Joseph Conrad och MYTEN. Bakgrunden i dessa böcker är givetvis alla de män – för de är alla män – som konstruerat dessa farkoster, och alla de delar som dessa flytande hem, dessa oceankrossare, består av. Eller man kan kanske hellre säga, att bakgrunden är både dessa fartyg och de geniala upphovsmännen, hela tiotals generationer av dem, som har skapat des stora segelskeppen och alla dess geniala smådelar, så fintligt och nödvändigt döpta, så att de kan ses som en teologi över vindens herravälde. Varje liten förmärs, varje nakterhus, varje litet rå, varje spant och varje nåt är det som är bakgrunden till det som utspelar sig av moraliska problem hos de män, ty de är alla män, som bebor dessa gigantiska flythus. Men nu är dessa bakgrunder, eller DENNA bakgrund, SEGELSKEPPET, egentligen inte en bakgrund. Segelskeppet väver sig så in i gestalterna, fysiskt och psykiskt, att man kan säga att segelskeppen, som är den materiella basen för dessa människor, i det att de i stormar och krig ständigt förgår, att de alltid är i fara på okända vatten, blir den mytologi, mot bakgrund av vilken alla tankar och alla skeenden skapas.
Lustigt är det också när författare av dessa böcker, som har
segelskeppet som mytologiskt faktum, säger att: DET ÄR INTE JAG SOM SEGLAR, när
man så tydligt märker att den som skriver dessa böcker har vidrört varje detalj
på segelskeppet, på segelskeppen, och känner segelskeppet som sådant, - hur
varje del interagerar med den andra. Och just detta värjande, att det inte är
jag, det är också som att säga att segelskeppen jag beskriver har ingenting med
mig att göra. Vilken ingen tror på. Så blir detta NEJ från författaren
sammanblandat med segelskeppen, så att det blir som att författaren säger att
segelskeppen inte finns, eller finns OBEROENDE av honom ( sjömannen ), eftersom
det inte är han själv som seglar där i böckerna. Och så får segelskeppen denna
nimbus av overklighet, som om de var en GUDS skapelse, och inte människornas.
Och så blir de än mer mytiska. De finns på ett evigt sätt. ( Vilket samtidigt
dementeras i böckerna, genom själva diskussionen om segel versus ångkraft ).
Ty vad är nu en myt? Jo, det är sådant som människor inbillar sig är
urföreställningar, och sådant som man menar har funnits i människors sagor sedan
primordial tid. Och mången tror på detta, ty det är så svårt att föreställa sig
något mänskligt utom mot en bakgrund, och just en bakgrund av myt. Glömt är då
det av alla dolda faktum, ( utom möjligen av Malinovskij och ett litet fåtal andra ) att myten är SKAPAD av dem som har makten för att
hålla folk i schack. Så är myten om regnguden, myten om den onde, myten om den
goda människan, de är alla skapade av maktens män – antingen av maktens män
eller av deras hantlangare, såsom präster och dylikt.
Så är också Joseph Conrads myt: själva segelskeppet, en manmade historia, och inget mystiskt
alls. Det är ett flytetyg, som har hiskelighetens drag, på grund av att det
oftast befinner sig på 20000 famnars djup, just det kritiska stället för en
människa att befinna sig på. Så kommer Conrad undan med att slippa redogöra för
människans belägenhet; det räcker ju så väl med att minutiöst rada upp de
livsnödvändiga ting som går under benämningar som lanterna, korsvant, förstag,
bogdrevel, mantåg, durkspett, bramsegel och dyveke, för att hela människans
situation skall stå klar för envar och man blott behöver beskriva ett stort
gräl mellan två sjömän för att på så sätt låta den mytiska bakgrunden ge grälet
dess på en gång enkla dramatik som djupa personliga existentiella mening.
Så är alltid myten en ... myt. Och man måste därför börja om från början. Hur var det nu med segelskeppen?
