tänker jag då

 TVÅ AVSNITT UR ROMAN, BEHANDLANDE REMBRANDT. ( Kaj B. Genell, 2018.)             ”Rembrandt var i så måtto så enastående elastisk i sin konstnärspersonlighet, att han rörde sig med sin linje i ett spann mellan att vara helt strikt kraftfull, å ena sidan, och att vara skissartat översiktlig och lös och känsligt sökande, å den andra. Och det allra mesta som Rembrandt har ritat och målat är i själva verket just resultatet av och förkroppsligandet av en vandring mellan dessa två ytterligheter. Det är denna lustfyllda vandring mellan energi- och perceptions- och reflexionsnivåer, som gör Rembrandt så behaglig, och gör honom till en så varm och mänsklig artist, till en så vänlig själ. Det är heller inte fel att betrakta Rembrandt som en artist, som, genom sina olika sätt att angripa verkligheten, så att säga ironiskt alltid belyste det ena sättet med det andra, och som en konstnär som, genom denna leende och godmodigt åt det gudomliga sneglande amb...

    Diverse exklusiva berättartekniska konstgrepp är rikligt förekommande hos Kafka i Amerika .         Vi har passagen i fjärde kapitlet där Karl tillfälligt lämnar Robinson och Delamarche uppe på en slänt vid sidan om landsvägen i mörkret för att bege sig för att sova på hotellvinden. Karl är osams med de båda, då de har olovandes öppnat hans väska. Karl ropade, sig själv avlägsnandes i nattmörkret mot hotellet tillsammans med portiern:     ””Hör på en gång för alla, om ändå någon av er ändå skulle ha fotografiet [1] och ville komma med det till mig på hotellet – så får han fortfarande väskan och kommer inte, det svär jag, att bli angiven.” Det kom inget egentligt svar, bara ett avbrutet ord hördes, början på ett tillrop från Robinson, som emellertid Delamarche tydligen genast stoppade till munnen på. Ännu en lång stund väntade Karl på om man ändå inte skulle komma till ett annat beslut däruppe. Två gånger ro...

                                                    MUSÉUM.                                                    Caput II.             Locatelli och jag befann oss i kapprummet, dit inga andra sökte sig, eftersom de flesta människor i ankomsthallen ju var inriktade på att ta sig genom svängkorsen och förbi biljettmaskinerna och in i muséets utställningslokaler, där ju tavlorna bevars fanns. Så vitt man nu visste och förstod.   ...

§ 2.                                          Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn . Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur ( delete ) av typen: ” sådant här får inte hända ; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet ”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags ... sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig , som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan , för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka s...