Sommar o i P1: Hissmusik.

Nu är det Sommar i P1. Nån som heter Sherry spelar hissmusik i en och en halv timme. Jag somnade dock. Numera har jag lärt mig att sova som en medvetslös. Det är en ädel konst. Särskilt nykter.

Den gamla trädgården - Omslagsfoto: jag själv som indian 1948.

Jag som indian, färdandes på en bräda som ligger på gräsmattan. Utanför staketet är ängen. Med kon Bläsa.

Den gamla trädgården. Caput 6.

När åskan är över är det dags för middag. Man äter bräckkorv och potatis. Det är det vanligaste. Jag åt då och tackade för maten. Efteråt fortsatte Göran med sin deckare, och jag strosade omkring i huset. Så småningom tog jag tag i serietidningshögen som låg bredvid radion. Favorithäftet var en Tarzans Julbok, för färgerna. Hårt röda, mörkgröna, violetta och rosa. Innehållet, själva ploten, i Tarzan var försumbart, men de egenartade färgerna var revolutionerande. Man kan se på mig, hur girigt jag sög i mig dessa färger, som så stred mot allt omedelbart förnuft, i det att bladen på växterna var blå, himlen mörkröd, havet rosa, människorna lila o.s.v.. Det var detta som öppnade dörren till en annan värld. Allt tycktes mer verkligt, om det nu fullständigt bytte färg. Och detta tycktes för mig lösa ett problem, nu oklart vilket! Färgerna i Tarzan var tvärtom, de var negationen till världen. De var inte som ett negativ, de var betydligt större, de var liksom kaninhålet i Alice i Underlandet, som Jag ännu inte läst och inte visste något om, en väg till ett annat rike, där en annan, ännu en, yrsel väntade.

Om jag bara anat så censurerad min tillvaro, som var upptagen av privatestetik, var. Ingen talade nånsin om kriget som just passerat. Aldrig nämndes Hitler.

Det fanns hos mig en förtjusning över det annorlunda och för yrseln. Detta kan tyckas betänkligt. Ja. Så var det t.ex. få saker som slog den upplevelsen, kanske bara den att vara riktigt sjuk i feber.

Att ha hög feber och känna kroppen halvdomnad mellan lakanen, nästan som om kroppen höll på att försvinna, flyga bort. Jag älskade denna upplevelse av att sväva mellan Varat och Intet. Jag berättade aldrig om detta för någon heller, ty jag insåg att det karaktärsmässigt troligen var någonting som man skulle kunna benämna ”fel” eller ”brist”. Den lille greve Masoch upplevde sig som om han hade en dragning åt det förbjudna. Jag var dock inte så oroad över detta, eftersom jag mycket, mycket dunkelt var medveten om att detta hade ”sociala orsaker”. I en annan tid, i ett annat samhälle, med en annan familj, så skulle min läggning kunna godtas såsom både pittoresk och spännande. Detta föresvävade mig i alla fall. Och så tog jag mig därför lov till att vara lite egenartat hemligt njutande av mina solitära nöjen. Dessa nöjen som jag hade för sig själv, i mitt eget huvud, slog med hästlängder ut de nöjen som presenterades av den stora vida världen. Att det var illa begrep jag inte. Jag var introvert, njöt av mitt inre, och njöt av att medvetet njuta av det.

I och med ”tarzanupplevelsen” så kom Jag att värdera massor av händelser i omvärlden helt annorlunda än vad jag skulle gjort annars. Jan ”erövrade”, tack vare konstnären Hogarth, en … osund skepsis visavis omvärlden, och visavis den värdeskala som man runtomkring mig alldeles uppenbart använde för att handha upplevelser och handlingar. Mina privata värderingar blev till den grad frånvända de normala, att jag fann för gott att allt som ofta hävda, först öppet, men sedan tyst för mig själv då jag nu fann att det inte uppskattades, det jag ansåg, att saker och ting i allmänhet inte spelade någon roll ! Nu förstår jag att ni nu, ni som läser detta, inte alls tror mig. Att ni hävdar, att detta är bland de allra värsta rationaliseringar ni mött i en skildring av ett litet barn. Kan det här röra sig om en lögn, eller har vi här en uppenbarad sanning, framlagd av den vuxne Jag, tänkt sittande imaginärt på trappen i Härryda? Kan vi ha en överskattning av ”tarzanuppelvelsen”.? Och varför i så fall? Allt detta syns ju mycket intressant. Inget i berättelsen, hittills, överskrider i intresse detta problem.

Så fattig är nu berättelsen.

För det första så kom jag ganska snabbt till en övertygelse om att jag besatt en osund förtjusning för saker och ting som rörde fantasin, och önskade på grund av detta sättas på plats av verkligheten. Fadern vägde här lätt. Jag betraktade livet igenom denne som ett stort barn. Jag var emellertid rädd för honom. Så därifrån var ingen hjälp att vänta angående en förstärkning av kontakten med det reala. Vad jag som liten satte sitt hopp till var istället den store fostraren, nämligen självaste … Döden. Döden spelade roll. Tänkte jag. Så inväntade jag den rimligheten att det snart skulle vara så att någon i min närhet dog. Ty folk dog i världen, och jag ville känna på hur det var när någon försvann, och att det då – i och med detta försvinnande – skulle uppkomma hos mig en känsla av verklighet och konkret existens. Sålunda väntade jag på att någon i familjen eller släkten skulle gå bort. Detta skedde nu inte. Hela släkten levde vidare, oförskämt kry. Alla blev äldre och äldre. Det skulle inte dö nån på 20 år. Och den första som dog var Mamma. Men då var jag vuxen. Eller nåt ditåt.

Låt oss nu återgå till njutningen av tarzanupplevelsen.

Den gamla trädgården Caput 5

Här, i Härryda, var det som allt hände.

Jag sitter på trappan på framsidan. Mamma kommer ut i dörröppningen bakom mig och vinkar till och frågar – med knapp synbar blick - om jag är hungrig. Jag svarar att han inte är det. Hon går in och jag går till min cykel, som ligger stilla på gräsmattan.

Jag gränslar nu cykeln och börjar sen cykla i en åtta på den större gräsmatteremsan, den södra. Jag cyklar på detta sätt, i en åtta, sjungande för full hals:”WONderful, WONderful, COOOpenHAAAaaagen!” med ett ordentligt tryck på pedalerna på de betonade satsdelarna. Jag upprepar rörelserna, cyklar runt, runt och detta cyklande kommer på inte sätt att förbättra min motorik eftersom de bara repeteras. Till slut tröttnar jag och går i stället in i huset för att leka där. Inne sitter Göran som vanligt med en pytteliten serietidning om Kapten Kid. Göran frågar om vi skall spela spel och vi tar fram Galoppspelet. Vi sätter oss på golvet och jag brer ut spelplanen medan Göran plockar fram tärning och de små tennhästarna, som alla har namn som börjar på ”G”. Jag väljer Garant, medan Göran väljer Gush. Sedan låter de också Gisela vara med – som båda sköter - för att få fler hästar i loppet. Mamma kommer från köket och klagar på att de är inne när det är vackert väder, och att de föresten skall gå till simskolan snart. Pappa är denna vecka i stan och arbetar på dagarna och kommer först körande på kvällen och ställer då sin lilla gröna bil uppe vid de gamlas gård. Snart är galoppen över. En av hästarna vann.

Och Mamma tar nu pojkarna med sig till simskolan. Göran drar mig i en skrinda halva tiden, ty det är en lång väg. Sista biten får man alla tre gå, då stigen fram till Hornasjön är täckt av ett stort ytligt rotsystem från granar som växer på ett tunt lager jord. Överallt ligger barr. På badplatsen är det mycket folk, och där finns ett slags omklädningsskjul där en sida är före pojkar, en för flickor. En simlärare är där, en flicka anställd av kommunen. Simdynor ligger i travar, och ett litet område invid stranden är avspärrat med rep. Utanför badbryggan tjugo meter ut finns en flotte med en livboj på. Allt är idylliskt. Men jag kan inte simma och när jag får på mig badbyxor får jag också ta på sig flytskivor i en rem runt bröstet. Jag vandrar så på sandbottnen tjugofem meter åt ett håll och tillbaka, gör simrörelser med händerna. Simlärarinnan har en viss humor, märker gången på bottnen, ler, säger till, men kan inget göra åt det hela. Efter simlektionen, som är tänkt att leda fram till tagande av Järnmärket = 50 meters bröstsim, beger man sig hem. Jag märker att mamma inte tycker att utfärden är rolig. Ofta tänker jag på att mamma så sällan tycker att något är roligt. Det är min stora sorg. Hon tycker bara det är roligt med nya kläder, och när någon säger att hon är vacker. Något annat har jag över huvud taget aldrig märkt att hon uppskattat. Mamma tycker till exempel det är tråkigt att laga mat. Allt är tråkigt för mamma. Hellre diska. Hon tänker så bra då, säger hon. Detta utgör ett problem för mig, som märker att inget som jag själv gör faktiskt kan glädja mamma. Jag är duktig på att rita. Men Mamma konstaterar bara kyligt att jag inte har färgsinne. Ibland, när inte Göran eller Hans är i närheten, förlorar tillvaron på landet sin charm. Ihågkomstens trädgård känns som ett fängelse, och Jag längtar bort. Då plockar jag bland mina serietidningar och sina små böcker. Vad för slags fängelse är denna trädgård?

Jag har tillsammans med Hans en dag på vägen ner till affären träffat två andra pojkar, varav en har ett ärr över munnen, och följer med dem hem till ett hus som ligger i en backe uppåt Hornasjön till. Där råder en annan stämning, och huset är av modernare snitt, och mäniskorna där är präglade av vitalitet och påhittighet. Huset är lågt, med fasad av grå plattor, har massor med rum, snyggt färgsatta, och trädgården är färgsprakande och proppfull med nya saker, gräsmattan illgrön och som ny, och på den står ett jättelikt växthus, och där finns i deras trädgård massor med leksaker och cyklar, och allt är nymålat, och det tycks som om man här har hur mycket pengar som helst. Och glädje. Hemma hos oss finns ingen glädje, bara hjärtlighet. En tom hjärtlighet.

Snart sitter jag och Hans med en av pojkarna, Orvar, mitt i ett litet låtsasland invid ett bergsparti fullt med tennsoldater och skapar en batalj mellan två arméer. Jag blir av någon anledning gråtfärdig vid tanken på att jag kanske beter mig fel under leken. Snart återvänder Jag och Hans neråt vägen till våra enklare hus och lekplatser, under det vi samtalar om de färggranna soldaterna, hästarna och kanonvagnarna och de små husen i mossan. Jag tänker att jag inte vill bli som Orvar med den kalla blicken, och att livet kanske är bättre i stan. Allt är bättre nån annanstans.

Väl hemma i trädgården sitter jag på samma trapp som mig själv i västersolen och funderar. Jag spanar …. Troligen efter prinsessan. Jag böjer huvudet långt ut över grinden. Spanar och spanar.

Jag får en idé, rycker till och min kropp blir mjukare och livligare. Nästa gång jag lutar mig fram är armen med, och jag vinkar glatt bortåt stigen. Det syns fortfarande inte en själ, - allra minst en sagoprinsessa. Men jag är igång. Jag har lyft ur mig själv och placerat halva mig i den person som ”kommer”. Jag är nu empatiskt redo för den kommande. Jag har så att säga ”gjort en sädesfält-himmel” på det mänskligt interaktiva planet, och efter det jag nu vinkat glatt förgäves ett slag, så är jag i alla fall lite mer tillfreds med min väntan, då jag där förutsåg mötet, och övade mig i flertalet känslor. Om jag låtsade att prinsessan kom vet jag inte. Om hon fick ett namn vet jag inte. Men detta hände alltså inte. Jag stod stilla och stumt, utan att lyfta någon arm och stirrade efter henne, prinsessan, ungefär som hon fanns målad i boken, den romantiska, Den förtrollade hatten.

Stora åskmoln närmar sig nu plötsligt från alla kanter. Snart öser det ner, och jag och jag flyttar in. Jag ser hur mamma går ut på trappen och spanar mot skyn. ”Jaha, nu blir det åska igen.”, säger hon, glömmer att massera sina höfter. Mamma är oerhört rädd för åska, och när åskan snart kommer så dra hon fram en stol mitt i rummet, långt från alla elledningar och sätter sig där, med händerna ängsligt i knät. Åskan är bara att genomlida. Inga böner. Bara lidande. Det åskar ofta och länge och ibland slår åskan ner i något träd på berget eller så, men aldrig har det varit nån eldsvåda här. Det regnar för mycket i denna skog. Regnet brukar komma samtidigt med åskan. Ösregn. Jag låter mig svepas med av rädslan. Jag drar en stol intill mamma, och där siter vi. Göran ligger lugnt ovanpå i en av de två skåpsängarna och läser nu Nyckelmagasinet ( ett kriminalmagasin ) i skenet av en läslampa som är klumpigt monterad av min otekniska pappa i sängens gavel.

Den gamla trädgården Caput 4.

Så står jag som barn, lutar mig mot den vingliga grindstolpen mot ängen och spanar, ömsom åt väster, ömsom öster, och väntar på att det där skall komma trippandes en ljuvlig, småleende, ( på ett urkorkat sätt ) prinsessa iklädd fotsid vit klänning, med ett trollspö i handen.

Jag beger mig i detta syfte till baksidan av huset, där bodarna och snickarverkstan med huggkubben står. Från dasset kommer ett par getingar. En ekorre smiter fram mellan mina ben. Och jag stirrar på min lilla sköldpadda, som stretar i gräset utanför sin sandlåda för att få något annat att äta än de salladsblad som lagts åt honom av oss. Denna sköldpadda var helt vanlig, gråaktig, och hade inget indiskt-mytologiskt över sig. Den tycktes på en gång tanklös, blind och deprimerad. Jag sätter mig på den lilla stenmuren bredvid en tofsmes, som står bredvid sitt bajs och blinkar, och funderar.

När vi en höst skulle flytta till stan var sköldpaddan försvunnen. Vi tillbragte vintern i stan och kom så ut igen till stugan i Maj året därpå. Efter några minuters promenad upptäckte jag sköldpaddan som långsamt stretade fram i fjolårsgräset. Den hade överlevt vintern på Kopparbo. Efter denna händelse brydde vi oss mindre om sköldpaddan, och ansåg att den hörde mer till naturen än till oss. Den hade inget namn.

Den kanske lever än. Det är kanske sköldpaddan som gör att jag skriver detta.

Några meter bakom mig på baksidan, i nordöst, framför dasset, ligger ett skjul, som inretts till pojkrum. Ursprungligen var det en del av snickarverkstan, men nu bodde Göran och jag där. Detta pojkrum var inrett med två sängar, hade ett fönster mot söder och det hade t.o.m. elektricitet, som dragits in av Hans äldre bror, en rödhårig lång kille med jättelika händer, vid namn Uno. I pojkrummet hade Göran och jag olika saker, såsom en mängd böcker och tidningar, samt filmstjärnebilder på väggarna och en vimpel från vår Finlandsresa. Filmstjärnorna var sådana som Peter Lawford och antagligen Sal Mineo. Ibland regnade det på tjärpappastaket, och det smattrade. Vi satt ibland på tröskeln för att vänta ut regnet och då sjöng vi unisont:

- Sluta å regna! Sluuuta å regna!

Denna akt var onekligen i klass med ceremonin vid flaggstången. Regnsången hade något mytiskt och ursprungligt över sig. Den uppstod spontant, och den ledde enbart till en fortsättning på sig själv. En underlig gemenskap fanns i detta sjungande. Märklig var optimismen i sången. Vi anade att det kunde regna hela dan, men hade samtidigt en svag övertygelse om att sången kunde ändra på huruvida det regnade eller inte. För oss, som var helt irreligiösa, och för vilka begreppet ”Gud” inte betydde något alls, var detta med besvärjelsen något extremt viktigt. Vi sjöng och sjöng utan att någonsin diskutera sången.

Den gamla trädgården. ---- Kapitel 2.

Vi köpte detta sommarhus. Vi fyra rantade hur som helst en vårdag 1948 i sällskap med husets ägare, eller mäklaren ( jag minns inte, - jag var alltså 4 år och två månader ) nerför en slänt ifrån det gamla paret Lindaus lilla bondgård ner till den lilla dalen, som skulle visa sig vara ett ”åskhål” av värsta slag, och hittade det raraste lilla vita hus man kan tänka sig. Vi lämnade bilen, en Austin A40 uppe vid Lindaus. Tomten låg alltså i en skogkant, med barrskogen, som gränsade till Härskogen, och som låg i Härryda kommun, norr om. Det var en avlång tomt, en remsa. Söder om låg ett stort vävt sädesfält som ibland betades av de nämnda korna, medan dessa levde. Huset var en liten låg långsträckt byggnad som gick från söder till norr. Södergaveln var högst och pryddes av en obruten rad av enkelglasade låga verandafönster, som alla satt mycket högt och gick att ställa upp med haspar för att låta humlor och annat flyga ut och in vid tjänligt väder. Sen sluttade det platta taket åt norr, så att det murriga dåligt upplysta köket som befann sig i denna norra ända, bortom skorstensstocken, var så lågt i tak att man absolut inte borde mäta mer än 180 cm i strumplästen för att kunna stå rak där. Den flacka lutningen på taket syntes ha som idé, då hela huset var omgärdat med hängrännor, att samla in allt regnvatten, och under den nordvästra, lägsta, gaveln befann sig i konsekvens med denna tankegång ett för detta ändamål ett gigantiskt träfat, ihophållet av två järnringar, en tunna som nästan blockerade vägen för oss pojkars kringspringning av huset, där en hängränna lät allt vatten rinna ner, och det var sällan denna tunna var tom, ja, jag minns aldrig annat, än att där fanns regnvatten, och att detta också användes till matlagning, och att det var av en mjuk och behaglig sort, som regnvatten är i inlandet. I tunnan sam ofta långbenta spindlar omkring.

Pappa var inte särskilt praktiskt lagd. Han var otålig. Han hade först tänkt bygga ett hus själv på en bit mark i närheten, och vi spankulerade mycket omkring, försedda med en enda styck ljusgrön termos, muggar och en korg med kanelbullar, på myrliknande områden eller i ren skogsmark och planerade att bygga huset, än här, än där. Men så nyktrade nu denne man – som till yrket var sjöman - till och gick på en annons i GP och köpte vårt lilla hus för 10000 riksdaler, idel lånade pengar.

Vistelsen på landet, som vi nu alla erbjöds på somrarna är nu inramningen för denna berättelse, som egentligen handlar om just ramen. Trädgården, huset och denna mjukt böljande gröna lilla dal var alltså infattningen för mina upplevelser av jorden, himlen, naturen, djuren, människorna och det fria livet, helt skilt ifrån det begränsande stadslivet, där utformningen av själen aldrig kunde ske, annat än i plågsamma återblickar på händelser som var påtvingade av det sociala livet inom den lilla medelklassfären och släkten, händelser som var i mycket förknippade med etikett, sociala regler, lärande och ett dygdigt och tystlåtet väntande på bättre tider och relaterade till den tysta instängdheten i den lilla stadslägenheten, där det mest spännande under dagen oftast var fiskhamnsrapporten på radio.

Det som själen nu erbjöds på detta sätt mitt i naturen, på landet i Härryda i Västergötland, om än med det lilla taffliga huset som nattlogi mitt uti, var för mig som en hand som först hållit en fjäril som nu i och med den årliga sejouren här öppnats för att släppa själsflygfäet fritt.

Klädd i kortbyxor, utan skor och med en mångfärgad indianbuske på huvudet sprang jag nu längs den med små runda stenar, stenar som syntes hämtade från en strand långt borta, belagda långa gången mot den i västligaste hörnet av trädgården belägna flaggstången invid jordgubbslandet, vände där och rusade sen tillbaka mot huset, tog av och rundade det i norr, vid den där vattentunnan, för att rusa in under de skuggiga träden på östsidan, där vedboden, uthusen och dasset låg, men där det också fanns en lågt och nästan sankt belägen syrenberså i vilken myggor och trollsländor tycktes dansa en evighetsdans, så ymnigt och i en sådan fukt och ett sådant halvmörker, att alla som bekantade sig med denna berså snart insåg, att den var det enda helt onyttiga och malplacerade i trädgårdens konstruktion, och kunde ses som ett slags motvikt till dess övriga tankemässiga förträfflighet. Bersån var just likt en sjuklighetens, sorgens och vemodets och alla misslyckandens boning, dit man över huvud taget aldrig frivilligt ställde sin kosa, om inte en torr östlig värmebölja dragit in över dalen, vilket ju för all del hände då och då, eller man av misstag sparkat in en fotboll där, eller ville undkomma någon mycket ilsken förföljare, såsom en geting eller så. Något mer osunt än bersån, som alltid, även i värmeböljor, var kall, fanns väl inte i hela nejden.

Viktigt för den fullkomnade ”känslan” av perfekthet var, att trädgården hade staket. Säkerligen hade dessa tillkommit, då kor, som nämnts, gick utanför, men det gav också en allmän trygghet och en glad intimitet. Utanför vajade vissa år meterhög säd. Staketen var låga och bestod av impregnerat enkelt virke, ungefär 7 x 7 cm, och var av ytterst vinglig konstruktion. Ändå kunde man stå vid grindstolpen, och mycket lätt hänga på den och skåda ut över ängen, ner över ån, mot en serie buskage som dolde de ängar som vette ner mot stora vägen och järnvägen, där ett litet väntkiosk optimistiskt vände sin öppning i rät vinkel mot bansträckningen. Järnvägen befann sig just så långt borta från vårt lilla hus, att man inte hörde de rasslande tågen. Kanske ett signaltjut då och då. Dessa tågsätt, bestående av lok med tre gröna, eller gula, passagerarvagnar gick mellan Göteborg och Borås, och de flesta stannade vid småstationer som Snåkered ( underbara namn ) och Kopparbo ( analogt med det namn det diminutiva huset fått av den fintlige Claesson ) på väg mot Hindås och Borås ( för att där fortsätta – främst österut ). Vagnarna var utrustade med ordentliga plakat: Hindås.

Här vid grinden till trädgården, som hade en del träd av olika slag, vilket jag återkommer till, stod jag nu i min indolens och väntade på folk. ( Apropos träd och natur, så vill jag understryka att jag aldrig i hela mitt liv haft något intresse för naturen som natur, men enbart som miljö. Här kommer alltså inget av värde att meddelas den som till äventyrs är intresserad av odling och kvalitén och utseenden på olika slags sorters blommor, träd eller grönsaker.) . Och snart nog kom grannarna gåendes. Dessa hade ingen bil, men de kom alltid med tåget och vandrade sen till sitt husbygge som låg 100 meter öster om vår trädgård, bärande på enorma lass med madrasser, trunkar, och stora, ja gigantiska påsar och väskor i olika format fullproppade med hälsosam mat, utsäde, byggnadsmaterial och kläder.

Lika gammal och traditionsrik och sorgligt mystisk som Ihågkomstens trädgård ( min egen trädgård, alltså ) tycktes, lika nymodigt var nu Larssons, som de hette, bygge och trädgård. Pojken i familjen, Hans, visade mig omkring bland sandhögar,brädhögar, färgpytsar, cementsäckar och släggor och andra verktyg samt omkullvälta spikkartonger. Man hade just fått till första våningen, klädd med vertikalt stående läkt, och var åstad med andra – ty rejält och solitt och stort skulle det bli. Larssons var arbetarmänniskor, arbetarklass, och det mest notabla med dessa människor var deras enkla sätt och framför allt deras renlighet. Alltid tvättade de sig riktigt rejält i en stora zinkbalja, som stod i gräset utanför huset, och jag såg nästan aldrig Hans utan torkade tvålrester i öronen, vilket vittnade om ett hälsosamt liv.

Själv tvättade jag mig aldrig, och har aldrig tyckt om vatten. Jag har tur i det jag – i likhet med Humphrey Bogart, aldrig svettas ymnigt. Vi, Hans och jag, var jämngamla och var redan de första dagarna på olika ställen i de vildvuxna skogspartierna ikring våra hus – tomterna gränsade till varann på tjugofem meter när - för att där bygga kojor och lika indian. Senare skulle vi bygga ett litet fort uppe på en bergsplatå, med pallisad runt om. Vi högg för det vilda med våra små handyxor, pålade och snodde med vidjor och snören runt pålarna. Vi sprang på gamla barr dagarna i ända och var alltid rispiga på benen och armarna efter slanor och kvistar. På somrarna var alltid benen fulla med sårskorpor, som kvällarna gick åt att peta på. Till dessa skogsupplevelser, och hur de kan utnyttjas av Anden, och blandas ihop med läsningen av serietidningar och deckare, skall vi också återkomma. Ty detaljerna är i sig ingenting, men sammanblandning är det.

Presens: Jag står ofta där vid grinden och väntar på något. För tillfället är Göran någon annan stans, kanske i affären nere vid järnvägen för att handla varor. Jag står ensam och blickar ut över sädesfältet, och det är i slutet av juni. Den gröna robusta cykeln ( som jag senare, ömhjärtat skulle ge bort till en medellös pojke, ty såna fanns på den tiden ) ligger slängd på gräsmattan, och i flaggstången viftar lojt en smal svensk vimpel mot bakgrund av en klarblå himmel. Detta hissande av vimpeln och flaggan var viktigt, men varför begrep jag inte. Det skedde alltid muntert. Man fick inte var sur när man hissade flaggan. Nej, hissandet av flaggan var det enda symboliska som skedde i min barndom. Så långt jag fattat det. Men symbol för vad? Nå, vad jag som fyraåring inte begrep var ju, att det bara var tre år sen världshistoriens största krig tagit slut, och att min far riskerat livet som sjökapten i detta krig i ständiga konvojer på Nordsjön.

Svalorna flyger högt, och landskapet är tyst, så när som på ljud från ett svagt ljud från insekter och vinden bland säden. Kanske är en radio på någonstans. Men radiosändningar är sparsamma. Musiken som finns är någon timme musik klockan fem varje dag. Tablån står i GP. GP kommer i lådan uppe vid vägen var morgon, vid Lindaus. Dit kommer också, i en låda intill, färsk mjölk, var dag.

Jag spanar vid grindstolpen. Jag håller faktiskt utkik. Min tanke är stöpt i en särskild idévärld, som är inramad av längtan efter ljus och lust, präglad av en osäker förundran och ett hopp om att någon, OKLART VEM, skall, likt ett under, komma och ge mig vad jag längtar efter, ja mer än det. Att någon skall komma och öppna en värld, i vilken jag inte bara får allt ljuvligt, men en värld, som även kommer med kunskaper och förmågor åt mig, med vilka jag kan ta för mig av allt detta som erbjuds och som jag nu inte kan ta till mig. Genesen till detta min Andes tillstånd har nu, troligen (vet ej ), kommit ur bristande konstakt med modern samt diverse drömska uttalanden från henne, samt ur de få böcker hon och hans Morfar köpt åt honom. Detta bibliotek är i sin begränsning och sin struktur av ett rent infernaliskt slag. Detta förhållande vet inte Jag om. Jag reflekterar inte över barnbokens nytta och onytta. Min Ande befinner sig mitt i den idévärld dessa böcker skapat, och denna värld erbjuder inga möjligheter till att se kritiskt, ironiskt eller spotskt på densamma. För att sammanfatta så står jag bakom Jag, som är en liten femåring som tidigt är indoktrinerad med romantiskt skräp, likt H.C. Andersens sagor och Tomtebobarnen, och Sagan om den förtrollade hatten. Jag står och väntar på en prinsessa. Jag har ingen aning om Nalle Puhs värld, t.ex., där det erbjuds en serie olika perspektiv till att se på tillvaron, - nej, nej, min Moder har synts denna värld alldeles för oredig, och hon kommer aldrig att presentera för mig någonting som är av annan konstruktion än den av ett ouppnåeligt suktande efter en eterisk skönhet, efter något som inte finns. Inte något praktiskt och verklighetsnära som Nalle Puh. Sånt tarvligt socialt skit.

Livets mål - så tycks Modern faktiskt mena -, det är att leende spana efter och vänta på något som aldrig kommer. Efter man har sysslat med detta hela livet skall man så dö, begråten av människor av samma sort, och summan av världen är just ett sådant liv och en sådan gråt. I kontrast mot detta föregivet vettiga liv, enligt Moderns tysta implikation, står de åpna och tarvliga människor, som, runtom de ädla människorna av ”vårt slag”, stångas och kämpar och sliter och drar, för att uppnå konkret värdslig framgång och skaffa sig rikedom, lycka och berömmelse. Dessa lyckade människor är klart lägre stående, enligt min Mors tysta budskap, och de bör uppfattas med tyst förakt och behandlas med diskret vänlighet. Nu är det mycket möjligt att Mamma , med hennes förutsättningar, aldrig varit riktigt medveten om sitt budskap, och att hon inte alls för sitt liv skulle hålla med om, att det var så hon menade, men det är ju hur som helst inte det, som räknas. Vad som räknas är den faktiska ”output” som hennes samtliga handlingar och yttranden och det Underförstådda skapade hos en pojke som Jag, med just de förutsättningar som denne pojke hade och de han saknade. Vilket ju är vad allt detta handlar om. Tillsammans med frågan om huruvida vi alls hade telefon eller inte.

Ty det är givetvis väsentligt, om vi hade telefon. Mycket kan förstås, om vi inte hade telefon. Om vi däremot hade telefon, så kan ingenting förstås. Eller mycket litet.

Den gamla trädgården

KAPITEL ETT.




Huset var av trä och masonit, men bar en kritvit rappning, som ännu fäste vid väggarna. Ytterligt litet var det och det var byggt 1936. Och borde ha rivits direkt. Men huset står kanske än idag. Hur som helst upptogs en stor yta i husets kök av en svart järnspis i vilken man eldade med vedpinnar ifrån den täta granskogen. En sådan där järnspis med en liten vattentank av mässing bredvid. Bland husets byggfel var väl det gungande golvet det mest framträdande, och så mycket mer märkligt som ju huset var så litet och inte var mer än fem meter brett. På längden i den nord-sydliga riktningen mätte det troligen tretton meter. Huvuddörren vätte åt väster och hade en stentrapp, likaså den vitmenad. Denna lilla trapp hade även den ett tak, uppburet på nocken av en enkel trästolpe. De små stenmurarna som, lättsamt kurviga, vackert löpte här och där runt kring hus och i trädgården, var också de vita. Kanske hade den romantiske arkitekten bakom det hela en vision av något sydländskt. Bakdörren vette från köket till den skuggiga baksidan. Huset skar den långsträckta tomten i två lika stora delar. Framsidan mot väster, och baksidan österöver, mot det skogiga inlandet. Det var alltså slående för den kunnige betraktaren hur delikat planen var för både hus och trädgård, medan däremot själva materialet och konstruktionen av det lilla låga huset självt med dess svarta papptak var något barackartat. Man anade redan vid första anblicken att detta hus endast mycket sällan skulle vara fritt från fukt, och att det alls inte skulle erbjuda tillräcklig värme för boende där under en vintersemester, än mindre för boende året runt, trots den ansenliga järnkaminen i det mellersta rummet, som delade rökgång med kökets lilla vedspis. Husets elektricitet var tänkt att försörja några glödlampor och en radio.

Som det mest egendomliga med huset, ja som en absurditet, framstod nu de tre små fönster, som så ytterligt sparsamt tätt under taket släppte in ljus i köket och stora rummet. Det var så, att ingen människa kunde begripa varför de små, tudelade fönster hade anbragts på detta sätt, i stället för att man hade gjort rejäla fönsteröppningar, likt de som fanns på sydsidan, på verandan. Som det nu var, så tycktes huset, betraktat uppe från vägen, från väster, ligga nere i dalen, och med dessa små fönster liksom kisa mot världen. Husets blick blev därigenom icke öppen. Man kan säga att huset såg så inåtvänt ut, som om det aldrig riktigt var avsett att socialisera med yttervärlden, men att det låg där för att vara i fred, som om det sa: ”Hej, gå bara förbi! Ty vi har inte vaknat. Vi vaknar aldrig.”

Nu var det troliga det, att det var till skydd mot insyn som fönstren var så små, ty man sov ju i stora rummet, i de båda kojerna som var infällda på östra väggen, flankerade av garderober.

Sammanfattningsvis var nu bygget, och trädgården, dock alltihop en skapelse – som det tycktes – av en människa som besatt ett stort mått av estetisk finess, ja: skönhetssinne, men som av en eller annan anledning byggt alldeles för billigt. De pengar och det arbete som lagts ner på trädgård, murar, häckar, berså, brunn, latrin, dass och vedbod, samt stenpartier, grusade gångar, blomrabatter med lupiner och en enastående vacker pionrabatt med röda och vita blommor, kunde nog med fördel till en del ha investerats i ett lite mer solitt bygge av huset, detta hus, som nu inte alls framstod som en huvudsak i sammanhanget, men mer som en slags tillfällighet i mitten av något som tycktes inspirerats av trädgårdarna i Versailles, - om man överdriver något litet. Som det nu var, så fann jag det dock som barn intressant att beskåda landskapet, med inte bara hus och trädgård, men även en vidsträckt äng, samt all relativt kraftig skog ikring, samt den ganska breda svarta å som slingrade sig i formen lik ett S förbi vår blivande tomtgräns, halvt dold av en lång rad tätvuxna aspar, sly och små björkar. Ån hade här och där en kantfodring av gärdsgård. Till ån tog sig de kor, en svart- och en brunbrokig som betade på den på välvd mark lagda åkerängen som vissa år besåddes med havre för en slurk vatten som de tyckte. En av dessa kor kom senare – till gamla Fru Lindaus enorma sorg – att drunkna i ån, - en händelse som gjorde att jag betraktade Fru L. med en skräckfylld vördnad. Min första kontakt med döden kom i och med denna drunkning av en ko.

Det lilla huset var alltså enkelt, och dess tarvliga enkelhet, fattighet och proletära prägel accentuerades av de två kojer den ena över den andra, som dominerade den östra väggen i stora rummet, och där de vuxna kom att sova, medan Göran, min bror, och jag sov på verandan i söder i två skåpsängar som knappt fick plats där, och som trängdes med ett litet bord och två stolar. Sedan bidrog färgsättningen inomhus rejält till fattigstämpeln, ty de enkla masonitväggarna var bestrukna med oljefärg, som antingen var av matt brun eller gallgrön valör. Mycket av dessa detaljer skulle dessutom bestå under de sju år vi bodde här. Detta i sig var ju, om man tänker på det, en märklig sak, då familjen nu ägde hela stället och hade kunnat göra det så mycket vackrare. Men som mina föräldrar aldrig ägt något hus förut, så tycktes de nu – liksom böjda i vördnad över det faktum att de gjorde så, samt glada över att ha överlevt andra världskriget – betrakta huset som en gåva av försynen, och de såg på sig själva som gäster i huset och underställda dess tarvliga villkor, likt människor som konstaterar diverse naturlagar och inrättar sig efter dem. Medelklassfamiljen hukade sig så att säga in under förre ägarens vilja, liksom tyst under ett statligt påbud, och anpassade sig med måttlig förnöjelse till allting som den förre ägaren, Huslagstiftaren, Arkitekten, haft i sinnet. Och denna fullständiga reflexionslöshet var förmodligen något som inte bara präglade de både vuxnas förhållande till detta sommarhus, men till hela tillvaron som sådan, och icke osannolikt är det ju, att den också fortplantades till de både bröderna som tidigt bibringades en inställning till livet som gick ut på att man helt enkelt inordnade sig i det rådande och följde de lagar som återspeglades i den konstruktion som verkligheten omkring dem just nu råkade ha. Det syntes som om andan i huset var att det framför allt gällde att följa osynliga regler, och i enlighet med dem överleva i tillvaron i enlighet med dessa. Det som därutöver kunde erbjudas i form av nöjen och fantasi skulle njutas blott obetydligt och under en viss skam.

Landskapet var - såvitt jag kan begripa - en liten dalgång med några hus, åkrar, en väg och lite skog omkring. Samt en mindre sjö. Jag själv var en liten pojke som med stora pupiller betraktade en liten trädgård. Det var i början av sommaren, i juni. Det är lätt att låtsas bege sig ut i denna lilla trädgård, avgränsad av staket och syrenhäckar, och företa nya strövtåg till olika delar av trädgården, som om jag aldrig alls lämnat den och som om jag aldrig kommer att göra det. Även om jag inte vet om denna geografiska trädgård idag faktiskt finns kvar, eller om den förts bort av grävskopor och om det nu är en åker där, eller en parkeringsplats, eller en mängd villor på rad, eller ett fabriksområde. Denna trädgård är i sin väsentlighet Ihågkomstens trädgård, men den är också min Älsklingsträdgård och min skrämmande, underliga trädgård, och Rädslans, Ängslans och Undrans trädgård. Den trädgården kanske är mer ändå. Och det viktigaste av allt: den kanske är den form som jag byggt mitt liv och mitt tänkande och min identitet på.

Trädgården kan vara det material som blev min tanke. Formen som blev innehåll. Den kan vara det mönster, den form som gav mig medel jag skulle skapa mitt öde med. Med vilken jag skulle handskas med det jag fått.

De-facto-trädgården i den lilla kuperade dalen var full av underligheter, många skapade av människor som skapat trädgården innan min familj köpte denna och dess hus. Så klev jag en sommardag i ljusblå kortbyxor omkring i ett landskap som s.a.s. inte bara var skapat av en okänd gud, men också av okända människor.

Detta skapade en dubbel undran, en dubbel osäkerhet, samt ett dubbelt material för mig att grunna över. Jag tror att jag ägnade lika mycket tid till att fundera över meningen med naturens skapelser, djur och växter, som den högst ”mänskliga” meningen med en viss placering av en stenmur. Naturen och människorna, lika spännande var de, och de gled skugglikt in i varandra, och ut ur varann, och eftersom de hade samma ursprung, så kunde man i sitt sinne väva sagor, där de båda helt och smärtfritt förlorade sig i varann. De okända människorna blev till trollvarelser, som en gång i tiden stått i förbund med naturen – en Gud - och de hade kanske kunnat nästan prata till sig en stenmurs existens. Stenmuren hade enligt denna föreställning lika lätt kommit på plats som ängen utanför staketet eller molnen på himlen. Lika lätt och lika flyktigt. Skälen kunde vara lika luftiga och meningslösa, eller de kunde vara lika djupt dignande under djup mening.

Det enda sorgliga med detta sakernas tillstånd, det är att Livet är på tok för kort för att man skall hinna med livet i Ihågkomstens trädgård på ett sätt som skulle hedra trädgården. Livet är i själva verket så enastående kort, att även det längsta liv bara erbjuder en till att smutta på de härligheter som erbjuds av Ihågkomstens trädgård. Vad man skall säga om korta liv, det vet jag bara inte. Folk säger: man lever bara en gång. Jag säger: man lever bara en gång, - knappt det. Nu vore jag emellertid en ynkedom till människa om jag inte tog vara på det mått av glädje som ändå beskärts mig av Makterna, ( jag skojar förstås: jag tror inte på Makter ) och jag tar därför itu med att slå runt i den Ihågkomstens trädgård som på ett sådant sätt givits mig, icke alls olik an gåva i form av en ask med trollerigrejor på Julafton, och jag breder alltså här med en gränslös tillförsikt ut för läsaren det landskap jag presenterades för som liten pojke. Det skall här berättas först om hur den lilla åttfotade familjen fann den trädgård som i ett avseende blev Ihågkomstens.