Det stora Mytarbetet. "Kafka och Freud".

Kaj Bernhard Genell - Kafka och Freud 

I detta manuskript diskuteras bland annat myter och dess relation till det sägbara, Freuds Censor som Mastermind, samt hur Freuds psykoanalys var en nödvändig - men inte tillräcklig - förutsättning för Kafkas novell Förvandlingen.....

Wittgenstein är också med på ett hörn.

 

TRE HYPOTESER

 

                 

 

I mina två böcker om Kafka, Kafka och det Kafkaeska[1], jämte dess engelska motsvarighet[2] Kafka - a Freudo-Structuralist Analysis, försökte jag ge fakta för en enda hypotes, den, att det Kafkaeska inte kunde ha skapats, utan att Kafka hade kunnat använda sig av något slags material, som hade något slags samband med Freuds psykoanalys. Jag hävdade alltså att, utan Freud ingen Kafka. I denna föreliggande bok har jag en annan hypotes, som i klart bygger på den förra bokens: Jag menar att det förhöll sig så, med Kafka, att det oerhörda inflytande, som Kafkas verk kom att få, främst från och med tiden kring 1940, när Processen publicerades, var a.) ett demystifierande inflytande i stora delar av Västerlandet, som till stor del b.) berodde på ett ”anaklastiskt” processande av myten[3] om psykoanalysen.

 

Fig. 1.

                            Anaklastiskt instrument, avsett för studier av strålbrytning.

 

 

Kafka hade ju denna nya teori som undertext i viktiga verk som Processen och Förvandlingen, vilka gjorde en lavinartad succé överallt, och i ett slag inkorporerades det Kafkaeska i det allmänna medvetandet, och i den underförstådda kanon, på vilken den västerländska efterkrigskulturen vilar. Man kan ju undra vad det exakt är som uppstår i en kultur, när något uppstår; har ser det stratum av människor ut, som en förändring når? Och hur är det för dem, som står utanför att alls lägga märke till att  en kulturell förändring har skett? Hur kommer de, som aldrig noterat ett kulturellt skifte, att ändå omsider märka, att något har hänt?

     Om det var så, att något avgörande hände, i och med Freud och Kafka, snarare än med Freud, hur kunde det komma sig? ( ”Jag är slutet eller början”, menade Kafka.) Vad var det med just myten[4] om psykoanalysen, ”the ubiquity of unconscious forces, which has changed how we perceive our entire culture”,[5] och Kafkas behandling av den i sina verk, vilket i vissa delar kunde uppfattas som karikerande, som i så fall skulle ha påskyndat detta skifte till sekularism? Ty vad jag implicerar, är ju det, att det mer är myter, mer än filosofier, eller vetenskapliga idéer, som åstadkommer stora förändringar. Helt visst är ju i alla fall det, att varken Kafka, eller den breda allmänhet, som läste Kafka, hade speciellt solida kunskaper om psykoanalysen. Vad ytterligare är fallet, det är att de myter, som åstadkommer förändringar, ofta gör det genom att ha blivit till andra myter, delvis som ett resultat den i+ntellektuella kritiken, som genom att vara maktfullt pretentiös, alltid förvränger myter, eller genom konst och litteratur, som, i enlighet med sin natur, inte kan göra annat än att förvränga dem.

       För att ytterligare komplicera allting, så vill jag framlägga en hypotes om att det man skapar, det spar man inte enbart som realitet, men det man skapar man alltid samtidigt i realitet och i myt. Man kan aldrig skapa något utan att ha en aning om det mytiska dimension i det man skapar! Så skapade inte Freud psykoanalysen enbart som en reell teori, utan han skapade samtidigt det reella och myten.

 

      

 

                                                 Kaj Bernh. Genell – Göteborg, Juli, 2025.

---

[1] 2017.

[2] Kafka – a Freudo-Structuralist Analysis, 2022.

[3] Lévi-Strauss liknar analysen av en myt vid ett schackspel, i sin bok om lodjuret.

[4] Begreppet ”myt” används av mig i bred bemärkelse.

[5] Edith Kurtzweil.( The Freudians. p. xv.)

Joseph Conrad och myten.

Joseph Conrad och MYTEN. Bakgrunden i dessa böcker är givetvis alla de män – för de är alla män – som konstruerat dessa farkoster, och alla de delar som dessa flytande hem, dessa oceankrossare, består av. Eller man kan kanske hellre säga, att bakgrunden är både dessa fartyg och de geniala upphovsmännen, hela tiotals generationer av dem, som har skapat des stora segelskeppen och alla dess geniala smådelar, så fintligt och nödvändigt döpta, så att de kan ses som en teologi över vindens herravälde. Varje liten förmärs, varje nakterhus, varje litet rå, varje spant och varje nåt är det som är bakgrunden till det som utspelar sig av moraliska problem hos de män, ty de är alla män, som bebor dessa gigantiska flythus. Men nu är dessa bakgrunder, eller DENNA bakgrund, SEGELSKEPPET, egentligen inte en bakgrund. Segelskeppet väver sig så in i gestalterna, fysiskt och psykiskt, att man kan säga att segelskeppen, som är den materiella basen för dessa människor, i det att de i stormar och krig ständigt förgår, att de alltid är i fara på okända vatten, blir den mytologi, mot bakgrund av vilken alla tankar och alla skeenden skapas.

      Lustigt är det också när författare av dessa böcker, som har segelskeppet som mytologiskt faktum, säger att: DET ÄR INTE JAG SOM SEGLAR, när man så tydligt märker att den som skriver dessa böcker har vidrört varje detalj på segelskeppet, på segelskeppen, och känner segelskeppet som sådant, - hur varje del interagerar med den andra. Och just detta värjande, att det inte är jag, det är också som att säga att segelskeppen jag beskriver har ingenting med mig att göra. Vilken ingen tror på. Så blir detta NEJ från författaren sammanblandat med segelskeppen, så att det blir som att författaren säger att segelskeppen inte finns, eller finns OBEROENDE av honom ( sjömannen ), eftersom det inte är han själv som seglar där i böckerna. Och så får segelskeppen denna nimbus av overklighet, som om de var en GUDS skapelse, och inte människornas. Och så blir de än mer mytiska. De finns på ett evigt sätt. ( Vilket samtidigt dementeras i böckerna, genom själva diskussionen om segel versus ångkraft ).

     Ty vad är nu en myt? Jo, det är sådant som människor inbillar sig är urföreställningar, och sådant som man menar har funnits i människors sagor sedan primordial tid. Och mången tror på detta, ty det är så svårt att föreställa sig något mänskligt utom mot en bakgrund, och just en bakgrund av myt. Glömt är då det av alla dolda faktum, ( utom möjligen av Malinovskij och ett litet fåtal andra ) att myten är SKAPAD av dem som har makten för att hålla folk i schack. Så är myten om regnguden, myten om den onde, myten om den goda människan, de är alla skapade av maktens män – antingen av maktens män eller av deras hantlangare, såsom präster och dylikt.

     Så är också Joseph Conrads myt: själva segelskeppet, en manmade historia, och inget mystiskt alls. Det är ett flytetyg, som har hiskelighetens drag, på grund av att det oftast befinner sig på 20000 famnars djup, just det kritiska stället för en människa att befinna sig på. Så kommer Conrad undan med att slippa redogöra för människans belägenhet; det räcker ju så väl med att minutiöst rada upp de livsnödvändiga ting som går under benämningar som lanterna, korsvant, förstag, bogdrevel, mantåg, durkspett, bramsegel och dyveke, för att hela människans situation skall stå klar för envar och man blott behöver beskriva ett stort gräl mellan två sjömän för att på så sätt låta den mytiska bakgrunden ge grälet dess på en gång enkla dramatik som djupa personliga existentiella mening.

     Så är alltid myten en ... myt. Och man måste därför börja om från början. Hur var det nu med segelskeppen?