To kill a mockinbird.

         Har just läst To kill a mockinbird i svensk översättning ( Dödssynden (1960) ).
En fin liten bok. ( Översättningen är konstig och skulle kunna vara ämne för en essä bara den. En ung J. P. Westrup tillåter sig en hop anglicismer, hemsnickrade konstruktioner. Men konstigt nog bidrar nästan alla uppenbara språkliga inadvertenser till bokens skönhet.). Dagens situation för unga svarta i städerna i USA bildar bakgrund till min upplevelse. Men Mrs Harper Lees bok från 1960 behandlar händelser på 30-talet i Alabama.
        Stilen är amerikansk. Jag tänker på Steinbeck, på Saroyan, på Carson McCullers och Lee´s barndomsvän Capote, som alla skriver om småstäder i USA på landsbygden, och alla behandlar samhällen med medborgare av olika ursprung och med olika grupptillhörigheter och klass.
       Lees bok är dramatisk. Den påminner här om Reflections in a golden eye av McCullers. Men Lees bok är skriven med en bredare målning. Den är dock inte så färgsprakande som Steinbecks böcker.
Lees bok är mycket en diskussion om lag, och om uppfostran och om personlig utveckling och mänsklig värme och individens värde. En moralistisk bok. Mer än pittoresk.
       Men det pittoreska finns där också. Persongalleriet är mycket stort, och vi besöker bland annat en liten kyrka i Alabama utan piano eller orgel, driven av svarta.
       Intressant är bokens byggnad. Den har som centrum, kompositorisk tyngdpunkt,  en skygg man, Joo, som knappt alls deltar i boken, men kring vilken mycket av huvudpersonens tankar rör sig. Huvudpersonen är, osannolikt nog, en åttaåring, Scout, som senare, såsom Jag, berättar hela boken. Lilla Scout är väldigt mogen för sin ålder, och är en pojkflicka.
       Halva boken är en barndomsskildring, halva en samhällskritisk thriller.
       Jag är förvånad över att den hänger ihop alls. Men det kan vi tacka Joo Radley för. Ty han är den som inte deltar i onödan.
      Harper Lee, som blev advokat, uttrycker genom Scout sin skepsis inför det amerikanska rättssystemet, och sin respekt för människan.
      Scouts far, Atticus, är en sokratesgestalt. En önskefar. Helt vackert osannolik.
      Boken bryter mot amerikansk tradition i det att den inte är sentimental.
                Denna bok kan med behållning läsas än idag.