Robert Graves och Ted Ringwood, - vad förenar dem???? Månen?
DEN MÅNEN, DEN MÅNEN!!!!
Ett av de mest omfattande och bästa
lexikonen över världens myter skrevs kanske av Robert Graves. Denne hade även en
bestämd aning om att myten hade använts i förtryckande syfte, men/och hans
främsta poäng var att det var upp till poesin att återuppliva den äldsta delen
av myten, kulten av månen.
R. Graves:
( The White
Goddess, p.12. )
Matt Wilson:
“Graves was a lifelong lecturer, and this tendency culminated with the
publication of The White Goddess. This massive survey first appeared in 1948,
when Graves was in his early 50s, though you could say he never quite finished
it: subsequent editions were revised, expanded, clarified, and appended.
The White Goddess now seems like the last in a loose series of
passionately argued, thoroughly researched, elegantly written, and generally
dubious cultural-mythical exegeses. James George Frazer’s The Golden Bough, a
loose, baggy, repetitive, and enthralling account of a dying and resurrecting
god across cultures and civilizations, may be the first. Later iterations
include Jessie Weston’s Grail study From Ritual to Romance, which influenced T.
S. Eliot’s symbolism in The Waste Land, and Alfred Watkins’s The Old Straight
Track, the first book to posit ley lines (the term originates with Watkins)
across the English landscape. Joseph Campbell’s Jung-lite The Hero with a
Thousand Faces, which appeared in 1949, is a disreputable cousin to these
books; the anthropological histories of Claude Lévi-Strauss might be their
academic heirs.
Graves saw this study as an apex of his career, and the importance he
placed on the Goddess has ensured that no critic can read Graves’s poetry
without looking for her three faces. Grevel Lindop, in his introduction to the
Farrar, Straus and Giroux edition of The White Goddess, notes that Graves to
some degree became a prisoner of the deity he invented or discovered. Can we read Graves
without looking to the moon?”
Som kontrast till Graves´ poetiska syn på månen kan man ju erinra om den häpnadsväckande geologiska kunskapen om hur Jorden och Månen bildades, som under förra seklet presenterades så övertygande av A.E. Ringwood. Denne beskriver i en bok ( Origin of the Earth and the Moon, New York 1979 ) hur jorden, liksom många planeter, bildas genom aggregering ur stoftmoln på ett så intrikat – och våldsamt sätt – att det under processen vid nära nog alla planetbildningar bildas en atmosfär av skräp – material som inte just då passar in i själva planetbildandet - kring planeten själv, på ett sådant sätt att en enorm mängd skräp sedan – genom de olika attraktionskrafter som materia är utsatt för – mycket lätt sedan genom en liknande aggregation bildar just MÅNAR. Till yttermera visso fick just denne Ringwood ett metalliskt ämne uppkallat efter sig ( Eng.: ringwoodite ), sedan han på ett elegant vis – genom att studera små diamanter upphittade i lava, och i meteoriter – visat att det i jordens mantel – d-v-s- ungefär mitt emellan jordskorpan och jordens kärna – finns ett stort lager av ett blåaktigt ämne – ett aggregat av magnesium och kisel – vilket till sig slutit enorma mängder av vatten, så att denna mängd motsvarar drygt två hela jordytvattenmassor, eller något sådant. En hypotes är att det vatten som finns i närheten av jordytan, i form av alla dessa hav, har ”svettats ut” ur ringwooditen och blivit det stormiga hav, på vilket ångare, segelbåtar och skummande vågor forsa fram. Så innebär detta också att vi som lever här uppe i skorpområdet, vi har alltså under våra fötter enorma reserver av vatten - inneslutet i ett segt blått material - långt under våra fötter. Detta kan ju synas skönt att veta, i tider av torka under somrarna.
Kommentarer
Skicka en kommentar