Statyetterna på Skrivbordet
STATYETTERNA
Freud
upplevde inte konst, men tolkade mönstren och figurerna i konsten teoretiskt,
inte estetiskt.
Sjögren jämför den manifesta drömmen med
ett stycke poesi, o. menar, att Freud inte hade minsta sinne för poesi heller,
i motsats t.ex. till en F. de Saussure. Han hade däremot ett i det närmaste
maniskt intresse för vitsar, som alla, av allehanda slag, tycks ha fastnat hur
lätt som helst i hans minne, som aldrig uppvisade någon brist.[1]
Boken om vitsen – som ingår i den trilogi, som enligt Lacan, m.fl. utgjorde
kärnan i psykoanalysen; Drömtydning, Vardagslivets psykopatologi och Vitsen
och dess förhållande till det omedvetna - är en omfattande exempelsamling
på över 690 sidor.
Den judiska vitsen, som ibland ses som
en originell skapelse, kan man kanske se mot bakgrund av det prosaiska i den
flertusensidiga kommentaren till Toran, Talmud, och i den judiska
religiositeten som helhet, där man traditionellt, med svensken Meyersons ord,
har en ”gud som man kan prata med”.[2]
Den judiska vitsen är bl.a. full av sofistik, alltså en slags underfundig
intellektuell lek. Den kristna religiositeten - i kontrast då, eftersom den
miljö som Freud växte upp i var kristen - är från sin början, i Nya
Testamentet, grundad i ett absolut allvar, Jejus ord om ett Ja-Ja, och i en
absolut paradox, dyrkandet av den lidande Guda-Människan, ”frälsaren”, och i en
absolut underkastelse. Den kristne guden, i alla sina tre gestalter, Jesus, Gud
och Den Helige Ande - vare sig inom katolicismen eller protestantismen - går
inte alls att diskutera med. I bönen kan man - visserligen - framlägga sin sak,
och därmed tycka sig starta en viss dialog, men det går inte att disputera med
guden. Med Kierkegaards ord är gudsförhållandet präglat av just det, att ”inför
gud har vi allt orätt.”
I
Judendomen är det alltså mer av ett resonemangsförhållande.
Freud som ser vitsen som en nedgång i
det omedvetnas berggrunder är även i sin egen totala diskurs metodiskt något
mystisk. Dels är den lik en promenad, som tycks på måfå, o. ha en oändlig
potentiell längd, o. där var och en verkligen tidvis tvivlar på, att promenaden
skall få ett någorlunda lyckligt slut och där de benämnda drifternas antal
ökar, sida efter sida. Det härskar också - hos Freud - en mystik ikring
alla drifter och kring det Omedvetna, där man känner sig som en Anselm av
Canterbury, när denne, för att bevisa Guds existens, bad Gud om hjälp.
Vi har i psykoanalysen mängder av
problem, problem som inte alls är utmärkande bara för psykoanalysen, utan naturligtvis
för alla humanvetenskaper, och somligt är problematiskt vad gäller all
vetenskap. Vi kan icke helt definiera "människa”, icke ”medvetande” icke
”förmedvetande", o.s.v.., men rör
oss ändå med dessa termer - ställda i relation till varandra i en modell som -
som modell - liknar ett slutet system, som ett brädspel, med vinnare och
förlorare.
Den radikala snedhet i Freuds
begåvningsprofil, som bar av pussellösarens slag, kan också illustreras av hans
två famösa skrivbord: det i Wien och det i London, där en hel hord av små
statyetter i terrakotta och brons dagarna i ända stod och stirrade på själsalkemisten,
under det denne författade.[3]
Freuds
oförmåga att uppleva konst, men desperata behov att få statyetternas yttre gestalt,
åtbörd och attribut att representera något fjärran mytiskt, är ju närmast
komiskt, då det bygger på en förutsättning om att varje figur i trä, per definition,
måste ha en OÄNDLIG INNEBÖRD kopplad till en ANDLIGHET vars ursprung sträcker
sig till MÄNSKLIGHETENS FÖDELSE!
Freud kan alltså ha lidit av ett slags logocentriskt
tolkningstvång.
Men
att en innebörd av en artefakt, skapad av en människa, kan ligga – icke i vad
som kan sägas i ord om den – men i en serie proportioner, eller i några
kontrasterande stämningar, i två färger intill varandra, - vilka allihop kan
tala så djupt till människor, så att dessa människor skulle kunna gå tre varv
runt jorden till fots, bara för att få uppleva något liknande igen, - sådant
kan ju omöjligen tycks det Freud ha förstått. Freud tillhörde den del av
jordens befolkning som inte hade konstsinne.
Alltså var Freud utestängd från mycket
av det, som för andra människor utgör det mänskliga livet. I och med det, så
faller ju en stor del av det som Freud påstår om människan, medvetandet och
drömmen, eftersom det var byggt på något så otillförlitligt som självanalys, på
subjektiv interpretation, introspektion.
Alla figuriner - hämtade från all
världens olika håll, där på skrivbordet - företräder var för sig en hel
tradition, en hel människosyn, en hel myt, som Freud föreställer sig
representerar, determinerar och avslöjar en hel grupp människor, en etnisk
kultur, ett område på jorden o.s.v., utan att Freud utom enstaka gånger frågar
sig under vilka maktförhållanden dessa figurer, och det som de sägs
representera, har frambringats och förfärdigats!
”Kulturen
lamslår alltså individens farliga aggressionsdrift, försvagar och avväpnar
honom och låter, genom att sätta en instans i hans inre, bevaka honom, på samma
sätt som man förlägger ett truppförband i en erövrad stad.”[4]
Figurinerna på skrivbordet, som liknar
en liten armé, som ställt upp för att i alla väder försvara sin ägare – inte olik
en pojkfantasi, i lekrummet - säger dock
inte Freud någonting, eftersom han endast är känslig för vad han själv kan transformera
dem till.
Om han inte känner behov av en tolkning
av dem, så existerar de inte för honom. Esse est percipi. Det är därför
han kan ha dem där, varje dag, framför sig på skrivbordet. De är, i Freuds
ögon, endast påståenden, kanske på sin höjd vitsar, alltså:
metapåståenden. De är inga objekt som kan framkalla känslor. Om de nu är
kultföremål, så är de ändå helt avförtrollade, på ett sätt som ju ändå trotsar
de flesta människors upplevelse, då det ju ligger ganska djupt hos de flesta av
oss, att ha en viss vördnad för andra civilisationers tankesystem. En vanlig
människa, med en normal känslighet för objekts konnotationer hade blivit tokig,
om ens dagliga arbete skulle ske inför stirrande elfenbensögon från
Östafrikanska ebenholtzhuvuden.
Ingenting är nånsin helt avförtrollat.
[1] jfr.S.
Landmann, Der jüdische Witz ( 1979 )
[2] M. 2012.
[3] Freuds konstsamling - inte minst beträffande just skulpturer - var enorm.
Den största delen av den österrikiska samlingen stals dock av nazisterna.
[4] Här kan alltså, kulturen skapa själsliga instanser. Passagen är från Vi
vantrivs i kulturen.
Kommentarer
Skicka en kommentar