Kierkegaard i ett nötskal

 

Efter romantiken skapar ju Kierkegaard existensfilosofin ( efter att ha misslyckats med att skriva en roman – Kierkegaard saknade förmåga att litterärt i berättande fiktion gestalta personer och miljöer ), med dess särpräglade Jag, och denna rörelse ger en effekt i samtidsmyten, som dock inte tar fart förrän med Nietzsche, Sartre, Heidegger och Kafka.

 

Existentialismen är en protest.

Den är så att säga en protest mot ensamheten. Och i denna protest finner människan att hon i sin protest mot ensmaheten måste bejaka denna.

Sören Kierkegaard var en rik och bortskämd slyngel, som växte upp med en osedvanlig begåvning, men samtiigt fannatt han led av ett missförhållande mellan själ och kropp, som han sa. En slags impotens. Berövad en stpor del av livet, som han tyckte, såg han sig om i dåtidens lärda värld och sökte sig en plats.

Genuint ointresserad av all slags exakt vetenskap, som inte tillfredställde hans behov av att få föra vidlyftiga resoneamgn om allt på himmelen och jorden, och uppfostrad i en vanvettig religiositet – som i mycket präglade det danska samhället på den tiden – så valde han sig en karriär som publicist snett intill samtidens filosofi.

Den stora filosofin på Kierkgaards tid var Hegels, med lite konkurrens av Schelling och de mer fantasifulla naturromantikerna.

Bland Hegels idéer dominerade utvecklingstanken, om hur världsjälen manifesterat sig i allt högre former, intill dags dato, och erkannerligen i Hegels egen filosfi. Kierkagaard var mäkta imponerad av Hegel, och vissa av dennes tankar omslöt K., och övbergav aldrig. Men i H.s filosofi var det något som var genuint fel, menader ändå K.. Ty utvecklingen var visserligen inte något att förneka, men det föreföll som att den gick av sig själv. I stora dxdrag kunde man givetvis inte tala om någon beslutsångest i världshistorien och så kom alltså den enskilda människan i H.s filosofi inte exakt till synlighet. K. menade att det inte spelade så stor rtoll att underivs männiksor om världshistorien men att det fastmer var viktigt att peka på hur det personliga beslutet alltid låg till grund för de händelser, som H. på ett så schematikst sett kartlagt. Inte att historiebeskrivningen var fel, men att den ändå var ofullständig i det att den inte behnadlade den enskilda männiksan som ju ändå var historien s minsta del.

Här kommer nu K.s bakgrund som en i religionens namn förtryckt yngling in.

Hela barndomen hade K. varit under inflytande av en far, som omfattat den zenzendorffska läran.Denna hade sedan 1740-talet varit kungarnas religion i Danmark, och så var det inte egenartat att pappa K. – som den uppåtsträvare denne var – hade omfamnat denna pietism. Ty det var en piutism. Man dykrade Jesu sår. Det var en s.k. ”blodsteologi”. I det enorma författarskap som K. senare skulle komma att utveckla, finns det nu väldigt lite blod. Mer finns det abstraktioner, tecken och dialektik. K. hade troligen blivit så skrämd av allt tal om Jesu sår, och handen i såret, att han helt enkelt avskydde den mer påtagliga delen av lidandeshistorien. Och kanske hela.

Istället insåg nu K. att en öppning för honom var att kritisera sin samtids kristendom, i dess brist på allvar. Den var i stroa delar hänryckt. Visst. Men man hade inget allvar. Det fanns ingen grund.

K. konsentrarade sig då på beslutets ögonblick, på den ångest som förgick beslutet, och på den förtvivlan som hotade kring brist på allvar och brist på beslut, och brist på själ och ande.

Ty denna nisch var ju helt öppen, eftersom den hos Hegel mer springs förbi, som om Hegel sett ett spöke.

Hegel kan inte tänka sig att fördjupa sig i andelöshetens och den personliga Intighetens problematik. Han konstaterar visserligen att den finns, och skriker ut sin förfäran över denna. Men han diskuterar den inte. Han talar om männiksans för sig- och i sig-vara, och i-sig- för-sig–vara, men något mer ingående resonemang om förtvivlan finns ju inte. Kanske för att Hegel inte ville ägna sig åt helvespredikningar som den, av honom avsktdda, kyrkan i århundraden ägnat sig åt.

 

Nå, i sin livslånga reflexion över allvaret och valet och den petrsonliga sanningen kommer K. att fastna i en mängd tautologier. Vad är nu personlig sanning, för mig, om inte något jag redan har? Hur kan något vara mitt om jag inte redan har dewt? Hur kan jag förändras till något jag inte är? Och i alla dessa frågor finns ett ord,”jag”, som är själva kruxet. Alla K.s problem utmynar i frågan om det är möjligt att bli något annat, bli något bättre, att välja ett ”bättr jag”, Dessa problem brukar i allmänhet klassificeras som ”autencitetsproblemet”.

 

Detta är ett probem man inte kommer runt. Ty hela vitsen med att vara männika koncentreras ju i det att man skall kunna välja vilka handlingar man vill utföra. Vem man, i detta, vill bli.

 

Ingenting löses med en Heglesk dialektik, där inte de beslut som formar världshistorien blir synliga som individuella och som vanskliga.

 

Hegel var (r)evolutionär. Men han talar om (r) evolutionen, som alla (r)-evolutionärer, inte om (r)-evolutiuonären. Kierkegaard däremot, talar om (r)-evolutionären.

 

KIERKEGAARD INCOGNITO

                                INCOGNITO

        Kierkegaard avser, under det att han ger sina budskap, under det att han helt enkelt publicerar sig, att dölja sig själv. Han avser också på vägen – för skojs skull - att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något sånt, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål.
             Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande "at ikke vaere Menneske" - och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Han var poängterat upptagen med detta. Upptagen av detta. Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv. I enlighet med ett visst språkbruk. – Hur skulle han låta sig framstå, dold, och ändå få respekt?

                  Ett onekligen lärorikt problem.:

         Hur valde han detta att dölja sig själv mitt i det intensiva budskapet om att var och en framför allt annat måste ha mod att välja sig själv? Lärde sig S.K. något av att välja att dölja sig själv? Han valde om inte annat så att lära sig. Inte utan stor entusiasm. Vad blev det för ett val? Vad valde han bort då? ( Resten, givetvis.)

 
                S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv. Och en punkt. - I det han fann sig själv tog han illa vid sig. Han skulle aldrig glömma den Punkten. Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. ) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl vad den upplevelsen är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, - och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den för honom kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna HEMMA i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde, p.g.a. ett "missförhållande mellan kroppen och själen" – vad nu än detta var. Det spelar ingen roll vad det var, ty han själv var i alla fall säker på att det hindrade liv. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo-(?)-filosofen. Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!) Ja, varför inte. Den kloke Michael. Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! Han valde att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty:
                Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld.

       Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest.

    "/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes for."

        Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K..
                 Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid det tidiga inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietistiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta "jag" sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. Han säger "det samma om det samma" precis som förebilden Sokrates. - S.K. skapar ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik.

      Sedan, när han snart – under en serie kriser - upptäcker att han inte kan leva, så är det det jaget han väljer att dölja. Och så är det det han visar. Detta förkrisjag är hans mytologi. Han har VARIT religiös. Så är religionen en del av mytologin. Men nu – i författarskapet, är det att han enbart är inkognito. Och det är hans ämne. Detta Att.

         Det är bland annat därför han blir så uppbragt när Goldschmidts Corsaren publicerar karikatyrerna av honom. Media krossar Kierkegaard. Han, Danmarks mest begåvade människa, har inget försvar mot karikatyrer. Allt annat går att försvara sig mot.

       Det var det enda han inte räknat med. Att någon skulle visa honom, ( "Det som kan visas kan inte sägas." Wittgenstein.) genom att rita en figur.

------------------------

Kaj Genell 2017                   

Kierkegaard och ensamheten

        ”Djupt inom varje mänsklig varelse lever ändå alltid ångesten över möjligheten att vara ensam i världen, glömd av Gud, förbisedd av miljoner och åter miljoner i detta enorma hushåll. Man håller ångesten på avstånd genom att träffa släkt och vänner, men ångesten är ändå där, och man vågar inte tänka sig hur man skulle känna sig om allt detta togs ifrån en.”

                                                       ( S.Kierkegaard, PAP.VIII A 363.)