Kierkegaard

 

 

 

Det har framkastats hypoteser från psykologers och psykiatrikers ( dessa människor, som aldrig nånsin haft minsta kunskap om någonting överhuvudtaget beträffande människor ) håll beträffande Sören Kierkegaard, att denne – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, att denne egentligen inte skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men snarare tillhört den av Kretchmer beskrivninga personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, humor och stark sexuell drift.

     Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det för den känslige läsaren som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekanta Janus än mången annan intellektuell.

Än ser man Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Och man får inte riktigt ihop det.

När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard med obändig energi, lät omvärlden nå, så kommer man dessutom underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga, men dessto mer kundse man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor och svårigheter.

Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett predikande om detta. En anna tänkare, som insåg att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var Main e de Biran, en fransk advokat, och han skrive mängder av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom nu Biran skrev just det, som det var: ansträng er ( att göra det rätta)!

Av all världens voluntarister, så blev Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika denna, och få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket mer intressant.

Så inbillade Kierkegaard folk att om de satte de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så tycktes Kiekggard tänka – om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller vad de trodde – så länge de ansträngde sig att vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka. Och lycka är något gott.

 Och just i detta arbete, att framhålla intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning, det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så tragiskt - var. Att övertyga människor, och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest, förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till det fordrades det gott humör. Och det var ju det Kierkegaard var född med.

 

Massor av människor har haft en eller två föräldrar, som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar, i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som med viljedyrkandet.