Nederlaget. Romanbörjan.

NEDERLAGET.

                                            KAPITEL ETT.

      Hösten hade oåterkalleligen kommit. Allt var som om en gammal bil hade gått sönder. Edward Tegelkrona visste inte riktigt varför, men när sommaren tog slut och trädens löv blev gula, bruna och röda så tycktes hela den kända världen ha blivit liksom en gammal bil, som trasig och uttjänt, efter många vintrar och efter många varma somrar, och särskilt den sista sommaren, lämnats vid en vägkant. Rutorna i bilen hade snabbt, redan på några veckor, blivit utslagna, lacken flagnat, det hade regnat in och några kråkor hoppade nu, efter ytterligare en tid, ut och in genom en av dörrarna som hängde lös. Och Göteborg var regnigt och grått. Det var nu redan november. Sommaren hade inte bara varit ovanligt varm men för Edward även hektisk och dramatisk. I huset där han bodde hade i juni en ung flicka, som bodde i samma uppgång, påträffats strypt.  Strax efter hade man hittat den förvirrade människa, som orsakat hennes död. Edward hade, dels på grund av sin avvikande livsstil, dels för att han faktiskt var skyldig, blivit anklagad för diverse småförseelser med anknytning till fallet, och även fått ett mindre straff för dessa, bestående av dagsböter. Brottet var: undanröjande av bevis samt försvårande av utredning. Han hade lagt sig i, och det hade han faktiskt också gjort för egen vinning och ärelystnad. I djup fåfänge och inbilskhet. Han hade velat lösa fallet själv, men – och just detta var illa – till på köpet synnerligen halvhjärtat! Ty så var det med honom att han sedan barndomen led av en åkomma som ställde till allting i livet för honom. Edward var nämligen ett praktexempel på en ambivalent människa. Ambivalensen var hans olycka, och den hade nästintill fyllt hans liv med sitt i dubbel bemärkelse tveksamma innehåll. Att ha att göra med ambivalens är en heltidssyssla, och det finns ingenting i världen som konsumerar så mycket tid och energi som ambivalens. Och helt i onödan och dessutom. Ingenting är så meningslöst som ambivalens. Och ändå – det måste man säga – är ju tvekan nödvändig. Tvekan är en dygd, medan ambivalens är den största synd och skam.

    De händelser, som utspelade sig i samband med och efter det fatala dödsfallet i hans hus, var kanske det som gjorde att Edward hade svårt att upptäcka hur övergången från sommar till höst gått till medan den pågick. Kanske var det dessa händelsers svårbegriplighet i sig som gjort att allt tycktes honom som en övergiven gammal bil. För Edward, som – liksom alla ambivalenta personer - verkligen ville förstå, tycktes nu  till och med hans egen fåfänga person alldeles grå. Han hade dels bevittnat ond, bråd död, dels blivit indragen och fälld för brott, och så var sommaren till råga på allt slut, och den hade blivit mer eller mindre förstörd av händelserna. Den hade varit närapå gränslöst solig, och han hade även varit lite förälskad under tiden, men nu hade allt svepts undan, medan Edwards tankar var upptagen av sina fantasier, sina vanföreställningar och sin tvekan. Han hade dessutom – till råga på allt detta – fått lite krämpor. Krämpor kommer ofta när man både är oförberedd och under press ifrån något ovant. Oförbereddhet är att inte ha blodcirkulationen igång överallt. Så hade han fått ont i en ankel. Någon doktor hade han inte fått tag i, och knappt sökt efter heller, då hans erfarenheter av läkarvetenskapen ofta varit dåliga.  Och på grund av denna onda fot, så kunde han inte nu, som var hans vana, fördriva alla onda tankar med långpromenader, men satt mycket hemma, helt belägrad av dessa mindre muntra tankar. Ja han var liksom belägrad av sitt öde. Dag efter dag, vecka efter vecka. Han befann sig i ett stadium som han inte kunde komma loss ifrån. Vanligen reagerade han inte så, ty han tyckte oftast att även tristess, elände och kroppsdelar som gjorde ont var intressant. Edward gillade det patologiska. Och ju hopplösare en situation var, desto intressantare tycktes den honom. Men inte denna höst alltså. Nu var för ovanlighetens skull ingenting alls längre intressant och tankeväckande för honom. Han som inte kunde tänka sig något underbarare än att skåda in i olyckans gröna ögon var nu för en gång skull satt på plats av en obarmhärtig verklighet. Så visste han denna gång inte alls vad han skulle göra. Detta var då inte alls ambivalens men mer en situation där inga spännande alternativ erbjöds. Nej, överallt stirrade denna gång inte olyckans gröna men snarare tristessens vita ögon på honom.  

      Så mycket roligare då att det en dag, när Edward var nere i tvättstugan för att tvätta långkalsonger, ringde i hans telefon, och det visade sig att det var hans gamle vän Terje, som ringde och som med sin karaktäristisk raspiga röst förklarade att han ville att de skulle ses. Terje, som, vad Edward visste, sedan barndomen bodde ganska flott i Linnéstaden, befann sig just nu i centrum, på Avenyn. Edward bad honom komma upp genast, eller om ett par timmar, och satte så igång med att städa upp efter all sin lättja hemmavid, och betraktade nu ivrigt, denna tisdagseftermiddag i november, sin väggklocka, som sade honom om att det nu skulle dröja bara en kvart innan han fick träffa Terje, efter hela trettioåtta års paus. Att de inte hade setts var konstigt. Men förstås: de hade varit ovänner på grund av något. Något som Edward hade glömt vad det var.

       Städningen hade varit mödosam. Mycket för att den skulle gå fort. Sen var det ju tvätten också. Och så mötte Edward i farstun sin nya granne, en flicka med långt ljust hår och brett mellan ögonen, och ögonlock som rapidsnabbt darrade, som skulle flytta in i lägenheten till höger om Edwards efter fru Frusing, som flyttat. Flickan hade, omgiven av flyttlådor och möbler i trappan presenterat sig:

      ”Bodil Neanderpalm.”

      Hon såg trevlig ut flickan, tänkte Edward förstrött medan han gnodde lite på sin namnskylt på sin ytterdörr för att kunna visa Terje, som kom från en rik Stockholmsfamilj, att han inte deklinerat. Namnskylten som var av mässing, sken helt unik i trapphuset, och den förkunnade stolt:

                       EDWARD TEGELKRONA

     Edward hade två namnskyltar på sin ytterdörr. Dels den vanliga, som satt i brevinkastet i en metallram, vita plastbokstäver uppnålade på en yra av svart sammet ”TEGELKRONA”, och så mässingsskylten som han själv satt fast över den ordinarie, limmat fast med Karlssons klister. Han visste att det var barnsligt, men han njöt av det, och i och med att han uppnått en viss ålder ( sjuttioett ) så brydde han sig inte längre om vad folk tyckte.

     Edward var alltså fåfäng och inbillningssjuk men dessutom glömsk och lat och han ägde inte varje dag förmågan att resonera logiskt. Detta senare var ju ett gravt handikapp. Med åren hade han lärt sig värdesätta de stunder när det diskursiva förståndet fungerade. Vidare var han nästan helt ur stånd att förstå abstraktioner. Han klagade aldrig. Han största talang, om man kan säga att han hade några sådana – så uppenbart energifattig som han var – var den att kunna se det intressanta i allt. Så var Edwards spekulativa fantasi förmodligen utan sin like i hela stadsdelen. Ett negativt drag hos honom var en slags obehärskad estetisk smak, som fick honom att i en radikal omedelbarhet fatta beslut i frågor om det Sköna och Vackra. Så hade han nyss när han var nere vid sopstationen sett, att han inte bara hade kastat en bok av Tomas Bernhard, vilket ju inte är konstigt, men även en bok av Orhan Pamuk, och det bara för att Pamuk - enligt Edward - tycktes vara fixerad vid förhållandet till sin far på ett mycket överdrivet sätt.

     En ytterligare egendomlighet med Edward kan nämnas här. Det tycktes nämligen oftast Edward som om han hade en annan version av sig själv, en något bättre version Edward, som betraktade hans handlingar. Denne, den ”bättre, eller egentlige, Edward” var alltid kritisk samt skapade en hel hord med skuldkänslor varje dag. Edwards högsta önskan var att denne, den bättre Edward, skulle ge sig av och lämna honom i fred.

    Flickan, Bodil alltså, den nya grannen, var liten, lugn, intelligent och blond, hade brett satta blå ögon under halvsänkta ögonlock i ett hjärtformat ansikte och hon såg direkt på den hon talade med.

    ”Har du bott här länge?” frågade hon och rättade till sin gröna kofta med säkerheten hos en erfaren helikopterpilot.

    ”Ja, tio år ungefär.” svarade Edward, lögnaktigt. Han hade i själva verket bott på samma ställe i tjugofem år, men han skämdes över det.

      Solen lyste nu plötsligt in i det dammiga trapphuset från öster, ty det var ju ännu tidigt på dan. Det glänste i trappräcket. Edwards vita hår yrde glest kring hans huvud.

      I lägenheten till vänster hade det också där kommit en ny granne, en medelålders man, som hette Walton. Vilhelm Walton. Av honom hade Edward hittills inte sett mer än en skymt.

      På ett sätt var det givetvis en välsignelse att det skett mord i trappuppgången, ty Edward hade ju på detta sätt fått en hel hop okända människor att söka placera in i sin världsbild istället för de gamla. På Waltons plats, i denna världsbild, fanns ännu inte mer än ett frågetecken.

       Bodil sade nu med en naturlighet som var fullständigt bländande:

     ”Så du skall få besök?”

      ”Ja, det är min skolkamrat från gymnasiet. Terje. Han kommer vilken minut som helst.”

      ”Hoppas det blir trevligt! Har du något att bjuda på då?”

      ”Kaffe. Nordströms kaffe.”

      ”Bra.” sa Bodil och vinkade med handen och lät sig försvinna in i sin egen lägenhet, som var betydligt större än Edwards, men där, vad Edward hade skymtat i dörrspringan, inte fanns mer möbler än en säng ensam speglande sig i en oklanderlig parkett.

      Så ljuvliga tider när man var ung och inte hade några ägodelar tänkte Edward. Då blandade sig med detsamma Edward² ( den ärligare, bättre och inre Edward ) in i resonemanget och sa uppfordrande:” Så ljuvligt var det inte. Du hade ju ångest för framtiden hela tiden!”

     Och framtiden, det var den som var här nu, 2018, i all sin prakt, tänkte Edward då, ologiskt, och slutade putsa på sin namnskylt, som nu sken nästan tarvligt klart, varför Edward spottade på fingret, böjde sig och hämtade lite smuts från farstugolvet och strök lite på skylten för att dämpa glansen.

       ”Så där ja!” sa Edward halvhögt när namnet på skylten nu lyste lite mindre iögonenfallande och gick in till sig i samma ögonblick som ringklockan inne i hallen meddelade att någon tryckte på portklockan.

                       KAPITEL TVÅ.

      Edward tryckte på ”Open”-knappen invid porttelefonen. Ett surrande ljud hördes och sen förkunnade ett litet oväsen nere i trapphuset att Terje nu var inne i själva fastigheten. Elvis was in the building.

     Edward stod i hallen och stirrade. Han hade drabbats av en känsla av främlingskap. Det hände ibland nu för tiden. Han stirrade på sig själv i hallspegeln och tyckte att han själv, eller spegelbilden, liknade en vålnad, eller kanske hellre ett gammalt fyllo. Flammande rödnäst. Då ringde det på dörren, och hördes även en knackning. Tre eller fyra snabba rapp. Så snabbt skulle inte Edward kunna knacka om han så övade i tretton år, tänkte han. Det var nämligen så att Edward inte i nervsynapserna hade energi nog att alls kunna knacka snabbt. Han var otroligt långsam i allt. Så hade han själv en knackningssignatur som lät som Beethovens ödessymfoni. Men knackningen på dörren var alltså snabbt och nästan hetsig. Drrrr. Som en trumvirvel. ( Så skall det låta, sa den bättre Edward. ”Så låter Terje”, tänkte både Edward och Edward² stolta och överens. Det var inte ofta dessa två var överens.)

     Edward öppnade dörren med ett stort, generöst, tandlöst leende.

     Det var inte Terje. Det var Walton.

     Walton var kortväxt med runt huvud på vilket det nästan inte växte något hår. Denne sa:

     ”Det sitter en man nere i trapphuset, som vill att du hämtar honom. Han verkar vara sjuk.”

      Efter en stund var både Edward och Walton nere i vestibulen, där ytterligare en granne uppenbarat sig. Det var fru Montán, som bodde i fyran på nedre botten, och som nu bjöd den stackarts Terje på ett halvt glas vatten. Ty om Terje var det verkligen synd! Det var knappt att Edward kände igen honom. Ja, han kände faktiskt inte igen honom.

     Terje satt, eller halvlåg i trappan, och han var inte mer än ett skinnklätt skelett, en skugga av den forne ståtlige, charmerande toppstudenten, som Edward känt. Kläderna var paltor och han luktade både sprit och mögel och var orakad och det glesa mellanblonda håret, som hade inslag av grått hängde i stripor. Vi sidan om honom stod två stora plastkassar med paper och kläder i. Det enda som var likt den gamle Terje var den osedvanligt långa näsan, som nästan sträckte sig ända ner till hakspetsen.

     Den olycklige Terje såg upp på Edward:

     ”Ursäkta!” sa han och i ögonen syntes lidande och skam. ”Det fixar sig…” sluddrade han och gav nu glaset, som fortfarande var halvfullt, tillbaka till fru Montán.

     I detsamma kom Bodil ut ur hissen. Hon var på väg ut. I ett huj var hon framme vid Terje, tog pulsen och kände lite här och där på honom, såg på hans ögon, varav ett var lätt igenmurat, och frågade så:

     ”Har du ont nånstans?”

     ”Är du lä….läkare?” frågade Terje, och nu märktes det, att han var gediget berusad.

      ”Vi tar upp honom till mig.” sa Edward, som var ytterligt besviken. Men han tänkte samtidigt att besvikelsen skulle ge sig om han nu riktigt tog hand om och tog ansvar för Terje, trots att ingenting som rörde Terje egentligen var hans ansvar.

      ”Han verkar bara lite nedgången.” sa Bodil, som nu reste på sig ifrån en knäböjande position och hon vände sig till Edward och sa:

       ”Han behöver en dusch och nya kläder bara.”

       Sen gick hon och fru Montan ursäktade sig, då hon hade något på spisen och så blev det upp till den lille Walton och Edward att forsla Terje in i hissen och upp till Edwards våning.

      ”Sånt elände!” sa Walton, som ändå verkade vara en hygglig karl, just i det att han inte sa något ytterligare.

      När Terje kom in i hallen rev han i yrseln oavsiktligt ner hallbordet, som föll och knäckte ett ben. Terje själv trillade och blev sittandes i kläm mellan hallbordet och en byrå, där Edward hade alla mössor och halsdukar. Edward tackade Walton och stängde sen till om sig själv och den berusade vännen från förr.

       Edward² höjde rösten i Edwards huvud och sa: ”NU duger du minsann. Nu i nödens stund.”

      Edward kände sig själv lite nergången och blev plötsligt yr i huvudet. Han lämnade sin gamle vän i hallen och gick ut på balkongen.

       Himlen var klar denna höstdag. Det var en sådan där kristallklar luft som man kan se miltals genom. Några fåglar tycktes tro att det var vår och de flög upp och ner, sidställde ibland sina roder, gjorde loopar, stallade o.s.v. Till slut sänkte de sig ner på gräsmattan, där de hade sin hangar under några buskar med enstaka gula, torra löv på. Därunder satt de sen och småpratade. Under tiden Edward betraktade dessa små varelser andades han djupt genom näsan och så efter en stunds djupandning, medan han lyft blicken och beskådat de tunna molnstrimmorna uppe i stratosfären, kunde han slappna av. Då hördes det inifrån lägenheten:

    ”Eeeeedward!”

      Edward hade inte bestämt sig. Han hade inte hunnit ställa om. Vad han väntat sig var så långt ifrån hur det blev. Nu hade han praktiskt taget att ta hand om ett barn. Och det han hade väntat sig var en filosofisk diskussion om etiska system. Sådana de hade brukat ha. Och nu blev det istället att sätta Terje i duschen.

                              KAPITEL TRE.

          Edward tänkte numera dagarna i ända på hur han skulle skriva en bok, om han skulle skriva en bok. Han visste att det viktigaste med boken skulle vara att den var spröd. Man skulle ana vad alltihop handlade om, utan att man nödvändigtvis behövde skriva ut det. Något annat som man definitivt skulle söka ha som ingrediens var en missuppfattning, eller två, eller varför inte rent av vanföreställningar. Således skulle huvudpersonen lida av en vanföreställning om personerna i sin omgivning, medan de å sin sida också skulle lida av en sådan angående huvudpersonen. En annan sak som inte var dum att ha med var det att man skulle ha en huvudhandling (som då anades) medan en parallellhandling hela tiden skulle pågå i fjärran, som skulle ge relief åt huvudhandlingen. Sedan kom den mer intensiva estetiken in. I denna kom det viktigaste: det allra viktaste var nämligen att man inte skulle ha samma tryck i berättelsen hela tiden, men att man ibland tryckte ordentligt, medan man ibland annars bara fjäderlätt beskrev vad som skedde. På det viset fick man liv och puls och färg i texten, samt drog med en rent sanslöst stark obeveklighet läsaren in i sina garn.

      Givetvis hade Edward massor av andra små regler och förhållningssätt för den kommande boken, men dessa var dock de allra viktigaste. Dessa var huvudmallarna. Sedan var det meningen att resten skulle följa av sig själv och av den naturliga talang som Edward trodde sig besitta. Man kan inte säga att Edward var helt säker på att dessa knep – om man kallar dem så – skulle leda till önskvärt resultat, och så kunde han gå och grubbla och fantisera och i andanom pröva dem med små ansatser till berättande. Edward kunde varje dag börja ett tiotal romaner, och så låta bli att fullfölja dem. Ingen av inledningarna var dålig, men han ville känna att han kom med en rent obetalbart bra inledning innan han faktiskt satte sig att skriva ner vad han tänkte. Ty allt försiggick i huvudet på honom medan han var sysselsatt med annat.

       Som  nu till exempel. När han höll på att duscha Terje. Det var verkligen något ohyggligt så mager karln var! Men han tycktes njuta både av duschen och av att vara naken. Terje log och Edward vred på kranen och lät ömsom hett, ömsom ljummet vatten strila över huvudet på gästen, som satt naken på det gröna golvet i duschen.

     Efter Terje var duschad och Edward fått på denne en ren tröja och rena byxor placerade vår hjälte sedan Terje i den långa gröna tygsoffa som stod invid fönstret och där, under två filtar sov snart gästen av sig ruset.

     Edward själv satte sig i sin tv-fåtölj och tittade en stund på eurosport. Man visade beachvolleyball från Australien. Efter en liten stund, och trots att klockan endast var 4 på eftermiddagen så sov också Edward.

         ----------------------------------------------------

       Vid sextiden vaknade Edward och då Terje låg och sov beslutade sig Edward för att gå och köpa en kanelkrans på Willys. Han tillverkade en lapp med orden:

     Gått till Willys. Kommer om en halvtimme. / Edw.

                                KAPITEL FYRA.

        När Edward efter en halvtimme kom tillbaka var Terje borta. På baksidan av den lapp som Edward lämnat åt Terje stod skrivet:

       Skäms. Åker till Stockholm. Vi ses en annan gång./ T.

       Edward satte sig vid köksbordet. ”Ett sådant svek.” tänkte han och förberedde sig i detsamma till att nu ägna resten av veckan till att fundera dels över svekets natur, dels över vansinnets koppling till missbruk. Dessa ämnen borde ju vara tillräckliga för att få veckan att gå.

     Kanelkransen tog Edward och stoppade i en plastpåse, som han sedan bar ut på sin balkong där han hade ett gammalt kylskåp stående, som tjänade som naturskafferi. Det var inte kopplat till nätet men antog alltså omgivningens temperatur, vilket var höstens relativt lämpliga temperatur för kanelkransart och liknande. Så där mellan 5 och 15 grader. Edward ställde sig sedan en stund vid balkongräcket. Missmodet närapå stank omkring honom. Han hade inte känt sig så sviken och besviken på åratal. Det var så att han formligen mådde illa av alltihop. Om man hade kunnat kräkas upp besvikelsen, så hade hna gjort det. Men det gick inte.

     Tankfull och svärande gick han in i lägenheten igen och tänkte att måhända kunde Vivaldi, som alltid, åtminstone göra något i detta läge lättare. Han var på väg till hyllorna med alla cd, 5 hyllor intill köksdörren, när han irriterat noterade att det var oväsen i trapphuset. Hans ytterdörr var av det äldre slaget, och ljuden var skrik och spring och man hörde att det var en kollossal oro, inte likt karneval, inte likt födelsedag eller så. Raskt tog Edwards ig de tio stegen till ytterdörrn och öppnade halvt och kikade ut. Människor rödfa i ansiktena spran gupp ch ner. Vissa grät, allaskrek.

    ”Vad är det???” ropade Edward.

      ”Nån har blivit mördad. I tvättstugan!” skrek en flicka och höll hårt i sin långkofta.

     ”Mördad??”

    ”Ja.” sa hon. ”Det är nog bäst du håller dig inne.” sa hon sen, och Edward tänkte att han måtte se gammal ut. Hon behandlade honom som en åldring. Kanske just därför hämtade Edward snabbt sina nycklar och steg ut i farstun, låste sin dörr och ringde på hos sin granne under den vilda framfarten av ungdomar som ilade upp och ner för trappan.

      Hissen stod mellan två våningar med en ensam polis i uniform bankandes inuti.

      --------------------------------------------

Doormour

                 Doormour

                                                  

                   Kap. 1.

Ängsmarkerna låg blöta efter gårdagens regn. En hare vände öronen i skogbrynet nu när morgondimman småningom lättade. Den vida himlen över slätten var grå, men genomlyst, och skimrade och liksom blänkande över det lilla godset Doormour, det ålderstigna herresätet, urmodigt i allt, med sin med buskar igenvuxna, trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät. Inte långt därifrån gick den smala ensamma grusvägen där en gammal buss passerade ett par gånger i månaden. Det var en grön buss av äldre sort, med rostfläckar på sidorna. Förutom ljudet från bussen, vid dessa enstaka sällsynta tillfällen, var det tyst kring godset. Också kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig i allmänhet, liksom denna morgon, alldeles tysta. Det var som om själva naturen sedan en lång tid tillbaka höll andan. Kanske en mörk hemlighet som godset Doormour ruvade på nu hade blivit så kraftfull, att det var ofrånkomligt att den också skulle påverka den närmaste omgivningen. Inte så att växligheten for direkt illa. Det var nu höst, och efter en sällsynt varm sommar hade nu alla de lindar och aspar som stod kring byggnaden fällt sina enorma lövverk. Ett tjockt lager gula, blöta löv täckte i stora drivor marken. Men det var mer så, att den stämning som vilade kring Doormour inverkade på alla traktens invånare, den höll dem i ett järngrepp. Dessa invånare var inte många, - ett fåtal ”övervintrade eko-bönder”, och en och annan gammal torpare. De var inte medvetna om Doormours effekter, men de var drabbade. De var tyngda, spända och på sin vakt och alla människor på en mils radie ungefär från godset syntes nästan outsägligt sorgsna. Vissa var också lättirriterade o arga medan andra kände sig insnärjda och fångade med en tilltagande känsla av hopplöshet. Ur detta finns ingen väg ut! så tänkte de. Och sådant märkte ju även djuren. Fåglar och småvilt hade just här börjat utveckla en större tystnad i sin livsföring. Kungar var kråkorna, och dom betedde sig som dom ville.

   Alla som bodde i trakten hade försökt sälja sina hus och sin mark, men när spekulanterna kom så tyckte de besökande spekulanterna att området besatt en så markant ödslighet, att samtliga hade backat ur. Inte ens gruvbolag eller människor som sysslade med skogs- eller blåbärsodling kunde förmå sig att inhandla marken.

   Kanske var det också så att just kråkorna hade hjälpt Doormour att få vara ifred. Så fort spekulanterna kom i sina bilar, så eskorterades dessa bilar, som på ett osynligt kommando, av ett hundratal av dessa fåglar. Under besöken i de små gårdarna och torpen satt sen kråkorna på allehanda grindstolpar och trädtoppar och kraxade över besökarnas huvuden. En av torparna, Parkas Delaney, och även dennes som Tim, hade förklarat för besökarna, att kråkorna i trakten tillhörde en särskild art, som fötts upp på Doormour. Nu var den excentriske Parkas kanske visserligen släkt med den gamle Augustus Norfolk, men vi skall inte gå händelserna i förväg.

   Stämningar fortplantade sig alltså från själva byggnadens centrum, ut genom husets väggar, som ständigt knakade, men inte sprack, och ut till den omgivande trädgården. Naturen gör vanligtvis allt för att återställa balansen. Växtligheten försöker återta sin forna mark och sakta men tålmodigt bryta ner byggnader och anlagda planteringar som stör. Allt det som människan skapat ska så småningom försvinna. Men det fungerade inte riktigt så på Doormour. Något var mystiskt och påverkade allt här. Naturen tog ett steg tillbaka i skräckslagen avvaktan. Huset förblev i stort sett intakt. Och kråkorna vaktade huset som om det hade varit ett av deras egna ägg. Eller så hade de fått order om det, eller tränats av någon att vakta. Kråkor är ju mycket läraktiga.

    Så stod detta hus, som var ett gult trähus i tre våningar, med sadeltak och vita träkolonner, med sin altan med balustrad i årtionde efter årtionde obebott och vad det väntade på visste ingen. Och de som undrade blev dessutom färre och färre, ty människorna i trakten tenderade att dö, och dö barnlösa. Inte bara huset var öde, men snart skulle även trakten vara det.

                      Kap. 2.

Doormour hade emellertid givetvis en ägare. Det ägdes av en gammal dam som bodde långt ifrån godset, ja mitt i London, en fru Val Fontan. Även denna gamla dam var sedan länge sorgsen. Hennes enda glädje var när hennes systerdotter kom på besök.

   Så skulle ske idag, som var en tisdag, i november, under det andra året då Theresa May var premiärminister i Storbritannien och när en man vid namn Trump var president i USA.

   Constance Barriett, vilket var denna unga flickas namn, kom glatt klivande upp för trappan till sin älskade moster med en påse bullar i handen. Mosterns hus, på Langlet Street, var lätt att hitta, då det var målat helt i duvblått, - vilket ju också är en extremt vacker färg - samt hade statyer av lejon utanför.

   Constance, eller Connie, som hon föredrog att kalla sig, ringde på, och väntade på att mostern på sitt vanliga glada lättsamma sätt skulle ta emot henne. Connie brukade nämligen komma varenda tisdag under skolåret. Ty Connie var i den ålder då man gick i skolan. Hon var 16 år.

    Till slut hördes ljud inifrån lägenheten, som var en av flera i detta hus som ägdes av mostern, men där hon även hade andra hyresgäster, i andra lägenheter. Det skramlade av nycklar och så öppnades dörren.

    Denna dag tycktes något vara på tok med Valeria Fontan, ty hon bar inte vare sig lila turban eller sidenrock men stod iklädd en grå dräkt och hade satt upp håret, som var vitt, i en jättelik knut.

– Ska du ut å resa? undrade Connie, ståendes utanför dörren med förvåning målad i ansiktet och påsen tafatt i handen.

    Mostern vinkade in henne, men utan det vanliga varma leendet. Någonting var uppenbarlit fel. Så brukade Connie säga: ”uppenbarlit”. Ty hon var en självständig flicka.

    Moster Val sjönk ner på sin tv-soffa och utbrast:

– Det är skatterna förstår du! Jag har inte råd! Jag kan inte bo kvar här, i mitt hus, om jag inte säljer Doormour.

    Connie nickade. Men eftersom hon var en extremt klok flicka så tänkte hon att hon måste få mostern på lite bättre humör genom att försöka ordna fram något ätbart. Så gick hon till köket och donade där en stund, och återkom sedan till mostern med en bricka med kaffe och bullar, mostern som satt, fullt promenadklädd i soffan med händerna i knät. Hon hade ju slutat röka. Så då blev det som det blev.

-         Sälja Doormour?

-         Jess! sa Val.

   Connie hade en gång för länge sen varit på godset, som låg lite på gränsen till ödemarken i Skottland, men hade endast vaga minnen av det hela.

– Ja, inte sörjer jag det inte. Det är ju bara att ingen vill köpa. Inte ens marken!

– Men lite sörjer du väl? Det är ju ändå en släktgård…

– Jojo.

– Ja tänk vad farbror Augustus hade sagt om han hade hört dig.

– Oroa dig inte, flickan min, han HÖR!

– Nu får du ge dig! sa Connie raskt och serverade sin moster kaffe i en liten mugg med en brittisk flagga på. Union Jack.

– Jaja. I alla fall så har jag talat med min fastighetsmäklare och han säger att det är omöjligt om man inte åker upp dit och så rustar upp lite och försöker att få det se mer anständigt ut. Ingen vill köpa annars, säger han. Inte ens en AMERIKAN! Och då har ändå amerikaner den sämsta smaken i hela världen.

– Vad är det för en mäklare? undrade Connie syrligt. Är det nån du har ärvt efter din mamma eller?

– Ja hurså?

   Här upphörde samtalet för en stund.

   Connie såg sig omkring i mosterns mysiga vardagsrum, där en stor flygel avmärket Bösdorfer starkt dominerade möblemanget. Ovanför mostern soffa hängde en gigantisk oljemålning, som föreställde just det stora hus, som samtalet rörde sig om. På målningen stod dock Doormour i full glans. Det var här sommar och massor folk av, hundar och vagnar förspända med hästar rörde sig på gårdsplanen. Här fanns herremän och drängar om varandra, och det tycktes i ena änden av målningen dukas upp till ett väldigt party, ty där stod ett flertal dukade bord. Himlen var blå med komiskt ulltottiga moln överallt, och konstnären hade andsträngt sig särskilt med att måla massor av svalor som ömsom dök, ömsom steg över hela den två meter breda tavlan. Några kråkor syntes över huvudtaget inte alls till på bilden.

– Se! pekade Connie, - se, så fint det kunde bli!

    Mot detta yttrande ställde nu moster Val en djupt tvekande min, som om vaniljbullen som hon just bet i hade varit beströdd med arsenik.

                             Kap. 3.

Timothy Delaney strosade med sin älskade hund Trigger, en liten svartvit collie, omkring i trakten kring Doormour, där han levt hela sitt liv, kände varje träd, varje buske, varje vall och varje stig. Tim älskade Doormour, och att platsen var skydd och föraktad, det gjorde nästan bara hans kärlek till området starkare.

    Tim var 16 år och hans största intresse var datorer. Idag på morgonen hade han lärt sig grunderna i ett nytt programmeringsspråk och han gick nu och funderade på dess fördelar och avigsidor. Nu ringde det plötsligt i hans mobil. Signalen var en låt med Rihanna. Tim svarade, när han på displayen såg att det var Mary.

   Mary bodde inte i grevskapet Doormour, men strax intill, i Weltingground, där man var kända för sin plastindustri. Hennes pappa hade blivit miljonär på plast. Hon hade egen häst, och de hade träffats när Mary på sin häst, Mindy, hade korsat markerna vid Doormour för att leta efter ett vattendrag, där Mary i sommarhettan ville ta sig ett dopp.

     Eftersom Mindy var en vit häst, så var den synlig på långt håll och Tim hade genast tagit sin mountainbike och kört efter, på visst avstånd, för att se vem inkräktaren var. De hade sen börjat språkas vid, och så hade de båda tagit sig ett nakendopp i Forkham Stream och sen suttit och pratat i timvis om allting. Mary hade varit särskilt nyfiken på det gamla godsets historia, men Tim hade bara sagt, att det visste han inget om, då hans pappa, Parkas, som inte var lätt att påverka till nånting överhuvudtaget, vägrade att berätta något.

   Medan de suttit där vid ån och diskuterat och torkat i solen – ty det var den dagen mitt i juli och trettio grader varmt – så hade kråkorna kommit, stor och feta, och i en flock på kanske fyrtio stycken och ställt till med ett himla liv. Mary hade skrikit åt dem att de väl inte hade sina ungar här. Mindy hade blivit så rädd att hon försökt gömma sig i en buske, och Trigger hade först skällt men sedan, på något konstigt sätt, blivit övertalad av kråkorna att hålla tyst. Så hade Trigger sedan suttit och blängt, lite okoncentrerat kors och tvärs. Efter en stund hade så alla fyra gett sig av, och påföljande dag hade Mary och Tim språkats vid i matsalen i skolan, ty de gick i samma skola, i byn Farnshaden.

   Men idag, när Tim var i närheten av Doormour ringde Mary och frågade om han ville ses. Det var något viktigt sa hon. Och det handlade om Doormour. Tim lovade att de skulle se. De bestämde att de skulle ses vid ett stort träd som låg ett hundratal meter från det gamla spökhuset, som de brukade kalla Doormour. Klockan 8 denna kväll. De avslutade samtalet med att säga ”kram” till varandra.

   Tim och Trigger strövade en stund vidare. Då hörde Tim ett konstigt ljud. Det lät som en fiol. Eller en skogsmus i nöd. Men Tim var inte säker.

   Efter att ha sagt åt Trigger att vara tyst gick de båda sakta den gamla uppfartsvägen fram mot Doormours stora grusplan, framför huset med de arton frontfönstren och den stora verandan, på vilken räcket nu bågnade utåt, och hotade falla ner i den vissnade pionrabatten. En svart katt strök utmed vägkanten som om den letade efter något. Trigger förhöll sig lugn.

    Fiolljudet, eller vad det var, ökade när de närmaste sig. Så, rätt vad det var, såg Tim att ett fönster på gaveln, som han bara skymtade stod och slog lite i halvbrisen. Det tog inte lång stund för honom att inse, att det faktiskt bara var fönstret som lät. Men hur det kunde låta som en fiol var sannerligen en gåta. Och varför var det öppet? Ty en sak var säker med Doormour: all fönster och alla dörrar hade varit igen spikade med vardera minst tio långa spikar sedan flera år tillbaka. Alltså måste någon – av något märkligt skäl - ha försökt ta sig in, och troligen lyckats. Tim och Trigger stod vid norrgaveln på huset och såg upp mot fönstret på andra våningen som stod och slog. Tim ropade halvhögt. – Hallå, är det nån där.

   Ingen svarade. Förstås.

   Då tog Tim upp en tvåcentimeters grå sten och kastade uppåt väggen intill fönstret. Det small till i fasadträt. Efter bara några sekunder visade sig ett huvud i fönstret.

– Vem e du? ropade Tim, medan Trigger skällde som en bandhund.

– Jag heter Brick, ropade en ung blek man i 25-årsåldern. Han hade långt hår, nästan 4 dm på var sida om det smala ansiktet, samt en liten slok mustasch. På huvudet hade han en svart filthatt.

-  Jaha, sa Tim. Och vad gör du här?

– Jag är rädd, sa mannen, som om det var den mest självklara sak i världen att vara just det. Ungefär som det att vara hungrig, engelsman, nyfiken eller inbrottstuv.

    Efter att Tim och mannen som kallade sig Brick tittat på varann i en lång stund, så beslöt sig Tim för att klättra upp till fönstret till Brick, vilket var ganska lätt, då det stod en stege intill fönstret, uppenbarligen placerad där av inkräktaren. Denne hade även surrat stegen vid huset med några tampar. Så den stod mycket stadigt.

– Vänta här! sa Tim till den lilla collien, som nu lugnat sig och återfått den kloka, vänliga och deltagande blick som är så typisk för rasen.

    Så klättrade Tim upp och svängde fötterna över fönsterblecket och hoppade in i rummet, allt under tystnad, raskt och beskedligt inhjälpt av den bleke inkräktaren.

Kap 4.

Connie och Val hade, efter att ha druckit kaffe med choklad i, kommit fram till, att de båda kanske i alla fall skulle göra som den gamle mäklaren sa, och åka upp till farbror Augustus´ udda stolthet och älsklingsställe på gränsen till högländerna, för att bese huset. Eftersom Connie just hade höstlov från skolan, men alltså hälsat på sin moster på lovet, så kunde de åka redan dan därpå, och man skulle ta tåget, och moster Val sa att det hela skulle bli roligt, och att allt nog skulle ordna sig, nu när Connie var med. Om man kunde ställa Connie framför huset och sen fota Doormour med henne som front, så kunde man nog sälja stället, sa Val och blinkade.

> fortsättning följer>>>>>>