tänker jag då

  It is getting worse.   It was on a winter's night. I lived close to the Psychiatric Hospital, that a just a year ago had opened in a former hotel. Since I was out of light for my cigarette – I am sorry for that, but I smoke cigarrettes – I ventured to see if somebody at the hospital's   emeregency room had some light. As soon I had entered the room, which was relatively small, and where to unlucky people sat on each of the too-long benches available, I realized my mistake. The one, who was a well-dressed man in his 40-ies, was quarrelling with another man, who looked very sick: his face was pale, and he was trembling, and saliva was dribbling from his open mouth. -Oh, sorry! I said, after that, both men went silent. At the far end of the room, there was a door and by the door at the glass window, behind which a nurse or some person like that sat, silently watching what was going on in the recieving-room of the hospital. Maybe she was the one, whos job it was...

      Det har framkastats hypoteser från psykologers och psykiatrikers ( dessa människor, som aldrig nånsin haft minsta kunskap om någonting överhuvudtaget beträffande människor ) håll beträffande Sören Kierkegaard, att denne – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, att denne egentligen inte skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men snarare tillhört den av Kretchmer beskrivninga personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, humor och stark sexuell drift.      Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det för den känslige läsaren som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekanta Janus än mången annan intellektuell. Än ser man Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Och man få...

  ”Ty det är inte tillåtet att säga, att man vet en sak när man framställer den, men inte vet att man framställer den. Redan Sokrates lärde att att veta är att kunna undervisa.”          ( Léon Brunschvicg, i Le Connaissance de soi.)           ”Jag följde, så gott jag kunde, leden i hans tankegångar, och då upptäckte jag överallt utvecklingen av hans stora grundsats, att naturen har gjort människan lycklig och god och att samhället har dragit ner henne och gjort henne eländig. Särskilt Emile, denna mycket lästa, lite förstådda och lågt värderade bok, är inget annat än en avhandling om det ursprungligt goda i människan, och visserligen med det syftet, att visa, hur laster och misstag, som är främmande för hennes grundväsen tränger sig in utifrån i henne och omärkligt omformar henne. I hans första skrifter är han mer inriktad på att upptäcka bländverket bakom de vanföreställningar, som fyller oss med en så d...