KRIS I COLUMBUSBURG

 

KRIS I COLUMBUSBURG

Kaj Bernh. Genell

En sciencefictionberättelse.

2022.

 

KRIS I COLUMBUSBURG

===========

Del I.

TYSTSPEL OCH RUTIGA NAGLAR

===========

Kaj Bernh. Genell 2022

  

”Mekaniska

 lösningar är bra,

ty de är åtminstone inte

förhastade. Maskiner

kan hur som helst

inte under några

 omständigheter

ha bråttom,

inte ens särskilt

bråttom.”

 

Prof. Oljeschin,

 Columbusburgs Univ.

 

 

   

Personerna:

 

Gregorian Retorius (berättare)

Evangelica Retorius

David Tambien

Brenda Rubin

Turf Tambien

Bibba (katt)

Luns (katt)

Pres. Léon Borderport

Tuan Trendelen

Ginger Teddy

Mr. Didion

Marie Pitowski-Prosch

Anthony Dilham

Nils ”Le Nils” Nilsson

Rob Stivelman

Hector Orso

Porta-Grace Lyttelton

Simon

 

  

 

                                       INNEHÅLL

KAPITEL ETT.

I det filmlösa samhället på ett kattuppfödarmästarkontor i Columbusburg

KAPITEL TVÅ

Quadroler, Borderport och Brenda.

KAPITEL TRE

I Ginger Teddy´s bunker.

KAPITEL FYRA

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

KAPITEL FEM

Retroleterna och retroletismen

KAPITEL SEX

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid Snapptown

KAPITEL SJU.

Brenda och jag

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

KAPITEL NIO

Möte på svampen med Evangelica

KAPITEL TIO

Borderport och Teddy skall till allas förvåning ses i Shangri-La

 

 

 KAPITEL ETT

 

I det filmlösa samhället

under 2700-talet på ett kattuppfödar-

mästarkontor i Columbusburg

 

Det är en majtorsdag år 2781. Den tredje maj. Klockan är snart 11.00. Nu knackar det på dörren till mitt rum, där, i svalt orange lysrörssken, vid ett bord, som står på tjocka mattor, min jordiska varelse krupit ihop, med en reservoarpenna i handen, för att skriva. Jag bor i ett forskningspalats insprängt i ett berg, i underjorden, lite vid sidan av ett stort bostadskomplex, med mina katter. Jag forskar här men jag bor här också i tre rum - fönsterlöst. Det är den norra mellandörren det knackas på. Jag gissar att det är min kollega, en kattvårdare av biträdande sorten, vid namn David Tambien, kallad ”Tambien”, som vill ha en pratstund. På väggen sitter en stor plansch, föreställande Oljeschin, sittande i en gul Porsche, med Kleopassvärdet i handen. En klassisk bild. Den är målad i diskreta färger, och egentligen med för många streck. Mer än åtta skall det inte vara. Min näsklämma spelar ett litet stycke av Vivaldi. En ricercar i D-dur. Utan näsklämma vore svavelångorna outhärdligt sparpa. Som det nu är sitter stanken mer i textilierna.

Jag stirrar på min reservoarpenna, medan jag lyssnar till Tambiens andra knackning.

Att beskriva en medelklasslägenhet i Columbusburg av idag, i ett underjordiskt lägenhetskomplex av den oerhörda storlek som dessa har, och under de krigsförhållanden som råder här i Letitien, är en besvärlig uppgift. Eftersom perspektivet på saker och ting, som försiggår UNDER JORD, nödvändigtvis blir begränsat och lite närsynt, så måste man använda ganska ovanliga medel för gestaltning. Känslan av att bo så här, med identiska underjordiska lägenheter i hundratal under en, och över en, och vid alla fyra sidorna om en, det är en känsla som växer till under flera månader tills en dag, då man just bara låter axlarna sjunka ner och tänker: ”Ja, jag lever som en jordmyra.”

Att leva i en lägenhet i ett forskningscenter i Columbus är inte mycket bättre än att bo i en myrstack. Men det är ju inte sämre heller. Men ni kommer alla att förstå ju längre min beskrivning fortlöper.

Det knackar alltså. Jag går och öppnar. Där står han i dörröppningen i alla fall och hälsar med sina egenartade rituella gester, som han, David Tambien, en svart man, med rötter på Afrikas Horn, lärt av sin far. Ja, alltså, Afrikas Horn, eller vad som förr var Afrikas Horn, men som nu ligger mer där Grönland låg under den Klassiska Eran.  Tambien böjer sig ned mot golvet och släpar med vänster hands ovansida mot golvet under det han stönar genom näsan:

”God Förmiddag!”

Sen ler han, och han har ett vackert leende med pittoreskt sneda tänder. Tandställningar är inte på modet. Jag funderar på om han har en kamera i hörntanden, men slår bort tanken. Men osannolikt är det inte att han har en kamera där. Jag tror att jag har en kamera inopererad i min högra hörntand, men jag är inte säker. Man får välja sina tillfällen då man ler.

Efter en stund sitter Tambien och jag och spelar tvåmansvist vid soffbordet inunder monitorn. Det är lite fantasilöst, men varför krångla till det. Allt vi vill ha är lugn och ro.  Tambiens bror, Turf, är Retrolet och det är besvärligt att ha en avvikare, ja, nästintill terrorist, i släkten. Så jag förstår om Tambien inte vill diskutera allvarliga saker. Han har nog med sorger ändå. Retroleterna är en av de grupper som vägrar acceptera tillvaron som den är. De åker upp i ballonger över molnen för att se solen och ha festivaler däruppe i stora Zeppelinare. Jag tycker synd om Tambien, som har en sån hopplös bror. Klockan är 11.30. Om en timme är det lunch.

Utefter en långvägg i mitt arbetsrum, vars tak är tapetserat med tapeter som visar målningar av Michelangelo, står några burar, eller små rum, konsoler, där mina favoritkatter – ja, eller ”mina katter” - sover. Man får ha två stycken, om man är utbildad på dem. De är ju inga vanliga katter, men modifierade, s.k. ”Johns-katter”, ( efter en genetiker, 2344-2399 P. Johns, no relation to Captain Johns med Biggles. ) som kan tänka och prata, ser ut som apungar och är stora som lodjur ungefär, och allihop är röda i pälsen.

Själv får jag ha fler katter, eftersom katter är mitt yrke. Det är jag som modifierar dem. Jag och mina kollegor.

Längs takranden, utsirad med stuckaturer, visande medusahuvuden, hänger inramade mina diplom och även ett foto där jag får en hedersmedalj av president Borderport, för mina kattgensekvenseringar.

Plötsligt ringer de i stora Lejonklockan, som sitter i en monitor på väggen i alla rum i alla städer på norra halvklotet, i vår stat, - och det skarpa ringandet betyder ”Planetmeddelande”. President Borderport skall tala.

På monitorn på väggen visades nu en stillbild på presidentens ansikte. Alternerande bilder skulle komma, med 42 sekunders mellanrum, som vanligt. Presidenten vid skridbordet, presidenten läsande i en korgstol, presidenten samtalande med rymdpiloter, med sina barn och så vidare.

Det ringde nu en gång till, och sen – efter de vanliga fem pipen, under vilka också ljuset i taket ju blinkade i grönt, hemtrevligt, så hörde vi den vanliga sömnigt släpiga rösten från vår ledare:

”Allesamman, God Dag!”

Vi log, Tambien och jag. Mina katter sov dock och låtsades dessutom som om de inte hörde.  Alltid denna traditionella inledning. Borderport var i tanken mer originell än vad hans retorik lät påskina.

Mycket mer än ”God Dag” säger vi vanligen inte.

Jag gick till ett litet skåp i bortre delen av mitt rum, där min vilobrits också fanns, och från ett skåp tog jag fram två Coca-Cola. En gav jag till Tambien, en till mig själv.

Det var ju inte Coca-Cola egentligen, men nyttodryck. Full med provitaminer. Fast burkarna var av den klassiska designen. Det stod till och med ”Originalet”, på dem.

---------------------------

Ovanför britsen finns ett stort akvarium, som är till för att förstärka känslan av rymd i rummet.

Vissa lägenheter har två eller till och med fyra akvarier på en vägg, ganska höga, men givetvis förstås med mycket litet djup, högst 2 decimeter in i väggen. Här simmar, upplyst i olika färger guppys och svärdfiskar och neontetras, elektroniskt matade. På nätterna dras en skjutdörr för, så att man inifrån lägenheten inte ser akvariet, men kvar hos fiskarna finns lite ljus och de fortsätter sitt liv bakom en tunn zinkdörrskiva, medan människorna i lägenheten sover.

Fiskarna sprider både rymd och trivsel. De utstrålar förnöjdhet och optimism. Utan att veta särskilt mycket om det. Akvarierna är populära, och mycket få lägenheter finns i Columbusburg, där innehavaren valt att avinställera dem. Våra katter hade mycket litet intresse av fiskarna, och om en katt skulle bli fixerad av fiskarnas rörelser, så blev den svart trakasserad av andra katter.

----------------------

Vi väntade nu på att Borderport, som var en liten välansad man, med portugisiska drag, om man säger så. Några Portugiser finns ju inte längre, men vi har ändå behållit klichéerna. Nåt måste man ha, annars blir det för tråkigt.

 

Själv har jag mitt kontor i modul D33. Min modul är knuten till forskningscentret i stadsplaneringsmodulen A36 i det underjordiska Oljeschinpalatset, med diverse tubvägar och annat, men i stort sett sitter vi i våra rum och stirrar på skärmar och matar in data och analyserar data hela dagarna. Jag är disputerad och arbetar med uppfödning av katter. Ty vi har massor av katter som sällskapsdjur. Ifrån mitt laboratorium och ifrån vår kattfabrik kan jag iaktta, liksom varje annan medborgare, regeringens arbete inför framtiden. Och jag sitter ibland långt in på nätterna för att försöka förstå vad de gör, och om deras arbete alls kan rädda vår civilisation, kunna skapa nåt som liknar det som fanns förr. Alltså något av det Goda.

Vissa nätter försöker jag inte att förstå. Många människor bland oss struntar i politik.

Jag är gift, men min vackra fru Evangelica och jag har försöksseparerat. Hon bor ett stycke bort i en egen lägenhet. Hon är kompositör.

Min bror, Toby, är sjöman och han befinner sig ute på havet på ett fartyg som sköter de stora reningsverken ute till havs. Jättelika cisterner med valar och andra djur sköts också av honom. Han befinner sig ofta på sin bas, i Arktis, där man har det finaste klimatet och där man kan se åtminstone så där tio meter framför sig. Solen har ingen av oss vanliga människor sett. Men vi vet att den finns. Om man beger sig iväg på en av våra zeppelinare, eller ännu bättre, rymdfärjor kan man beskåda solen, men vare sig min fru Evangelica eller jag har rest vare sig till stratosfären eller ut i rymden. Vi har bara sett solen på stillbild på skärmen.

Nästa månad har han semester, och då skall han eventuellt hälsa på. Vi har ett spänt förhållande.

 Vissa människor har tavlor på väggarna, med solsken och stränder, och hav. Man ser sällan porträttmålningar, mer ofta aktmåleri då. Gärna med en katt vid sidan av.

Jag har aldrig sett havet. Få människor tror att det finns ngt hav kvar. Kanske är allt bara öken överallt. Eller träsk, eller värre. Men grundvatten har vi, tack och lov. Regnet strilar liksom modlöst och tungt över oss på nätterna. Vissa tycker att regn är lugnande. Katterna har lärt sig att räkna regndropparna.

-----------------------------------------------

Vår världsstad, Columbusburg, - den norra och den bästa av två …- är byggd under till stor del under jord och det som sticker upp är ett stort antal jättelika fyrkanter, enorma i storlek, samt hela skogar av stålblå rör, samt diverse automatiserade fabriker för tillverkning av maskiner och färdmedel. Dimensionerna på denna jordens norra huvudstad är för utomstående svår att förstå. Husen - de underjordiska och alltså fönsterlösa - vi talar om är kvadrater med en kvadratmils sida rymmer flera tiotusen människor vardera. Däruppe är vädret förskräckligt och man skulle, om man var dum nog att ge sig upp till ytan utan skyddskläder, inte må särskilt bra i svavelångorna. Vad skall man ute å göra? Är det inte natt, så är det ändå grått. Det är alltid moln och ångigt och rökigt. Flera skikt av moln täcker ju hela planeten. Endast vid polerna är det molnfritt då och då. Det är dit man åker på semester.

Någon särskilt stor växtlighet kan följaktligen inte ses i närheten av alla de blå rören. Rören kunde naturligtvis haft vilken annan färg som helst, eftersom alltihop är halvmörkt. Men man envetnas med att måla dem blå.. Endast några jättelika suckulenter, framtagna för att rena luft, finns runt de stora tunnelnedgångarna till komplexen. Få är också djuren. Några bältor rullar fram och åter framför de automatiska dörrarna där uppe, över alla hundratals våningsplan där vi bor. Dessa dörrar öppnas lite på glänt av bältorna själva, och då kan bältorna se vaktrobotarna och vaktrobotarna se bältorna. Bältorna är förstås viktiga för oss. Annars skulle vi ju inte ha dem. Liksom katterna. Kattfanskapen. Även om dom ju numera kan prata. Bältor kan inte prata.

Det låter dumt, men ni kommer att förstå.

------------------------------

Så trist allt är!

I mitt rum i kubmodul D 33 sitter jag - Gregorian Retorius - vid mitt skrivbord med min reservoarpenna i handen medan mina husrobotar kryllar omkring och sköter alla sina sysslor, varav den mest nödvändiga är att puffa på mig. Alla dessa puffar håller mig frisk och på gott humör. Min favoritrobot ”Aris” har behagliga händer. Jag har en spegel på mitt skrivbord. Där ser jag mig själv. Jag kunde varit vackrare. Men mina ögon verkar i alla fall nyfikna. Jag ser ut som folk gör mest.

Katterna sitter i sina moduler och stirrar. Ibland leker husrobotarna och katterna, men eftersom katterna är så intelligenta och melankoliska så biter de fyrbenta vännerna ofta sönder robotarna, vilket ju är både dyrt och trist.

Katterna KAN prata, men säger ofta mycket lite. Dom KAN läsa, men läser ofta mycket litet. Dom är intelligentare än jag. Och ändå är det så, att det är jag som har tillverkat dem. Med CRISP RCAs.

( Jag skrattar när jag skriver detta, ty så skrev ju Diderot, upplysningsmannen, att genier kunde vara. Genier var poserande, och läser mycket lite, menade Diderot, eller Rameau, i en bok. Sånt kan jag. Jag läser mycket.)

Mina katter ”Luns” och ”Bibba” är bland de sorgligaste katterna i grannskapet. Idag när de spelade schack och Luns vann så kommenterade Bibba bara med ett ”I could see that coming”.

Sen sov de båda ( snarkande, p.g.a. mutationen ) i timmar i var sin modul. Modulerna står vid monitorväggen och är som sängar med skrivbord.

----------

Jag är klädd i en enkel svart dress, jord av mossfibrer. På min rygg står i vita bokstäver i typsnittet Berel mitt personnummer:

 

274403158218

 

Eftersom jag sitter under jord, så kan jag inte se ut genom några fönster. Ett par skärmar som visar bilder från Arktis, det är allt. Ty några skogar har vi ju inte på vår planet längre. Lite isberg vid Arktis, och lite buskvegetation här och där. Annars är alltihop grus. Som en sån där gammal fotbollsplan dom hade i fattigkvarter förr i tiden. En grusplan med två mål. Såna finns inte här. Fotbollsplaner. Nej, nej. Man kan inte andas på det viset, förstår ni!

Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor - två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Dom flesta människor vill inte ha nåra barn. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.

När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina Blanca – som roterar runt jorden - som jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till Gregorian efter en känd Djembe-musiker från Mellersta Riket, ett rike som ju bevars inte finns längre eftersom något gick fel och då strålningen där fortfarande är för hög.

Vi bodde i förorten och där gick jag i skolan och lärde mig språket genom att tala och läsa. Vi har ju gott om tid att läsa nu, eftersom vi här - i motsats till gamla tider – aldrig ser på rörliga bilder annat än i rent informationssyfte. Den rörliga bilden är som bekant fördummande. Våra tänkare och vetenskapsmän har rett ut hur fördande det var för tidiga civilsationer att utsättas för all TV, film och videochat. Entydiga, vetenskapliga undersökningar pekade på att folk som såg rörlig bild levde ett liv utan fantasi. Vem vill leva utan fantasi. Så nu görs ingen film och sänds inga tv-program med rörlig bild. Vad som inte kan sägas med ord, och med stillbilder, det är inte värt att veta. Så har ju vårt estetiska sinne vuxit exponentiellt under de senaste århundradena, och illusionen om att det kunde finnas något som kunde kallas ”Skönhet” eller ”Mening” i film, den illusionen försvann också, och så blev det underground och ute med att se film. Endast Retroleterna fortsätter att se film. När vi andra umgås i de underjordiska landskapen, promenerar, leker med katterna och har fester där, så sitter Retroleterna i sina bergrum, närmare pulpan, i hettan, och ser gamla klassiker som The Outlaw och Prison Break eller är uppe i sina zeppelinare.

Det där med filmen började egentligen kring 1912 redan, när en vän till Otto Gross, som var kollega med Sigmund Freud, satt på bio i Prag och bad biografmaskinisten, i ett i ett, att stanna filmen, för att ”den bilden och den bilden och DEN”, var ju så vackra.

 

Rörlig bild bidrog till att man inte längre tänkte på miljöförstöringen och man märkte knappt hur himlen förmörkades av svavelångor, eftersom man var så upptagen av att se på oändliga tv-serier med ansiktsopererade ungdomar.

När alla så, inte bara de lärda, utan även ungdomarna, kastade alla skärmar så blev samhället betydligt mer en oas av andlig hälsa. Befrielsen från skärmarna, som var som en psykisk parallell till att bli fri från oljeberoendet, var givetvis bara en del i det hela. Det övriga var Le Nils idéer om oscillationens poesi och poesins oscillering och svävningens yttersta mening, om det omedvetnas samtal med sig självt, om tydarens och drömmarens betydelse samt hans lära om prosadiktningen som livets mening bar allt sedan dess upp hela vår civilisation.

De skärmar som vi nu har i varje rum i hela Norra Riket visar bar stillbilder. Bilderna byts av tradition var 42ndra sekund.

Så fick alla barn tidigt lära sig kommunikationens konst. Vi lärde oss att allting i världen var kommunikation, även vårt inre. Det viktigaste man kunde lära sig var att kommunicera med sig själv. Med detta kunde man dock i inget fall börja. All början var att leka med andra, dra i deras armar och ben och kasta boll med dem. Vi lärde oss allihop att rita. De bästa lärarna är vad vi kallar ”asiater”. De härstammar från det klassiska Asien.

De enda bilderna i vår kultur som vi bryr oss om är teckningar och målningar som är gjorda ur minnet och gjorda med penna eller tunn pensel. De bilder som inte bär spår av en handrörelse anses i vår värld fullständigt meningslösa. Således bryr vi oss inte om fotografier eller bilder gjorda i datorer. Ja, vissa foton går an. Om de inte är pretentiösa. Sådana har ingen själ och kan därför ses som bortkastad tid att göra och/eller titta på.

 

Vi är väldigt stolta över att ha nått en så hög kulturell nivå. Nästan all sport är förbjuden. Den slösar på syret, och gör folk dumma i huvudet. Men redan Churchill, under den klassiska eran, avskydde ju sport. Kattodling är däremot uppmuntrat. Samt musik, humor, litteratur, drömtydning och samtal. Det viktigaste ämnet i skolan, och på universitet är litteratur. Här står då vissa författare som Burowestrus högt. Vi lär oss alla att läsa Burowestrus från 10 års ålder. Senare genier vi ofta läste är Benson, Klick, Promenororsky och Kalalikicus. Historier av Promenororsky var de bästa. De hade den egenheten att de alltid rann ut i sanden. Kalalilicus´ bästa heter Damen som…. Den är otroligt bra. Jag gråter när jag läser den. Somliga har lärt den utantill.

Burowestrus´ prosa är ju sanslöst bra, med sin fiskbensstil. Alla meningar är som fiskben eller som bumeranger: de börjar på ett sätt, men sen viker de av, och allting byter karaktär i eftersatsen, och detta skapar en sådan njutning att man vill pissa på sig. Vi tycker att litteratur skall vara sådan: så vacker som det bara går!

Burowestrus är bara allra bäst! Debatter förs i vissa fora om Burowestrus var man eller kvinna. Ingen vet. Man vet inte ens om hon lever.

                  ;)

Att hon ännu inte fått Nobelpriset tycker jag är skräp.

Som ni märker är jag inte pretentiös, men rak och ärlig. Tambien har vissa pretentiösa drag. Men det kan ha att göra med olyckan med att ha en sån bror som han har.

Somliga säger att vi har en melankolisk civilisation. Andra menar att den är estetisk. Sen finns det de som anser att det skulle krävas ett under för att vi skulle kunna säga att vi hade nån civilisation alls.

Är uthållighet och tålamod samma sak? Kan vara, beslutar jag mig för.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

LETITIEN OCH RETROLETERNA.

        

       LETITIEN OCH RETROLETERNA.

                           KAPITEL ETT.

                 Kris i Columbusburg.

            Under den oroliga tid man, mitt under det pågående ovädret, underhandlade med quadrol-männen, så hade man från vår sida samtidigt sänt vissa av våra mest rutinerade insatsenheter för att söka förstöra deras lager av huvuden. I och med den oväntade stormen, och utvecklingen av densamma, som splittrade hela nestorsbollssystemet - Nestorian Defense System – NDS -, kunde emellertid quadroles passa på att avvärja denna attack, och de syntes i samma ögonblick ha bestämt sig för att nu fick det vara nog: de tänkte utrota oss till sista man! Och helt ta över. Detta var deras stora chans. Man tog sig nämligen från deras sida nu för att styra alla de lössläppta trillionernas kvadriljoner av nestorsbollar till öde platser och därmed beröva planeten dess hela skydd. Quadrolfolket behövde inte skyddet så väl som vi gjorde det och deras löjliga radiokanaler var helt uppfyllda av kamp- och segersånger, vars huvudsakliga innehåll var trumvirvlar.

           Denna dag, då vi i Oljeschinpalatset väntade på besked från fienden, erkände vi offentligt vår lumpna attack. Sen stod vi i grupper och tittade ut genom de höga fönstren i Demokratipalatset medan luften utanför virvlade förbi i grönröda schok av dimma, tillsammans med alla rensningsnestorerna, de små bollar som vi kallade nestorsbollar, som skulle hålla luften ren.  

           Statyn utanför vår sedan länge illa tilltygade byggnad, den underbara femmeters bauxitskupturen av Oljeschin själv, hade nu sedan invasionen från rymden och i och med de från söder inkommande quadrolernas oupphörliga anfall fått en spricka i fundamentet och lutade betänkligt. Armen med kleopasrastret var nästan av. Oljeschins  lustiga led-ögon lyste i halvmörkret. Oljeschin var, som bekant den som upptäckt den nya humorn, och genom det räddat hela vår galax en gång.

           Själv stod jag denna eftermiddag under jordåret 2781 tillsammans med de övriga ministrarna, ett dussintal var dom, vilka alla var iklädda sina vita dräkter. Vi övriga högt anställda hade gröna eller blå, med ett orangelysande emblem, föreställande en sovande svala, och vi drack kaffe spetsat med vitt vin i det fordomdags så eleganta presidentsamtalsrummet i stora palatset i Colombusburg. En tekniker från olje- och gasministeriet hade just förklarat för oss hur illa det var ställt med nestorsbollarna, som i allt mindre mängder här svepte förbi våra stora sexkantiga utsiktsfönster. Det var visserligen trevligt förstunden, men vi kände alla till de långtgående konsekvenserna. Centrala datorministeriet sände oupphörligen mycket oroande rapporter in i våra hörsnäckor om bollarnas egenartade förehavanden, hur de i bergstrakterna till och med ändrade färg och sakta började borra sig in i klippan.

           Antina, min älskarinna och vän, som för övrigt var professor i intergalaktisk induktionsmusik, strök med handen över min axel.

            Informationsministeriets akutavdelning, som var extraförstärkt med humorister från femte raket-sektionen sände just då ut en notis om skidåkningstävlingen på Rymdstation 15. Denna hade fått avbrytas på grund av att man blivit oense om priset, eftersom man nu hört om nestorsbollshaveriet så ville nu ingen av deltagaran i slopestyle längre återvända till jorden, och till vårt rike, Letitien, vilket var förstapriset, och man hälsade oss i Columbusburg att alla tyckte att de hade det bra som de hade det, bortsett från priset.

      Eftersom vi inte visste om detta var ett skämt eller inte så koncentrerade vi oss nu på vår obekväma situation, som tycktes arta sig så dåligt att nu hela planeten var i fara.

      Våra tre ordförande steg upp, via de vanliga förflyttningssvävningarna, till podiet, varifrån en direktsändning nådde alla som önskade se på och höra, och man tog alltså åter upp läget med quadrolerna, samt med rapporterna om Brandenburggruppen, som nu via sitt tunnelsamhälle sökte blockera oss från bland annat tillgången till vatten.

            Salen vidgades nu genom vägg- och takförflyttning, och deltagarantalet mångdubblades, nästan som genom ett trollslag. Men vi var ju alla vana vid sådant. Närvarande var nu mängder av sekreterare, jämväl de rullande Thibalterna, d.v.s. analysrobotarna, som oupphörligen tjattrade med varann genom smatter, samt skämtarna i sina fotsida gröna kirurgrockar och slutligen drömtydarna, som ju i alla sammanhang tycktes oss de viktigaste, eftersom de vid så många tillfället gjort planeten ovärderliga tjänster. Den tongivande tydaren, från den färginriktade Pekingskolan, en viss Anthony Dilham, 122, var kritvit i ansiktet och stirrade med fasa ut genom fönstren, som här och där bågnade lite under vindstötarna. Mängden förirrade nestorsbollar, lätt överdragna av diverse svavelföreningar, var olycksbådande. En matvagn svepte också, medan den utsände små pustar av frisk luft, spetsad med doft av stekt kyckling, runt bland deltagarna och serverade mjuka vetebröd och jättelika vitamintabletter.

         Försteordföranden, som var tredje i rang, och var en mycket gammal man, bortåt 300 år, vid namn Tuan Trendelen, inledde nu, under det han med ett pekfinger vinkade åt en av Thibalterna att inställa sig även den på podiet, uppdateringen med ett litet skratt:

-         Världen är en liten fin plats.

          Alla deltagare skrockade eller log. Utom skämtarna förstås. Det var en liten fin inledning. I själva verket hade ju världen överlevt just genom den sortens elegant svävande uttalanden. Jag hörde Antina skratta lågt, och hon lutade sig hastigt mot mitt öra och viskade:

-         Gregorian! Är inte detta bra sagt?

-         Jo. viskade jag och sökte utröna vad som försiggick på podiet bland de församlade där, som också de tisslade och tasslade. Jag visste ju också att Antina var mitt i en av sina mest intensiva drömperioder. Man borde förbjuda just de mest intensiva drömterapierna, tänkte jag.

-         Helt visst. Bara inte läget vore så allvarligt! tillade jag med undervisande ton.

         Men visst litade jag även denna gång på våra snillrika säkerhetssystem. Vår del av världen bestod numera mer av säkerhetssystem än av någonting annat.  I själva verket gick – såvitt vi visste - mer än 85% av den tillgängliga energin på vår planet och dess satellitstationär och interplanetära avdelningar till att driva, underhålla och förnya dessa system och till utbildningen av dess personal, de talrika massor av sekreter, som slussades via IQ-tester in i denna grottekvarn av kryptik och analys. Att jag nu var naiv, det skulle visa sig. Jag tog en konstalgkaka, satte den mellan mina tänder, som alla var försedda med giftsäkerhetsanalysverktyg, och lyssnade vidare på Tuan, som onekligen skötte sig med den äran.

                             KAPITEL TVÅ.

                I GINGER HUANGS BUNKER.

    

         Vad än de rullande Thibalterna hade kunnat föreställa sig, i alla sina analyser, trots att de inhämtat ett kondensat av skämtarnas och drömtydarnas variationer, så räckte det nu inte alls till denna dag mot Ginger Huangs nästa schackdrag.

         Quadrolfolkets president, Ginger Huang, var en sjätte generationens cyborg, en hybrid mellan människa, fantasm,prosa och dator. Denna generation, quadrolvarelsen själv, var deras skapares MPPs stora stolthet. Här hade sannerligen Marie Pitowski-Prosch firat triumfer. Inte nog med att hon här förenat alla de goda egenskaper som människan har, som en fantastisk kropp och ett gott intellektmed en maskin. Hon hade även här lyckats infoga till en dators övermänskliga minnes och kalkyleringsförmåga den nu allting revolutionerande förmågan, osciofasen, upptäckt av Nils ”Le Nils” Nilsson till hela quadrolen. Osciofasen, den utvecklade förmågan till lustfyllt drömmande och till den oscillationens poesi, som långt i forntiden hade beteckning den romantiska ironin, som just i sin kärna bestod i något som stod och dallrade mellan skämt och allvar, dröm och poesi, mellan det begripbara och det långt ifrån fattbara, men ändå uttryckbara var nu på modet. Sålunda överträffade nu quadrolcyborgen på ett sätt de övriga människorna på jorden, som nu var en syntes bara av människa och fantasm.

         Folken som styrdes från Columbusburg, de folk som levde i diverse förvaltningsområden, vilka omfattade merparten av kontineneternas synliga yta, där olika antikverade språk som Tyska och Kinesiska talades, var ju blott alltför välbekanta med Le Nils och dennes osciofasi, som större delen av uppfostran var just en uppfostran i osciofasens olika discipliner.

        Le Nils hade för länge sedan – 2523 - dött, i ett skrattanfall på en fest ute på en av rymdstationerna, under oklara omständigheter, men hans lärjungar hade utvecklat läran, som hade fakulteter över hela världen, inte bara hos quadrolerna men även hos oss i Columbusburg, och givetvis inträngde som kors-och-tvärvetenskaper inuti allt ifrån medicin till historia, origami  och teoretisk matematik.

        Ginger Huang satt nu i en stålbunker, åtta meter under jorden, i sin huvudstad på vad som en gång varit Tasmanien, och lyssnade till inkommande rapporter om styrandet av nexusbollarna. Det knastrade i lurarna, och Huang blickade omkring sig i sin kommandecentral, där det satt ett tiotal medarbetare i metalliska rustningar och arbetade framför dataskärmar. En av dem, en viss Pattersson, lossade på visiret, skakade fram en röd Marlborough och sa skrattande med han tände den med ett fingerklick:

    Jag tror att vi lyckas denna gång!

     Under det han talade vände sig hans ögon ut och in, och han begynte tala i tungor. En Phibalt – quadrolernas variant av Thibalten – rullade fram för att snappa upp Patterssons tal och söka läsa hjärnvågorna, genom att automatiskt rikta in en liten vibrerande mast mot hans huvud.

-          Där ser man hur det går när man röker för mycket. skrattade Huang, som ju egentligen inte alls hade nån humor.

         Att sätta in humor i en quadrol kostade massor av energi, i datakraft alltså, och kastades inte på dem som inte visat anlag från början. Alla kostades däremot på fantasmdelen samt givetvis också prosadelen.

          En tredje quadrol blandade sig i samtalet, en smal kvinna med asiatiskt utseende, som bara namnet Portegrace:

-          Jag föreslåt ett sammanträde inom fem minuter. Vi måste diskutera havsrörelserna, samt Lettisarnas anfall mot Head Reserve.

          Under det Portagrace talade skruvade hon lite på ett reglage bakom örat, samt justerade sitt bälte där hon var sin extraflaska, försedd med syrgas. Alla i kommandocentralen bar ju en sådan.

-          Det är en god idé. Avgjorde Huang, reste sig och gick in i ett angränsande rum, klappande Pattersson på axeln, där denne satt på sin hjulförsedda stol och kippade efter andan efter sin nyligen genomgångna extas.

-          - Kom du också! sa han med ett leende i mungipan. Han visste ju att Pattersson tillhörde blott den femte generationens quadrol. Pattersson hade unika kvalitéer, som man egentligen inte förstod sig riktigt på, och därför hade han inte ansetts böra uppgraderas till en 6.0, inte än i alla fall.

            Man till och med lät honom röka fullständigt urmodiga antika cigaretter från civilisationens barndom.

                                KAPITEL TRE.

                En utflykt till en fabrik.

            Jag tänkte plötsligt, där jag stod och väntade på vår president att säga sin andra mening på när jag igår lämnade Columbusburg för att åka till en fabrik uppe i bergen. Columbusburg ligger visserligen högt, men det är alltid bra att lägga nya verksamheter ännu högre. Således ligger ju alla väsentliga städer numera i Himalaya och i bergstrakter i Afrika och Nord- och Sydamerika, samt givetvis i idealområdena Arktis och Antarktis. Men vi försöker att inte slita på polerna. De är mera våra rekreationsområden. Jordens medeltemperatur är nu 19 grader Celsius. Det har den inte alltid varit. Alla förflyttningar som inte sker med underjordiska tåg sker numera i bilar. Där kan man ha bra temperatur och frisk luft genom olika system för kylning och syreproduktion.

          Det är visserligen tråkigt att åka bil. Vi har bilar med stora hjul. Ja, jag vet att jag talar till er som om ni vore barn och inte alls kände till hur vi har det. Men det är ett sätt att tänka som vi har. Som ni kanske också känner till. Inte vet jag. Det ingår ju i osciofasens filosofi.

           Alltnog, jag begav mig alltså av i den dansande ballongbilen, ty alla vägar är dåliga, och gav mig iväg till Snapptown. Snapptown ligger inte långt från gamla skidorter i Alperna, där det givetvis inte finns någon snö längre. Men alltså en matfabrik. Den besökte jag tillsammans med Hector Orso, min vän från nödförrådsdepartmentet. Det är ingen fara med departementet. Delvis tack vare Orso, och hundratals andra. Ja, jag säger hundratals, ty de är inte fler. Jag kommer till det sen.

            Letitien är inte en socialistisk stat, men vi har givetvis ingen marknadsekonomi av det kapitalistiska slaget. Vi är ju inte längre som på den gamla tiden när Dante, Balzac, Hemingway, Stephen Spielberg och Bill Gates levde. Vi kan inte låta världens öde bestämmas av att pengar förökas automatiskt. Så kontrolleras det att inga pengar placeras. De är till enbart för användning. Man har bara pengar i en vecka. Sen är de ogiltiga. Detta med världsekonomin är så enkelt att det sköts av en liten dator, inte större än en kubikmeter. Nu är det visserligen inte en sådan dator. Men liknelsevis.

        Kortfattat kan man säga att inga människor tjänar några pengar här. Vi sysslar med annat.

       Qudrolerna har ett liknande system. Men jag vill inte säga att de har de bättre.

       Orso och jag begav oss iväg i gryningen. Vi slog på strålkastarna, satte igång vevarmarna för att hålla undan nestorbollarna och slog på autopiloten, inställd på Snapptown. Sen satt vi i förarhytten och spelade kort. Det var ändå inget att se. Det var halvmörkt hela dan. Och växer gör det ju inte mycket. Mest är det öken. Då och då slår gaserna in med sin skarpa svaveldoft in i bilen. Vi tar ibland till syrgasmaskerna, men spelar vidare vår Canasta.

       En och annan krokodil springer över vägen i dessa trakter.

       Ju högre vi kom nu till alpens topp, desto ljusare blev det.

       När vi närmade oss fabriken, som tillverkar persikor, så blev vi stoppade av en vakt i en ballongbil. Vi fick gå ut ur bilen till och med, för visitation och drogtest. Då såg vi också några människor från grottsamhällena som kom uppgenom sina luckor och såg på oss. Orso och jag tackade gudarna för att vi ändå levde ovan jord. De är inget fel med det underjordiska livet, men det är melankoliskt. Vi som är ovan försöker ju rensa atmosfären med nestorsbollarna och andra medel, och kämpar med våra odlingar och sköter försvaret och reseverksamheten till alla rymdplattformar och satelliter.

          De som lever under är mest inom utbildning och kultur och underhållning. Man har avskärmat sig från världen och blickar allt mer och mer inåt. Det är inte heller fel det. Det är mer en smaksak. Själv spelar jag piano också.

          Väl innanför grundarna till fabriken som bar namnet Tycker ni om Brahms? Så steg vi in i byggnaden.– Konstigt namn, men den heter så. Vet inte varför. – Där möttes vi av en ingenjör vid namn Russman. Denne visade oss persikorna, och vi fick oss ett rejält fat att äta. Det smakade utsökt.

          Sedan steg vi in på direktionen och fick en uppdatering av läget. Vattenreningen konsumerade detta år massor av energi. Men energi hade vi ju i överflöd.

         Vi tog sen en promenad i växthusen och gick sen ut i det fria för att beskåda utsikten. Vi hade en vidsträckt utsikt, men ett brunaktigt dis låg så tjockt att bergsmassiven endast skymtade. Luften var mycket tunn, så vi blev matta ganska snart och tog på oss maskerna. Vi är nu så vana vid maskerna att vi inte tänker på saken längre. Det enda man reflekterar över är att aldrig gå långt ensam utan att först kontrollera syrgastuben. Men det har blivit en vana.

        Vi tog sen ballongbilen hem och körde på vägen över en hel flock med robotråttor. De är annars sällsynta. Det blev snart kolmörkt.

                                KAPITEL FYRA.

          Uppväxt i en Columbusburgförort.

        Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor – två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.

         När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina blanca som jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till Gregorian efter en känd musiker från Mellersta Riket.

         Vi bodde i förorten och där gick jag i skolan och lärde mig språket genom att tala och läsa. Vi har ju gott om tid att läsa nu, eftersom vi här – i motsats till gamla tider – aldrig ser på rörliga bilder annat än i rent informationssyfte. Den rörliga bilden är som bekant fördummande. Våra tänkare och vetenskapsmän har rett ut hur fördande det var för tidiga civilsationer att utsättas för all TV, film och videochat. Dessa sysslor bidrog till att man inte längre tänkte på miljöförstöringen och man märkte knappt hur himlen förmörkades av svavelångor, eftersom man var så upptagen av att se på oändliga tv-serier med ansiktsopererade ungdomar.

       När alla så, inte bara de lärda, utan även ungdomarna, kastade alla skärmar så blev samhället betydligt mer en oas av andlig hälsa. Befrielsen från skärmarna var givetvis bara en del i det hela. Det övriga var Le Nils idéer om oscillationens poesi och poesins oscillering och svävningens yttersta mening, om det omedvetnas samtal med sig självt, om tydarens och drömmarens betydelse samt hans lära om prosadiktningen som livets mening bar allt sedan dess upp hela vår civilisation.

       Så fick alla barn tidigt lära sig kommunikationens konst. Vi lärde oss att allting i världen var kommunikation, även vårt inre. Det viktigaste man kunde lära sig var att kommunicera med sig själv. Med detta kunde man dock i inget fall börja. All början var att leka med andra, dra i deras armar och ben och kasta boll med dem.

         Vi lärde oss allihop att rita. De enda bilderna i vår kultur som vi bryr oss om är teckningar och målningar som är gjorda ur minnet och gjorda med penna eller pensel. De bilder som inte bär spår av en handrörelse anses i vår värld fullständigt meningslösa. Således bryr vi oss inte om fotografier eller bilder gjorda i datorer. Sådana har ingen själ och kan därför ses som bortkastad tid att göra och/eller titta på.

        Vi är väldigt stolta över att ha nått en så hög kulturell nivå.

       Det viktigaste ämnet i skolan är litteratur. Här står då vissa författare som Kafka högt. Vi lär oss alla att läsa Kafka från 10 års ålder. Senare genier vi ofta läste är Promenororsky och Kalalikicus. Historier av Promenororsky var de bästa. De hade den egenheten att de alltid rann ut i sanden. Kalalilicus´ bästa heter Damen som kärade ner sig i en tallkotte. Den är otroligt bra.

                              KAPITEL FEM.

                          Trendelens tal.

-         Världen är en fin liten plats.

        Jag satte mig på en fällstol med varm sits och ämnesomsättningskontrollfunktion. Andine satt bredvid på en pall, blinkande. Hon hade nog för starka mediciner.

-         Alltså, fortsatte Trendelen, vi har idag det 53dje året av vår regering. Den aktion vi företagit i förebyggande syfte gentemot Huang visar sig mer och mer likna en framgång. Jag säger ”likna”, ty inga sådana aktioner är ju i realiteten annat än slöseri med tid och resurser. Vi har slagit ut Huangs vattenreservoarer, reningsverk och batterifabriker samt tågen i hans förvaltningszon. Förmodligen ger han snart upp.

       Nå, värre är det nu med vår jords allmänna läge. Jag ber er här att vara allvarliga. Jag skämtar alltså inte nu.

       Svavel i de låglänta områdena är nu så frekvent att inget liv där längre finns. Vi har hittills med nöd kunnat se till att icke svavlet når tunnelvärlden.

-         Men detta kan inte vara sant. sa en liten man som hette Richard.

-         Som sagt. Vi måste alltså söka förstärka tunnel-öppningarna, och det är nu oundgängligt att förbjuda all reproduktion i tunnlarna, samt att söka evakuera samtliga därifrån under åren som kommer. Från jordytan kommer vi att söka evakuera mer än hälften av oss under tio år. Nå, några frågor?

       Ingen hade frågor. Man var antagligen rädd för svaren. Så sen öppnade vi upp taffeln och satte oss att äta små delikata russin och diverse stekta ekoxar från kolonierna. Antina och jag såg varann djupt i ögonen medan vi åt insekterna.

                           KAPITEL SEX.

                 Jag sitter och funderar.

               Polisen haffade i natt i det underjordiska nöjescentrat en man som man inte kunde finna ID-nummer på. Sådant händer då och då. Ofta finns ingen förklaring. Dock är det uteslutet att mannen har uppstått ur intet.

         Så löd radiosändningen. Jag satt i mitt rum på 433 våningen och antecknade lite vad jag hade varit med om under dagen. En svavelstorm rasade utanför treglasfönstren. Inget ljus alls kom från himlen. När jag lyste genom fönstren och ut såg jag att röken var gul. Nestorsbollarna arbetade för högtryck. Man såg hur det rann svaveloxid utmed sidorna på dem. De sände då och då ut sina små nödsignaler, vilka bestod i små stötvisa blinkningar av den röda lampan högst upp. Signalen meddelade att ballongen skulle sjunka ner till marken och där vika ihop sig för borttransport. En av de stora röd- och vitmönstrade ute-Thibalterna kom sen och sög upp ballongen.

        Min byggnad riste lite av ett vulkanutbrott långt borta.

       Som vi alltså numera sedan länge inte hade nån TV eller några större tidningar så tog jag fram datorn och sökte efter en text. Jag sökte nu efter nån poesi. Kanske ett stycke om tråkighet.

    I bakgrunden hade jag på musik, ett stycke, en Concerto, av min älskade Händel.

                                                                   >>>>>>>>>>>