All kunskap ÄR inte bra.

Dt är givetvis nonsens att hävda, som konservativa människor ofta gör, att all kunskap är bra kunskap.Eftersom människans resurser är ändliga , och tiden i vissa fall är knapp, då saklägen i världen faktiskt förändras, så finns det en massa forskning som är skitforskning, och som endast kan ses som övertäckande i sin meningslöshet all nödvändig och bra forskning. Det är därför det är förvånande att man kan alls stödja viss forskning som uppenbart hindrar åtgärder att vidtas för att rädda världens fortlevnad.
Upplysningen är inte en idé som skall diskuteras, den är en generell praktik som i sig har ett handlingsetos, om att man måste rädda vad som räddas kan.
Så måste demokratiska parlament enas om att viss forskning med fördel kan läggas åt sidan. Man bör varje år skapa en lista över kalkonforskning. Enom till straff, androm till varnagel.

Bråttomperspektivet måste in i forskningen. Det finns ingenting som hindrar att man kombinerar försiktighetsprincipen och bråttomperspektivet. Tvärtom.


Det enklaste är att låta bli att prioritera. Att alltfort hävda det "naturliga", att all kunskap är bra. Men det är inget "naturligt", inget normat  med den lilla tidsfrist vi har. Jorden förändras.

Det är i själva verket idag farligare att låta bli att prioritera. Men man vågar sig inte på det.


Men lätt är det inte. Om vi inte diskuterar brådska, så är det snart för sent för allt.

MUSÉUM

                                                      MUSÉUM.

                                                        Caput I.

        Muséet är synnerligen stort. En avlång byggnad i fyra plan, centralt belägen med en loggia på framsidan. Jag är en av detta muséums flitigaste besökare. En återkommande gäst att trampa dess blanka marmorgolv. Ofta ringer jag en sådan där vän, som det är bra att ha vid museibesök, en uppmärksam, lättsam och tystlåten vän. Denne bor inte långt ifrån där jag bor. I en liten lägenhet. Han är infödd i landet. Till "saken" hör, att jag själv har målat en av alla de tavlor som finns på muséet. Fast den visas inte just nu. Den är magasinerad. Egentligen är det ingen målning, men ett linoleumtryck. Vidare kan jag berätta, att jag känner något lite en av de unga damerna som sitter i kassan. Sen kan nu nämnas det viktigaste: nämligen det, att idag är det återöppning av muséet, som varit stängt i ett år p.g.a. inre motsättningar.

          Om jag går ner på stan, så är det alltså fest. Man har avspärrningar runt muséet och där står rader av poliser och på tvärgatorna har man t.o.m. inkallat militär, som har forslat dit bandvagnar och iklädda kamoflagefärgade uniformer. Försedda med kulsprutepistoler har soldaterna, dussintals, tagit ställning i gathörnen. Terrorister har hotat med angrepp om  muséet återöppnas.

         Min egen tavla, den magasinerade, är obetydlig. Den föreställer en giraff. Nu är emellertid trycket så svagt, att den orangea färgen knappt räcker för att framställa giraffen. Man ser dock tydligt den långa halsen samt konturen av en palm intill. Bilden är c:a tio centimeter i kvadrat.

        Som sagt, så är denna lilla tavla magasinerad. Men icke desto mindre har tavlan bidragit till min position i staden. ”Jaha, det är han, konstnären. Han, den där.” säger folk när de ser mig på väg att besöka till exempel ett muséum i denna.

  ------

     Jag är nu nere på stan, och jag filmar uppståndelsen. Alla människor står med sina telefoner och filmar uppståndelsen. Några gör ett språng hit eller dit. Nån ropar något. CNN är på plats, ty händelsen har verkligen skapat internationell uppmärksamhet.

    Min vän är försenad, men kommer ändå och ansluter  så till mig. Det är ett väldigt glam och hallå runt ikring oss och vi hinner knappt säga hej till varann förrän vi åter är skilda från varann.

     Jag söker mig i trängseln upp mot muséets trapp. Det är en gråkall novemberdag. Till slut når jag entrén och knuffar mig fram till en plats i kön inne i entréhallen framför kassan, där jag får en skymt av flickan i kassan, henne jag känner. Något lite.

      Larmet i hallen är öronbedövande. Aldrig nånsin hade jag trott att kultur kunde skapa ett så stort intresse hos dem jag bittert brukar benämna pöbeln. Men jodå: Man trängs för att komma in och för att beskåda de tavlor man annars aldrig brytt sig om det bittersta.

      Då här jag mitt namn ropas. Det är min vän, Locatelli, som ropar.

     ”Gaston! Gaston!!!!!!”

     ”Här! Här!!!”, ropar jag, medan jag undrar om det måhända finns nån terrorist här inne i ankomsthallen. Ve mig om det smäller av en bomb här. I så fall rasar nog taket ner, tänker jag och stirrar upp mot ett tak där keruber är målade på glashexagoner.

          -----------------------------------------------

Fil.Dr. Jan Almängs Nu. Numera finns långa nun.

Nu (?) har fil. dr. Jan Almäng kommit på vad ett "nu" är. Det är en 2 sekunder lång tidsrymd. Detta har han kommit fram till dels genom introspektion, då han anser sig komma ihåg sekvenser på 2 sekunder, men inte längre, som ett helt, dels genom att konsultera neurovetenskapen som funnit sådana perioder i ett visst sammanhang. "Upplevelsen är alltid 2 sekunder." menar Almäng. Att nu dessa upptäckter skulle ha med "nun" att göra förstår jag inte. Begreppet "nu" används nämligen både i dagligt tal och i filosofi för att denotera ett moment i tiden när något avgörande hänt. T.ex. ett beslut tagits eller något sagts. Att en upplevelse är 2 sekunder betyder inte att man måste hävda att något så relativt betydelsefullt - för mig är nu nu viktigt - som ett "nu" är 2 sekunder.
Det är nu så underligt att man t.ex. hinner med att säga "nu" två gånger inom ett almängskt "nu". När sades nu då det första nuet"? Ja inom ett "tidigt almängskt nu" och sen kom nu det andra som "ett sent nu" inom spektrat. Då.
Det är obegripligt vad man skall med ett "almänskt nu" till ? Vad skulle det nu lösa för problem om man säger att ett nu är 2 sekunder. Inget alls. Det snarare skapar en mängd problem, och till och med gör det omöjligt att tala om "nun".
Almäng har för övrigt ägnad massor av nun att kritisera anställningsförfaranden inom universiteten. En viktig syssla.
Vi tror att en människa som hävdar att det finns 30 nu-enheter på en minut och sålunda 1800 på en timme kunde ägnat ett eller ett par av dessa långa nu till att överväga om han nu inte skulle göra något vettigt istället för att forska inom fenomenologisk medvetandefilosofi. Men det är nu klart att det nu är svårt att slå in på en ny bana, att nu ändra sig beträffande karriärstege. Särskilt om man numera (!) kan både besluta sig och ångra sig inom samma långa nyuppfunna nu.

Jan Almäng har - om jag förstått rätt - under sammanlagt tre år fått drygt 1.7 miljoner kr i projektbidrag från Vetenskapsrådet för forskning inom vad som kallas medvetandefilosofi. Det blir en bra slant för att bestämma nuets längd. Jag kan erbjuda mig att skriva en liten uppsats om dået för motsvarande summa. Hur långt är nu ett då då?