Om Rembrandt van Rijn, ur en kommande roman.

 TVÅ AVSNITT UR ROMAN, BEHANDLANDE REMBRANDT. ( Kaj B. Genell, 2018.)

            ”Rembrandt var i så måtto så enastående elastisk i sin konstnärspersonlighet, att han rörde sig med sin linje i ett spann mellan att vara helt strikt kraftfull, å ena sidan, och att vara skissartat översiktlig och lös och känsligt sökande, å den andra. Och det allra mesta som Rembrandt har ritat och målat är i själva verket just resultatet av och förkroppsligandet av en vandring mellan dessa två ytterligheter. Det är denna lustfyllda vandring mellan energi- och perceptions- och reflexionsnivåer, som gör Rembrandt så behaglig, och gör honom till en så varm och mänsklig artist, till en så vänlig själ. Det är heller inte fel att betrakta Rembrandt som en artist, som, genom sina olika sätt att angripa verkligheten, så att säga ironiskt alltid belyste det ena sättet med det andra, och som en konstnär som, genom denna leende och godmodigt åt det gudomliga sneglande ambivalens, tog sig för att ge oss en dubbelbeskrivning av både sin egen värld och sin egen person, i ett, och av vårt egen likaså. Som om han därmed, på ett oemotsägligt sätt förklarade att allting egentligen var ganska gott. Vanligen är det bara vilsamt för det mänskliga ögat och intellektet att betrakta verk som har ett överflöd av energi inom sig, och främst talar genom just det, och i sin av energi överflödande linje. Men Rembrandt gjorde det geniala, idet att han då och då, och ganska ofta, backade ifrån att lägga ut hela sin energi för att i stället ibland, ja ganska ofta till och med, ge prov på en meditativ, melankolisk linje. Det var i själva verket ett suveränt grepp. Helt enkelt för att det vittnade om en så erfaren syn på sanning. Det gav också prov på en insikt om konsten att förlåta, som den relativt fattige Rembrandt lärt sig av sitt eget liv.”

------------------------------------------------------

"-         Rembrandt var enastående bland annat i sin prestigelöshet. sa Poertz. Istället för att måla en yta, så bjöd han, genom att variera energin, och genom att ofta presentera rätt så klumpiga lösningar på deltagandet i det rumsliga och det köttsliga, in oss alla åskådare i den mystiska gemenskapen. Ja, jämfört med alla samtida, så förfaller just Rembrandt vara den ende som inte dekorerar en yta, men som ger oss ett universum av värme att bo i. Minsta lilla teckning är ett sådant litet ömsint hem. 

-         Också vår  [ stulna ] tavla?

-         Inte minst den.

-         Skall jag hämta den? undrade Lester.

-         Ja. När vi nu ändå, för en kort minut, äger en Rembrandt, så är det ju synd att den skall vara på vinden.

          Sagt och gjort. De gick nu båda upp till vindsvåningen, låste upp och in till vindsförråd nr.16 och öppnade hänglåset och cykellåset som hängde över dörrens låsparti såväl som regeln i själva förrådet med en vajer. De hämtade ur sängen den lilla duken, väl ungefär metern bred. Så vandrade de åter ner till Lesters apartment och satte sen upp duken på väggen med nålar och slog sig så ner i vars en väldigt mjuk fåtölj och beundrade, under det de strök sig över det lilla hår de ännu hade kvar på skulten, den gamla artefakten.

-         Med Rembrandt är det så, sa Poertz, att han är tilldragande genom sitt sätt, liksom Velasquez är tilldragande med sin ängslighet, liksom Goya är tilldragande med sin ilska, liksom Picasso är tilldragande genom sin kompletta likgiltighet, liksom …..

-         Man måste ha medkänsla. sa Lester liksom i förbifarten, och sträckte sig i detta nu efter en mustaschsax. Lester hade liksom Poertz mustasch, men Lesters var smal och välklippt, och skulle ha godkänts av vilken Mulla som helst. Det skulle inte Poertz´ ha gjort, som den å det syndigaste i testar hängde ner över munnen, särskilt då på vänster sida, där den alltid var belamrad med diverse äggrester och sådant från frukost och lunch.

        Poertz reste sig tankfullt ur fåtöljen och approcherade konstverket där det, buktigt som det var, utan sin ram, tryckte upp sig, uppnålat, mot väggen med en viss förfäran i blicken, eftersom man ju aldrig kunde förutse Poertz nästa steg.

        Både Poertz och Axelsson var ju personer som hade en slags klyfta inom sig. De agerade med största noggrannhet och moral inom vissa områden, de områden som stod dem närmast ifråga om andlig renhet och det estetiska, medan man i åtskilliga ärenden fann den båda lika vårdslösa med all den egna egendomen och all andras. Det var som om dessa båda funnit varandra i en slags hänsynlös önskan om det inres sanning och i komplett förakt för allting som var ytligt, fåfängt och präglat av karriärism, konsumism och av den kultur som blott tjänade att dölja sneda maktstrukturer i samhället, varav den struktur de hatade mest var penningens oförfärade makt.

    De var båda förvånade över slöseriet med naturens resurser, och de propagerade för Upplysning och för ett allmänt användande av den hånade försiktighetsprincipen. De hatade den rovkapitalism som, enligt deras uppfattning, aldrig upphört att råda. Om någon påstod att det där med lassaiz faire väl i alla fall var något som hörde artonhundratalet till, så kunde både Poertz och Lester plocka fram siffror ur huvudet på hur mycket livsfarliga utsläpp alla industrier i världen producerade per minut, samt i vilken rasande fart korallreven längs världens kuster evaporerade och snart skulle efterträdas av en osande svavelstinkande soppa, vari syrehalten var noll, och då kunde vi snart se oss om efter att hellre bo på månen, vilket å andra sidan inte var något realistiskt val.

    Alltnog: framför den förskräckta Rembrandten stod nu Poertz och granskade.

-         Tjockt med färg, som vanligt. sa Amschel, medan han med vänster pekfinger strök över den skrovliga ytan på den gamla oljemålningen.

-         Se nu här, fortsatte han, hur denna målning är ett ypperligt exempel på allting som är så underbart med Rembrandt just.

-         Hur han med att vrida upp figuren mot åskådaren inbjuder denne. Det är preliminariet. Sen åstadkommer han nu alltid en liten klumpighet någonstans, där vi får en ingång till, där målningen så att säga visar på det ofullkomliga i en helt oblygt, småleende gest. Så visas nu dessa två egenskaper i det ljus, det berömda ljuset, som tränger ut ifrån tavlan, och där man förgäves i det avbildade scenariot letar en ljuskälla. Att en sån inte finns det medför att man upplever det som om någon står bakom en och över huvudet på en inför ljuset, varpå man därmed så att säga föses av en osynlig hand mot den lilla duken. Det fumliga är det största hos Rembrandt. Ju äldre han blev desto mer begrep han hur han med det fumliga och hela fumlighetens estetik kunde åvägabringa ett lugn hos åskådaren, ett lugn och en sanning som så vida överträffade allt annat i samtiden, att han blev refuserad. Man kunde från beställarnas sida inte tillåta att man själv blev avklädd intill nakenhet av det man såg på. Man ville ha en yta med färg och form där allt skötte sig och betedde sig lugnt och stabilt, inte ryckte och slet i en. Ack nej.

-            Ja så är det med Rembrandt.

-         Ja, det är så att man kan gråta. sa Lester.

-         Vaddå gråta? sa Poertz, som svängde runt och betrakta Lester som nu satt och förskönade sin mustasch framför en fickspegel med saxen nästan inne bland alla tänderna.

-         Jo, lidandet.

-         Rembrandt led väl inte. fnös Poertz."

( ur den kommande romanen, Att stjäla en Rembrandt, av Kaj Bernhard Genell.)

Kafkas underbara konstgrepp

    Diverse exklusiva berättartekniska konstgrepp är rikligt förekommande hos Kafka i Amerika.

        Vi har passagen i fjärde kapitlet där Karl tillfälligt lämnar Robinson och Delamarche uppe på en slänt vid sidan om landsvägen i mörkret för att bege sig för att sova på hotellvinden. Karl är osams med de båda, då de har olovandes öppnat hans väska.

Karl ropade, sig själv avlägsnandes i nattmörkret mot hotellet tillsammans med portiern:

   ””Hör på en gång för alla, om ändå någon av er ändå skulle ha fotografiet[1] och ville komma med det till mig på hotellet – så får han fortfarande väskan och kommer inte, det svär jag, att bli angiven.” Det kom inget egentligt svar, bara ett avbrutet ord hördes, början på ett tillrop från Robinson, som emellertid Delamarche tydligen genast stoppade till munnen på. Ännu en lång stund väntade Karl på om man ändå inte skulle komma till ett annat beslut däruppe. Två gånger ropade han med en stunds mellanrum: ”Jag är fortfarande kvar!” Men inte ett ljud hördes till svar, blott en gång rullade en sten nerför sluttningen, kanske av en tillfällighet, kanske som följd av ett förfelat kast.” (A. s.103.)

---

[1] Föreställande Karls föräldrar.

MUSÉUM. Caput II

                                                    MUSÉUM. 

                                                  Caput II.

         Locatelli och jag befann oss i kapprummet, dit inga andra sökte sig, eftersom de flesta människor i ankomsthallen ju var inriktade på att ta sig genom svängkorsen och förbi biljettmaskinerna och in i muséets utställningslokaler, där ju tavlorna bevars fanns. Så vitt man nu visste och förstod.

        Kapprummet tillhörde de delar av muséet som undgått restaurering. Ja det var skäligen slitet, och dessutom hängde här i långa rader, dubbla rader, kvar gamal kappor och rockar från folk som varit på muséet genom tiderna, men som glömt kvar sina ytterplagg. De hade även i vissa fall, syntes det, glömt sina paraplyer, sina bottiner och även här och där diverse påsar och även några små dragvagnar.

       Till skydd mot allt larm ute i entrén, som ju är en gigantisk marmorhall, så tog vi oss för att träda in bland kapporna för att där skapa oss ett litet rum som var tyst nog för att vi skulle kunna samtala obehindrat. Att detta behövdes, det var vi båda medvetna om, ty vi hade, vår vana trogna, inte några biljetter och hade inte alls för avsikt att köpa några heller. Så vad vi nu skulle göra upp var en plan för att ta oss in utan att betala.

       Smitandets konst är ädel, och den är tillika lustfylld. Således var det under ideliga leenden som vi framlade våra funderingar för varandra om hur inträdet skulle åvägabringas.

      Här måtte nu en högre makt ha njutit så pass mycket av vår godhjärtade glädje att denna makt beslöt att träda in i handlingen. Ty vi hade knappt öppnat munnarna förrän vi hörde ett gigantiskt brak. Braket skakade byggnaden något och vi rusade fram ur kapptältet och fann att en del av golvet gett vika i kanten av entrévången, rätt långt bort ifrån där vi stod. Två människor hade följt med och man såg nu endast deras festklädda överkroppar ståendes käppraka upp ifrån en lägre nivå, dit golvet således flyttats.

       Här behövdes nu inte mer list. Locatelli och jag gick beslutsamt mot strömmen av nyfikna människor som med sina telefoner skulle fotografera golvraset, och bara en minut därefter befann vi oss bakom en staty på våning två.

Underifrån, nere vid entrén, dit vi inte längre kunde se, ropade securitasvakterna hetsigt: Hugg i! Lugn! Alle man vänta! Det blir er tur!

        Då hördes en gäll kvinnoröst:
-         Rasar det mer??? Kan det rasa mer???? Kan det vara ett terrorist dåd?
Nu hördes ett mummel och en mängd spring. Folk lämnade nu byggnaden och securitasvakterna ropade: öppna dörrarna, och det dröjde inte länge förrän det blev alldeles tyst i muséet så när som på skotramp från vakterna och dessas spekulationer kring hålet i golvet. 
 -         Vi låser. sa vakterna. Efter att de konfererat med en militär utanför så gick man till biljettflickorna och sa att muséet måste stängas p.g.a. golvras.
      Locatelli och jag drog oss in i en nisch bakom en gigantisk byst föreställande Julius Kronberg med palett och kunde se några vakter från de övre planen släntra ner mot entrén, för att således långt i förtid avsluta sina pass.Vi undgick upptäckt och kunde således förmodligen ostörda kunna hela dagen betrakta målningar ifred och ostört. Vi trodde inte att man alls skulle komma igång med att laga golvet samma dag som det fallit ner, men att på sin höjd nån ingenjör och nån byggmästare skulle komma för att inspektera det inträffade. 
-         Inte helt fel. Sa Locatelli, vars små tjyvögon lyste i halvdagern medan vi tog oss fram bakom den djupgröna statyn och sökte oss mot den trappa som ledde oss ännu längre upp i det olycksdrabbade muséet.

Kafkas Amerika. IV.

§ 2.

                         

              Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur ( delete ) av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags ... sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig, som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn har Döden i vitögat, städse. Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av det vådliga och intrikata system som individen nu är.

           Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte fullständigt förgör henne, den individ som har frihetslängtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning – hen har också den möjligheten eller i alla fall viljan att titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera glömskans skåps funktion. En lycklig människa av intellektuellt slag, en så kallat ”genomreflekterad”, en fri en, är ju den, i detta avseende, som i efterhand kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt med avseende på den Sanning som senare skapats i individen.

          Glömskan kan man komma runt med diverse tekniker. Vi vet alla, hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma ihåg ett namn på t.ex. en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, en situation som är helt olik, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då bland annat blivit, kan vi säga, vad man brukar kalla icke-autentisk. Ett bra sätt att somna på kvällen är ju, som bekant, att söka undslippa allt komihåg, genom att söka komma ihåg det man tänkte på, innan man kom ihåg det man senast kom ihåg. D.v.s. att obarmhärtigt ställa sig inför ”Glömskans vägg”. Denna vägg är så oerhört … tråkig, så komplett tom, att man omedelbart faller i sömn. ( Det är visserligen fullständigt styggt och ohederligt mot förnuftet, men i valet mellan en sömntablett och denna listiga metod, så är metoden ändå mer anständig. Ty sömntabletten är ju det totala sveket mot förnuftet. Jag kan aldrig föreställa mig en Sokrates tagande en sömntablett.)  

          Glömskan ( en del av Censorns Abwehrmechanismen ) utför synnerligen väl sitt för vår hälsa nödvändiga värv, men detta värv kan till yttermera visso så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konstitutionsutskott. Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, ( detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet nämnde i ett förord till en av sina berömda klassiker ) ställs nu inför en serie principiella problem, delvis inbegripande sig självt:

1.       Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. )

2.       Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och uträtta.)

3.       Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid en hel del att göra och se om.)

       Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögonblicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett liv efter detta. A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor, så stor ……Större än du nånsin tror.

            Eftersom nu Sanningen ofta bygger på Skepticism, eller låt oss säga:skepsis, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konstitutionsutskott aldrig skulle kunna finnas och komma fram till en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet. Därför tror vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva.

            Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja.

            Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen.

            Det som döljer och det som uppenbarar.

            Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, och dessutom sidor av ett och samma mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara.

           Givetvis är det ett större fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där Censorn har.

Herr C. – som vi kan kalla censorn – tycks ha ett kolossalt minne, just som vi själva( i grunden har ). Dessutom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi.

            Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg, att vi vår första skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan Herr C. veta att B.) det är en god metod att – på grund av den utslagna tanden, och den misslyckade skolstarten -  för all framtid låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten förstaklassare.
Eller har inte Herr C. valt metoden. Nej, det har evolutionen. 

            Vi diskuterar således A..:Vi kan resonera om saken. Säg att Herr C. noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset. Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet P. ( som i ”person” ). Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn tål detta, men inte P.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen.

            Sen tycks C. - eller evolutionen -  tänka: men Okey, om nu P. vill veta vad som hänt så kan P. får tyda lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jag suddar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst och spetsigt. Jag låter P. uppleva lite obehag av vitt, vasst och spetsigt. Sen får P. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart.
Nu kan det – så invänder ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat, att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet TILLÅTER INTE ”delete”.

            Denna invändning skulle då innebära, att vi ser Herr C. såsom delvis ett offer för systemet ( läs evolutionen)! Herr C. är i själva verket en … tragisk figur. ( Med tragik åsyftar vi här det Hegel menade[1] med begreppet: ett både-och förhållande. Och: trots-både-och. ) Herr C. städar, och han kan inte annat. Han är klok, minnesgod, och tycks ha en klar kompass vad gäller gott och ont.

           Låt oss temporärt stanna här i vår granskning av censorn, och återvända till Kafka.

---

[1] I sin Ästhetik.