Kafka kände sig inte strikt bunden av trohetslöfte till
den tålmodiga Felice Bauer under förlovningstiden, men träffade andra kvinnor. Under en resa till
Riva i Italien, då han kände sig i behov av vila och ombyte, mötte han en
18-årig Schweizisk icke-judisk flicka, Gerti Wasner, som han omedelbart blev
attraherad av. De hade roligt, "på kafka-vis" d.v.s. ”under lek”, och
han diktade sagor till henne om kvällarna, som han läste upp för henne vid
frukosten. De umgicks bara några dagar, men sådana affärer gjorde djupt intryck
på Kafka. Som alltid tycks Kafka undvika en ”like” i styrka, - han söker sig ofta till unga flickor, - "ofarliga" sådana. I dagboken
beskriver han ofta mycket unga flickors – ibland unga, ibland nordiska, pojkars - skönhet. En bok
om pedasteri som Brod lånade honom fick honom helt ur sinnesjämvikt. Han
jämförde då läsningen av sådan litteratur, något förvånande, förvillande, men
även upplysande, med läsningen av … psykoanalytiska skrifter. FK kan heller - fullständigt hänsynslöst - inte låta bli att nämna om
mötet med schweiziskan i ett brev till Felice! Kanske upplevde FK vissa
”höjdpunkter” också i tillfälliga ibland helt asexuella närmanden; han var hämmad i sin sexualitet, och fann
ibland mer nöje i att ha sina förhållanden i formen lekkamrat-lekkamrat. Och
kanske var det så att han ofta fantiserade över sådana förhållanden. Han var den sorts man, som
alltifrån unga år knöt täta vänskapsband med män, band som ofta varade
livet ut. Han vårdade dessa kontakter väl, samt var förmodligen själv lätt att
tycka om. Endast Ernst Weiss uttryckte uppfattningen, att Kafka var elak. Ofta föll FK mitt i sina romanser in i djup melankoli, vilket man
kan se som tecken på en livslång depression. Så tycks han också – troligen
omedvetet, och kanske av skräck - förflyttat mycket av den sexuella laddningen
någon annanstans.
Nu har det, ganska nyligen, framlagts en hypotes av S. Friedländer,[1]
om att Kafka skulle varit i det närmaste totalt ointresserad av kvinnor, och
att Kafka istället skulle haft en dragning till barn, av båda könen. Att han skulle ha varit pedofil. Skulden (!) – det genomgående draget,
motivet, i Kafkas diktning och skammen är härigenom s.a.s.
”given”, enl. Friedländer. Detta öppnar för ett plausibelt perspektiv av –
tidigare för de flesta - oanad tragik. Det är inte ägnat att upplysa oss om FKs
verks värde eller struktur, men de
bidrar till möjlig förståelse av en förutsättning för dem. Nämligen: döljandet
av ett begär, och därmed en dubbelhet. Vissa konkreta motiv kan härmed
upplysas, t.ex. den rika förekomsten av ”halvfärdiga” varelser i Kafkas texter,
hjälpredor, unga pojkar och bråkiga flickor o.s.v.. Man kan tänka sig att Kafka
hade en förkärlek för det icke-vuxna, det evigt tonåriga, liksom han själv,
enligt utomstående, t.ex. förläggaren på Rowohlts, K. Wolff, påminde om en evig tonåring. Till Kafkas
biografi bidrar Friedländers teori givetvis med åtskilliga tolkningsmöjligheter. Nu har dennes bok ännu mest ställts
i kontrast till Brods beskrivning av Kafka. Om man ofta förbinder Kafka med föreställningen
om masochism, så kan denna då vara
sammankopplad också med någon sexuell avvikelse, just som pedofili, som delvis fick utlopp en sådan
hållning. ( FKs intresse för Mirbeau och Masoch var betydande. Detta var i hans kretsar visserligen inte originellt, men ändå.). Det kommer förmodligen aldrig att kunna klargöras hur det faktiskt
förhöll sig. Att FK tillsammans med de prostituerade under sina bordellbesök
skulle ha ”levt ut” sina innersta fantasier, fått sina sexuella behov
tillfredsställda är inte sannolikt. FK talade i samband med sin sexualitet ofta
om sin feghet. Så är det nu mest troligt att Kafka, i en blandning av självplågerie, pansexualitet och flyktmässig sublimering, närmast ägnade sig åt vad Flaubert kallade, att
”knulla sitt bläckhorn”.
Jag understryker ännu en gång att kärnan i allt detta, att Kafkas största kamp var den mot pedofilin, - och den naturliga implikationen: att mycket i författarskapet handlar om just detta - är byggt på spekulationer.
