OM INLEDNINGAR

 

Inledningar.

 

En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn. text) är mycket beroende av sin inledning, sin början: att själva början med automatik för in berättelsen  på ett visst spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida, Writing and Difference,(Ecriture et différence), s.23. )eller på vissa möjliga spår, ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får rätta sig efter.

      ”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar därför att en tjänsteflicka förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans sataty liksom i solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vindarna.

      Så hög ! sade han till sig själv, men samtidigt sköts han, där han stod försjunken i tankar och utan att inrikta sig på att gå iland, av de förbirusande bärarnas alltmer växande skara ända ut mot relingen.”

                                                                                                                ( Kafkas Amerika, inledningen.)

                              …….eller:

      ” Den femtonde september 1840 vid sextiden på morgonen låg La Ville de Montereau vid kajen Saint-Bernard och utstötte tunga rökvirvlar.

        Människor skyndade andtrutna till: tunnor, bablar, tvättkorgar stodo hindrande ivägen; matroserna besvaradeinga frågor; man knuffades, kollin staplades allt högre upp mellan relingarna. Oljudet uppgick i dånet från ångan, som vällde fram vid skorstenen och höljde allt i ett vitaktigt moln, medan klockan i fören klämtade utan uppehåll.”

                                                     ( Hjärtats fostran , Léducation sentimentale, av Flaubert, inledningen.)

 

 Ett extremfall är den totalt deterministiska teori, som innebär, att vad man skriver, redan är bestämt ”utanför tiden”, - jfr. S.Kierkegaard i den postuma Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed , :

       ”Den hele Produktivitet har i een Forstand havt den uafbrudte Jaenvnhed, som om jeg ikke havde bestilt Andet end hver Dag at afskrive et bestemt Stykke af en trykt Bog.” (S.K.S.V.XVIII.s.124.) ( Vi har berört detta delvis redan, i talet om att ”skriva väl”…)

( S.Kierkegaard nämner ofta, att det egentligt lugnande är när han ”går med en ständig produktivitets jämna fart.”(Pap.X 1 A 442.) Som prinsessan i Tusen och en natt frälser han livet genom att berätta, skriver han i ett papper, men pengarna håller på att ta slut. Att inte ha råd att ge ut sina böcker tar livet av honom ! ( Jfr. Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En Psykiatrisk-psykologisk studie (1933),s.254.) S.K. skriver vidare och vidare. Vet han vad han gör? Vad är denna produktivitet ? Om det är en tröst, hur ser denna tröst ut, funktionellt ? Är den, såsom något ”inre”, en ersättning för ett yttre liv ? Är den en väg till ett yttre liv ? Är det fråga om ”liv av prickar väva”, som B.Sjöberg skrev i Syntaxupproret ……. Samtidigt finns ju ärelystnaden där.

 

          Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än den mot ett slut vi redan anar, och vi har alltså  ett tal  utifrån en punkt, punkten ATT allt är avgjort på förhand. Jag väljer medvetet att placera en infinitiv här. Ty talet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”.(Jag diskuterade brevledes en gång med Ingemar Hedenius Kafkas romanteknik, och denne var då överens med mig i att det fanns ett statiskt element i romanerna.) Det döljer sig en amfiboli här: ju mer statik, desto mer rörelse ändå. Oändligheten i romanerna skapar ändå en trängsel.