Feminismen är ju bra, styckevis.

Feminismen är ju bra, här och där, men det är ju inte så att män skall ha hand om barn. Kvinnor är bäst lämpade att ha hand om barn, ty de har fött dessa, och de har ett mjukare hull och luktar godare än män.
Detta är givetvis inte en konservativ åsikt. Det är en åsikt som är grundad i djup mänsklig kunskap. Diverse djur andra än människan har också den där eleganta uppdelningen att det förefaller modersdjuret som naturligt att ta hand om ungen. Ett djur som björnhonan bortser därför gärna från att hon inte får pensionspoäng på att lära sin unge att simma och hoppa häck, men gör alltså detta gärna, och kommer det nån annan kvinnlig björn och ber om att denna hona skall gå med i fi, så blir det faktiskt ett ramaskri.
Jag är själv annars vänsterpartist. Oftast.
Rent äckligt är det med vuxna karlar som bär sitt barn på bröstet. Dom barnen blir troligen sinnessjuka. Eller nåt ditåt.

Greve Vaktels äventyr. Kapitel 14.

Kapitel 14.

I hängmattan.

      Ungefär klockan sju öppnades stugdörren.
Det var Evangeline. Iklädd en vit tunn klänning och med kaffebricka med sig.
- Hur har natten varit, Mr. Brown?
     Jag stirrade på henne. Så suckade jag. Och sucken var så djup att jag tror att jag kunnat fylla seglen på en fullriggare till den grad att den med råge skulle bara med en tagit sig två distansminuter. Följaktligen kunde ingen annan slutsats dragas annat än att jag var djupt förälskad. Så hade då en av mina fastrars hetaste önskningar kommit att uppfyllas: "Om du blott blir kär, så ordnar sig allt! Och kom ihåg, omvänt, - om du inte blir kär, så ordnar sig ingenting! "
     Jag betraktade föremålet för min dyrkan från topp till tå. Hon föreföll mig så stor, för stor för det lilla huset, för ön, för mig också. Men det spelade ingen roll. Jag fick väl känna mig liten då, liten och lycklig.
    Vem är ej i grund och botten liten inför ödet och lyckans växlingar?
     När vi satt vi det skrangliga kaffebordet och vinden svepte omkring oss och i hennes hår, så sade jag:
- Filosofi är faktiskt strunt. All filosofi är strunt.
- Jaså.
- Ja, men nödvändigt strunt.
- Jaha. sa Evangeline, som om hon inte alls hörde på. Det tyckte jag inte om. Att min älskade inte alls lyssnade på mig. Då sa hon:
- Vet du överhuvudtaget något alls om filosofi ?
- Nja…., sa jag överrumplad. ( Nu rodnade jag.) "Något har man väl lärt sig i Leningrad….."
    Nu lutade hon sig närmre mig och sade med låg röst:
- Prata inte nu. Bara VAR till! Existera!
     Något chockad satt jag där med kaffet. Gammalt smakade det. För starkt var det. Hon hade inget riktigt kaffe, bara surrogat, och kunde inte laga det, och hon hade inte vett att inte servera dåligt kaffe. Men skit idet! Och jag skulle vara tyst.

     Jag reste mig för att söka efter ödlan, som varit betydligt vänligare.
     Men Evangeline drog ner mig på stolen. Så frågade hon:
- Vart leder tunneln?
- Jaha, sa jag. "Så nu passar det att prata?"
- Vart leder tunneln????
- Till kastellön, till Euer, helt nära Auer, varifrån man lätt kommer till Prexezla !
     Hennes ögon var nu fästa någonstans fjärran invid horisontlinjen. Hon sade långsamt. långsamt:
- Jahaaaaa…..
Jag tog mod till mig och sa:
- Du är så vacker!
- Jahaaaa…. ( Hon var kvar vid förra ämnet.)
- Jag vill kyssa dig ?!
- Inte nu. Sen!...
    Evangeline reste sig och vandrade av och an längs husfasaden. (c:a 9 meter ).
- Tror du att du kan krypa tillbaka till den där ön och sen komma med båt istället?
      Jag kan faktiskt, trots att jag försöker, inte minnas när jag grät sist, när jag hade gråtit sist innan jag nu brast ut i en flod av tårar, kastande mig på marken , bultande Moder Jord med mina nävar.
- Djävlar, djävlar, djä…dj…ävlar! Ska….hall då allting ta….ha…..gas ifrån mig? Skall jag aldrig få ro och ly….hy ….cka …..
     Evangeline gick in i huset och jag hörde låsvredet smälla till två gånger.
- Jag DRÄNKER mig! Ropade jag mot huset.
- Ja men gör det…, hördes Evangelines sorglösa stämma.
- Kanske Chen kommer med en båt? Han satte en i sjön i alla fall. Sa jag halvhögt.
     Inget hördes. Plötsligt kom det dock musik från ett fönster på vinden. En vevgrammofon hade satt igång. En polonäs av Chopin.
     Det var - av allt att döma - just så här livet var. Just så här. På pricken.
     Jag gick och lade mig i hängmattan som var uppspänd mellan två dvärgtallar. Den lilla ödlan med simhud mellan tårna, Nicklas, höll jag i mina händer och sade till denna:
     - Just så här är livet. Mitt i det vill man bara dö!
    Sen låg jag där och såg molnen flyga förbi österut och alla tankar tog de med sig. Det var som om jag hade förlorat allt hopp. Min stora, stora skatt, mitt hopp, det flög där uppe, bort, bort…. Bort……
    Ödlan slickade de salta tårarna från mina kinder och jag smekte den och sade:
- Så, så, katten hänger i garnet…… Byssan lull, koka kittele…en full…. Det kommer tre fartyg på vååååågen…..
    Det gjorde det nu inte. Inte en enda båt.
    Ingenting hände. Det var fullständigt meningslöst, utom möjligen polonäsen då. Den tog dock slut och avlöstes av den bekanta Humlans flykt.( Ett orkesterstycke.)
    Att det skulle ta ett sådant slut - på en holme i Stilla Havet? Kärleken ville inte riktigt släppa. Jag sneglade mot huset. Kärleken.
    Kärleken.
Jag var dessutom hungrig.
Men nu skulle jag svälta ihjäl. Det var ett nobelt sätt att dö på.
- Nu svälter vi! Sa jag till Nicklas, som nickade dubbeltydigt.
    Då kom Evangeline ut igen.
- Jaja. Vi kommer väl aldrig härifrån då.
     Hon satte sig på marken och tände en cigarett som tycktes vara gjord av några lokala löv och brann med tät svart rök.
- Men du kan väl inte begära att jag skall krypa hela vägen tillbaka.
- Jag gjorde ju det. Just.
- Jojo.
- Vet du vad du är?
( Det var en av de frågor jag hatade mest. Denna fråga, som kvinnor kastade ur sig, när de fått vad de ville ha, eller när de inte fått det….)
- Nej.
- En ganska ynklig man.
      Jag vred mig i hängmattan, som nästan låg på marken. Nu skulle det bli förhör och utskällning. Jag skulle inte kunna svälta mig i fred ens. Här var lika bra att hoppa i. Eller gå och slå ihjäl den undersköna.
- Jag vet det.
- Du är inte mycket till karl du!
- Nä.
- Kan du inte gå och meta i alla fall?
- Jojo.
    Jag reste mig, hämtade ett spö som stod vidväggen och gick till stranden och ut på en klippavsats och kastade i krok och sänke. Nu började jag förstå Starotsken. Mer och mer började jag inse, att den gamle vitskäggige prelaten hade haft rätt. Jag funderade även på vad Markis de Sade hade gjort i detta läge.
     Då, plötsligt, dök det upp ett segel vid horisonten i söder. Va? En skonert! En liten skonert?
- Det kommer en båt! skrek jag uppåt Evangelines.
- Den passerar. sade hon på sitt släpiga vis, och blåste ut ett moln illaluktande svart rök.
    Jag kastade spöet på klipporna och tog av mig byxorna och ställde mig att vinka med dem i handen. Och båten närmade sig, långsamt.
      Nu bad jag till Jungfru Maria och skrek högt:
- HJÄÄÄÄÄÄLP!
- Då kände jag ett par läppar nära min kind, och hörde Evangelines röst:
- Vet du vem jag är?
- Nä. Sa jag, utan att kunna tänka.
- Lustan! Jag är lustan, och du är galen! Hela ön är lustan. Havet finns inte. Båten finns inte. Det finns ingen fisk. Det finns bara jag!
     Då for det som en yrsel i mig och jag befann mig åter i kastellet, liggande på soffan.
Så man kan drömma! Av lusta……
     Gråast slickade mig i ansiktet. Det var det jag trott var Evangelines kyss.
- Fördömt! sa jag, lycklig över att allt syntes verkligt.

Greve Vaktel, en roman. Kapitlet 6.

Kaptenen är alltid ensam.

     Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd…..
Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Petronellas seger, och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:" Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar." eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg, alldeles intill en rhododendron och en stele med inskriften: "Till alla er som slänger en sten.". Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt.
       Elim serverade varmt te´. Kaffe var det inte tal om.
     ”Varför i all sin dar lyder ni just mig?”, frågade jag, ur balans och trött som jag var och med drömmarens osvikliga logik.
    ”Det finns säkert en anledning.” svarade Elim.
     ”Vad menar du med det?”
     ”Ja, att det kanske finns en.”
     -”Va?”
     ”Anledning.”
     Nu knirkade jag till i stolen av häpnad. Här krånglade man till det.
     ”Nu vill jag höra hur du menar, käre Elim.”
     Jag lade till vänligheten i manipulativt syfte, vilket Elim genast märkte. Han tyckte annars om mig.
     ”Ja, jag finner ju praktiskt att lyda er, men varifrån idén kommer, det vet jag inte. Och kanske inte ni heller.”
    ”Nähä. Sa jag. - Så ni vet inte varför ni gör som ni gör?”
    ”Nja, dels, dels.” Mannen var blixtrande intelligent.
    Nu funderade jag ett tag. Pysslade med gojan som låg i sin kartong och tittade ömsom på den ena ömsom på den andre. Som av roat intresse, eller inte…. Som om också den bollade med en anledning.
    ”Säg, Elim. Kan ni inte fråga mig något som ni vill veta lika hett som jag?”
    ”Jo, men så smart!”
    ”Nä, fråga på! Jag ber om det.”, menade jag, låtsat infantilt.
    ”Varför tillåter ni er själv att bestämma här?”, frågade Elim.
     Nu var det verkligen illa att jag hade skadat min tå och hamnat i länstolen. Varför i helvete skulle man tänka så mycket. Är inte makt en ren fantasi? Det är nu inte fantasin som styr tanken, det är möjligheterna. Och när de senare är begränsade, då rinner tydligen frågorna till på det mest konstiga vis. Och sanningen är en kombination av ren fantasi och brist på densamma.
     Jag bad nu Elim att öppna kontorsfönstret för att släppa in lite sommarvärme in i slottet. Slottet var egentligen inget slott.
      Utanför kvittrade en sparvhök.

     ”Jag bestämmer naturligtvis just för att ni vill det!”
     ”Nja.” sade Elim. Och fortsatte: ”Vad är hönan, och vad är ägget?”
      Nu tittade Elena in med några klenetter. Hon sjöng lågt: "Oh, what a wonderful morning…."
      En sån dum sång!
      ”Nä, detta går inte! Sa jag.” ( Och det var ju uppenbart att Elenas handling hade avgjort det hela.) ”Nu skall vi inte grubbla utan ta saken i egna händer. Jag är inte intresserad av småsaker. Den som inte tänker "en gros" kommer aldrig nån vart!”
     ”Men ni kan väl svara!” Insisterade Elim, oförskämt. Pramalan skulle aldrig sagt så. Pramalan var mer en omtänksam typ. Elim var näsvis och klok…
     ”Jag tar mig rätten, där ingen annan tar sig rätten. Vill du kanske ta över, Elim?”
     ”Nej , nej, på inte sätt. Hur skulle jag kunna det? Då kommer jag ju i samma sits.
     ”Ja, varför inte. Du som är så klok?!”
     ”Nej, jag skulle aldrig kunna försvara det valet inför mig själv. Svarte Petter vill jag inte ha.” sade Elim och vände på klacken och lämnade mig med Elena och gojan.
     Jag satt som förlamad. Elim hade förklarat allting så elegant och samtidigt så tarvligt. Makten som Svarte Petter. Vinden rörde om lite bland pappren på bordet. Gojan muttrade och Elena lallade.
    ”Vad talar ni om, herr Greve?” frågade Elena.
     Jag såg på flickebarnet. Vad skulle bli av henne. Skulle hon bli lycklig, lyckligare än jag. Vad skulle hennes lycka bli…..?
    ”Asch, strunt och politik.”
     Elena stödde sig med båda händerna mot bordskanten och såg mig i ögonen och frågade:
    ”Kan jag inte få en hund?”
     Jag svarade undvikande på detta, sa att vi bodde på en enslig ö, och bad sedan att hon skulle leda mig ned till slottssalen.
    "Kaptenen är alltid ensam." tänkte jag då vi långsamt tog oss ner för trappan.
     Pramalan höll på att laga flygeln. Det var trevligt med en praktisk person. Petronella oroade sig för sina föräldrar:
     ”De är så svaga.” sade hon sorgset. "Så klena så.."
Jag skämdes över att inte ha besökt dem. De var ju sannerligen också människor.
     ”Vet de vem som är greve?”, frågte jag.
     ”Javisst, det är klart. Jag har sagt att det är Ivan den förskräcklige.”
     Hon log härvid. Jag avvisade hennes leende.
     ”Ja, idag blir en rolig dag.” sa jag rakt ut i luften, begrundande att det just var jag som valt att bestämma allt på ön. Tills nån annan gjorde det.

     ”Att laga en Steinway”, sade Pramalan , ” är inte det lättaste.”
     Med en smäll lossnade just då en tangent och flög i en båge över rummet och landade på vargen Grå, den minsta, som ryckte till och ilsket förvånat betraktade Pramalan. Denne ursäktade sig inför vargen, som då åter slöt ögonen.
     ”Tänk om jag är med barn! ”, sade Petronella plötsligt.
     Hon hade faktiskt en egenartad förmåga att själviskt tänka mest på sig och de sina.
     Elim smög tyst i gallerierna och iakttog en obehaglig Savonarola-tystnad. Men Elena började gymnastisera på golvet. Hon hjulade fram och tillbaka.
     ”Nu är det väl dags för lektion, Pramalan?” sade jag..
     ”Det är Elim som har hand om filosofin.” svarade denne.
     ”Jaha. Elim! Filosofi! Kunskap är nyckeln till allt ont.”
     Elim masade sig fram till soffgruppen och satte sig i en blå fåtölj.
     ” Ja. sade han. Då börjar vi. Vi börjar med Sokrates.”
     ”Varför det?” undrade Elena klokt.
      ( Så klokt man nu kan undra. )
     ”Ja, det är arbiträrt.”
     ”Va? Arbi va då?” undrade Elena.
     ” Vi måste ju börja nånstans. Och Sokrates är väldigt bra, eftersom han är dubbel. Det är bra att börja med en dubbelhet, i sin tur, ty då tar ämnet aldrig slut.”
     ”Dubbel?” undrade Petronella, tvekande, men ändå inträngande på något sätt.
     När jag märkte att det filosofiska samtalet startat ( med undran, som sig bör …. Oh, ljuvliga undran …. ) smög jag mig långsamt, om än med svårighet, ut ur slottet och satte mig i en av de portugisiska solstolarna.
     Det gladde mig att jag svettades. Den som svettas, den lever.
Över mitt huvud utkämpades en strid mellan en kondor och en röd sparvhök.
     Jag iakttog de olika metoder som antagonisterna använde. Det visade sig att kondoren använde sin tyngd mot sparvhökens kvickhet.
Jag såg det – åter - som ett tecken (!) att kondoren vann genom att helt enkelt trycka till sparvhöken till marken i ett 50 meter långt nedtryck. Jag applåderade och sparvhöken … den dog och blev sedan soppa åt oss, eftersom Pramalan snabbt var framme, viftande undan den häpna kondoren med en påk.
     Sen måtte jag ha slumrat. Jag var psykiskt uttröttad. Jag märkte inte att Pramalan lade en filt över mina ben och stoppade om mig. Jag såg inte hans ansikte. Jag var inte där. Jag sov, och i min drömfantasi och där red jag på en stor noshörning ut och in i Niger. Otaliga gånger vände vi in över gränsen till och ut över gränsen från Niger, som vi trodde var ett land. Nu är det en flod, men vi trodde det var ett land.

A definition of perversion.

I just wrote something nice: ( for a change ....)

"Per–version = moving through, to the actual version. Perversion is intense participation, by intensely not participating at all, it is to draw near in at the same time distancing oneself. It is a variation of grotesque, which attracts by being repulsive."
At least a sine qua non on perversion, I think. It is for my next book.