Summa sidvisningar

torsdag 9 mars 2017

Den gamla trädgården

KAPITEL ETT.




Huset var av trä och masonit, men bar en kritvit rappning, som ännu fäste vid väggarna. Ytterligt litet var det och det var byggt 1936. Och borde ha rivits direkt. Men huset står kanske än idag. Hur som helst upptogs en stor yta i husets kök av en svart järnspis i vilken man eldade med vedpinnar ifrån den täta granskogen. En sådan där järnspis med en liten vattentank av mässing bredvid. Bland husets byggfel var väl det gungande golvet det mest framträdande, och så mycket mer märkligt som ju huset var så litet och inte var mer än fem meter brett. På längden i den nord-sydliga riktningen mätte det troligen tretton meter. Huvuddörren vätte åt väster och hade en stentrapp, likaså den vitmenad. Denna lilla trapp hade även den ett tak, uppburet på nocken av en enkel trästolpe. De små stenmurarna som, lättsamt kurviga, vackert löpte här och där runt kring hus och i trädgården, var också de vita. Kanske hade den romantiske arkitekten bakom det hela en vision av något sydländskt. Bakdörren vette från köket till den skuggiga baksidan. Huset skar den långsträckta tomten i två lika stora delar. Framsidan mot väster, och baksidan österöver, mot det skogiga inlandet. Det var alltså slående för den kunnige betraktaren hur delikat planen var för både hus och trädgård, medan däremot själva materialet och konstruktionen av det lilla låga huset självt med dess svarta papptak var något barackartat. Man anade redan vid första anblicken att detta hus endast mycket sällan skulle vara fritt från fukt, och att det alls inte skulle erbjuda tillräcklig värme för boende där under en vintersemester, än mindre för boende året runt, trots den ansenliga järnkaminen i det mellersta rummet, som delade rökgång med kökets lilla vedspis. Husets elektricitet var tänkt att försörja några glödlampor och en radio.

Som det mest egendomliga med huset, ja som en absurditet, framstod nu de tre små fönster, som så ytterligt sparsamt tätt under taket släppte in ljus i köket och stora rummet. Det var så, att ingen människa kunde begripa varför de små, tudelade fönster hade anbragts på detta sätt, i stället för att man hade gjort rejäla fönsteröppningar, likt de som fanns på sydsidan, på verandan. Som det nu var, så tycktes huset, betraktat uppe från vägen, från väster, ligga nere i dalen, och med dessa små fönster liksom kisa mot världen. Husets blick blev därigenom icke öppen. Man kan säga att huset såg så inåtvänt ut, som om det aldrig riktigt var avsett att socialisera med yttervärlden, men att det låg där för att vara i fred, som om det sa: ”Hej, gå bara förbi! Ty vi har inte vaknat. Vi vaknar aldrig.”

Nu var det troliga det, att det var till skydd mot insyn som fönstren var så små, ty man sov ju i stora rummet, i de båda kojerna som var infällda på östra väggen, flankerade av garderober.

Sammanfattningsvis var nu bygget, och trädgården, dock alltihop en skapelse – som det tycktes – av en människa som besatt ett stort mått av estetisk finess, ja: skönhetssinne, men som av en eller annan anledning byggt alldeles för billigt. De pengar och det arbete som lagts ner på trädgård, murar, häckar, berså, brunn, latrin, dass och vedbod, samt stenpartier, grusade gångar, blomrabatter med lupiner och en enastående vacker pionrabatt med röda och vita blommor, kunde nog med fördel till en del ha investerats i ett lite mer solitt bygge av huset, detta hus, som nu inte alls framstod som en huvudsak i sammanhanget, men mer som en slags tillfällighet i mitten av något som tycktes inspirerats av trädgårdarna i Versailles, - om man överdriver något litet. Som det nu var, så fann jag det dock som barn intressant att beskåda landskapet, med inte bara hus och trädgård, men även en vidsträckt äng, samt all relativt kraftig skog ikring, samt den ganska breda svarta å som slingrade sig i formen lik ett S förbi vår blivande tomtgräns, halvt dold av en lång rad tätvuxna aspar, sly och små björkar. Ån hade här och där en kantfodring av gärdsgård. Till ån tog sig de kor, en svart- och en brunbrokig som betade på den på välvd mark lagda åkerängen som vissa år besåddes med havre för en slurk vatten som de tyckte. En av dessa kor kom senare – till gamla Fru Lindaus enorma sorg – att drunkna i ån, - en händelse som gjorde att jag betraktade Fru L. med en skräckfylld vördnad. Min första kontakt med döden kom i och med denna drunkning av en ko.

Det lilla huset var alltså enkelt, och dess tarvliga enkelhet, fattighet och proletära prägel accentuerades av de två kojer den ena över den andra, som dominerade den östra väggen i stora rummet, och där de vuxna kom att sova, medan Göran, min bror, och jag sov på verandan i söder i två skåpsängar som knappt fick plats där, och som trängdes med ett litet bord och två stolar. Sedan bidrog färgsättningen inomhus rejält till fattigstämpeln, ty de enkla masonitväggarna var bestrukna med oljefärg, som antingen var av matt brun eller gallgrön valör. Mycket av dessa detaljer skulle dessutom bestå under de sju år vi bodde här. Detta i sig var ju, om man tänker på det, en märklig sak, då familjen nu ägde hela stället och hade kunnat göra det så mycket vackrare. Men som mina föräldrar aldrig ägt något hus förut, så tycktes de nu – liksom böjda i vördnad över det faktum att de gjorde så, samt glada över att ha överlevt andra världskriget – betrakta huset som en gåva av försynen, och de såg på sig själva som gäster i huset och underställda dess tarvliga villkor, likt människor som konstaterar diverse naturlagar och inrättar sig efter dem. Medelklassfamiljen hukade sig så att säga in under förre ägarens vilja, liksom tyst under ett statligt påbud, och anpassade sig med måttlig förnöjelse till allting som den förre ägaren, Huslagstiftaren, Arkitekten, haft i sinnet. Och denna fullständiga reflexionslöshet var förmodligen något som inte bara präglade de både vuxnas förhållande till detta sommarhus, men till hela tillvaron som sådan, och icke osannolikt är det ju, att den också fortplantades till de både bröderna som tidigt bibringades en inställning till livet som gick ut på att man helt enkelt inordnade sig i det rådande och följde de lagar som återspeglades i den konstruktion som verkligheten omkring dem just nu råkade ha. Det syntes som om andan i huset var att det framför allt gällde att följa osynliga regler, och i enlighet med dem överleva i tillvaron i enlighet med dessa. Det som därutöver kunde erbjudas i form av nöjen och fantasi skulle njutas blott obetydligt och under en viss skam.

Landskapet var - såvitt jag kan begripa - en liten dalgång med några hus, åkrar, en väg och lite skog omkring. Samt en mindre sjö. Jag själv var en liten pojke som med stora pupiller betraktade en liten trädgård. Det var i början av sommaren, i juni. Det är lätt att låtsas bege sig ut i denna lilla trädgård, avgränsad av staket och syrenhäckar, och företa nya strövtåg till olika delar av trädgården, som om jag aldrig alls lämnat den och som om jag aldrig kommer att göra det. Även om jag inte vet om denna geografiska trädgård idag faktiskt finns kvar, eller om den förts bort av grävskopor och om det nu är en åker där, eller en parkeringsplats, eller en mängd villor på rad, eller ett fabriksområde. Denna trädgård är i sin väsentlighet Ihågkomstens trädgård, men den är också min Älsklingsträdgård och min skrämmande, underliga trädgård, och Rädslans, Ängslans och Undrans trädgård. Den trädgården kanske är mer ändå. Och det viktigaste av allt: den kanske är den form som jag byggt mitt liv och mitt tänkande och min identitet på.

Trädgården kan vara det material som blev min tanke. Formen som blev innehåll. Den kan vara det mönster, den form som gav mig medel jag skulle skapa mitt öde med. Med vilken jag skulle handskas med det jag fått.

De-facto-trädgården i den lilla kuperade dalen var full av underligheter, många skapade av människor som skapat trädgården innan min familj köpte denna och dess hus. Så klev jag en sommardag i ljusblå kortbyxor omkring i ett landskap som s.a.s. inte bara var skapat av en okänd gud, men också av okända människor.

Detta skapade en dubbel undran, en dubbel osäkerhet, samt ett dubbelt material för mig att grunna över. Jag tror att jag ägnade lika mycket tid till att fundera över meningen med naturens skapelser, djur och växter, som den högst ”mänskliga” meningen med en viss placering av en stenmur. Naturen och människorna, lika spännande var de, och de gled skugglikt in i varandra, och ut ur varann, och eftersom de hade samma ursprung, så kunde man i sitt sinne väva sagor, där de båda helt och smärtfritt förlorade sig i varann. De okända människorna blev till trollvarelser, som en gång i tiden stått i förbund med naturen – en Gud - och de hade kanske kunnat nästan prata till sig en stenmurs existens. Stenmuren hade enligt denna föreställning lika lätt kommit på plats som ängen utanför staketet eller molnen på himlen. Lika lätt och lika flyktigt. Skälen kunde vara lika luftiga och meningslösa, eller de kunde vara lika djupt dignande under djup mening.

Det enda sorgliga med detta sakernas tillstånd, det är att Livet är på tok för kort för att man skall hinna med livet i Ihågkomstens trädgård på ett sätt som skulle hedra trädgården. Livet är i själva verket så enastående kort, att även det längsta liv bara erbjuder en till att smutta på de härligheter som erbjuds av Ihågkomstens trädgård. Vad man skall säga om korta liv, det vet jag bara inte. Folk säger: man lever bara en gång. Jag säger: man lever bara en gång, - knappt det. Nu vore jag emellertid en ynkedom till människa om jag inte tog vara på det mått av glädje som ändå beskärts mig av Makterna, ( jag skojar förstås: jag tror inte på Makter ) och jag tar därför itu med att slå runt i den Ihågkomstens trädgård som på ett sådant sätt givits mig, icke alls olik an gåva i form av en ask med trollerigrejor på Julafton, och jag breder alltså här med en gränslös tillförsikt ut för läsaren det landskap jag presenterades för som liten pojke. Det skall här berättas först om hur den lilla åttfotade familjen fann den trädgård som i ett avseende blev Ihågkomstens.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar