tänker jag då

  §9.     Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda.   Detta sjunde kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!       I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetar...

Jag som indian, färdandes på en bräda som ligger på gräsmattan. Utanför staketet är ängen. Med kon Bläsa.

Vad minns jag idag av denna långsmala trädgård, detta stycke land som vi ägde? Det mest troliga är, att jag finner början på detta minnesäventyr i någon skenbart obetydlig detalj, och att denna dyker upp om jag nu inte alls letar efter den. Varför minns jag inte om vi hade telefon? Jag behöver troligen bara resa mig och gå i Anden omkring i huset, och så stöter jag på den. I själva verket är detta hela projekt livsviktigt. Vem kan leva utan Mening? Och meningen med Kopparbo har ju hitintills inte existerat! Hur kan det komma sig? Det är ju en skymf, en oanständighet. Om man nu kunde undanröja denna slöja av Omedvetenhet, av förstockad Dumhet, som döljer Meningen kring detta lilla landskap, lantställe, så kan det innebära skillnaden mellan att tyvärr icke alls ha levt å ena sidan, och å andra sidan: hurra, att ha levt ett rikt och fullt liv. Så står nu här min själ på spel. Om jag inte finner meningen med Kopparbo, så är allt ...

Vi köpte detta sommarhus. Vi fyra rantade hur som helst en vårdag 1948 i sällskap med husets ägare, eller mäklaren ( jag minns inte, - jag var alltså 4 år och två månader ) nerför en slänt ifrån det gamla paret Lindaus lilla bondgård ner till den lilla dalen, som skulle visa sig vara ett ”åskhål” av värsta slag, och hittade det raraste lilla vita hus man kan tänka sig. Vi lämnade bilen, en Austin A40 uppe vid Lindaus. Tomten låg alltså i en skogkant, med barrskogen, som gränsade till Härskogen, och som låg i Härryda kommun, norr om. Det var en avlång tomt, en remsa. Söder om låg ett stort vävt sädesfält som ibland betades av de nämnda korna, medan dessa levde. Huset var en liten låg långsträckt byggnad som gick från söder till norr. Södergaveln var högst och pryddes av en obruten rad av enkelglasade låga verandafönster, som alla satt mycket högt och gick att ställa upp med haspar för att låta humlor och ann...

Jag lyssnar på ett program i P! om släktforskning. Det tar mig en stund att begripa meningen med det hela. Slutligen går det dock upp för mig att den stora tjusningen med släktforskningen är att man kan hitta anfäder bakåt i tiden som är exakt lika ointressanta som man själv är. Och det kan ju vara en harmlös sysselsättning, och en samtidigt en tröst, för många.