Diverse exklusiva berättartekniska
konstgrepp är rikligt förekommande hos Kafka i Amerika.
Vi har passagen i fjärde kapitlet där
Karl tillfälligt lämnar Robinson och Delamarche uppe på en slänt vid sidan om
landsvägen i mörkret för att bege sig för att sova på hotellvinden. Karl är
osams med de båda, då de har olovandes öppnat hans väska.
Karl ropade, sig
själv avlägsnandes i nattmörkret mot hotellet tillsammans med portiern:
””Hör på en gång för alla, om ändå någon av
er ändå skulle ha fotografiet[1] och ville komma med det
till mig på hotellet – så får han fortfarande väskan och kommer inte, det svär
jag, att bli angiven.” Det kom inget egentligt svar, bara ett avbrutet ord
hördes, början på ett tillrop från Robinson, som emellertid Delamarche tydligen
genast stoppade till munnen på. Ännu en lång stund väntade Karl på om man ändå
inte skulle komma till ett annat beslut däruppe. Två gånger ropade han med en
stunds mellanrum: ”Jag är fortfarande kvar!” Men inte ett ljud hördes till
svar, blott en gång rullade en sten nerför sluttningen, kanske av en
tillfällighet, kanske som följd av ett förfelat kast.” (A. s.103.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar