Doormour
Doormour
Kap. 1.
Ängsmarkerna
låg blöta efter gårdagens regn. En hare vände öronen i skogbrynet nu när
morgondimman småningom lättade. Den vida himlen över slätten var grå, men
genomlyst, och skimrade och liksom blänkande över det lilla godset Doormour,
det ålderstigna herresätet, urmodigt i allt, med sin med buskar igenvuxna,
trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät. Inte långt därifrån gick
den smala ensamma grusvägen där en gammal buss passerade ett par gånger i
månaden. Det var en grön buss av äldre sort, med rostfläckar på sidorna.
Förutom ljudet från bussen, vid dessa enstaka sällsynta tillfällen, var det
tyst kring godset. Också kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av
mörkrött tegel, förhöll sig i allmänhet, liksom denna morgon, alldeles tysta. Det var som om själva naturen sedan en lång tid
tillbaka höll andan. Kanske en mörk hemlighet som godset Doormour ruvade på nu
hade blivit så kraftfull, att det var ofrånkomligt att den också skulle påverka
den närmaste omgivningen. Inte så att växligheten for direkt illa. Det var nu
höst, och efter en sällsynt varm sommar hade nu alla de lindar och aspar som
stod kring byggnaden fällt sina enorma lövverk. Ett tjockt lager gula, blöta löv
täckte i stora drivor marken. Men det var mer så, att den stämning som vilade
kring Doormour inverkade på alla traktens invånare, den höll dem i ett
järngrepp. Dessa invånare var inte många, - ett fåtal ”övervintrade
eko-bönder”, och en och annan gammal torpare. De var inte medvetna om Doormours
effekter, men de var drabbade. De var tyngda, spända och på sin vakt och alla
människor på en mils radie ungefär från godset syntes nästan outsägligt
sorgsna. Vissa var också lättirriterade o arga medan andra kände sig insnärjda
och fångade med en tilltagande känsla av hopplöshet. Ur detta finns ingen väg
ut! så tänkte de. Och sådant märkte ju även djuren. Fåglar och småvilt hade
just här börjat utveckla en större tystnad i sin livsföring. Kungar var
kråkorna, och dom betedde sig som dom ville.
Alla som bodde i trakten hade försökt sälja
sina hus och sin mark, men när spekulanterna kom så tyckte de besökande spekulanterna
att området besatt en så markant ödslighet, att samtliga hade backat ur. Inte
ens gruvbolag eller människor som sysslade med skogs- eller blåbärsodling kunde
förmå sig att inhandla marken.
Kanske var det också så att just kråkorna
hade hjälpt Doormour att få vara ifred. Så fort spekulanterna kom i sina bilar,
så eskorterades dessa bilar, som på ett osynligt kommando, av ett hundratal av
dessa fåglar. Under besöken i de små gårdarna och torpen satt sen kråkorna på
allehanda grindstolpar och trädtoppar och kraxade över besökarnas huvuden. En
av torparna, Parkas Delaney, och även dennes som Tim, hade förklarat för
besökarna, att kråkorna i trakten tillhörde en särskild art, som fötts upp på
Doormour. Nu var den excentriske Parkas kanske visserligen släkt med den gamle
Augustus Norfolk, men vi skall inte gå händelserna i förväg.
Stämningar fortplantade sig alltså från
själva byggnadens centrum, ut genom husets väggar, som ständigt knakade, men
inte sprack, och ut till den omgivande trädgården. Naturen gör vanligtvis allt
för att återställa balansen. Växtligheten försöker återta sin forna mark och
sakta men tålmodigt bryta ner byggnader och anlagda planteringar som stör. Allt
det som människan skapat ska så småningom försvinna. Men det fungerade inte riktigt
så på Doormour. Något var mystiskt och
påverkade allt här. Naturen tog ett steg tillbaka i skräckslagen avvaktan.
Huset förblev i stort sett intakt. Och kråkorna vaktade huset som om det hade
varit ett av deras egna ägg. Eller så hade de fått order om det, eller tränats
av någon att vakta. Kråkor är ju mycket läraktiga.
Så stod detta hus, som var ett gult trähus
i tre våningar, med sadeltak och vita träkolonner, med sin altan med balustrad
i årtionde efter årtionde obebott och vad det väntade på visste ingen. Och de
som undrade blev dessutom färre och färre, ty människorna i trakten tenderade
att dö, och dö barnlösa. Inte bara huset var öde, men snart skulle även trakten
vara det.
Kap.
2.
Doormour hade emellertid givetvis en ägare. Det ägdes
av en gammal dam som bodde långt ifrån godset, ja mitt i London, en fru Val Fontan.
Även denna gamla dam var sedan länge sorgsen. Hennes enda glädje var när hennes
systerdotter kom på besök.
Så skulle ske idag, som var en tisdag, i
november, under det andra året då Theresa May var premiärminister i
Storbritannien och när en man vid namn Trump var president i USA.
Constance Barriett, vilket var denna unga
flickas namn, kom glatt klivande upp för trappan till sin älskade moster med en
påse bullar i handen. Mosterns hus, på Langlet Street, var lätt att hitta, då
det var målat helt i duvblått, - vilket ju också är en extremt vacker färg -
samt hade statyer av lejon utanför.
Constance, eller Connie, som hon föredrog
att kalla sig, ringde på, och väntade på att mostern på sitt vanliga glada
lättsamma sätt skulle ta emot henne. Connie brukade nämligen komma varenda
tisdag under skolåret. Ty Connie var i den ålder då man gick i skolan. Hon var
16 år.
Till slut hördes ljud inifrån lägenheten,
som var en av flera i detta hus som ägdes av mostern, men där hon även hade
andra hyresgäster, i andra lägenheter. Det skramlade av nycklar och så öppnades
dörren.
Denna dag tycktes något vara på tok med Valeria
Fontan, ty hon bar inte vare sig lila turban eller sidenrock men stod iklädd en
grå dräkt och hade satt upp håret, som var vitt, i en jättelik knut.
– Ska du ut å resa?
undrade Connie, ståendes utanför dörren med förvåning målad i ansiktet och
påsen tafatt i handen.
Mostern vinkade in henne, men utan det
vanliga varma leendet. Någonting var uppenbarlit fel. Så brukade Connie säga:
”uppenbarlit”. Ty hon var en självständig flicka.
Moster Val sjönk ner på sin tv-soffa och utbrast:
– Det är skatterna förstår du! Jag har inte
råd! Jag kan inte bo kvar här, i mitt hus, om jag inte säljer Doormour.
Connie nickade. Men eftersom hon var en extremt klok flicka så tänkte
hon att hon måste få mostern på lite bättre humör genom att försöka ordna fram
något ätbart. Så gick hon till köket och donade där en stund, och återkom sedan
till mostern med en bricka med kaffe och bullar, mostern som satt, fullt
promenadklädd i soffan med händerna i knät. Hon hade ju slutat röka. Så då blev
det som det blev.
-
Sälja Doormour?
-
Jess! sa Val.
Connie hade en gång för länge sen varit på
godset, som låg lite på gränsen till ödemarken i Skottland, men hade endast
vaga minnen av det hela.
– Ja, inte sörjer
jag det inte. Det är ju bara att ingen vill köpa. Inte ens marken!
– Men lite sörjer
du väl? Det är ju ändå en släktgård…
– Jojo.
– Ja tänk vad
farbror Augustus hade sagt om han hade hört dig.
– Oroa dig inte,
flickan min, han HÖR!
– Nu får du ge dig!
sa Connie raskt och serverade sin moster kaffe i en liten mugg med en brittisk
flagga på. Union Jack.
– Jaja. I alla fall
så har jag talat med min fastighetsmäklare och han säger att det är omöjligt om
man inte åker upp dit och så rustar upp lite och försöker att få det se mer
anständigt ut. Ingen vill köpa annars, säger han. Inte ens en AMERIKAN! Och då
har ändå amerikaner den sämsta smaken i hela världen.
– Vad är det för en
mäklare? undrade Connie syrligt. Är det nån du har ärvt efter din mamma eller?
– Ja hurså?
Här upphörde
samtalet för en stund.
Connie såg sig omkring i mosterns mysiga vardagsrum,
där en stor flygel avmärket Bösdorfer starkt dominerade möblemanget. Ovanför
mostern soffa hängde en gigantisk oljemålning, som föreställde just det stora
hus, som samtalet rörde sig om. På målningen stod dock Doormour i full glans.
Det var här sommar och massor folk av, hundar och vagnar förspända med hästar
rörde sig på gårdsplanen. Här fanns herremän och drängar om varandra, och det
tycktes i ena änden av målningen dukas upp till ett väldigt party, ty där stod
ett flertal dukade bord. Himlen var blå med komiskt ulltottiga moln överallt,
och konstnären hade andsträngt sig särskilt med att måla massor av svalor som
ömsom dök, ömsom steg över hela den två meter breda tavlan. Några kråkor syntes
över huvudtaget inte alls till på bilden.
– Se! pekade
Connie, - se, så fint det kunde bli!
Mot detta yttrande ställde nu moster Val en
djupt tvekande min, som om vaniljbullen som hon just bet i hade varit beströdd
med arsenik.
Kap. 3.
Timothy Delaney strosade med sin älskade hund Trigger,
en liten svartvit collie, omkring i trakten kring Doormour, där han levt hela
sitt liv, kände varje träd, varje buske, varje vall och varje stig. Tim älskade
Doormour, och att platsen var skydd och föraktad, det gjorde nästan bara hans
kärlek till området starkare.
Tim
var 16 år och hans största intresse var datorer. Idag på morgonen hade han lärt
sig grunderna i ett nytt programmeringsspråk och han gick nu och funderade på
dess fördelar och avigsidor. Nu ringde det plötsligt i hans mobil. Signalen var
en låt med Rihanna. Tim svarade, när han på displayen såg att det var Mary.
Mary bodde inte i grevskapet Doormour, men
strax intill, i Weltingground, där man var kända för sin plastindustri. Hennes
pappa hade blivit miljonär på plast. Hon hade egen häst, och de hade träffats
när Mary på sin häst, Mindy, hade korsat markerna vid Doormour för att leta
efter ett vattendrag, där Mary i sommarhettan ville ta sig ett dopp.
Eftersom Mindy var en vit häst, så var den
synlig på långt håll och Tim hade genast tagit sin mountainbike och kört efter,
på visst avstånd, för att se vem inkräktaren var. De hade sen börjat språkas
vid, och så hade de båda tagit sig ett nakendopp i Forkham Stream och sen
suttit och pratat i timvis om allting. Mary hade varit särskilt nyfiken på det
gamla godsets historia, men Tim hade bara sagt, att det visste han inget om, då
hans pappa, Parkas, som inte var lätt att påverka till nånting överhuvudtaget,
vägrade att berätta något.
Medan de suttit där vid ån och diskuterat
och torkat i solen – ty det var den dagen mitt i juli och trettio grader varmt
– så hade kråkorna kommit, stor och feta, och i en flock på kanske fyrtio
stycken och ställt till med ett himla liv. Mary hade skrikit åt dem att de väl
inte hade sina ungar här. Mindy hade blivit så rädd att hon försökt gömma sig i
en buske, och Trigger hade först skällt men sedan, på något konstigt sätt,
blivit övertalad av kråkorna att hålla tyst. Så hade Trigger sedan suttit och
blängt, lite okoncentrerat kors och tvärs. Efter en stund hade så alla fyra
gett sig av, och påföljande dag hade Mary och Tim språkats vid i matsalen i
skolan, ty de gick i samma skola, i byn Farnshaden.
Men idag, när Tim var i närheten av Doormour
ringde Mary och frågade om han ville ses. Det var något viktigt sa hon. Och det
handlade om Doormour. Tim lovade att de skulle se. De bestämde att de skulle
ses vid ett stort träd som låg ett hundratal meter från det gamla spökhuset,
som de brukade kalla Doormour. Klockan 8 denna kväll. De avslutade samtalet med
att säga ”kram” till varandra.
Tim och Trigger strövade en stund vidare. Då
hörde Tim ett konstigt ljud. Det lät som en fiol. Eller en skogsmus i nöd. Men
Tim var inte säker.
Efter att ha sagt åt Trigger att vara tyst
gick de båda sakta den gamla uppfartsvägen fram mot Doormours stora grusplan,
framför huset med de arton frontfönstren och den stora verandan, på vilken
räcket nu bågnade utåt, och hotade falla ner i den vissnade pionrabatten. En
svart katt strök utmed vägkanten som om den letade efter något. Trigger förhöll
sig lugn.
Fiolljudet, eller vad det var, ökade när de
närmaste sig. Så, rätt vad det var, såg Tim att ett fönster på gaveln, som han
bara skymtade stod och slog lite i halvbrisen. Det tog inte lång stund för
honom att inse, att det faktiskt bara var fönstret som lät. Men hur det kunde
låta som en fiol var sannerligen en gåta. Och varför var det öppet? Ty en sak
var säker med Doormour: all fönster och alla dörrar hade varit igen spikade med
vardera minst tio långa spikar sedan flera år tillbaka. Alltså måste någon – av
något märkligt skäl - ha försökt ta sig in, och troligen lyckats. Tim och
Trigger stod vid norrgaveln på huset och såg upp mot fönstret på andra våningen
som stod och slog. Tim ropade halvhögt. – Hallå, är det nån där.
Ingen svarade. Förstås.
Då tog Tim upp en tvåcentimeters grå sten
och kastade uppåt väggen intill fönstret. Det small till i fasadträt. Efter
bara några sekunder visade sig ett huvud i fönstret.
– Vem e du? ropade
Tim, medan Trigger skällde som en bandhund.
– Jag heter Brick,
ropade en ung blek man i 25-årsåldern. Han hade långt hår, nästan 4 dm på var
sida om det smala ansiktet, samt en liten slok mustasch. På huvudet hade han en
svart filthatt.
- Jaha,
sa Tim. Och vad gör du här?
– Jag är rädd, sa
mannen, som om det var den mest självklara sak i världen att vara just det.
Ungefär som det att vara hungrig, engelsman, nyfiken eller inbrottstuv.
Efter att Tim och mannen som kallade sig
Brick tittat på varann i en lång stund, så beslöt sig Tim för att klättra upp till
fönstret till Brick, vilket var ganska lätt, då det stod en stege intill
fönstret, uppenbarligen placerad där av inkräktaren. Denne hade även surrat
stegen vid huset med några tampar. Så den stod mycket stadigt.
– Vänta här! sa Tim
till den lilla collien, som nu lugnat sig och återfått den kloka, vänliga och
deltagande blick som är så typisk för rasen.
Så klättrade Tim upp och svängde fötterna
över fönsterblecket och hoppade in i rummet, allt under tystnad, raskt och
beskedligt inhjälpt av den bleke inkräktaren.
Kap 4.
> fortsättning följer>>>>>>
Kommentarer
Skicka en kommentar