Summa sidvisningar

fredag 10 mars 2017

Den gamla trädgården. Caput 3.



Vad minns jag idag av denna långsmala trädgård, detta stycke land som vi ägde? Det mest troliga är, att jag finner början på detta minnesäventyr i någon skenbart obetydlig detalj, och att denna dyker upp om jag nu inte alls letar efter den. Varför minns jag inte om vi hade telefon? Jag behöver troligen bara resa mig och gå i Anden omkring i huset, och så stöter jag på den. I själva verket är detta hela projekt livsviktigt. Vem kan leva utan Mening? Och meningen med Kopparbo har ju hitintills inte existerat! Hur kan det komma sig? Det är ju en skymf, en oanständighet. Om man nu kunde undanröja denna slöja av Omedvetenhet, av förstockad Dumhet, som döljer Meningen kring detta lilla landskap, lantställe, så kan det innebära skillnaden mellan att tyvärr icke alls ha levt å ena sidan, och å andra sidan: hurra, att ha levt ett rikt och fullt liv. Så står nu här min själ på spel. Om jag inte finner meningen med Kopparbo, så är allt förlorat. Om jag finner den, så är allt vunnet! Om jag både finner meningen och inte finner den, så är allt tragiskt. Som någon av våra västerländska filosofer en gång formulerat frågan, som än idag hänger i luften med sin aristokratiska och trotsiga förtvivlan:”Vad är ett liv, levt omedvetet, alls värt?”. Som om nu Dåren inte alls skulle levt, medan Diktaren, och den genomreflekterade kan gå fram på en högre nivå, en nivå som är den enda verkliga. De etiskt problematiska i att hänföra det Levande enbart till det Insett Meningsfulla står klart för var och en. Vi är inte utan insikt om att varje Diktares insikt och föreställning kan vara präglad av Dårskap, av Vanföreställning, och av Dumhet, medan varje Omedvetenhet hos en riktigt solid Dåre å andra sidan kan framstå – ur Evighetens synvinkel – som den mest sublima Vishet, och att den fullständigt dåraktiga och omedvetna människan faktiskt kan leva ett liv, som kan befinna sig såsom en integrerad del i en Medvetenhet, som befinner sig på ett helt okänt evigt saligt plan. En egenartad Dåre kan finna Mening i det Meningslösa och det Absurda, varav intetdera kan beskrivas, en mening som del av det kompletta Livet, och det kan vara perfekt, och allt en Dåre erfar kan mycket väl komma att för evigt bevaras nära Världsandens hjärta. Sådant har ingen av oss en aning om. Om det nu inte bara var för den lilla detaljen att det numera inte anses som helt visst att det finns dårar och visa. Det enda som finns är vi. Vi vet emellertid inte heller vad som lurar bakom varje meningsskapande åtgärd, bakom insikten om något Meningsfullt. Det kan stå varje upptäckande Diktare dyrt att stolt framkasta en Mening, och deklarera ett Liv såsom levt, då det bakom en sådan mening och en sådan deklaration kan öppna sig en avgrund i vilken det mest groteska eller absurda kan uppenbaras, för att inte tala om det, som varje tänkande människa fruktar allra mest: att hennes sökande, hennes reflexion och hennes kreativa tänkande skall öppna upp ett gigantiskt fält av Total Intighet. Vi vet inte heller detta.

Nu har vi alltså mer perspektiv på vårt åtagande. Vi kan fortfarande välja att lämna och inte mer beträda Ihågkomstens trädgård för risken att där finna … komplett Intighet, eller vi kan beträda dess mark med den dygd som benämns … mänsklig Tillförsikt.

Vad är då problemet? Vad är det jag menar? Jo: är det någon mening med att försöka minnas ( fel och rätt ) denna gamla trädgård ( med dess hus)?

Helt visst är minnet av Kopparbo – lantstället – den kod som kan förklara mitt liv. Mitt livs enigmakod. Minnet behöver inte göra något annat än att just koncentrera sig på detta, att skapa och använda sig såsom kod. För övrigt kan det lika gärna dunsta. Vad är minne utan översättningsfunktion? Jag vill enbart ha en förklaring! Helst en bra sådan. En bra förklaring bör innehålla åtminstone någon sanning. Den bör åtminstone innehålla nån slags sanning i överförd betydelse. Bör hänga ihop med mig. Få mig att andas lättare. Giv hit koden!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar