fråga om litteratur, det stod ju helt i skuggan av Quadrolernas.

Folken som styrdes här i Letitien, från Columbusburg, de folk som levde i diverse förvaltningsområden, vilka omfattade merparten av kontineneternas synliga yta, där olika antikverade språk som Tyska och Kinesiska talades, var ju blott alltför välbekanta med Le Nils och dennes osciofasi, som större delen av uppfostran var just en uppfostran i osciofasens olika discipliner. Men vi hade inte quadrolernas snabbhet och överlägsna kombinatorik.

Le Nils hade för länge sedan – 2523 - dött, i ett skrattanfall på en fest ute på en av rymdstationerna, under oklara omständigheter, men hans lärjungar hade utvecklat läran, som hade fakulteter över hela världen, inte bara hos Quadrolerna men även hos oss i Columbusburg, ty reglerna i testamente, och copyrightjuriken, gav oss alla rätten. Till och med våra dresserade högt begåvade katter med sina aphuvuden hade rätt att ta del av Le Nils´ läror i Osciofasi. Osciofas var visserligen en skönhetslära men generell och givetvis inträngde den som kors-och-tvärvetenskap inuti allt ifrån medicin till historia, origami och teoretisk och estetisk matematik.

Ginger Teddy satt nu i en stålbunker, åtta meter under jorden, i Antarktis, i sin huvudstad Beryllia, på vad som en gång varit Tasmanien, som nu flyttat sig till Antarktis, genom polförskjutningen, och lyssnade till inkommande rapporter om styrandet av Nestorsbollarna. Det knastrade i lurarna, och Teddy blickade omkring sig i sin kommandecentral, där det satt ett tiotal medarbetare i metalliska rustningar och arbetade framför dataskärmar. En av dem, en viss Malaki Pattersson, lossade på visiret, skakade fram en röd Marlborough och sa skrattande med han tände den med ett fingerklick:

 

”Jag tror att vi lyckas denna gång!” Under det han talade vände sig hans ögon ut och in, och han begynte tala i tungor. En Phibalt – quadrolernas variant av Thibalten – rullade fram, en maskin vid namn Stivelman, för att snappa upp Teddys tal, som kom stötvis, då Teddy nu talade i cyborgsfrontallobsepilepsi, och sökte avläsa hjärnvågorna, genom att automatiskt rikta in en liten vibrerande mast mot hans huvud.

”Där ser man hur det går när man röker på för mycket”. skrattade Teddy, när han återfått normalt sinnelag, Teddy som ju egentligen inte alls vanligtvis hade nån humor.

Att sätta in humor i en quadrol kostade massor av energi, i datakraft alltså, ( pengar fanns ju inte längre, vare sig på Norra eller Södra halvklotet ) och kastades inte på dem som inte visat anlag från början. Alla kostades däremot på fantasmdelen samt givetvis också prosadelen. På bildkonst, som teckning och målning, satsades ingenting.

En tredje quadrol blandade sig i samtalet, en smal kvinna med asiatiskt utseende, som bar namnet Porta-Grace Lyttelton:

 ”Jag föreslår ett sammanträde inom fem minuter. Vi måste diskutera havsrörelserna, samt Letitiernas Tredje Armé´s  anfall mot Outer Head Reserve..”

En Phibalt som gick förbi nickade bekräftande, som om alltihop var gamla nyheter.

Under det Porta-Grace Lyttelton talade skruvade hon lite på ett reglage bakom örat, samt justerade sitt bälte där hon var sin extraflaska, försedd med syrgas. Alla i kommandocentralen bar ju en sådan. Trots att Quadrolerna var mekaniska, så gick dom på syre.

”Det är en god idé.” , avgjorde Teddy, reste sig och gick in i ett angränsande rum, klappande sin kollega, Stivelman,  på axeln, där denne satt på sin hjulförsedda underdel och kippade efter andan efter sin nyligen analys av Teddys genomgångna extas. Han såg nu på statistiken över svavelångor. Om svavelhalten fördubblades så skulle den kunna tränga in i Letitiens bergrum och där orsaka katastrof.

”Kom du också!” sa han med ett leende i mungipan. Han visste ju att Stivelman tillhörde blott den femte generationens quadrol. Stivelman hade unika kvalitéer, som man egentligen inte förstod sig riktigt på, och därför hade han inte ansetts böra uppgraderas till en 6.0, inte än i alla fall. Man vet aldrig vad en mellanform kan ha för värde! Så resonerades det. Och Stivelman kunde andas ut, så länge. Man till och med lät honom röka fullständigt urmodiga antika cigaretter från civilisationens barndom. Dom hette ”Camel”.

Monitorn sände ut ett ”klockläte”.

Då talade nu äntligen Borderport till Teddy, till Retroleterna och alla andra:

”Kära medborgare i Världen!”, hördes från alla monitorhögtalare, medan en bild på Borderport, sittande i profil med ett papper i handen, visades på fotot:

”Vi har varit naiva.”

Här studsade nu Ginger Teddy till, liksom hundratals mil bort jag själv och min vän Tambien. Ty jag var nu åter på mitt kontor, efter besöket hos bältorna.

”Naiva?”

Tambien såg på mig, med sitt vanliga leende. Tanden på högra sidan i dennes mun blixtrade till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL FYRA

 

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

 

 Borderport harklade sig. På monitorn visades nu en annan bild, då 42 sekunder nu gått, och här syntes Borderport bakifrån medan han spelade biljard tillsammans med en tillfångatagen Quadrol på en viloanstalt.

”Naiva, säger jag.” sa nu presidenten.

”Jag vänder mig direkt till President Teddy. Förlåt, Kelly, menar jag! Eller Teddy…. Låt oss nu inleda vapenvila och förhandlingar! För planetens skull!”

”Jag måste säga, och meningen med det jag nu kommer att säga, kommer att avslöja sig senare, att jag länge underlåtit att fästa någon vidare uppmärksamhet mot de grupper i våra båda samhällen, Ert och Vårt, som inte alls håller med om att den utveckling som Ni och Vi syftar till är den bästa planen för år värld. När jag nu talar om förbisedda grupper, så avser jag visserligen inte alls Brandenburggruppen, förstås…”

Här hördes nu vilda skratt från parlamentsledamöterna, som troligen mangrant satt och hörde talet i nån stor sal nånstans. Jag vet inte. Allt vi hade var för närvarande en bild på Borderport, när denne lekte med en omuterad kattunge.

”Nej, jag menar förstås Retroleterna!”

Jag satte i halsen. Tambien lade handen på min axel och stönade.

”Skall han nu…?”, sa Tambien och frågade om jag inte hade nåt att dricka, nåt starkt. Jag sa att det fanns Dramboui i skåpet, och fortsatte sen höra på talet, medan jag enständigt betraktade nästa bild, föreställande parlamentet i Columbusburg, invid den underjordiska park – Lindenwald - där jag lekt som barn. Bilden var i gräll färg och den avlöste den förra efter exakt 42 sekunder på monitorn, som drog c:a 3 Watt.

”Retroleterna är en mycket viktigare grupp än vad vi hittills vågat erkänna.”

”RETROLETRNA!” skrek jag till Tambien.

 ”Beräkningarna gjorda av Undersökningsavdelningen ledd av Newman-Plunt-Institutets chef, ”fortsatte Borderport, ”underställda vår minister Tuan Trendelen har uppskattat att dess antal vuxit till c:a 30 miljoner individer, delvis för att de ju är de enda som… ja,… underskattat. Underskattat har vi. Får se nu Ja. ( Här hördes blädder bland papper…) Så har jag hört från dem att de gärna vill att ha ett samtal om förhandlingar med både Quadrolen och Letitien om att ändra statsskicket. Här kan man nu se en möjlighet till att få ett nytt perspektiv på konflikten mellan ER, Mr. Teddy och mig, och övriga Letitien. Således är nu Ni, Mr Teddy, och jag bjudna av Retroleternas ledare, Mr. Zunbar Meredith Didion, till en sammankomst på en Zeppelinfärd, nu på Lördag, kl.14.00, utgående från vakttornet i Columbusburg. Resan kommer att ta ett dygn. Mitt förslag till Mr. till ER, Mr. Teddy, Mr. Kelly …., är att vi antar Mr. Didions anbud, och således fortsätter fredssamtalen och låter dem ledas av Mr. Didion, som alltså kommer att inrikta sig på att anföra alla de skäl till fred som lättas ses utifrån ett perspektiv som det, som Retroleterna är så kända för, men vars åsikter ju så nedrigt har förlöjligats så länge och dessutom onödigtvis och ibland helt faktaresistent. Retroleternas Carpe-Diem-inställning är väl känd. Men ändå inte.”

Man hörde nu ett sorl i parlamentet. Sen bröts sändningen, och minitorn blev blå, och gitarrmusik av Tarrega spelade sen.

Tambien och jag stirrade på varann. Jag tänkte att han ville ringa Tuan, sin bror, Retroleten, men han såg min fråga i mina ögon och skakade på huvudet. Jag tänkte på Evangelica, men ringde sedan upp Brenda – som ju bodde även hon i min konsol, för att fråga vad hon ansåg.

Brenda svarade inte i telefon, så Tambien och jag satte upp korten för att nytt parti vist, när vi insåg att det var dags för lunch, och vi knöt våra skärp, släckte plafonderna och begav oss iväg ut i hallen till hissarna.

Folk i korridoren stirrade mest i golvet. Ingen var entusiastisk. Alla fruktade att en hund låg begraven och att det hela skulle sluta i kaos. Monitorn i hallen visade en bild på en målning av Pizarro. Musiken var fortfarande Tarregas ”Recuerdos de l ´Alhambra”.

Det är alltid det outsagda som är det viktiga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL FEM

 

Retroleterna och retroletismen

 

Nu är det väl på tiden att jag ger en diskurs som uppmålar en slags sanning om den rörelse som här kallas Retroletism.

Vad man trycker på är begreppet ”UNDER TIDEN”. Man håller i stort sett med om alla de viktiga saker som vi andra sysslar med, som skötsel av Nestorbollar och katter, forskning och utveckling och allt sånt, men man pekar på att man måste kunna leva under tiden ett anständigt liv.

Det ”anständiga livet” är för Retroleterna att gå tillbaka till rötterna och leva enklare, och njuta av solen uppe över molnen på stora Zeppelinare ( som visat sig vara mer eller mindre livsfarliga, som ju alltid är fallet med Zeppelinare ). Så är nidbilden av en Retrolet en människa som festar i solen på taket av en jätte-zeppelinare, medan en mer nykter syn på retroleterna är att de beter sig som människor gjorde förr, med små perspektiv, och med musik, film och dans, och så vill man absolut inte ha några katter!

Man är, kort sagt, erbarmligt, bedrövligt konservativa.

Hur skulle det se ut om alla människor försökte BACKA BANDET? Då skulle vi alla förgås!

Därför är jag inte retrolet.

Allt ont kommer från Retroleterna. Och Quadrolerna, förstås. Eftersom Brandenburgarna aldrig gör ngt, så kan ju inget ont komma från dom. Mycket härrör också från dåliga dataprogram, brist på halvledare och usla processorer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL SEX

 

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid Snapptown

 

 

Igår lämnade jag, som en del av min civilförsvarsplikt, Columbusburg för att åka till en fabrik uppe i bergen. Columbusburg ligger visserligen högt, men det är alltid bra att lägga nya verksamheter ännu högre. Således ligger ju alla väsentliga underjordiska städer numera i Himalaya och i bergstrakter i Afrika och Nord- och Sydamerika, samt givetvis i idealområdena Arktis och Antarktis. Men vi försöker att inte slita på polerna. De är mera våra rekreationsområden. Jordens medeltemperatur är nu 19 grader Celsius. Det har den inte alltid varit. Alla förflyttningar som inte sker med underjordiska tåg sker numera i jättelika tjockdäcksbilar. Rymliga med plats för åtta personer. Där kan man ha bra temperatur och frisk luft genom olika system för kylning och syreproduktion.

Det är visserligen tråkigt att åka bil. Vi har bilar med stora hjul. Ja, jag vet att jag talar till er som om ni vore barn och inte alls kände till hur vi har det. Men det är ett sätt att tänka som vi har. Som ni kanske också känner till. Inte vet jag. Det ingår ju i osciofasens filosofi.

Angående min civilförsvarsplikt, så är det ju så, för alla med en IQ över 102, så får man välja mellan att bli politiker eller att enrollera sig i civilplikt. Om man har en IQ över 150, så har man inga plikter. Bara så ni vet. Nej, då hamnar man på Kulturdepartementet. ( Asch, jag bara skojar. Man blir lobotomerad! Asch, jag skojar. Man sänds ut i rymden.)

Alltnog, jag begav mig alltså av i den dansande ballongbilen, ty alla vägar är dåliga, och gav mig iväg till Snapptown. Luns och bibba hade jag med mig, dels för att det ingår i mittjobb att se till att de inte har det tråkigt, dels för att deras synpunkter är viktiga för statens utveckling. Varje dag antecknar jag ju vad de sagt och skickar det till Kulturdepartementet ( där väl ingen läser det … Alla där är idioter.). Snapptown ligger inte långt från gamla skidorter i Alperna, där det givetvis inte finns någon snö längre. Men alltså en matfabrik. Den besökte jag tillsammans med Hector Orso, en vän från nödförrådsdepartmentet. Det är ingen fara med departementet. Delvis tack vare Orso, och hundratalstusentals andra. Ja, jag säger hundratusentals, ty de är inte fler. Jag kommer till det sen.

Letitien är inte en socialistisk stat, men vi har givetvis ingen marknadsekonomi av det kapitalistiska slaget. Vi är ju inte längre som på den gamla tiden när Dante, Balzac, Hemingway, Stephen Spielberg och Bill Gates levde. Vi kan inte låta världens öde bestämmas av att pengar förökas automatiskt. Så kontrolleras det att inga pengar placeras. De är till enbart för användning, om ens det. Man har bara pengar i en vecka. Sen är de ogiltiga. Detta med världsekonomin är så enkelt att det sköts av en liten dator, inte större än en kubikmeter. Nu är det visserligen inte en sådan dator. Men liknelsevis.

Kortfattat kan man säga att inga människor tjänar några pengar här. Vi sysslar med annat.

 

 

Quadrolerna har ett liknande system. Men jag vill inte säga att de har de bättre. Orso och jag begav oss iväg i gryningen. Vi slog på strålkastarna, satte igång vevarmarna för att hålla undan nestorbollarna och slog på autopiloten, inställd på Snapptown. Sen satt vi i förarhytten och spelade kort. Det var ändå inget att se. Det var halvmörkt hela dan. Och växer gör det ju inte mycket. Mest är det öken. Då och då slår gaserna in med sin skarpa svaveldoft in i bilen. Vi tar ibland till syrgasmaskerna, men spelar vidare vår Canasta. En och annan krokodil springer över vägen i dessa trakter. På ryggen av dessa rider titt som tätt bältdjuren, Letitiens nationaldjur.

Ju högre vi kom nu till alpens topp, desto ljusare blev det.

När vi närmade oss fabriken, vars namn var TRANSPERSIK som tillverkar persikor, så blev vi stoppade av en vakt i en ballongbil med kulspruta på. Vi fick gå ut ur bilen till och med, för visitation och drogtest. Då såg vi också några människor från grottsamhällena ( läs: Retroleterna ) som kom upp genom sina luckor och såg på oss. Orso och jag tackade gudarna för att vi ändå temporärt befann oss ovan jord. De är inget fel med det underjordiska livet, men det är melankoliskt. Vi som då och då är ovan försöker ju rensa atmosfären med nestorsbollarna och andra medel, och kämpar med våra odlingar och sköter försvaret och reseverksamheten till alla rymdplattformar och satelliter.

Retroleterna anföll aldrig nån. DE var pacifister. Annat var det med Brandenburggrupperna, men dom var ju numera sällsynta, då vi lyckats spåra upp dem och placera majoriteten av dem i fängelse. Nu på flera år hade inga Brandenburgare gjort nåt väsen av sig. Dom är helt enkelt sabotörer och terrorister. Alla samhällen har såna, men vi försöker ju hålla rent.

Alla ungdomar drömmer om att bli Brandenburgare. Oftast går detta över om man placerar Johnskatter hos dem.

Väl innanför grundarna till fabriken som bar namnet Tycker ni om Brahms? Så steg vi in i byggnaden.– Konstigt namn, men den heter så. Vet inte varför. – Där möttes vi av en ingenjör vid namn Russman. Denne visade oss persikorna, och vi fick oss ett rejält fat att äta. Det smakade utsökt.

Sedan steg vi in på TRANSPERSIK-direktionen och fick en uppdatering av läget. Vattenreningen konsumerade detta år massor av energi. Men energi hade vi ju i överflöd. Väteenergi.

Vi tog sen en promenad i växthusen och gick sen ut i det fria för att beskåda utsikten. Högt uppe i bergen är det ofta så, att molnen ger sig iväg. Vi hade en vidsträckt utsikt, men ett brunaktigt dis låg så tjockt att tyvärr nu faktiskt bergsmassiven endast skymtade. Luften var mycket tunn, så vi blev matta ganska snart och tog på oss maskerna. Vi är nu så vana vid maskerna att vi inte tänker på saken längre. Det enda man reflekterar över är att aldrig gå långt ensam utan att först kontrollera syrgastuben. Men det har blivit en vana.

Luns och Bibba, även de försedda med Handy Size-syrgastuber, skuttade runt här uppe som om de aldrig gjort annat. De såg lustiga ut med sina tunga huvuden. Normala katter skuttar ju lätt, men Luns och Bibba såg mer ut som förvuxna apungar, och hade en lite rullande gång och mer av noshörningshopp. Men roligt hade de.

”Detta borde man skriva en dikt om.”, sa Luns.

”Alltihop är nästan kristalliskt.” sa Bibba och hennes leende verkligen LÖN FÖR MÖDAN ATT SLÄPA DEM UPP HIT.

Vi tog sen ballongbilen hem och körde på vägen över en hel flock med robotråttor. De är annars sällsynta. Det blev snart kolmörkt.

Luns och Bibba satt i bakfönstret på bilen och räknade robotråttor.

”Jag fick det till 32,” sa Bibba.

”Jepp, cirka, så där.” sa Luns.

Jag tog upp min kamera och tog en bild av dem, där de satt. Inte ofta de var sams, men idag verkade allt lugnt med dem. De verkade inte ens deprimerade. Men givetvis var de redan medicinerade. Men i alla fall. Kanske borde jag ta med dem till persikoberget fler gånger.

När vi kom tillbaka till garaget i Columbusburg tackade både Luns och Bibba Orso för utflykten och gned sig mot hans stövelklädda ben.

 

//////////////////////

 

Bibba var den mest förtjusande katt man tänka sig. Lite överbeskyddande mot Luns var hon, men det är ju lätt förklarat: Luns som inte hade så lätt för sig, och inte gav sig in på några invecklade resonemang om politik eller poesi, hade ett starkt utvecklat skönhetssinne, och när jag satte på min Vivaldimusik, så brukade Luns nästan omedelbart falla i trance. Det var bara det att Luns vid dessa tillfällen blev andlös. Han glömde att andas, så Bibba fick alltid, så snart det kom en gnutta Vivaldi ut i rummet rusa till Luns sida, för att vara beredd att daska till honom i sidan, om han glömde andas.

Vid ett flertal tillfällen hade Luns trillat omkull under en dubbelviolinkonsert av Vivaldi. Han varken skämdes eller var stolt över sin känslighet. Luns var på sitt sätt husets juvel.

Fast Brenda tyckte att det var hon.

Bibba avskydde Brenda. Och tvärtom.

 

 

 

KAPITEL SJU.

                       Brenda och jag

 

Världen är en fin liten plats ändå. Just som politikerna säger. Världen är Tålamodets plats. Och Tillförsiktens. Man måste ha tillförsikt.

Jag befann mig i den underjordiska parken på Café Bardot . Här var fint och man behövde ju här förstås ingen gasmask. Jag satte mig på en fällstol med varm sits och ämnesomsättningskontrollfunktion och Serotoninmätare.

Jag slog på Monitorn, som var infälld i armstödet.

”Alltså, fortsatte Trendelen, vi har idag det 53dje året av vår regering. Den aktion vi företagit i förebyggande syfte gentemot Teddy visar sig mer och mer likna en framgång. Jag säger ”likna”, ty inga sådana aktioner är ju i realiteten annat än slöseri med tid och resurser. Vi har slagit ut Teddys vattenreservoarer, reningsverk och batterifabriker samt tågen i hans förvaltningszon. Förmodligen ger han snart upp. Nå, värre är det nu med vår jords allmänna läge. Jag ber er här att vara allvarliga. Jag skämtar alltså inte nu. Svavel i de låglänta områdena är nu så frekvent att inget liv där längre finns. Vi har hittills med nöd kunnat se till att icke svavlet når tunnelvärlden.”

”Men detta kan inte vara sant.” sa en liten man som hette Richard, sa repotern, som nu visade en stillbild på Richard, som jag aldrig förr sett. Denne såg ut som en skandinav, som typen är..

”Som sagt.” fortsatte Trendelen, som jag alltid satt tilltro till så länge jag följt politik, ”Vi måste alltså söka förstärka tunnelöppningarna, och det är nu oundgängligt att förbjuda all reproduktion i tunnlarna, samt att söka evakuera samtliga därifrån under åren som kommer. Från jordytan kommer vi att söka evakuera mer än hälften av oss till satelitsamhällena, på månstation tre och sex, under tio år. Nå, några frågor?

Ingen hade frågor. Man var antagligen rädd för svaren. Så sen öppnade vi upp taffeln och satte oss att äta små delikata russin och diverse stekta ekoxar från kolonierna. Brenda Rubin och jag såg varann djupt i ögonen medan vi åt insekterna.

Insekterna som vi fann i en låda, som var märkt EFTERRÄTT, med stora svarta bokstäver, var stekta i kokosolja.

”Otroligt”, sa jag ”när man tänker på Vivaldi, hur illa Neville Mariner förstår Vivaldi. Han spelar Vivaldi just som han trodde att det var Edward Elgar. Tänk då på Hobson, som ju också han är engelsman, hur han ändå förstår Vivaldi på djupet, och spelar Vivaldi så underbart, och som om det handlar om pausmusik i farsen Poquelin, det vill säga just som det SKALL spelas. Men det ALLRA värsta,” sa jag, medan jag betraktade Brendas jättelika ögon, under hennes halvslutna ögonlock” det är ju det sätt som Vivaldi misshandlas på av Yehudi Menuhin, som ju – å andra sidan – tror att Vivaldi är just som Beethoven eller som Bruch. Det är den värsta missuppfattningen, att tro att Vivaldi är ROMANTISK. Och Menuhin, som  väl ändå var begåvad. Ja, man ryser!”

Aldrig blir jag så uppeldad som när jag talar om interpreter av musik.

Det vet Brenda.

Hon ser på ig med stort nöje, helst viss om att jag, så snart vi byter ämne till något annat, blir den oengagerade tråkige akademiker som jag ju på ett sätt verkligen är.

Musik är mitt knark. Det vet hon. Och det fascinerar henne. Jag vet att det gör det. Så för att elda upp henne, så drar jag nu en sån här Vivaldiföreställning för henne.

Man kan nog säga att när jag talar med Brenda, eller till Brenda, om Vivaldi, så är vårt förhållande som bäst.

Om ni tycker att det är sorgligt, så är det förstås sant. Men jag har tagit till mig lite av Retroleternas ”DET GÅR AN”-filosofi. Varför inte göra det bästa av allt. Jag menar, jag har ju inte många ess i leken. Ingen här har många ess i leken.

Alla korten i leken är fransiga. När man håller spelkorten i handen, så vet man redan av varje korts speciella fransighet, vilket kort det är. Så blir alla spel helt förutsägbara, och alla vinner och förlorar hullerbuller som dom vill.

Mitt i tröstlösheten är det då ett gyllene tillfälle att få till en upphetsning genom att ge sig på Neville Mariner. Hoppas nu att Neville ursäktar.

Nu, när min tirad är l över, så byter Brenda plats till bredvid mig, och hon lägger sitt huvud mot mitt.

”Stackars oss!” säger hon, och lekfullt raspar hon med sina expertmålade rutmönstrade naglar i min nacke.

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

 

Polismyndigheten i Markhammer grep i natt, såg jag i den lilla tidning som kom i dörrinkastet på morgonen, i det underjordiska nöjescentrat en man som man inte kunde finna ID-nummer på. Sådant händer då och då. Ofta finns ingen förklaring.

”Dock är det uteslutet att mannen har uppstått ur intet.”

Så löd slutklämmen. Det kan ibland vara så att man använder sarkasmer för att muntra upp folk. Jag skulle själv inte vilja arbeta på Kulturdepartementet.

Jag tycker att man borde ha mer rotation på folk där. De utför ju en viktig civilförsvarsuppgift. Då måste man ha ett friskt sinne. Som det nu är så vet jag vad man kommer att säga. Och DET är ju motsatsen till kultur!!! Samma jädra inställningar till allting. Till och med Luns och Bibba har kommenterat detta.

Jag kastade den lilla tidningen i soppåsen.

 

Jag satt i mitt arbetsrumrum – som ligger i min lägenhet - på 433 minusvåningen och antecknade lite vad jag hade varit med om under dagen förut. En mörkgul tjock svavelstorm rasade utanför stora ingången vid jordytan. Hissen var stängd. På monitorn läste jag ett meddelande om att man hade kallat in reservbollar från lagret i Dockersham. Nestorsbollarna som var kvar arbetade för högtryck. Man såg på en bild på monitorn hur det rann svaveloxid utmed sidorna på dem. De sände då och då ut sina små nödsignaler, vilka bestod i små stötvisa blinkningar av den röda lampan högst upp. Signalen meddelade att ballongen skulle sjunka ner till marken och där vika ihop sig för borttransport. En av de stora traktor-Thibalterna för utebruk kom sen och sög upp ballongen. Givetvis var läget samma på södra halvklotet, där Phibalter försökte rena gatorna. Men, som sagt. I söder var man inte så känslig för svavel och annat.

Min underjordiska byggnad riste lite av ett vulkanutbrott långt borta. Jag mådde lite illa. Varför visste jag inte.

Som vi alltså numera inte hade några större tidningar så tog jag fram datorn och sökte efter en text. Jag sökte nu efter nån poesi. Kanske ett stycke om tråkighet. Jag fann Boismont, med titeln De l´ennui. En avhandling. I bakgrunden hade jag på musik, ett stycke, en Concerto, av min älskade Händel. Kanske en Ricercar av Bach hellre då? Det viktiga var dirigenten. Vivaldi fick absolut inte spelas sentimentalt. Barockmusik är hoppfull musik, ty den har inget sentiment eller ressentiment. Den ärt ren kärlek.

Jag tror att Bach insåg att all den kärlek som fanns hos Vivaldi skulle räcka för världen i evighet, men att han ville ge sin version av Viovaldi, en liten specialare för teoretiker. Så kom Bachs musik till världen. Som en kommentar och en hänvisning till Vivaldi.

Det mesta i världen är kommentarer. All fågelsång är bara kommentar, till exempel. Vi har ju förstås inga fåglar, men förr fanns ju, och i våra underjordiska trädgårdar finns ju en och annan bur, men i dom burarna sjunger sällan nån fågel. Det är visst något med att ljuset från plafonderna inte ärt omtyckt bland våra bevingade vänner.

Det ringde i telefonen och jag tog upp den och svarade. Det var min barndomsvän Simon, en svart man, ( svartare än Tambien och Turf, som båda har rötter i Afrikas Horn ) oändligt snäll karl. Han bad att få hälsa på vid elvatiden. Jag samtyckte. Efter tio minuter kom Simon med snabbtuben till dispasch-hallen nedanför och kom sen upp via hissen och vi slog oss ner framför den öppna spisen i var sin fåtölj. Efter att ha tagit oss några rejäla klunkar syre ur väggurtaget samt en hamburgare började vi diskutera, precis som vi alltid gjorde, om dagsläget. Så som folk i alla tider gjort. I festlokalerna på nedre botten på 436:e våningen spelade en bleckblåsorkester.

På väggen i mitt rum hängde en tavla som jag själv hade gjort. Den bestod av tre pennstreck. Mycket kinesisk, så att säga.

”Jag vill bara ha sällskap,” sa Simon, efter det att han hade hälsat på Luns och Bibba, som också de kom och satte sig, artiga och intresserade som de i alla fall alltid var. Luns hade badat Bibba, och de var denna dag mindre svartsynta och negativa. Varför vet jag inte. Man kan inte veta med katter.

”Har ni varit skolkamrater?” frågade Luns nu Simon.

Vi satt alla fyra i min lilla soffgrupp som jag fällt ut från väggen på en sida av det fönsterlösa rummet.

”Nej, vi träffades i en liten konstgrupp.”, sa Simon, som sen frågade om jag hade vin hemma. Det hade jag inte.

”Hur gamla är ni?”, frågade nu Simon Luns och Bibba.

”Jag är fyra, och Luns är tre”, sa Bibba och snörpte på munnen.

”Jaha, ja jag bara frågade för min katt hemma är nio år, och vis som ett troll…”, försökte Simon som log.

”Visdom är väl överreklamerat…”, svarade Bibba.

”Vi är ointresserade, på ett intresserat sätt,” sa Luns, som här troligen citerade Bibba, som var den som alltid förde ordet av de två.

Jag blev själv bekymrad och frågade om någon ville se en film med Buster Keaton. Generalen.

”Men rörlig bild är förbjuden?” sa Simon.

”Jaja, men jag har en gammal projektor, och åttamillimetersfilm under min säng. Jag kan plocka fram och visa på väggen?”

”Inte för oss,” sa Bibba.

Simon ville inte heller.

”Ja, allting kan ju spåras,” sa Simon dystert.

”Tror ni verkligen att livet hade varit bättre i Letitien utan förbudet mot rörlig bild? Hade det varit bättre om vi hade fått se havet live, och parlamentet idag och så?”

De tre satt tysta. Ingen trodde att det skulle varit bättre.

”Sämre kan det ju inte bli!” fastslog Luns, som här troligen citerade sig själv.

”Det spelar ingen större roll”, sa Bibba, och det sa hon alltid. Det var därför hon gick på Prozac.

Simon sa:

”Kanske vi kan lyssna på Vivaldi?”

Han visste ju om min kärlek till Vivaldi, och tyckte väl synd om mig för att jag hade så gräsliga katter, kattspecialist som jag var och allting. Han själv var ju bara lingvist, och hade ändå lyckats mycket bättre med sin katt än jag med mina två.

”Jag föreslår Elvis Presley”, sa Bibba.

Så slutade det med att vi skrev in ”Only You” på musiktjänsten. Sen DÅNADE ”Only You” ut i högtalarna, som satt i takhörnen.

Förbryllade av den kärleksfulla rösten tittade vi alla ner i golv et. Jag tänkte på president Borderport och på svavelhalten.

”Så vackert!”, sa Simon och sträckte handen mot Bibba för att klappa hennes tass. Hon lät det ske, men fortsatte titta ner. Hennes kärlek till musik var stor.

Nu sträckte Simon istället handen innanför skjortan och tog fram ett kuvert.

Jag insåg att han ville säga något, och att han hade haft något på hjärtat hela tiden, och att han var så vänlig och känslosam av en viss anledning.

”Jo, hör på. Jag har här två biljetter till en Zeppelinsemester på tre dagar, allt betalt.”

”Åh, va trevligt…”, sa jag försöksvis.

”Jo, kanske det, men nu är det så att jag inte är särskilt frisk, så jag kan inte åka. Och då tänkte jag på dig, och din fru. Om du vill ha biljetterna, som jag fått av min chef, så kan du ta dom. Jag kan, som sagt, inte åka själv.”

”Åh, tack tack. Men inte kan …”

”Ta biljetterna!” sa Bibba bestämt. Luns slickade sig om munnen. Katterna hade aldrig sett solen. Dom hade ju bara varit med mig till persikeodlingen, och där var det högst halvklart.

Det blev överenskommet att jag skulle ta biljetterna och göra med dom vad jag ville. Jag frågade sen Simon om det var något allvarligt, men det sa han att det inte var.

Sen efter en stund, när vi lyssnat en stund på Only fools rush in, med Elvis, så gick han. Bibba och Luns, båda två pussade Simon på kinden. Jag gav honom ett fast handslag, och tänkte att han inte såg sjuk ut, men vad vet man?

Sen gick katterna och jag och la oss att sova middag. För klockan var nu tolv och trettio.

Dagen efter hörde jag att Simon hängt sig. Jag vet inte om katterna fick reda på det. Vi nämnde inte Simon mer. Biljetterna slängde jag i soppåsen.

Två dagar efter, när Bibba och Luns lekte i vardagsrummet, och slogs med sina långa röda svansar, så råkade Luns välta OMKULL PAPPERSKORGEN och Bibba fick syn på biljetterna och skrek till mig, förtvivlat, där jag satt och skrev ett brev till uppbördsverket, att ”Vi hade väl kunnat få åka, Luns och jag!!! Vi har ju aldrig sett Soooolen!”

Jag fick då avbryta, för att förklara för Bibba att jag inte kunde släppa iväg dem ensamma upp i en zeppelinare.

”Tänk om zeppelinaren sliter sig, och jag aldrig fick se er båda igen nåt mer??” sa jag.

”Jaja,” klagade Bibba, ”men skall man tänka så, så får man ju aldrig något som helst gjort här i världen….”

Sen surade katterna hela resten av den dan och jag fann morgonen därpå att de tuggat sönder mina tofflor i småbitar.

 

   ===============================

 

 

     KAPITEL NIO

 

Möte på svampen med

Evangelica. Om tystspel.

    

Jag skulle nästa dag - som var en Torsdag - träffa Evangelica. Min hustru. Hon hade fridag från Konservatoriet och jag med från kattforskningen. Något möte mellan Borderport och Teddy hade ännu inte kommit till stånd. Det kanske aldrig skulle göra det. Vad var hela världen om inte en evig väntan på en förhandling, som aldrig kom. Striderna vid gränsen fortsatte med lysrör, eldkastare och bomber.

Nå. Eftersom nu svavelstormarna lagt sig lite, för dagen, så beslöt vi att vi kanske skulle kunna åka tunnelbana till utsiktstornet Goodmans Point. Det var ett ambulerande torn, skött av Disney, som just nu befann sig i Columbusburg och dockats vid PORT NORTHWEST. Uppe i dess svamphuvud kunde vi äta lunch och sen sätta oss och sola på däck ett slag. Tornets huvud med den jättelika plattformen var uppe på en mils höjd över jordytan.

Evangelica satt efter vi hade ätit vår gratäng bredvid i en solstol, blinkande. Hon hade nog för starka mediciner. Det blåste en stark bris eller kuling och jag, som också fått lov att ta Bibba, med mig upp till svampen, försökte nu slappna av och njuta av ledigheten. Vi kunde se över molnen i alla riktningar och här uppe var allt lugnt och fridfullt. Bara man smorde in sig med konsistensfett så gick det bra. Lite kallt var det i skuggan och Bibba ville helst ligga intill mina ben, för att få lite lä.

”Här e skitkallt”, sa katten och blängde på mig. Hon hade ändå en röd yllekofta på och en svart basker.

( Kanske sa hon ”iskallt”, fast att det blåste i mina öron. )

Jag böjde mig ner och rättade till baskern, så att den skulle sitta mer på sned, för att hon inte skulle se så ynklig ut. Bibba blundade då, menande och såg sen upp på mig och sa:

”Det spelar verkligen ingen roll.”

Evangelica var det ännu värre med. Hon hade parkas och solglasögon samt Wittgensteins bok Om Visshet med sig. Alltid denna filosofi!!!! Hon såg inte på mig. Det var visserligen inget nytt, men besvärande. Eftersom vi satt tysta, och långt ifrån andra sällskap, på den stora betongbalustraden, så föll jag snart nästan i sömn. Från högtalarna strömmade stilla musik i Ab-dur, Bachs favorittonart.

Jag tänkte, medan nu byggnaden riste till av ett vulkanutbrott eller något liknande, på hur jag träffat E..

Det var i skolan. På rasterna gick jag och en skolkamrat, som sen blev Nestorstekniker, omkring och lyssnade på radio. Då såg jag i en trappa en flicka som utmärkte sig genom att hon tycktes så grå. Ingenting var det med henne.

På den tiden var framtiden mer ljus, och alla var uppfyllda av att försöka hitta en partner att bilda familj med.

Jag såg henne i skolan, invid en liten metallpost i trapphuset. Det var en lite snirklad trappa, eftersom man hade en retrostil där, och där stod hon i en grå kappa, och hon var lika grå, så oansenlig, och hennes hår var halvlångt, som om hon varken ville utmärka sig åt ena eller andra hållet. Hennes ansikte, v-format, eller hjärtformat kanske det heter…., med ett litet blygt leende på de omålade läpparna, och ögonen, de blå, fast jag tyckte de var bruna, de log, fast bara svagt. Båda armarna omslöt en packe böcker, som hon bar i famnen. Jag kallade henne ”Musen” fast det var dumt, och oanständigt, men det var bara för mig själv. Hon var som en liten mus. Jag kunde ju inte kalla henne för råtta, gärna. När jag talade med henne så vevade hon bara in en hårlock mellan fingrarna, och hon tittade på mig, men såg något i mig som hon höll hemligt, Jag darrade i knäna och tänkte att jag hade blivit kär.

Ofta såg jag henne sedan med en pojke som var pratsam, och som kunde dansa. På fester dansade hon med honom. Men under en dans, så försvann han, och det blev, i danshavet, hon och jag kvar, och jag skulle följa henne hem sedan.

I dörren till danslokalen fanns en plint, ty allt var egentligen en gymnastiksal. Lit äldre killar, två stycken, satt på plinten och när de såg oss, Evangelica och mig, så blinkade de åt varann och sa sen:” Jo-Jo”.

När jag fljde henne hem, längs gatan, med våra gasmsker på, så svettades jag floder. Jag kunde inte komma på något att säga mer än:

”Jag vill gärna träffa dig igen.”

Vid porten skulle jag kyssa henne, men då kom hennes pappa ut på farstun, med gasmask på.

Så försvann hon in i huset, vinkandes med ena handen.

Sen rev dom området, ty man fick inte längre ha hus ute i det fria, efter det att svavelångorna så häftigt ökade i styrka. Nu bor hon ju i modulen här.

Och jag tycker att hon är grå igen. Hon är nu grå på ett annat sätt. Nu skimrar hon inte längre. Visst vi gifte oss, men allt det försvann som i en dröm. Hon hamnade på anstalt för sin matvägran.

Några barn fick vi inte. Hon ville inte ha barn. Så nu träffas vi bara lite då och då, och hon spelar Cembalo för mig, fast tankspritt.

Mest spelade hon länge klarinett. Tystklarinett.

Ändlösa timmar satt hon med klarinetten i händerna, munstycket vilande på vänster axel och spelade. Tyst. Inte ljudlöst, ty när fingrarna löpte över klaffarna så kom ett litet knattrande frasande ljud, som när en vessla skriver skrivmaskin. Så lät det, dagarna i ända.

Men en dag, när hon såg min blick, som jag i ett obevakat ögonblick gav henne, då jag trodde att hon blundade, vilket hon brukade när hon tystspelade, så ryckte hon till.

Kanske var min blick så fullständigt blottad på mening, … eller kärlek, att hon blev rädd. I alla fall reste hon sig med klarinetten, gick bort till skrivbordet och packade ner den i dess svarta låda, från vilken hon aldrig tog upp den igen. Klarinettlådan är numera det mest hemliga och dystra objekt som vi äger, och dess plats på bokhyllan känns som universums gravitetiska centrum, fast det väl knappast är så.

Hon spelar ogärna Cembalo offentligt, och egentligen gör hon ingenting. Hon har komponerat en symfoni. Symfoni för träklarinett och ångbåt.

Den har ju aldrig uppförts, av brist på ångbåtar.

Vi har inte större flytetyg än badankor.

-------------------------

Evangelica brukar säga att hon önskar det fanns rörlig bild, ty hon ville då se havet, säger hon. ”Om det finns något hav. Men annars kunde dom väl sända en gammal film, där det är något hav med i bild.”

Ja, man kan tycka att det kunde dom åtminstone ge oss.

Men med Evangelica är det inte mycket. Därför umgås jag med Brenda. Eller … inte därför. Jag umgås helt enkelt med Brenda.

---------

Jag tror att Evangelica komponerade när hon spelade tystklarinett, fast det begrep jag inte då. Det var mycket jag inte begrep förr. Sådant kan driva en till vansinne.

 

 

 

 

 

///////////////////////////

KAPITEL TIO

Tambien skriver på sin roman

Denna dag var svaveldoften särskilt stickande, och vi fick ha på näsklämman hela dagen. Nu är vi ju vana vid det, och eftersom vi har så snygga näsklämmor, och som har fjädrande, periodisk dynamik, ( släpper trycket då och då ) samt lite fågelsång i en liten högtalare på, så bekommer det oss väldigt lite att ha näsklämmor. Vi ser lite ut som clowner allihop när dom är på, och det muntrar ju upp. Även Luns och Bibba har näsklämmor, fast de sitter med ett band runt skallen på dem, och är sällan särskilt uppskattade. Men de hatar svavellukten, nästan lika mycket som Valeriana, och så fort man sätter på dem masken ( de kan ju inte ta på själva, för de har ju inga händer ) så upphör de att fryna på kattnosen och ansiktet blir stilla och förnöjt och blicken stadig.

Så satt nu Tambien i mitt arbetsrum, där han trivdes bra, och skrev på sin nya roman på en iPad.

Romanens tema var en flygtur över universums gräns.

Han nynnade medan han skrev. Det märktes att han var författare, ty den jämna fart med vilken hela arbetet fortskred, indikerade den professionalitet varmed stora verk skrivs. Rad lades till rad, som i en kontinuerlig andning.

Kan du inte läsa högt lite? Frågade jag, men han hörde inte. Näsklämmans fågelsång blandades med hans hummanden och jag tänkte att nu vinglar planet till i hans berättelse, och piloten spanar ut över universums gräns, hanterande joysticken i det lilla Piper Cub-planet som om han styrde en Makaonfjäril i frisk sandstorm.

Hur underbart att styra ett sportplan ut över kanten till Intet!

Ack!

( Ty jag frågade nån gång i början Tambien vad som i all sin dar kunde hända ombord på ett flygplan vid universums gräns? Det kan väl inte var så spännande, menade jag. Då svarade Tambien: ”Vid universums gräns är ett flygplan inte längre ett flygplan….”)

 

Själv tog jag nu på en ny skjorta och beredde mig att gå till frisören, och till kiosken för att köpa en trisslott. Det är dyrt att ha begåvade katter. Bibba ville ha nya hörlurar och Luns nytt sovtäcke, ett sånt där med tyngder i.

///////////

Brenda ringde och frågade om vu skulle gå på klubb.

Vi besöker ofta hard-rock-klubbar i de gamla katakomberna, nere i Columbusburgs ”Gamla Stad”. Man spelar där musik 24-7. Billigt är det, och alla som spelar där bor där, utom gästartisterna då.

Min favoritklubb, och Brendas, heter ”Disraeli Gears”.

Men jag var osäker.

”Det är så mycket som händer nu, Brenda, med förhandlingarna och allting. Jag kan inte tänka pånågot annat än hur fredsavtalen skall kunna komma att se ut. Det låter dumt, men jag har blivit helt slutkörd av det. Drömmer om Borderport på nätterna….”

”Stackarn. Ja jag för min del har inga tankar alls på politik. Jag har ont i en stortå. Mina fiskar mår inte bra av alla jordbävningarna.”

Efter en stund lade vi på, och beslöt att vänta tills nästa vecka. Musiken fanns ju alltid kvar, sa vi. Och katakomberna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

===========

DEL II.

SOLFJÄDRAR

OCH

CHAMPAGNE

=========

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL ELVA

 

Borderport och Teddy

skall ses i Shangri-la

 

Till hela världens häpnad meddelades det unisont Överhela världen att Teddy och Borderport nu kommit överens om att träffas i Shangri-La i en resort i Himalaya, som ju ligger i Arktis nu.

Där skulle man förhandla fram ett nytt förslag till världsordning, varom sedan hela världen skulle få folkomrösta.

Naturligtvis gladde vi oss oerhört åt detta, inte minst för att då, under valdagen, man skulle tillåta rörlig bild i all världens monitorer ( för att lättare kunna se att valet gick rätt till, och att DET VERKLIGEN HÖLLS ).

Själv hoppades jag på att man skulle få se, från perifera orter några bilder med hav i fjärran, men det var nog att hoppas lite väl mycket. Kanske att man ändå kunde få se nån episod där en solstrimma trängde ner genom all röl och träffade nåt ansikte eller så. Men det var givetvis inte sannolikt. Men det var sådant man hoppades på. Dessutom var ju det här med Jordens framtid och det nya statsskicket inte fy skam det heller. Kort sagt så jublade Tambien och jag, och jag ringde upp Brenda som satt hos frissan, och berättade nyheten. Hon hade ju förstås redan hört alltihop, eftersom man har monitorer på frisörsalonger också.

Men vi beslöt att samlas på kvällen, jag, Tambien och Brenda för att gå på krogen nere i underjordiska parken, i Lindenwald. Krogen hette Bardot. Namnet hänsyftade på en filmstjärna, och porträtt på henne prydde glas och koppar där.

Men innan dess var jag tvungen att fylla i formulär, handla mat, fylla syrgastuber, städa kattlådor och byta svavelfilter i väggfläkten.

På monitorn meddelade man snart mer detaljer om det kommande mötet, men jag greps av en nästan oändlig trötthet, stängde av skärmen, med ett tryck på mitt bälte och gick och la mig och drog ett täcke över huvudet. Näsklämman tog jag av och la på golvet invid sängen. Den stängde av sig själv, givetvis, samt tonade ut sin näsklämmemusik snabbt. Jag beundrade dem som programmerade näsklämmorna. Gediget arbete. För de bättre märkena då, förstås. Min kostade tre brakteater.

--------

Bibba och Luns låg redan och sov middag, tätt omslingrade som de brukade.

Efter en stund sov jag, och drömde om Borderport och Kelly.

I modern tid har vi ju lärt oss drömmens betydelse.

 

Ååh, om jag ändå hade ert öra, beträffande dröm.

SOM vi har utvecklats när det gäller dröm! Ni skulle bara veta! Finns det någon ljuvligare fras än ”Ni skulle bara VETA!”? Betrakta denna sats! Ni hör att jag är uppspelt. Ja, det är detta med Shangri-La. Ni förstår. Nej, det gör ni inte.

-----------------------

Nu var det länge sedan jag gjorde mina undersökningar av drömmens självcensur. Den förnekades länge, men när jag påvisade den hos katt så blev det lättare.

En dröm är till exempel så här.

 

     ”Jag drömmer att jag är på kalas hos de kusiner jag hatar. De är lite av ett högre stånd än jag, rikare och med högre utbildning och bor i ett finare hus. Vi har just bestämt oss för att äta i köket, en lätt lunch. Då – i drömmen – upptäcker jag att jag är väldigt liten, till skillnad från mina tre kusiner, som alla har blivit långa och stora.

Jag når inte ens upp till bordsskivan. Dessutom visar det sig att lunchen är ett knytkalas. Man äter vad man har med sig. Och jag finner plötsligt att jag inte har nåt med mig. Förskräckt rusar jag då till deras kylskåp för att se om det finns mjölk och ägg, så att jag kan laga pannkakor. Det finns, och jag lyckas, trots min litenhet, att blanda till en medelstor skål med pannkaksdeg, som jag sen går till spisen med och lyckas ställa uppe invid en stekpanna, som jag knappt når.

Under tiden så äter kusinerna med vad de har med sig.

Jag når reglaget för spisplattorna, men oroas, med skäl…, för hur det skall gå med att steka pannkakor, när jag är så liten att mitt huvud inte ens når upp till kanten på spisen.

När känslan av fullständig hopplöshet så – i drömmen – når sin kulmen, så ringer plötsligt en klocka, som en dörrklocka, och jag vaknar.”

Men klockan var inte en del av drömmen. Fast det ringer inte i den värld jag vaknar upp till heller. Klockringningen var varken i kusinernas kök eller i min egen riktiga lägenhet.

Alltså var klockringningen en hallucination, eller en slags censur, eller en ÖVERDRÖM.

NÅGOT I MIG ville rädda mig från den hopplösa situationen i kusinernas kök, och så RINGDE NÅN I EN KLOCKA.

Men VEM DÅ?

Ja, det var nu detta som jag doktorerade o på i min ungdom, på kattpsykologiskainstitutionen i Columbusburg.

Jag kom fram till att vi inte bara hade ett omedvetet som bestämt sig för att bearbeta traumat med att ha rika kusiner.

Jag har också ett ANNAT omedvetet som skall rädda mig från att ställa till det i kusinernas kök i drömmar!

Detta öppnar upp, inte minst för en genetiker.

Febrigt sökte jag nu efter de gener, som styrde den klocka som ”överringde” drömmen.

Och jag kunde, efter geniala experiment, isolera denna gen. Ty det var en.

Jag kallade den för ”nödsignalsgenen”, och det var den jag nu satte mig in i ordentligt. Mitt stora intresse vae givetvis att kontrollera kunskapstillförseln till nödsignalsgenen. HUR i all sina dar fick nödsignalsgenen sin kunskap, så att den visste när den skulle ringa?

När jag utrett inte bara tillförseln utan också centrat, så hade jag alltså nått Vishetens Borg i Människan. Något klokare än denna nödcentr5al fanns inte. Så förde jag nu över Nödsignalscentrat till att bli huvudcentret hos katten, hos Johnkatten, dem modifierade KATTEN. Så därför har vi nu, i Letitien katter, som är betydligt klokare än människor, eftersom Johnskatterna ENBART tänker med Nödsystemet. Denna katt har bara VÅRT förnuft som en referens, vid sidan av, i bakhuvudet. Man kan ju generellt säga att knappt har någon uppfinning i mänsklighetens historia sett dagens ljus, för än den har utnyttjas, perverterats och blivit ställd i de allra mest obskyra och nedriga krafters tjänst. Och, som ni sett, har vi kommit långt. Bibba och Luns är ju excellenta resultat av alltihop. Mer utsökta varelser finns inte på denna jord än Bibba och Luns. Jag är genetiker, socialisationsforskare och behaviorist. Jag studerar kattbeteenden och lägger dem till rätta genom att använda CCRISPR/Cas9 gen redigering. Jo, de betalar, som låter mig utveckla sällskapskatter. Kattdepartementet utvecklar kattsällskap. Katter har ännu inte de rättigheter som människor har. Så har till exempel casinot och varietén på Shangri-la en uppsjö av katter, som är förstklassiga underhållare, filosofer, sociologer, historieberättare, skämtare och dansare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL TOLV

 

Borderport och Kelly skulle åka, tillsammans med Didion, Retroleternas talesperson, till Shangri-La för att skriva den nya författningen.

Döm då om min förvåning när jag nu fick ett telefonsamtal från registraturen i Columbusburg! Jag hade just somnat och nu väcktes jag. Mitt i min harm över Shangri-La. Nu var det en sekreterare som sa att man från direktören för det stora Casinot i Shangri-La – som är världens största ( ungefär som LasVegas var på den Klassiska Tiden ) undrade om jag inte kunde ta tåget dit för att göra en sista översyn över kattpersonalen där.

Och jag som egentligen nu för tiden mest ägnade mig åt att spela tvåmansvist med min assistent! Men så kan ungdomssynder ofta förfölja en upp i de mogna åren.

Och jag som inte alls har särskilt god hand med katter, men som mer är duktig på att selektera!

 

En tågbiljett till Shangri-La leveredas till min iPhone, och det var nu bara att sätta på sig resekostymen och packa det nödvändigaste i en portfölj. Katterna fick Brenda ta hand om. Den dagliga driften av min forskningsavdelning överlämnades till Tambien.  Denne hade just varit på besök hos sin mor, som bor i en annan stad. Jag visste att han var tillbaka i Columbusburg, men hade sökt honom förgäves. Troligen hade alltihop varit trist. Bara det inte var något med hans bror, Turf. Branden burgarna hade nu inte på åratal gjort några aktioner, och säkerhetspolisen hade ju koll på vartenda steg de tog. Men helst säker kunde man aldrig vara. Ingen visste egentligen vad de egentligen skulle ÖNSKA skedde i världen. Alla deras manifest var gamla och användes som ölglasunderlägg i katakombernas jazzklubbar.

    ==============================

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL TRETTON

 

 

          Dysterhet är en bedrövelse.

Nu ligger Shangri-La en herrans lång väg ifrån Columbusburg. På grund av den vulkaniska aktiviteten och den dåliga luftkvalitén, som når ända ner i tunnlarna, och in i hydraliken, så har man måst sänka hastigheten i tubtågen.

Så tar det åtta timmar att nå Arktis just för tillfället. Men jag kom alltså på tåget, och nu sitter jag  i en VIP-vagn, bevars, och ser mig omkring här, medan ett lätt muller och ett svischande förkunnar att vagnen är på väg i den djupa tunneln, som är sprängd genom berg och permafrost upp till den Norra Kalotten.

Det är varmt i vagnen, som väl har sisådär ett tjog platser, och är kopplad med så där tio liknande vagnar, och som servas av ett halvdussin tågvärdar, i gröna uniformer.

Med mig som reselektyr har jag en bok av Strindberg.

Monitorerna på kortväggarna invid genomgångsdörrarna, som står på glänt, visar bara rutinmeddelanden från kriget. Bilder på människor i tunnlar, på rasade rum, sårade människor, gasade katter och blödande åldringar, som ligger och hostar på enkla sjukhussängar. Tur att det bara är stillbilder. För att mildra effekten av dem, men enda visa dem, är alla bilder i sepia, och lite suddfiltrerade somliga. Vi skall ju kunna äta tågmaten också.

Jag har också ett anteckningsblock där jag skriver ner vad jag skall ta itu med på Casinot.

Jag kände en hand på min axel, vände på huvudet och upptäckte att där stod Nabul Weingartner, min kamrat från studenttiden.

Han var en stor kille, 1.95 lång, och med en mycket energisk auro över sin stora bleka gestalt. Håret var blont och rufsigt, minnen alltid leende och slipsknuten på sned. Hans händer, svettiga, var överallt, och han osade av fläsk och spagetti.

”Skaru till Shangri-La?”

Han slog sig ner.

Jag visste att han   numera arbetade med både det ena och det andra.

”Nu är att säga huru,” sa han, ”Jarl Angantyr satt än, uti sin sal av furu, och drack med sina män.”

 

 

 

                         -------------------------------------------------