KRIS I COLUMBUSBURG

 

KRIS I COLUMBUSBURG

Kaj Bernh. Genell

En sciencefictionberättelse.

2022.

 

KRIS I COLUMBUSBURG

===========

Del I.

TYSTSPEL OCH RUTIGA NAGLAR

===========

Kaj Bernh. Genell 2022

  

”Mekaniska

 lösningar är bra,

ty de är åtminstone inte

förhastade. Maskiner

kan hur som helst

inte under några

 omständigheter

ha bråttom,

inte ens särskilt

bråttom.”

 

Prof. Oljeschin,

 Columbusburgs Univ.

 

 

   

Personerna:

 

Gregorian Retorius (berättare)

Evangelica Retorius

David Tambien

Brenda Rubin

Turf Tambien

Bibba (katt)

Luns (katt)

Pres. Léon Borderport

Tuan Trendelen

Ginger Teddy

Mr. Didion

Marie Pitowski-Prosch

Anthony Dilham

Nils ”Le Nils” Nilsson

Rob Stivelman

Hector Orso

Porta-Grace Lyttelton

Simon

 

  

 

                                       INNEHÅLL

KAPITEL ETT.

I det filmlösa samhället på ett kattuppfödarmästarkontor i Columbusburg

KAPITEL TVÅ

Quadroler, Borderport och Brenda.

KAPITEL TRE

I Ginger Teddy´s bunker.

KAPITEL FYRA

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

KAPITEL FEM

Retroleterna och retroletismen

KAPITEL SEX

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid Snapptown

KAPITEL SJU.

Brenda och jag

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

KAPITEL NIO

Möte på svampen med Evangelica

KAPITEL TIO

Borderport och Teddy skall till allas förvåning ses i Shangri-La

 

 

 KAPITEL ETT

 

I det filmlösa samhället

under 2700-talet på ett kattuppfödar-

mästarkontor i Columbusburg

 

Det är en majtorsdag år 2781. Den tredje maj. Klockan är snart 11.00. Nu knackar det på dörren till mitt rum, där, i svalt orange lysrörssken, vid ett bord, som står på tjocka mattor, min jordiska varelse krupit ihop, med en reservoarpenna i handen, för att skriva. Jag bor i ett forskningspalats insprängt i ett berg, i underjorden, lite vid sidan av ett stort bostadskomplex, med mina katter. Jag forskar här men jag bor här också i tre rum - fönsterlöst. Det är den norra mellandörren det knackas på. Jag gissar att det är min kollega, en kattvårdare av biträdande sorten, vid namn David Tambien, kallad ”Tambien”, som vill ha en pratstund. På väggen sitter en stor plansch, föreställande Oljeschin, sittande i en gul Porsche, med Kleopassvärdet i handen. En klassisk bild. Den är målad i diskreta färger, och egentligen med för många streck. Mer än åtta skall det inte vara. Min näsklämma spelar ett litet stycke av Vivaldi. En ricercar i D-dur. Utan näsklämma vore svavelångorna outhärdligt sparpa. Som det nu är sitter stanken mer i textilierna.

Jag stirrar på min reservoarpenna, medan jag lyssnar till Tambiens andra knackning.

Att beskriva en medelklasslägenhet i Columbusburg av idag, i ett underjordiskt lägenhetskomplex av den oerhörda storlek som dessa har, och under de krigsförhållanden som råder här i Letitien, är en besvärlig uppgift. Eftersom perspektivet på saker och ting, som försiggår UNDER JORD, nödvändigtvis blir begränsat och lite närsynt, så måste man använda ganska ovanliga medel för gestaltning. Känslan av att bo så här, med identiska underjordiska lägenheter i hundratal under en, och över en, och vid alla fyra sidorna om en, det är en känsla som växer till under flera månader tills en dag, då man just bara låter axlarna sjunka ner och tänker: ”Ja, jag lever som en jordmyra.”

Att leva i en lägenhet i ett forskningscenter i Columbus är inte mycket bättre än att bo i en myrstack. Men det är ju inte sämre heller. Men ni kommer alla att förstå ju längre min beskrivning fortlöper.

Det knackar alltså. Jag går och öppnar. Där står han i dörröppningen i alla fall och hälsar med sina egenartade rituella gester, som han, David Tambien, en svart man, med rötter på Afrikas Horn, lärt av sin far. Ja, alltså, Afrikas Horn, eller vad som förr var Afrikas Horn, men som nu ligger mer där Grönland låg under den Klassiska Eran.  Tambien böjer sig ned mot golvet och släpar med vänster hands ovansida mot golvet under det han stönar genom näsan:

”God Förmiddag!”

Sen ler han, och han har ett vackert leende med pittoreskt sneda tänder. Tandställningar är inte på modet. Jag funderar på om han har en kamera i hörntanden, men slår bort tanken. Men osannolikt är det inte att han har en kamera där. Jag tror att jag har en kamera inopererad i min högra hörntand, men jag är inte säker. Man får välja sina tillfällen då man ler.

Efter en stund sitter Tambien och jag och spelar tvåmansvist vid soffbordet inunder monitorn. Det är lite fantasilöst, men varför krångla till det. Allt vi vill ha är lugn och ro.  Tambiens bror, Turf, är Retrolet och det är besvärligt att ha en avvikare, ja, nästintill terrorist, i släkten. Så jag förstår om Tambien inte vill diskutera allvarliga saker. Han har nog med sorger ändå. Retroleterna är en av de grupper som vägrar acceptera tillvaron som den är. De åker upp i ballonger över molnen för att se solen och ha festivaler däruppe i stora Zeppelinare. Jag tycker synd om Tambien, som har en sån hopplös bror. Klockan är 11.30. Om en timme är det lunch.

Utefter en långvägg i mitt arbetsrum, vars tak är tapetserat med tapeter som visar målningar av Michelangelo, står några burar, eller små rum, konsoler, där mina favoritkatter – ja, eller ”mina katter” - sover. Man får ha två stycken, om man är utbildad på dem. De är ju inga vanliga katter, men modifierade, s.k. ”Johns-katter”, ( efter en genetiker, 2344-2399 P. Johns, no relation to Captain Johns med Biggles. ) som kan tänka och prata, ser ut som apungar och är stora som lodjur ungefär, och allihop är röda i pälsen.

Själv får jag ha fler katter, eftersom katter är mitt yrke. Det är jag som modifierar dem. Jag och mina kollegor.

Längs takranden, utsirad med stuckaturer, visande medusahuvuden, hänger inramade mina diplom och även ett foto där jag får en hedersmedalj av president Borderport, för mina kattgensekvenseringar.

Plötsligt ringer de i stora Lejonklockan, som sitter i en monitor på väggen i alla rum i alla städer på norra halvklotet, i vår stat, - och det skarpa ringandet betyder ”Planetmeddelande”. President Borderport skall tala.

På monitorn på väggen visades nu en stillbild på presidentens ansikte. Alternerande bilder skulle komma, med 42 sekunders mellanrum, som vanligt. Presidenten vid skridbordet, presidenten läsande i en korgstol, presidenten samtalande med rymdpiloter, med sina barn och så vidare.

Det ringde nu en gång till, och sen – efter de vanliga fem pipen, under vilka också ljuset i taket ju blinkade i grönt, hemtrevligt, så hörde vi den vanliga sömnigt släpiga rösten från vår ledare:

”Allesamman, God Dag!”

Vi log, Tambien och jag. Mina katter sov dock och låtsades dessutom som om de inte hörde.  Alltid denna traditionella inledning. Borderport var i tanken mer originell än vad hans retorik lät påskina.

Mycket mer än ”God Dag” säger vi vanligen inte.

Jag gick till ett litet skåp i bortre delen av mitt rum, där min vilobrits också fanns, och från ett skåp tog jag fram två Coca-Cola. En gav jag till Tambien, en till mig själv.

Det var ju inte Coca-Cola egentligen, men nyttodryck. Full med provitaminer. Fast burkarna var av den klassiska designen. Det stod till och med ”Originalet”, på dem.

---------------------------

Ovanför britsen finns ett stort akvarium, som är till för att förstärka känslan av rymd i rummet.

Vissa lägenheter har två eller till och med fyra akvarier på en vägg, ganska höga, men givetvis förstås med mycket litet djup, högst 2 decimeter in i väggen. Här simmar, upplyst i olika färger guppys och svärdfiskar och neontetras, elektroniskt matade. På nätterna dras en skjutdörr för, så att man inifrån lägenheten inte ser akvariet, men kvar hos fiskarna finns lite ljus och de fortsätter sitt liv bakom en tunn zinkdörrskiva, medan människorna i lägenheten sover.

Fiskarna sprider både rymd och trivsel. De utstrålar förnöjdhet och optimism. Utan att veta särskilt mycket om det. Akvarierna är populära, och mycket få lägenheter finns i Columbusburg, där innehavaren valt att avinställera dem. Våra katter hade mycket litet intresse av fiskarna, och om en katt skulle bli fixerad av fiskarnas rörelser, så blev den svart trakasserad av andra katter.

----------------------

Vi väntade nu på att Borderport, som var en liten välansad man, med portugisiska drag, om man säger så. Några Portugiser finns ju inte längre, men vi har ändå behållit klichéerna. Nåt måste man ha, annars blir det för tråkigt.

 

Själv har jag mitt kontor i modul D33. Min modul är knuten till forskningscentret i stadsplaneringsmodulen A36 i det underjordiska Oljeschinpalatset, med diverse tubvägar och annat, men i stort sett sitter vi i våra rum och stirrar på skärmar och matar in data och analyserar data hela dagarna. Jag är disputerad och arbetar med uppfödning av katter. Ty vi har massor av katter som sällskapsdjur. Ifrån mitt laboratorium och ifrån vår kattfabrik kan jag iaktta, liksom varje annan medborgare, regeringens arbete inför framtiden. Och jag sitter ibland långt in på nätterna för att försöka förstå vad de gör, och om deras arbete alls kan rädda vår civilisation, kunna skapa nåt som liknar det som fanns förr. Alltså något av det Goda.

Vissa nätter försöker jag inte att förstå. Många människor bland oss struntar i politik.

Jag är gift, men min vackra fru Evangelica och jag har försöksseparerat. Hon bor ett stycke bort i en egen lägenhet. Hon är kompositör.

Min bror, Toby, är sjöman och han befinner sig ute på havet på ett fartyg som sköter de stora reningsverken ute till havs. Jättelika cisterner med valar och andra djur sköts också av honom. Han befinner sig ofta på sin bas, i Arktis, där man har det finaste klimatet och där man kan se åtminstone så där tio meter framför sig. Solen har ingen av oss vanliga människor sett. Men vi vet att den finns. Om man beger sig iväg på en av våra zeppelinare, eller ännu bättre, rymdfärjor kan man beskåda solen, men vare sig min fru Evangelica eller jag har rest vare sig till stratosfären eller ut i rymden. Vi har bara sett solen på stillbild på skärmen.

Nästa månad har han semester, och då skall han eventuellt hälsa på. Vi har ett spänt förhållande.

 Vissa människor har tavlor på väggarna, med solsken och stränder, och hav. Man ser sällan porträttmålningar, mer ofta aktmåleri då. Gärna med en katt vid sidan av.

Jag har aldrig sett havet. Få människor tror att det finns ngt hav kvar. Kanske är allt bara öken överallt. Eller träsk, eller värre. Men grundvatten har vi, tack och lov. Regnet strilar liksom modlöst och tungt över oss på nätterna. Vissa tycker att regn är lugnande. Katterna har lärt sig att räkna regndropparna.

-----------------------------------------------

Vår världsstad, Columbusburg, - den norra och den bästa av två …- är byggd under till stor del under jord och det som sticker upp är ett stort antal jättelika fyrkanter, enorma i storlek, samt hela skogar av stålblå rör, samt diverse automatiserade fabriker för tillverkning av maskiner och färdmedel. Dimensionerna på denna jordens norra huvudstad är för utomstående svår att förstå. Husen - de underjordiska och alltså fönsterlösa - vi talar om är kvadrater med en kvadratmils sida rymmer flera tiotusen människor vardera. Däruppe är vädret förskräckligt och man skulle, om man var dum nog att ge sig upp till ytan utan skyddskläder, inte må särskilt bra i svavelångorna. Vad skall man ute å göra? Är det inte natt, så är det ändå grått. Det är alltid moln och ångigt och rökigt. Flera skikt av moln täcker ju hela planeten. Endast vid polerna är det molnfritt då och då. Det är dit man åker på semester.

Någon särskilt stor växtlighet kan följaktligen inte ses i närheten av alla de blå rören. Rören kunde naturligtvis haft vilken annan färg som helst, eftersom alltihop är halvmörkt. Men man envetnas med att måla dem blå.. Endast några jättelika suckulenter, framtagna för att rena luft, finns runt de stora tunnelnedgångarna till komplexen. Få är också djuren. Några bältor rullar fram och åter framför de automatiska dörrarna där uppe, över alla hundratals våningsplan där vi bor. Dessa dörrar öppnas lite på glänt av bältorna själva, och då kan bältorna se vaktrobotarna och vaktrobotarna se bältorna. Bältorna är förstås viktiga för oss. Annars skulle vi ju inte ha dem. Liksom katterna. Kattfanskapen. Även om dom ju numera kan prata. Bältor kan inte prata.

Det låter dumt, men ni kommer att förstå.

------------------------------

Så trist allt är!

I mitt rum i kubmodul D 33 sitter jag - Gregorian Retorius - vid mitt skrivbord med min reservoarpenna i handen medan mina husrobotar kryllar omkring och sköter alla sina sysslor, varav den mest nödvändiga är att puffa på mig. Alla dessa puffar håller mig frisk och på gott humör. Min favoritrobot ”Aris” har behagliga händer. Jag har en spegel på mitt skrivbord. Där ser jag mig själv. Jag kunde varit vackrare. Men mina ögon verkar i alla fall nyfikna. Jag ser ut som folk gör mest.

Katterna sitter i sina moduler och stirrar. Ibland leker husrobotarna och katterna, men eftersom katterna är så intelligenta och melankoliska så biter de fyrbenta vännerna ofta sönder robotarna, vilket ju är både dyrt och trist.

Katterna KAN prata, men säger ofta mycket lite. Dom KAN läsa, men läser ofta mycket litet. Dom är intelligentare än jag. Och ändå är det så, att det är jag som har tillverkat dem. Med CRISP RCAs.

( Jag skrattar när jag skriver detta, ty så skrev ju Diderot, upplysningsmannen, att genier kunde vara. Genier var poserande, och läser mycket lite, menade Diderot, eller Rameau, i en bok. Sånt kan jag. Jag läser mycket.)

Mina katter ”Luns” och ”Bibba” är bland de sorgligaste katterna i grannskapet. Idag när de spelade schack och Luns vann så kommenterade Bibba bara med ett ”I could see that coming”.

Sen sov de båda ( snarkande, p.g.a. mutationen ) i timmar i var sin modul. Modulerna står vid monitorväggen och är som sängar med skrivbord.

----------

Jag är klädd i en enkel svart dress, jord av mossfibrer. På min rygg står i vita bokstäver i typsnittet Berel mitt personnummer:

 

274403158218

 

Eftersom jag sitter under jord, så kan jag inte se ut genom några fönster. Ett par skärmar som visar bilder från Arktis, det är allt. Ty några skogar har vi ju inte på vår planet längre. Lite isberg vid Arktis, och lite buskvegetation här och där. Annars är alltihop grus. Som en sån där gammal fotbollsplan dom hade i fattigkvarter förr i tiden. En grusplan med två mål. Såna finns inte här. Fotbollsplaner. Nej, nej. Man kan inte andas på det viset, förstår ni!

Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor - två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Dom flesta människor vill inte ha nåra barn. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.

När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina Blanca – som roterar runt jorden - som jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till Gregorian efter en känd Djembe-musiker från Mellersta Riket, ett rike som ju bevars inte finns längre eftersom något gick fel och då strålningen där fortfarande är för hög.

Vi bodde i förorten och där gick jag i skolan och lärde mig språket genom att tala och läsa. Vi har ju gott om tid att läsa nu, eftersom vi här - i motsats till gamla tider – aldrig ser på rörliga bilder annat än i rent informationssyfte. Den rörliga bilden är som bekant fördummande. Våra tänkare och vetenskapsmän har rett ut hur fördande det var för tidiga civilsationer att utsättas för all TV, film och videochat. Entydiga, vetenskapliga undersökningar pekade på att folk som såg rörlig bild levde ett liv utan fantasi. Vem vill leva utan fantasi. Så nu görs ingen film och sänds inga tv-program med rörlig bild. Vad som inte kan sägas med ord, och med stillbilder, det är inte värt att veta. Så har ju vårt estetiska sinne vuxit exponentiellt under de senaste århundradena, och illusionen om att det kunde finnas något som kunde kallas ”Skönhet” eller ”Mening” i film, den illusionen försvann också, och så blev det underground och ute med att se film. Endast Retroleterna fortsätter att se film. När vi andra umgås i de underjordiska landskapen, promenerar, leker med katterna och har fester där, så sitter Retroleterna i sina bergrum, närmare pulpan, i hettan, och ser gamla klassiker som The Outlaw och Prison Break eller är uppe i sina zeppelinare.

Det där med filmen började egentligen kring 1912 redan, när en vän till Otto Gross, som var kollega med Sigmund Freud, satt på bio i Prag och bad biografmaskinisten, i ett i ett, att stanna filmen, för att ”den bilden och den bilden och DEN”, var ju så vackra.

 

Rörlig bild bidrog till att man inte längre tänkte på miljöförstöringen och man märkte knappt hur himlen förmörkades av svavelångor, eftersom man var så upptagen av att se på oändliga tv-serier med ansiktsopererade ungdomar.

När alla så, inte bara de lärda, utan även ungdomarna, kastade alla skärmar så blev samhället betydligt mer en oas av andlig hälsa. Befrielsen från skärmarna, som var som en psykisk parallell till att bli fri från oljeberoendet, var givetvis bara en del i det hela. Det övriga var Le Nils idéer om oscillationens poesi och poesins oscillering och svävningens yttersta mening, om det omedvetnas samtal med sig självt, om tydarens och drömmarens betydelse samt hans lära om prosadiktningen som livets mening bar allt sedan dess upp hela vår civilisation.

De skärmar som vi nu har i varje rum i hela Norra Riket visar bar stillbilder. Bilderna byts av tradition var 42ndra sekund.

Så fick alla barn tidigt lära sig kommunikationens konst. Vi lärde oss att allting i världen var kommunikation, även vårt inre. Det viktigaste man kunde lära sig var att kommunicera med sig själv. Med detta kunde man dock i inget fall börja. All början var att leka med andra, dra i deras armar och ben och kasta boll med dem. Vi lärde oss allihop att rita. De bästa lärarna är vad vi kallar ”asiater”. De härstammar från det klassiska Asien.

De enda bilderna i vår kultur som vi bryr oss om är teckningar och målningar som är gjorda ur minnet och gjorda med penna eller tunn pensel. De bilder som inte bär spår av en handrörelse anses i vår värld fullständigt meningslösa. Således bryr vi oss inte om fotografier eller bilder gjorda i datorer. Ja, vissa foton går an. Om de inte är pretentiösa. Sådana har ingen själ och kan därför ses som bortkastad tid att göra och/eller titta på.

 

Vi är väldigt stolta över att ha nått en så hög kulturell nivå. Nästan all sport är förbjuden. Den slösar på syret, och gör folk dumma i huvudet. Men redan Churchill, under den klassiska eran, avskydde ju sport. Kattodling är däremot uppmuntrat. Samt musik, humor, litteratur, drömtydning och samtal. Det viktigaste ämnet i skolan, och på universitet är litteratur. Här står då vissa författare som Burowestrus högt. Vi lär oss alla att läsa Burowestrus från 10 års ålder. Senare genier vi ofta läste är Benson, Klick, Promenororsky och Kalalikicus. Historier av Promenororsky var de bästa. De hade den egenheten att de alltid rann ut i sanden. Kalalilicus´ bästa heter Damen som…. Den är otroligt bra. Jag gråter när jag läser den. Somliga har lärt den utantill.

Burowestrus´ prosa är ju sanslöst bra, med sin fiskbensstil. Alla meningar är som fiskben eller som bumeranger: de börjar på ett sätt, men sen viker de av, och allting byter karaktär i eftersatsen, och detta skapar en sådan njutning att man vill pissa på sig. Vi tycker att litteratur skall vara sådan: så vacker som det bara går!

Burowestrus är bara allra bäst! Debatter förs i vissa fora om Burowestrus var man eller kvinna. Ingen vet. Man vet inte ens om hon lever.

                  ;)

Att hon ännu inte fått Nobelpriset tycker jag är skräp.

Som ni märker är jag inte pretentiös, men rak och ärlig. Tambien har vissa pretentiösa drag. Men det kan ha att göra med olyckan med att ha en sån bror som han har.

Somliga säger att vi har en melankolisk civilisation. Andra menar att den är estetisk. Sen finns det de som anser att det skulle krävas ett under för att vi skulle kunna säga att vi hade nån civilisation alls.

Är uthållighet och tålamod samma sak? Kan vara, beslutar jag mig för.