tänker jag då

Feminismen är ju bra, här och där, men det är ju inte så att män skall ha hand om barn. Kvinnor är bäst lämpade att ha hand om barn, ty de har fött dessa, och de har ett mjukare hull och luktar godare än män. Detta är givetvis inte en konservativ åsikt. Det är en åsikt som är grundad i djup mänsklig kunskap. Diverse djur andra än människan har också den där eleganta uppdelningen att det förefaller modersdjuret som naturligt att ta hand om ungen. Ett djur som björnhonan bortser därför gärna från att hon inte får pensionspoäng på att lära sin unge att simma och hoppa häck, men gör alltså detta gärna, och kommer det nån annan kvinnlig björn och ber om att denna hona skall gå med i fi, så blir det faktiskt ett ramaskri. Jag är själv annars vänsterpartist. Oftast. Rent äckligt är det med vuxna karlar som bär sitt barn på bröstet. Dom barnen blir troligen sinnessjuka. Eller nåt ditåt.

Kapitel 14. I hängmattan.       Ungefär klockan sju öppnades stugdörren. Det var Evangeline. Iklädd en vit tunn klänning och med kaffebricka med sig. - Hur har natten varit, Mr. Brown?      Jag stirrade på henne. Så suckade jag. Och sucken var så djup att jag tror att jag kunnat fylla seglen på en fullriggare till den grad att den med råge skulle bara med en tagit sig två distansminuter. Följaktligen kunde ingen annan slutsats dragas annat än att jag var djupt förälskad. Så hade då en av mina fastrars hetaste önskningar kommit att uppfyllas: "Om du blott blir kär, så ordnar sig allt! Och kom ihåg, omvänt, - om du inte blir kär, så ordnar sig ingenting! "      Jag betraktade föremålet för min dyrkan från topp till tå. Hon föreföll mig så stor, för stor för det lilla huset, för ön, för mig också. Men det spelade ingen roll. Jag fick väl känna mig liten då, liten och lycklig.     Vem är ej i g...

Kaptenen är alltid ensam.      Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd….. Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Petronellas seger, och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:" Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar." eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg, alldeles intill en rhododendron och en stele med inskriften: "Till alla er som slänger en sten.". Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt.      ...

I just wrote something nice: ( for a change ....) "Per–version = moving through, to the actual version . Perversion is intense participation, by intensely not participating at all, it is to draw near in at the same time distancing oneself. It is a variation of grotesque, which attracts by being repulsive." At least a sine qua non on perversion, I think. It is for my next book.