Spännande avsnitt från min kommande bok om Kafkas Amerika.

  §9.   Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda.  Detta sjunde kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!

      I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk.). Karl blir då och då ganska så illa misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Karl blir misshandlad, inte bara av Delamarche. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur Kafkas hjältar ( inte bara Karl, utan även Josef K. och lantmätare K. ) hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan, förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda. Det brister - för ett ögonblick i Pollunderkapitlet -  för Karl: ”” Jag kan ju ingenting.”, sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.” ^[1]

         Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. ( Han vantrivs inte. ). Han är där undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu … en balkong. ( Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd.). Men Karl är i denna kravlöshet fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D. samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.:

                               ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.”^[2]

          När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet.( Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka som barn blev utelåst på  – men en ”amerikansk balkong”, en annan balkong.). Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. Balkongen – den tillfälliga utanförställningen - är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Fristen, asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado.  Livet som en asyl.

        På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att här ingenting alls krävs. Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong,^[3] skimrar här förbi som en absurd vision. ( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. ^[4])

        Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet som Karl Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på framtiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i ”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden, mitt i liberalismen – som vi nyss sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser efter nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende befriad, utestängd från, en lust att se in i framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad av det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han? Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke?

      Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl – och andra kafkahjältar - betraktar allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i Amerika. Hans planläggning är kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning för romanen visar sig succesivt som obefintlig. Han tycks söka skriva som det faller honom in. Och han förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med sin roman, anser han, och den blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i historien.  Men … utgiven blir historien ändå, av Brod.

     Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning genom det absurda. Enligt dem Kierkegaardska tanken att räddningen, frälsningen, alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det/vill det. I kraft av det absurda.) ^[5]

     Karl anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-platsen för Naturteatern i Oklahoma,  som är ofantlig, nästan "skenbar" på äkta teatervis, med  … Salvador Dali-liknande ^[6]teaterpodier, med flickor, utklädda i vita klänningar till änglar,  stående på podierna, där blåsande på trumpeter.            

      Det är som det där vore en skog av podier, och en ofantlig orkester, visserligen ett provisorium till orkester, eftersom Karl blir irriterad, och lånar en trumpet i det han säger till en ”ängel" ! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne sen förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i staden Ramses.

     Karl menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det skall låta. Nu är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls om att blåsa bra…..

     Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en kapplöpningsbana med bookmakerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande med olika bakgrund o. ursprung.

                      

---

[1] A., s.72.

[2] Ib, s.192.f.

[3] På balkar. ( Namnet ”balkong”s etymologiska grund. )

[4] Beisnner, 1958, ss.13f.

[5] Likt Tertullianus, av S.K. mycket uppskattad kyrkofader.

[6]  el. Gordon Craig. -  Jfr. Ekbom, s. 107.

Den gamla trädgården - Omslagsfoto: jag själv som indian 1948.

Jag som indian, färdandes på en bräda som ligger på gräsmattan. Utanför staketet är ängen. Med kon Bläsa.

Den gamla trädgården. Caput 3.

Vad minns jag idag av denna långsmala trädgård, detta stycke land som vi ägde? Det mest troliga är, att jag finner början på detta minnesäventyr i någon skenbart obetydlig detalj, och att denna dyker upp om jag nu inte alls letar efter den. Varför minns jag inte om vi hade telefon? Jag behöver troligen bara resa mig och gå i Anden omkring i huset, och så stöter jag på den. I själva verket är detta hela projekt livsviktigt. Vem kan leva utan Mening? Och meningen med Kopparbo har ju hitintills inte existerat! Hur kan det komma sig? Det är ju en skymf, en oanständighet. Om man nu kunde undanröja denna slöja av Omedvetenhet, av förstockad Dumhet, som döljer Meningen kring detta lilla landskap, lantställe, så kan det innebära skillnaden mellan att tyvärr icke alls ha levt å ena sidan, och å andra sidan: hurra, att ha levt ett rikt och fullt liv. Så står nu här min själ på spel. Om jag inte finner meningen med Kopparbo, så är allt förlorat. Om jag finner den, så är allt vunnet! Om jag både finner meningen och inte finner den, så är allt tragiskt. Som någon av våra västerländska filosofer en gång formulerat frågan, som än idag hänger i luften med sin aristokratiska och trotsiga förtvivlan:”Vad är ett liv, levt omedvetet, alls värt?”. Som om nu Dåren inte alls skulle levt, medan Diktaren, och den genomreflekterade kan gå fram på en högre nivå, en nivå som är den enda verkliga. De etiskt problematiska i att hänföra det Levande enbart till det Insett Meningsfulla står klart för var och en. Vi är inte utan insikt om att varje Diktares insikt och föreställning kan vara präglad av Dårskap, av Vanföreställning, och av Dumhet, medan varje Omedvetenhet hos en riktigt solid Dåre å andra sidan kan framstå – ur Evighetens synvinkel – som den mest sublima Vishet, och att den fullständigt dåraktiga och omedvetna människan faktiskt kan leva ett liv, som kan befinna sig såsom en integrerad del i en Medvetenhet, som befinner sig på ett helt okänt evigt saligt plan. En egenartad Dåre kan finna Mening i det Meningslösa och det Absurda, varav intetdera kan beskrivas, en mening som del av det kompletta Livet, och det kan vara perfekt, och allt en Dåre erfar kan mycket väl komma att för evigt bevaras nära Världsandens hjärta. Sådant har ingen av oss en aning om. Om det nu inte bara var för den lilla detaljen att det numera inte anses som helt visst att det finns dårar och visa. Det enda som finns är vi. Vi vet emellertid inte heller vad som lurar bakom varje meningsskapande åtgärd, bakom insikten om något Meningsfullt. Det kan stå varje upptäckande Diktare dyrt att stolt framkasta en Mening, och deklarera ett Liv såsom levt, då det bakom en sådan mening och en sådan deklaration kan öppna sig en avgrund i vilken det mest groteska eller absurda kan uppenbaras, för att inte tala om det, som varje tänkande människa fruktar allra mest: att hennes sökande, hennes reflexion och hennes kreativa tänkande skall öppna upp ett gigantiskt fält av Total Intighet. Vi vet inte heller detta.

Nu har vi alltså mer perspektiv på vårt åtagande. Vi kan fortfarande välja att lämna och inte mer beträda Ihågkomstens trädgård för risken att där finna … komplett Intighet, eller vi kan beträda dess mark med den dygd som benämns … mänsklig Tillförsikt.

Vad är då problemet? Vad är det jag menar? Jo: är det någon mening med att försöka minnas ( fel och rätt ) denna gamla trädgård ( med dess hus)?

Helt visst är minnet av Kopparbo – lantstället – den kod som kan förklara mitt liv. Mitt livs enigmakod. Minnet behöver inte göra något annat än att just koncentrera sig på detta, att skapa och använda sig såsom kod. För övrigt kan det lika gärna dunsta. Vad är minne utan översättningsfunktion? Jag vill enbart ha en förklaring! Helst en bra sådan. En bra förklaring bör innehålla åtminstone någon sanning. Den bör åtminstone innehålla nån slags sanning i överförd betydelse. Bör hänga ihop med mig. Få mig att andas lättare. Giv hit koden!

Den gamla trädgården. ---- Kapitel 2.

Vi köpte detta sommarhus. Vi fyra rantade hur som helst en vårdag 1948 i sällskap med husets ägare, eller mäklaren ( jag minns inte, - jag var alltså 4 år och två månader ) nerför en slänt ifrån det gamla paret Lindaus lilla bondgård ner till den lilla dalen, som skulle visa sig vara ett ”åskhål” av värsta slag, och hittade det raraste lilla vita hus man kan tänka sig. Vi lämnade bilen, en Austin A40 uppe vid Lindaus. Tomten låg alltså i en skogkant, med barrskogen, som gränsade till Härskogen, och som låg i Härryda kommun, norr om. Det var en avlång tomt, en remsa. Söder om låg ett stort vävt sädesfält som ibland betades av de nämnda korna, medan dessa levde. Huset var en liten låg långsträckt byggnad som gick från söder till norr. Södergaveln var högst och pryddes av en obruten rad av enkelglasade låga verandafönster, som alla satt mycket högt och gick att ställa upp med haspar för att låta humlor och annat flyga ut och in vid tjänligt väder. Sen sluttade det platta taket åt norr, så att det murriga dåligt upplysta köket som befann sig i denna norra ända, bortom skorstensstocken, var så lågt i tak att man absolut inte borde mäta mer än 180 cm i strumplästen för att kunna stå rak där. Den flacka lutningen på taket syntes ha som idé, då hela huset var omgärdat med hängrännor, att samla in allt regnvatten, och under den nordvästra, lägsta, gaveln befann sig i konsekvens med denna tankegång ett för detta ändamål ett gigantiskt träfat, ihophållet av två järnringar, en tunna som nästan blockerade vägen för oss pojkars kringspringning av huset, där en hängränna lät allt vatten rinna ner, och det var sällan denna tunna var tom, ja, jag minns aldrig annat, än att där fanns regnvatten, och att detta också användes till matlagning, och att det var av en mjuk och behaglig sort, som regnvatten är i inlandet. I tunnan sam ofta långbenta spindlar omkring.

Pappa var inte särskilt praktiskt lagd. Han var otålig. Han hade först tänkt bygga ett hus själv på en bit mark i närheten, och vi spankulerade mycket omkring, försedda med en enda styck ljusgrön termos, muggar och en korg med kanelbullar, på myrliknande områden eller i ren skogsmark och planerade att bygga huset, än här, än där. Men så nyktrade nu denne man – som till yrket var sjöman - till och gick på en annons i GP och köpte vårt lilla hus för 10000 riksdaler, idel lånade pengar.

Vistelsen på landet, som vi nu alla erbjöds på somrarna är nu inramningen för denna berättelse, som egentligen handlar om just ramen. Trädgården, huset och denna mjukt böljande gröna lilla dal var alltså infattningen för mina upplevelser av jorden, himlen, naturen, djuren, människorna och det fria livet, helt skilt ifrån det begränsande stadslivet, där utformningen av själen aldrig kunde ske, annat än i plågsamma återblickar på händelser som var påtvingade av det sociala livet inom den lilla medelklassfären och släkten, händelser som var i mycket förknippade med etikett, sociala regler, lärande och ett dygdigt och tystlåtet väntande på bättre tider och relaterade till den tysta instängdheten i den lilla stadslägenheten, där det mest spännande under dagen oftast var fiskhamnsrapporten på radio.

Det som själen nu erbjöds på detta sätt mitt i naturen, på landet i Härryda i Västergötland, om än med det lilla taffliga huset som nattlogi mitt uti, var för mig som en hand som först hållit en fjäril som nu i och med den årliga sejouren här öppnats för att släppa själsflygfäet fritt.

Klädd i kortbyxor, utan skor och med en mångfärgad indianbuske på huvudet sprang jag nu längs den med små runda stenar, stenar som syntes hämtade från en strand långt borta, belagda långa gången mot den i västligaste hörnet av trädgården belägna flaggstången invid jordgubbslandet, vände där och rusade sen tillbaka mot huset, tog av och rundade det i norr, vid den där vattentunnan, för att rusa in under de skuggiga träden på östsidan, där vedboden, uthusen och dasset låg, men där det också fanns en lågt och nästan sankt belägen syrenberså i vilken myggor och trollsländor tycktes dansa en evighetsdans, så ymnigt och i en sådan fukt och ett sådant halvmörker, att alla som bekantade sig med denna berså snart insåg, att den var det enda helt onyttiga och malplacerade i trädgårdens konstruktion, och kunde ses som ett slags motvikt till dess övriga tankemässiga förträfflighet. Bersån var just likt en sjuklighetens, sorgens och vemodets och alla misslyckandens boning, dit man över huvud taget aldrig frivilligt ställde sin kosa, om inte en torr östlig värmebölja dragit in över dalen, vilket ju för all del hände då och då, eller man av misstag sparkat in en fotboll där, eller ville undkomma någon mycket ilsken förföljare, såsom en geting eller så. Något mer osunt än bersån, som alltid, även i värmeböljor, var kall, fanns väl inte i hela nejden.

Viktigt för den fullkomnade ”känslan” av perfekthet var, att trädgården hade staket. Säkerligen hade dessa tillkommit, då kor, som nämnts, gick utanför, men det gav också en allmän trygghet och en glad intimitet. Utanför vajade vissa år meterhög säd. Staketen var låga och bestod av impregnerat enkelt virke, ungefär 7 x 7 cm, och var av ytterst vinglig konstruktion. Ändå kunde man stå vid grindstolpen, och mycket lätt hänga på den och skåda ut över ängen, ner över ån, mot en serie buskage som dolde de ängar som vette ner mot stora vägen och järnvägen, där ett litet väntkiosk optimistiskt vände sin öppning i rät vinkel mot bansträckningen. Järnvägen befann sig just så långt borta från vårt lilla hus, att man inte hörde de rasslande tågen. Kanske ett signaltjut då och då. Dessa tågsätt, bestående av lok med tre gröna, eller gula, passagerarvagnar gick mellan Göteborg och Borås, och de flesta stannade vid småstationer som Snåkered ( underbara namn ) och Kopparbo ( analogt med det namn det diminutiva huset fått av den fintlige Claesson ) på väg mot Hindås och Borås ( för att där fortsätta – främst österut ). Vagnarna var utrustade med ordentliga plakat: Hindås.

Här vid grinden till trädgården, som hade en del träd av olika slag, vilket jag återkommer till, stod jag nu i min indolens och väntade på folk. ( Apropos träd och natur, så vill jag understryka att jag aldrig i hela mitt liv haft något intresse för naturen som natur, men enbart som miljö. Här kommer alltså inget av värde att meddelas den som till äventyrs är intresserad av odling och kvalitén och utseenden på olika slags sorters blommor, träd eller grönsaker.) . Och snart nog kom grannarna gåendes. Dessa hade ingen bil, men de kom alltid med tåget och vandrade sen till sitt husbygge som låg 100 meter öster om vår trädgård, bärande på enorma lass med madrasser, trunkar, och stora, ja gigantiska påsar och väskor i olika format fullproppade med hälsosam mat, utsäde, byggnadsmaterial och kläder.

Lika gammal och traditionsrik och sorgligt mystisk som Ihågkomstens trädgård ( min egen trädgård, alltså ) tycktes, lika nymodigt var nu Larssons, som de hette, bygge och trädgård. Pojken i familjen, Hans, visade mig omkring bland sandhögar,brädhögar, färgpytsar, cementsäckar och släggor och andra verktyg samt omkullvälta spikkartonger. Man hade just fått till första våningen, klädd med vertikalt stående läkt, och var åstad med andra – ty rejält och solitt och stort skulle det bli. Larssons var arbetarmänniskor, arbetarklass, och det mest notabla med dessa människor var deras enkla sätt och framför allt deras renlighet. Alltid tvättade de sig riktigt rejält i en stora zinkbalja, som stod i gräset utanför huset, och jag såg nästan aldrig Hans utan torkade tvålrester i öronen, vilket vittnade om ett hälsosamt liv.

Själv tvättade jag mig aldrig, och har aldrig tyckt om vatten. Jag har tur i det jag – i likhet med Humphrey Bogart, aldrig svettas ymnigt. Vi, Hans och jag, var jämngamla och var redan de första dagarna på olika ställen i de vildvuxna skogspartierna ikring våra hus – tomterna gränsade till varann på tjugofem meter när - för att där bygga kojor och lika indian. Senare skulle vi bygga ett litet fort uppe på en bergsplatå, med pallisad runt om. Vi högg för det vilda med våra små handyxor, pålade och snodde med vidjor och snören runt pålarna. Vi sprang på gamla barr dagarna i ända och var alltid rispiga på benen och armarna efter slanor och kvistar. På somrarna var alltid benen fulla med sårskorpor, som kvällarna gick åt att peta på. Till dessa skogsupplevelser, och hur de kan utnyttjas av Anden, och blandas ihop med läsningen av serietidningar och deckare, skall vi också återkomma. Ty detaljerna är i sig ingenting, men sammanblandning är det.

Presens: Jag står ofta där vid grinden och väntar på något. För tillfället är Göran någon annan stans, kanske i affären nere vid järnvägen för att handla varor. Jag står ensam och blickar ut över sädesfältet, och det är i slutet av juni. Den gröna robusta cykeln ( som jag senare, ömhjärtat skulle ge bort till en medellös pojke, ty såna fanns på den tiden ) ligger slängd på gräsmattan, och i flaggstången viftar lojt en smal svensk vimpel mot bakgrund av en klarblå himmel. Detta hissande av vimpeln och flaggan var viktigt, men varför begrep jag inte. Det skedde alltid muntert. Man fick inte var sur när man hissade flaggan. Nej, hissandet av flaggan var det enda symboliska som skedde i min barndom. Så långt jag fattat det. Men symbol för vad? Nå, vad jag som fyraåring inte begrep var ju, att det bara var tre år sen världshistoriens största krig tagit slut, och att min far riskerat livet som sjökapten i detta krig i ständiga konvojer på Nordsjön.

Svalorna flyger högt, och landskapet är tyst, så när som på ljud från ett svagt ljud från insekter och vinden bland säden. Kanske är en radio på någonstans. Men radiosändningar är sparsamma. Musiken som finns är någon timme musik klockan fem varje dag. Tablån står i GP. GP kommer i lådan uppe vid vägen var morgon, vid Lindaus. Dit kommer också, i en låda intill, färsk mjölk, var dag.

Jag spanar vid grindstolpen. Jag håller faktiskt utkik. Min tanke är stöpt i en särskild idévärld, som är inramad av längtan efter ljus och lust, präglad av en osäker förundran och ett hopp om att någon, OKLART VEM, skall, likt ett under, komma och ge mig vad jag längtar efter, ja mer än det. Att någon skall komma och öppna en värld, i vilken jag inte bara får allt ljuvligt, men en värld, som även kommer med kunskaper och förmågor åt mig, med vilka jag kan ta för mig av allt detta som erbjuds och som jag nu inte kan ta till mig. Genesen till detta min Andes tillstånd har nu, troligen (vet ej ), kommit ur bristande konstakt med modern samt diverse drömska uttalanden från henne, samt ur de få böcker hon och hans Morfar köpt åt honom. Detta bibliotek är i sin begränsning och sin struktur av ett rent infernaliskt slag. Detta förhållande vet inte Jag om. Jag reflekterar inte över barnbokens nytta och onytta. Min Ande befinner sig mitt i den idévärld dessa böcker skapat, och denna värld erbjuder inga möjligheter till att se kritiskt, ironiskt eller spotskt på densamma. För att sammanfatta så står jag bakom Jag, som är en liten femåring som tidigt är indoktrinerad med romantiskt skräp, likt H.C. Andersens sagor och Tomtebobarnen, och Sagan om den förtrollade hatten. Jag står och väntar på en prinsessa. Jag har ingen aning om Nalle Puhs värld, t.ex., där det erbjuds en serie olika perspektiv till att se på tillvaron, - nej, nej, min Moder har synts denna värld alldeles för oredig, och hon kommer aldrig att presentera för mig någonting som är av annan konstruktion än den av ett ouppnåeligt suktande efter en eterisk skönhet, efter något som inte finns. Inte något praktiskt och verklighetsnära som Nalle Puh. Sånt tarvligt socialt skit.

Livets mål - så tycks Modern faktiskt mena -, det är att leende spana efter och vänta på något som aldrig kommer. Efter man har sysslat med detta hela livet skall man så dö, begråten av människor av samma sort, och summan av världen är just ett sådant liv och en sådan gråt. I kontrast mot detta föregivet vettiga liv, enligt Moderns tysta implikation, står de åpna och tarvliga människor, som, runtom de ädla människorna av ”vårt slag”, stångas och kämpar och sliter och drar, för att uppnå konkret värdslig framgång och skaffa sig rikedom, lycka och berömmelse. Dessa lyckade människor är klart lägre stående, enligt min Mors tysta budskap, och de bör uppfattas med tyst förakt och behandlas med diskret vänlighet. Nu är det mycket möjligt att Mamma , med hennes förutsättningar, aldrig varit riktigt medveten om sitt budskap, och att hon inte alls för sitt liv skulle hålla med om, att det var så hon menade, men det är ju hur som helst inte det, som räknas. Vad som räknas är den faktiska ”output” som hennes samtliga handlingar och yttranden och det Underförstådda skapade hos en pojke som Jag, med just de förutsättningar som denne pojke hade och de han saknade. Vilket ju är vad allt detta handlar om. Tillsammans med frågan om huruvida vi alls hade telefon eller inte.

Ty det är givetvis väsentligt, om vi hade telefon. Mycket kan förstås, om vi inte hade telefon. Om vi däremot hade telefon, så kan ingenting förstås. Eller mycket litet.

Släktforskningens djupaste mening och innebörd

Jag lyssnar på ett program i P! om släktforskning. Det tar mig en stund att begripa meningen med det hela. Slutligen går det dock upp för mig att den stora tjusningen med släktforskningen är att man kan hitta anfäder bakåt i tiden som är exakt lika ointressanta som man själv är. Och det kan ju vara en harmlös sysselsättning, och en samtidigt en tröst, för många.